Category Archives: Miljö

Jag gissar på att det gäller att hålla sig frisk i framtiden?

En av de saker jag funderar på kring framtiden – ja, alltså några decennier bort – är det här med mediciner.

Det finns förstås flera delar i det:

  • Många sjukdomar kommer sannolikt att öka – på grund av klimatförändringarna, som gör att skadeinsekter som sprider sjukdomar kommer att kunna leva på ställen de inte klarat sig på tidigare, men också för att klimatförändringarna sannolikt ger följdeffekter som ökade flyktingsströmmar, folk som lever under sämre förhållanden på olika sätt etc
  • Sjukdomar och skador ökar på grund av andra miljöproblem: kemikalier, luftföroreningar, övergödning etc
  • Livsmedelsförsörjningen försämras på grund av balnd anna ovanstående miljöproblem
  • Antibiotika, som vi vant oss vid som en bra och enkel lösning på många allvarliga sjukdomar kommer förmodligen i många fall att vara verkningslös på grund av resistens

Men det är inte dessa aspekter jag just nu går och funderar på. Utan jag undrar vad som händer när det faktiskt börjar bli ont om olja. Ifall det faktiskt blir så att energi måste ransoneras. Ifall olja blir en bristvara, även som råvara på områden där det faktiskt behövs, om vi ska kunna hålla en standard där människor generellt lever länge, även med allvarliga sjukdomar. Ifall vi faktiskt måste prioritera matproduktion och inte har råd (med alla aspekter av ”råd” invägda) att producera medicin.

Det tycker jag är en läskig tanke.

Jag har diabetes i släkten. Jag har vid något tillfälle fått uppmätt något för högt glukosvärde.

Och om det skulle bli så att jag utvecklar diabetes – imorgon eller om tio eller tjugo år – så är det ju sin sak om det finns relevant medicin och behandling att få. Men om det inte gör det?

Tankar om framtida klimat- och miljöförutsättningar ger onekligen nya skäl att sköta sin hälsa. Och ändå, diabetes är i alla fall något jag i viss mån kan påverka. Det finns många människor som lever med sjukdomar som de inte på något vis orsakat eller påverkat själva, och som är helt beroende av medicin för sin överlevnad.

För deras skulle hoppas jag att dessa mörka tankar inte besannas. Men samtidigt tror jag det är viktiga tankar. De ger perspektiv på vad som behöver prioriteras. Vi behöver se till att vi inte försätts i en sådan situation – och det kan vi påverka.

Självklart ska inte politikerna göra allt – men vi behöver dem också

Varför ska vi lasta över det här på politikerna? Vi måste ta vårt eget ansvar och göra rätt i våra egna liv – äta mindre kött, sluta köra bil och resa till Thailand.

Det är en typ av diskussioner som uppstår kopplat till Föräldravrålet.

Och ja, självklart måste vi göra vad vi kan själva också. Min gissning är att allas om varit med och startat Föräldravrålet gör det. Jag gör det i alla fall, utan att bli extrem.

Men vi kan inte åstadkomma all förändring själva. Grundläggande strukturer och förutsättningar, som har stor påverkan på klimatet, styrs av politik, av demokratiska beslut. Och där behövs en långsiktighet som vi inte kan åstadkomma som enskilda konsumenter. Dessutom påverkar dessa strukturer hur lätt eller svårt det är att göra ”rätt” själv, och därmed hur många som faktiskt gör det.

Men det är ju samtidigt intressant att stöta på detta argument – för det är betydligt vanligare att folk säger motsatsen: Det där kan inte vi lösa, det måste politikerna göra.

Sanningen är ju förstås att båda delarna är nödvändiga.

Dags för en samlingsregering?

Handelsministern är beredd till ”fullskaligt krig” för snuset.

Anders Borg är beredd att prata hur många timmar som helst för bankregler.

Men ingen tar strid för klimatet? Den stora ekologiska krisen, vår tids ödesfråga, som kräver helt nya lösningar, en omställning av vårt samhälle?

När det är krig tillsätter man samlingsregeringar. Samarbetar över parti- och blockgränser. Fokuserar på det akuta, på att lösa de problem som måste lösas, tillsammans.

Klimatproblemen, om de får fortskrida och eskalera, kan mycket väl ge problem som till storlek och karaktär kan jämställas med krig: flyktingar, brist på mat och vatten, behov av god sammanhållning för att inte kaos ska uppstå. Men till skillnad från en krigssituation så behövs den politiska samlingen redan nu. Innan problemen blivit akuta. Väntar vi tills vi har den akuta situationen så är det för sent att göra något åt den.

