Category Archives: Miljö

Det räcker inte med god vilja och kunskap

Idag diskuteras det köttskatt i sociala medier, efter att Jordbruksverket typ sagt att det skulle åstadkomma det man vill men ändå absolut inte förslår det. (Exakt vad som faktiskt står i rapporten har jg inte hunnit sätta mig in i – jag har bara sett att det diskuterats flitigt i sociala medier idag. Både de som är för och emot verkar i alla fall tycka att Jordbruksverket är på deras sida ;-) För den som hinner läsa: här finns webbnyhet och rapport.)

Ett vanligt argument emot köttskatt i dagens diskussioner – bland annat förde Jordbruksverket fram det på twitter, om jag inte minns helt fel – är att man istället bör satsa på ökad kunskap och därmed få folk att äta mindre kött.

Jag håller förstås i grunden med. Jag skulle också önska att det räckte med att folk vet vad som är bra och dåligt för miljön, och varför, och att de därmed skulle göra kloka och genomtänkta val. Både när det gäller mat, resor och annat. Jag skulle önska att det räckte med folks goda vilja, rättvisetänkande, moral eller vad ni nu vill kalla det.
Men alltså, det är ju ganska uppenbart att det inte funkar! Det har informerats om miljöpåverkan från matproduktion, från resor och transporter, från tillverkning av prylar, och så vidare, under decennier. Ändå går utvecklingen åt fel håll. Folk äter mer och mer kött totalt sett (även om vissa av oss äter mindre), folk reser allt oftare på långa flygsemestrar, och så vidare.

Det behövs andra styrmedel. Lagstiftning och ekonomi är trots allt de enklaste att ta till isåfall.

För ja, även jag, som är medveten, faller dit. Jag, som har Luther på min axel, faller dit på att köpa saker för att de trots allt är billiga och tillgängliga. Även om jag vet att jag borde äta mindre kött, så faller jag till föga för att ”det vore gott”. Även jag som anstränger mig tycker lite för ofta att ”jag får unna mig”. Om det vore dyrare så skulle det vara svårare att falla dit – ekonomi är ett tungt argument. Inte konstigt att de som inte ens tänker i de banorna äter mer kött och köper för mycket prylar!

Och visst, köttskatt är inte okomplicerat. Ska man ha köttskatt behövs en differentierad skatt som gör skillnad beroende på hur köttet producerats. Kanske är inte skatt alls lösningen. Jag vet inte.

Men det jag vet är att det inte funkar tillräckligt bra att förlita sig till den goda viljan hos dem som är intresserade av att bli välinformerade.

För övrigt, om det räckte med den goda viljan så skulle vi inte heller behöva lagar mot att döda folk.

Och ja, självklart ska den som orsakar miljöproblemet också betala. Det är ytterligare ett argument för just köttskatt. Som det är nu så får vi alla lida av den skada köttfrossarna åstadkommer – det är självklart inte rimligt.

Är det inte dags att ta tag i kuvertproblemet?

För övrigt, apropå små men irriterande saker: Är det inte dags att ta tag i kuvertproblemet?

En gång i tiden fick man lära sig att kuvert fick man inte lägga i pappersinsamlingen om man inte först rev bort fönster ur fönsterkuvert. Sedan fick man lära sig att man skulle riva bort även klisterremsan. Och till slut – vilket är det som gäller sedan lång tid tillbaka – fick man inte lägga minsta lilla del av kuvert i pappersinsamlingen.

Det känns bisarrt. Varenda gång jag går iväg och slänger kuvert i de vanliga soporna känns det lika bisarrt. Borde det inte vara dags att hitta någon sorts lösning på det här problemet…?

Nu får det vara slut med den här potatispåsekatastrofen!

Jag köper förstås helst ekologisk potatis, i den mån jag får fatt i det. Och om jag får fatt i det utan att åka fem mil så är det färdigpackad potatis, alltså inte lösvikt. Det är inte det lättaste att få tag i ändå, men när jag lyckas är det stor sannolikhet att det är på Coop.

Och är det på Coop så är det i tvåkilo papperspåse med litet plastfönster.

Jag är så jävla trött på det där plastfönstret!

Varenda gång tittar jag efter: ser potatisarna grönaktiga ut? Det gör de i princip alltid. Även om jag tittar igenom alla påsarna på hyllan, ända in till den bakersta som står in mot väggen. Det är en avvägning: hur gröna är potatisarna och hur många av dem är gröna? Hur stor är sannolikheten att minst hälften av dem ska vara okej att äta? För ja, ska jag betala 30 kronor för två kg potatis så vill jag faktiskt att minst hälften ska vara ätliga.