Det är nu vi behöver politisk samling. Det är nu vi behöver ha modiga politiker som prioriterar klimatet högst av allt, som vågar samarbeta på nya sätt och som vågar se längre än till nästa val.

Det är därför vi behöver Föräldravrålet. Föräldravrålet talar om för politiker och andra att vi vill att ni ska prioritera detta. Ni har vårt mandat.

Nej, ge dom inte vad dom vill ha, ge dom vad dom behöver

Ge dom vad dom vill ha!

Utropet kommer från MediaMarkts julreklam, som syns på diverse reklampelare, webbsidor, m.m.

Det är ett ansvarslöst uttalande. Men ganska talande för den tid vi lever i. Inget unikt för MediaMarkt – de är bara lite tydligare än många andra.

Alla vettiga föräldrar vet att det inte är vettigt att ”ge dom vad dom vill ha”. (Självklart är det inte bara föräldrar som har den vetskapen.) Det är curling. Det är att skämma bort. Det kostar massor i både pengar och resurser räknat. Och dessutom gör det inte barnen (eller någon annan mottagare) lyckligare; möjligen tvärtom.

”Ge dom vad dom behöver!” är en rimligare uppmaning. Mindre skadlig, både för mottagaren och för resten av världen.

När får vi se annonskampanjer av det slaget?

Miljöinsatser i vardagen: nylagad jacka

Häromdagen satte jag mig och lagade min vinterjacka. Sömmen hade gått upp på ena ärmen. Inget stort. Kanske blev det inte riktigt lika snyggt som innan, men är liksom inte hela världen, trots allt.

Att laga jackan är också en miljöåtgärd.

Nej, jag ska inte köpa någon ny. Den här duger alldeles utmärkt ett bra tag till. Även om det finns snygga jackor och kappor i ekologisk bomull på Gudrun Sjödén. För jag behöver ingen ny. Och den bästa miljöinsatsen är att inte skaffa saker man inte absolut behöver.

Även om det just i fallet med Gudrun Sjödén är svårt att låta bli, så gör jag det ändå.

Nästa sak att laga är koftan jag har på mig. Det börjar gå hål vid armbågarna

Rädda klimatet! Offra inte våra barn!

Jag är arg. Klimatet förändras. Ja, det händer nu. Det är inget som kanske händer i en fjärran framtid, det är något som har börjat hända redan nu.

Om vi ska kunna hindra att det blir riktigt katastrofalt för våra barn så måste det till stora förändringar NU. Genast. Det krävs ett antal stora, viktiga och svåra beslut NU. Klimatproblemen måste prioriteras högst av allt.

Men politikerna tar inte de beslut som behövs. De skyller på att politiker i andra länder inte gör det. Tycker någon annan borde gå före. Tycker det är för dyrt.

Alla experter säger att det är mycket mycket dyrare att låta bli!

Och det är våra barn ni offrar när ni inte visar mod och inte vågar låta det kosta lite.

Det gör mig frustrerad. Jag känner mig maktlös, för även om jag gör en massa – äter mindre kött, åker tåg istället för bil, köper mindre nytt, och så vidare – så räcker inte det. Det behövs mycket mer. Det gör mig ledsen att de som har möjligheten att ta de viktiga besluten inte gör det.

Men det gör mig också arg. Och arg är en bra känsla, för den kan leda till något konstruktivt.

Och jag är inte ensam om att vara arg. Vi är många föräldrar som är arga. Och mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, morbröder och farbröder, lärare och förskollärare, faddrar och goda grannar och vuxna vänner till barn. Vi är många som bryr oss om våra barns framtid.

Därför startar nu Föräldravrålet.

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa.

Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Är du också arg? Eller frustrerad, eller mest ledsen? Vill du också tala om för politikerna att nu, nu är det dags att göra något?

Kliv ur maktlösheten. Skriv på uppropet på www.foraldravralet.se

Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar – en situation som de varken har orsakat eller fått en chans att försöka stoppa. Vi vill kunna se våra barn i ögonen och säga att vi kämpade för deras skull, att vi inte gav upp trots att läget var mycket svårt. Vi vill bli rösten åt alla de som idag är för små för att kunna föra sin egen talan.

Det är dags att kräva mer

Nej, jag har inte skrivit något om resultaten från klimatmötet i Doha. Jag har inte ens riktigt orkat sätta mig in i exakt vad man kom fram till. Men jag har förstått att resultatet är en besvikelse.