Någon gång när det varit mer än halva påsen som varit grön när jag kommit hem så har jag sparat till utsäde. Men jag köper ju inte hem potatis från mataffären till utsäde, utan för att vi ska ha nåt att äta.

Igår i affären så var alla potatisar som gick att se genom plastfönstret, i alla påsarna mjölig potatis, så illgröna att jag inte ville köpa alls.  Det var liksom ingen vits alls.

Ja, det är det där plastfönstret som ställer till det. Släpper in ljus. Förstör potatisen.

Ja, det är också fönstret som ger mig möjlighet att se potatisen som är däri. Ger mig möjlighet att se att potatisen redan är förstörd, för att ni lämnat ett fönster så att jag ska kunna se det.

Och visst, det skulle funka om påsarna hanterades rätt på vägen till affären och i affären, så att potatisarna inte utsattes för ljus. Nå, så är nu inte fallet.

Snälla sluta förstöra den ekologiska potatisen, Coop. Jag vill verkligen ha ekologisk potatis. Men jag vill faktiskt inte köpa den bara för välgörenhets skull. Det här är ett sånt jävla resursslöseri…

Varför vill Ica ge oss rabatt på flyg? Idioti!

Nyhet!

Nu får du med ICAs kort rabatt på inrikesflyg

Så står det i ett av reklambladen som följde med senaste Buffé (alltså Icas kundtidning).

Och jag undrar bara varför. Varför tycker Ica att det är en bra idé att ge rabatt på flyget? När vi av miljöskäl bör minska flygandet till ett absolut minimum – och så gör Ica sitt bästa för att få fler att flyga?

Idioti.

Det finns tillräckligt med saker i världen

Människor behöver, i rimlighetens namn, bara en viss mängd saker för att leva sitt liv. Även om vi snackar ett ganska bekvämt liv.

En del av dessa saker är förstås att betrakta som förbrukningsvaror, vilket innebär att det behöver tillverkas nytt relativt ofta. Men många saker är sådana som håller och fungerar väldigt länge.

Grytor. Porslin. Möbler. Ljusstakar. Lampor. Hammare och skuvmejsel. Skottkärror. Spadar. Leksaker. Och en massa massa annat, förstås. Saker som visserligen inte varar för evigt, men ganska länge (om man tar hand om dem, i alla fall). Saker som i alla fall borde vara ganska tidlösa, så tillvida att det är funktionen som är det centrala.

Och för den delen gäller detta även en hel del ”prydnadssaker” eller saker vars huvudsakliga funktion är just att se ut. Julpynt och annat.

Att sakerna håller ”för evigt” (tja, en del av dem gör ju nästan det, sett ur mänskligt perspektiv) innebär att de finns kvar när människorna som haft dem inte längre behöver dem – för att behovet upphört, till exempel för att de blivit gamla och dött.

Det innebär att det totalt sett finns oändliga mängder av den här sortens saker. Ärligt talat: det måste finnas tillräckligt många av en hel del av de här sakerna i världen. Tillräckligt mycket för att det inte ska behöva tillverkas nya. Tillräckligt mycket för att vi till och med ska kunna välja och vraka bland det som finns att välja bland, i många fall.

Ja, det finns massor med undantag. Självklart går det inte alltid att få fatt i det man behöver inom rimligt avstånd, eller rimlig tid, eller som faktiskt funkar just där man behöver det. Bor man som vi i ett gammalt hus med konstiga mått så kan det ibland vara svårt att hitta saker med rätt mått, och hittar man då en bra lösning så är det ibland ointressant om det rör sig om en ny eller gammal sak när man har letat i flera år. Och även sådana här saker slits ju faktiskt ut. Dessutom är det ju självklart så att nya saker ibland har påtagligt förbättrad funktionalitet.

Men en rostfri gryta. I princip outslitlig. Varför gå och köpa en ny, när det måste finnas oändligt många därute?