Jag citerar från Naturskyddsföreningens webbsida:

– Det är en klen tröst att förhandlingarna är i hamn, när jag vet att beslutet inte leder till skärpta utsläppsmål. Det är ändå det som förhandlingarna går ut på – att fixa det galopperande klimathotet. Det är dock glädjande att de i sista sekund verkar ha strypt ländernas rätt att använda överskottet av utsläppsrätter. Men förhandlingen är så komplicerad mellan de rikare och fattigare länderna att allt utom kollaps tolkas som en framgång, men resultatet från Doha kommer inte göra att utsläppen minskar snabbare och det finns inte heller någon plan för hur de fattiga länderna skall få pengar till sin egen energiomställning, säger Svante Axelsson.

Resultatet är att det blir ett nytt Kyotoavtal 2 som börjar redan första januari 2013 och slutar 2020. Det fångar bara 15 procent av världens utsläpp men är en viktig livbåt om det stora klimatavtalet, det så kallade Durbanpaketet, inte går i mål 2015. Nya utsläppsminskningar kan spelas in av de som är med i Kyotoavtalet under 2014 i hopp om att klimatmålen skall skärpas. En framgång är att det blev en viss begränsning för industriländernas rätt att ta med överskott av utsläppsrätter från första Kyotoavtalet in i den andra åtagandeperioden

– Det är bra att de fick till ett Kyotoavtal, men läget är nu så allvarligt att det inte räcker att räkna utsläpp i ton utan det handlar om hur många miljontals människoliv som kommer att offras om vi alla inte snabbt gör våra samhällen fossilfria. Färdplanen mot fyra graders temperaturhöjning är en krigsförklaring mot oss själva och jag hoppas innerligt att människan kan ta sitt förnuft till fånga, säger Svante Axelsson.

(Ovanstående är ett utdrag ur en längre text.)

Det här duger inte. Vi kan inte rädda klimatet genom att sitta och snacka och skylla ifrån oss. Det är dags att göra nåt. Säga ifrån. Kräva mer.

Och det är alla vi som måste göra det. Vi måste ställa krav på politikerna.

– Det är en klen tröst att förhandlingarna är i hamn, när jag vet att beslutet inte leder till skärpta utsläppsmål. Det är ändå det som förhandlingarna går ut på – att fixa det galopperande klimathotet. Det är dock glädjande att de i sista sekund verkar ha strypt ländernas rätt att använda överskottet av utsläppsrätter. Men förhandlingen är så komplicerad mellan de rikare och fattigare länderna att allt utom kollaps tolkas som en framgång, men resultatet från Doha kommer inte göra att utsläppen minskar snabbare och det finns inte heller någon plan för hur de fattiga länderna skall få pengar till sin egen energiomställning, säger Svante Axelsson.

Resultatet är att det blir ett nytt Kyotoavtal 2 som börjar redan första januari 2013 och slutar 2020. Det fångar bara 15 procent av världens utsläpp men är en viktig livbåt om det stora klimatavtalet, det så kallade Durbanpaketet, inte går i mål 2015. Nya utsläppsminskningar kan spelas in av de som är med i Kyotoavtalet under 2014 i hopp om att klimatmålen skall skärpas. En framgång är att det blev en viss begränsning för industriländernas rätt att ta med överskott av utsläppsrätter från första Kyotoavtalet in i den andra åtagandeperioden

– Det är bra att de fick till ett Kyotoavtal, men läget är nu så allvarligt att det inte räcker att räkna utsläpp i ton utan det handlar om hur många miljontals människoliv som kommer att offras om vi alla inte snabbt gör våra samhällen fossilfria. Färdplanen mot fyra graders temperaturhöjning är en krigsförklaring mot oss själva och jag hoppas innerligt att människan kan ta sitt förnuft till fånga, säger Svante Axelsson.

Gör folk ingenting för hand längre?

Häromsistens försökte vi köpa en slipkloss. Ja, en sådan där rektangulär kloss av kork, som man har att vika danspapper runt när man ska slipa. Någon av oss har lyckats ”förlägga” (slarva bort, alltså) den vi hade. Så vi skulle skaffa en ny. De brukar inte kosta många kronor, men det är ett stort irritationsmoment att inte ha någon.

Men… efter att ha letat i flera relevanta affärer konstaterade vi: slipklossar verkar inte gå att få tag på längre?

Är det helt enkelt så att ingen slipar för hand längre? Att alla antas använda slipmaskiner, i alla slipsituationer? För visst, vi har också slipmaskin, men det betyder ju inte att vi slipar allt med maskin – ibland blir det löjligt att använda maskin, ibland osmidigt. Har det gått sådan hysteri i det här med att göra allt med maskiner?

Det stod jag och tänkte på idag när jag gjorde korv. För när jag gör korv så är jag ju samtidigt så tacksam för att ha hushållsassistenten, med köttkvarn och (deg)bunke och så vidare. Inte skulle jag komma mig för att ställa mig och göra korv om jag inte hade en maskin till malningen! – Eller, skulle jag det? Jag vet ju inte ens hur lätt eller svårt det är att mala köttet manuellt. Hur ser en manuell köttkvarn egentligen ut?