Det finns en massa fördelar med att köpa begagnat:

  • Oftast är det billigare än att köpa nytt. Det innebär alltså att du får mer kvalitet för samma pris.
  • Någon annan har redan gjort kvalitetskontrollen åt dig. Om prylen har använts av någon annan och uppenbarligen tålt normal användning och ser okej ut, så håller den nog för dig också.
  • Det är respektfullt mot både dem som tillverkat prylen och dem som ägt och använt den tidigare om prylen används tills den verkligen är utsliten.
  • Ofta gynnar ditt köp något gott ändamål, som välgörenhet eller en lokal idrottsförening. Det gör att det kan kännas rätt okej även om du efter ett halvår inser att prylen inte motsvarade dina behov. Då kan du skänka prylen till någon förening igen, och så kan någon annan köpa prylen och du har i praktiken skänkt pengar till nåt bra (vilket nog känns bättre än att köpa nytt och dyrt som sedan visar sig vara fel).
  • Ett köp av begagnade saker bidrar också till BNP och ekonomiska siffror som kan glädja ekonomimuppar som säger att vi måste ha tillväxt. För deras del verkar det centrala vara just hur mycket pengar som flyttas fram och tillbaka ;-) Vilket ju i någon mån borde innebära att om samma sak säljs många många gånger så är det jättebra… (?!) Okej, viss reservation för den här sista punkten; jag har egentligen aldrig riktigt fattat hur ekonomer tänker, så jag kan ju ha fel :-)

När verkstan klyddar till det – eller man blir tvungen att åka bil fastän man vill åka tåg och till ingen nytta

Ikväll har vi varit på opera hela familjen. Malmö Opera kör Vi gör en opera/Den lille sotarpojken.

Det skulle ju för övrigt, som en bonus, bli en riktigt klimatsmart upplevelsekväll – ett praktexempel på att man kan roa sig utmärkt på bra vis, typ. För till Malmö opera tar man ju självklart tåget.

Trodde vi ja.

Till saken har att vår bil (gasbil) för en dryg vecka sedan, började krångla. Eller, eftersom det är en modern bil så började den lysa med en av sina varningslampor i panelen innan vi ens hade märkt att något var på tok. Men verkstan sa (för att göra en lång historia kort) ”Ställ den här tills vi kan titta på den – ni ska inte köra mer med den när den lampan lyser”. Så vi ställde den där förra fredagen och de lovade att i alla fall titta på den senast onsdag den här veckan.

(I den redan hittills egentligen lång historien ingår att egentligen körde min man in den till Malmö redan på torsdagen förra veckan för att ta den till verkstan, men då slutade kontrollampan lysa på vägen in…)

Eftersom vi har assistanstillgägg (eller vad det nu heter) på försäkringen fick vi i alla fall gratis hyrbil de första tre dygnen, och sedan till 75% rabatt. En så kallad miljöbil (hmpf) – en… diesel. Efter de där tre första dagarna var vi tvungna att in med hyrbilen och vända för att skriva om pappren (?). Redan där alltså tre turer fram och tillbaka till Malmö på vanliga arbetsdagar. Långt mer än de allra flesta månader… Och fortfarande inte ens klarhet i ens vad som drabbat vår bil.

Idag skulle vi alltså gå på opera. Min man skulle  jobba hemifrån på förmiddagen, hämta barnen efter skolans slut, ta tåget med dem in till Malmö och ha med dem på jobbet under eftermiddagen, och sedan skulle vi gå på opera.

Fast idag meddelade verkstan att bilen skulle vara klar idag på eftermiddagen, vid typ tre-fyra-tiden.

Jaha. Då fick väl man och barn ta bilen in till Malmö, för att kunna byta till rätt bil. Och så fick vi lösa det med runttrasslande och parkerande och det ena med det tredje runt opera och sånt. Inte alls lika smidigt, men men…

Under eftermiddagen (när bil och familj redan är i Malmö) kan verkstan fortfarande inte riktigt säkert svara på hur dags bilen ska vara klar, men klar ska den bli.

När de andra varit och hämtat mig och vi kör mot verkstan, vid kvart i fem, meddelar verkstan att bilen inte blir klar idag. För en del av de reservdelar de behöver har inte kommit än?!?

Så: fjärde resan tur och retur till Malmö med bil. Och föreoperanmiddagen blev på… Ikea.

Men föreställningen på Operan var bra! :-)

Härifrån till evigheten

Det har smugit sig in ett nytt tankesätt i min konsumtion. Eller ja, inte helt nytt egentligen. Men mer uttalat, mer konkretiserat. Ett nytt perspektiv: härifrån till evigheten.