Förresten så tänker jag varje gång vi gör korv att jag skulle vilja ha en mer manuell variant för just korvstoppningen. För när man kör korvsmeten genom hela kvarnen utan malskivor, så blir det ju en massa korvsmetsspill som man liksom aldrig kan få in i korvskinnet. Korvsvinn, alltså. Och ju mindre satser man gör desto större procentuellt svinn. Man borde ha typ en stor sprits att fylla korvskinnen med, egentligen?

Annat jag stått och tänkt på, när assistenten snällt stått och bearbetat vår korvsmet länge och väl, är en massa andra saker jag är väldigt tacksam över. Som toalettpapper. Och skruvdragare. Eller för den delen skruvar.

Men nu har de flesta sådana tacksamhetstankar trillat ur min hjärna, så jag får återkomma till dem en annan dag, när de trillat dit igen. Nu är det dags att sova. Imorgon bitti ska det skottas snö.

Mycket matavfall betyder inte nödvändigtvis mycket matsvinn

Jag har läst om nån som tyckte att matavfall skulle kunna användas som någon sorts indikator på matsvinn. Att mycket matavfall skulle hänga samman med att man slänger mycket som istället borde ätas.

Jag skulle vilja påpeka att det inte alls behöver vara så. Anledningen till mycket matavfall kan vara åtminstone tre:

  1. Ovan nämnda
  2. Att man lagar mycket mat från grunden. Köper man färdiglagad mat eller halvfabrikat blir det förstås inte mycket matavfall hemma. Men skalar man potatis, lök och rotselleri så blir det rätt mycket skräp på bara en måltid. Kokar man en hel höna blir det en hel del ben att slänga. Köper man majs som hela oskalade kolvar blir det dels en massa blast (heter det så på majs?), dels den kokta innandelen av kolven när man ätit.
  3. Köper man då och då mat till halva priset eller liknande, som har nedsatt pris på grund av att den är på väg att bli dålig, ja då blir det ibland en del man måste slänga. Som grönkålen jag köpte från fyndhyllan på Morot & annat häromdagen. Jag var medveten redan från början om att jag skulle behöva slänga en hel del av den, men det allra mesta var helt okej. Köper man det sekunda så blir det helt enkelt en del man blir tvungen att slänga. Annars hade affären fått slänga alltsammans.

Grönkålen är nu repad, kokt och hackad samt stoppad i frysen inför jul.

Tiden rinner ut för Doha

Precis som den rann ut för Köpenhamn och för Durban.

Och jag fattar inte.

Jag fattar inte att man fortsätter på den här modellen. Varje år träffas man under två veckors tid (varav de ”viktiga”, de som faktiskt har mandat att ta beslut etc bara är med en knapp vecka). Och så talar alla om vad de tycker, en gång till. Precis som förra året. Alla de rika talar om varför de minsann inte ska behöva göra mest, en gång till. De allra flesta talar om att om inte ni tänker vara bättre än oss, så tänker vi göra nästan inget alls. Vissa länder (Kina, Japan och USA säger TV-skärmen på tåget just nu) fortsätter att ”blockera” nya avtal. Och sedan åker alla hem igen.

För att sedan ses igen nästa år igen. Same procedure as last year. (Nej, ”Grevinnan och betjänten” är inte kul. Det är inte det här heller. Det här är lika sorgligt som den stackars fulla betjänten…)

Varför fortsätter man att göra på det här sättet? Det funkar ju inte! Borde det inte vara ganska uppenbart vid det här laget?

Vid vilka andra riktigt allvarliga kriser agerar man på det sättet? Inga! Har man en allvarlig, galopperande kris av det här slaget så stänger man in sig och pratar klart tills man har en lösning. Och det är Anders Borg beredd att göra när det handlar om bankernas villkor i EU. Men är våra beslutsfattare (i Sverige och resten av världen) beredda att göra det när det kommer till klimatkrisen och den ekologiska krisen?

Problemen försvinner inte för att man går hem och firar jul, eller för att mötestiderna i Doha är slut. Problemen stannar inte ens kvar på samma nivå tills ni träffas igen om ett år. De hinner accelerera en bra bit till.

Hur länge tänker ni, världens ledare, låta detta pågå? Hur länge tänker ni skjuta problemen på framtiden, igen och igen, istället för att fortsätta tills dess ni är klara?

Och om det nu är så att vissa länder vägrar: visa då att ni kan. Gör nåt! Må vara att det inte räcker för klimatet om inte de är med. Men börja ni, utan dem. Istället för att använda dem som en ursäkt för att inte göra.