På ett sätt kan man väl säga att det hänger samman med ålder. Att jag så påtagligt har landat, och inte räknar med några drastiska förändringar framöver i mitt liv. (Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, och peppar peppar, och så vidare. Varandes den jag är tycker jag det är döläskigt, bokstavligt talat, att uttrycka mig så. Men ändå.) Jag kan ha det perspektivet, liksom – det kan man ju inte när man är femton, helt enkelt för att man faktiskt vet mycket mindre om hur saker kommer att utveckla sig.

Det är ju för övrigt en av fördelarna med att ha gjort en massa av de där valen, och därmed ha stängt en massa dörrar. Med färre dörrar öppna är det lättare att landa. (Men visst tänkte jag långsiktigt även när jag var femton, det är inte det jag menar. )

Men, alltså. Konsumtion. Så här: om jag köper en sak nu, så kan jag faktiskt ha perspektivet härifrån till evigheten. Det vill säga, jag kan i någon mån väga in resten av livet. Är det här en sak jag kan ha nytta och behov av ungefär så länge, grovt räknat? Om jag väljer ett annat alternativ, ökar det då sannolikheten för att jag ska kunna använda den resten av livet?

Och ja, jag vet att jag inte kan veta vad som kommer att hända i framtiden. Men jag kan ändå titta på framtiden med någon sorts sannolikhet. (”Peppar peppar peppar” skriker katastroftankarna i ångesthjärnan.)

Jag menar inte att det behöver handla om dramatiska och stora inköp. Men som låt säga en jacka eller ett par skor. Är det en jacka jag kan komma att använda i tio år? Tjugo? Är den praktisk? Kommer den att hålla? Ifall den kan väntas uppfylla generella krav på en jacka även om fyrtio år, så kan det faktiskt vara rimligt att köpa den även om jag bara använder den under vissa omständigheter – det är mitt sammanvägda behov under 40 år som är relevant för min bedömning, tillsammans med möjligheten att jackan varar så länge. Det kan till och med vara rimligt att köpa en jacka till, fastän jag redan har en som fungerar. För har jag två jackor så har jag bättre möjligheter att laga den ena när den andra är trasig (eller med skor: lämna in det ena paret till skomakaren utan att behöva gå barfota så länge), och jag kan välja att köpa jacka nummer två när det finns något som uppfyller mina krav, istället för när ettan gått ohjälpligt sönder och jag akut måste köpa något jag inte vill ha. Med livstidsperspektivet är det rimligt att anta att två jackor faktiskt kan behövas.

Det är ju förstås samma tänkande kring huset, även om det kanske är ännu självklarare där. Där handlar det ju dessutom i bästa fall om mer än min egen livstid. Och i det perspektivet är det liksom enklare att betala mycket pengar för kvalitet. En företagsekonom skulle säkert tala om det i termer av avskrivning och sånt? Eller jag vet inte, jag kan inte företagsekonomi. Å andra sidan handlar det ju om sunt förnuft…?

Och även om jag aldrig varit den köpt saker som jag bara gillat för stunden, utan alltid haft ett längre perspektiv (och därmed ofta varit en ”feg” konsument, som velat och hellre låtit bli att köpa), så är detta en förändring som känns påtaglig inombords.

Dessutom, i perspektivet av fyrtio år, så kommer andra faktorer med. Eller, ”behöver” blir ett starkare ord. Precis som ”håller”. Och desssutom vägs liksom på något vis in en tanke av typen ”Är det här något som jag tror kan bli svårt att få tag i och som jag kommer att vara tacksam över att jag har en?”.

Det är svårt att uttrycka, men det handlar om att bedöma om det rör sig om beständiga värden. Beständiga värden i en föränderlig värld.

Ångest, oro och kontroll

Det skrivs ju om klimatångest ibland. Och ja, jag oroar mig för klimatet och vill att det ska göras mer, på alla möjliga sätt och vis, för att minimera mänsklig klimatpåverkan och för att mildra effekterna av klimatförändringarna. Men jag har inte klimatångest.

Trots att jag är en ångestmänniska. Till och med en diagnosticerad ångestmänniska. Men just klimatet ger mig inte ångest.

En del i det är säkert att jag trots allt känt till det här med klimatförändringar i 25 år. Det är ingen nyhet, det är något jag har hunnit vänja mig vid under två tredjedelar av mitt liv. Och även om det i början bara var ett teoretiskt resonemang, och även om klimatprognoserna är betydligt värre idag än då, så har jag liksom hunit assimilera det i min världsbild under lång tid. Det är liksom trots allt en självklar del av min världsbild.

En annan del är att jag samtidigt säkerligen inte till fullo tagit till mig den fulla konsekvensen av hur det kommer att bli, hur genomgripande förändringen kommer att vara. Men så är det ju: det är svårt att ta till sig sånt man inte riktigt kan föreställa sig. Jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle bli att föda barn, eller hur det skulle vara att bli förälder. Trots att det fanns hur många människor som helst som kunde berätta, och prognosmöjligheterna var bättre än för framtidens klimat, och att det dessutom låg närmre i tiden.

Men framför allt är det nog så att det här inte är sånt jag får ångest av.

Det kan ju verka märkligt. Jag får väl ångest av typ allt?

Nej. Jag får ångest över sånt jag tycker att jag borde ha kontroll över men inte har kontroll över. Saker som jag kanske kanske skulle kunna förhindra genom att göra rätt. Och då snackar vi inte göra rätt i form av långsiktiga beslut och avvägningar. Det handlar om alla de små små besluten i situationer när det nästan inte finns tid och möjlighet att ta beslut, inte tid att tänka, men där det ändå är jag som är avgörande, jag som kunde gjort annorlunda. Saker som kräver att jag har full koll överallt runt om mig, i varje ögonblick. Ständig koll. Eller för den delen saker där det finns tid att sätta sig in, men där ansvaret vilar tungt tungt på mig, mig, MIG. Trots att det inte går att få de svar som behövs för att kunna ta rätt beslut. Eller där alla beslut är lika dåliga.

Framför allt: beslut där ett litet litet snedsprång kan orsaka typ all skada i världen.

Som väg-gupp. Ett enda litet väg-gupp kan orsaka så mycket smärta så snabbt för så kort obevakad tid.

Som influensavaccineringar.

Som asbest.

Det är sånt som ger mig ångest. Inte sånt som sker över lång tid och där det egentligen är väldigt enkelt att göra rätt. Inte smidigt eller billigt, men ändå enkelt. Sånt får jag inte ångest av.

Läs också Mitt mitt MITT ansvar – och annars dööör jag.

Saker som aldrig får en chans att bli slitna och sånt där som man egentligen inte ens får tänka

Ett nytt litet barn har fötts. En kollega har blivit förälder. Det samlas in pengar till en present.

Den nyblivna föräldern med barn kommer på besök. Present ska överräckas. Jag skäms lite på mitt hörn på fikat, för som så ofta har jag glömt att bidra. Jag glömmer bort den sortens saker i den gigantiska mejlskörden, och jag är usel på att ha på mig kontanter.

Så öppnas presenten. Bebiskläder. Flera bebiskläder. Och plötsligt är jag trots allt glad att jag glömde.

Värlen är översållad av bebiskläder. Bebisar i den åldern växer ur sina kläder på några veckor, kläderna hinner aldrig bli slitna. Och samtidigt, i den åldern så tycker varenda kotte att det är SÅ kul att köpa kläder till de små bebisarna, och man får kläder från kreti och pleti. Kläder som man är glad om de hinner användas ett par gånger innan de stoppas undan.

Det är sånt slöseri som stör mig. Men det får man ju inte tycka. Det är ju jag som tycker fel, så där som det är fel att tycka. Så jag håller käft och säger inget. Förstås.

Det borde finnas en ny nisch i kartongbranschen

Vi handlar ju en del via nätet. Och när man handlar begagnade saker via Tradera så är det ofta resurssnålt packat, dels i minsta möjliga förpackning, dels ofta i återanvänt material.

När det är företag som skickar är förhållandet ofta det motsatta. Ofta är lådan som materialet packats i så stor att det skulle få plats två, tre eller fyra gånger så mycket i den. Det innebär dels onödigt mycket förpackningsmaterial, dels löjliga mängder luft som transporteras, det vill säga transporterna utnyttjas dåligt.

Det känns som att det finns en nisch här som väntar på att fyllas. Ett företag som satsar på att erbjuda kartonger i många olika storlekar. Typ alla ;-) Samt som erbjuder bra wellpapp att slå in i när det inte finns en kartong som passar. (Ja, så kan man göra. Så gjorde t.ex. tretti.se när vi köpte vattenkokare därifrån. Bara ett extra lager wellpapp direkt utanpå själva vattenkokarförpackningen. Inget slöseri.)

Man kan ju tycka att det borde vara självklart att ett sådant företag skulle finnas – att det borde finnas redan. Men det verkar inte vara så?