Category Archives: Miljö

Marken måste räcka till både mat, bränsle, kläder och en massa annat

Som jag skrivit om tidigare så finns det en debatt om konflikten mellan att odla mat och att odla biobränslen. En del säger helt enkelt att det inte är okej att använda odlingsbar mark till att odla grödor som ger biobränslen. (Läs mitt tidigare inlägg här.)

Egentligen finns det många fler konflikter av det slaget. För vi odlar ju inte bara råvaror till mat och bränsle/energi.

Färgen vi använder när vi målar här hemma kommer också från åkrarna. Ja, för det mesta använder vi linoljefärg (där huvudbeståndsdelen är olja som pressats från linfrön), och ibland ”Linusfärg”, där linolja också är en viktig beståndsdel.

Det kan man förstås se som besvärligt. Är det inte dumt att använda åkrar till att odla färg? Tja, men alternativet är ju att använda petroleumbaserade produkter. (Även i en vattenbaserad färg antar jag att det finns petroleumbaserade komponenter. Färgen består ju inte bara av vatten – vattnet agerar väl bara ”lösningsmedel?) Så visst, att producera målarfärg av åkergröda innebär förstås att det blir mindre mark kvar till annat. Men annars får vi ta resurserna någon annanstans, det vill säga från den begränsade oljereserven i jordskorpan som påverkar vårt klimat negativt när vi släpper fram den.

Vi ”odlar” också textil på stora arealer. Dels i form av växtodling, till exempel bomull och lin. Dels genom djurhållning (får och silkesfjärilar är två exempel). Även i det fallet är det förstås möjligt att ”ersätta” grödorna med oljebaserade alternativ. Och det är förstås även i det här fallet dåligt av samma skäl som ovan.

För det är ju faktiskt så att det som kan produceras på marken, jordytan, måste räcka till alltsammans. Både mat, bränsle, målarfärg och kläder. Och för den delen alla andra produkter vi anser oss behöva. Det håller inte att bygga tillvaron på att vi ska plocka upp ny olja hela tiden.

Alltså måste vi leva utifrån att marken är begränsad. Det här är liksom den mark, den jord, vi har. Vi måste hushålla med den.

Om man skriker om att det är ett problem att vi använder restprodukter från jordbruket till att tillverka bränsle, så borde man skrika ännu högre om att en del människor köper kläder som hushållspapper och använder dem nästan lika kort tid. Om vi tillverkar hållbara kläder, använder dem längre tid och slutligen återvinner materialet, så kan vi frigöra mark för odling av mat. Om vi tillverkar färg som är dryg och tålig kan vi kanske ändå ha råd att måla.

För det där som ligger under mark ska vi bara använda när det är absolut nödvändigt. Vi ska klara oss på marken och det som finns därovan.

Att woka utan gifter

Stekjärn och grytor med olika moderna beläggningar (teflon och liknande) har egentligen aldrig varit välkomna hos mig. Jag har använt saker i gjutjärn och rostfritt.

Wokad mat är gott. Dessutom är det ett lätt, snabbt och smidigt sätt att laga god vegetarisk mat som hela familjen tycker är okej (även om vissa petar bort hälften av grönsakssorterna). Länge ”wokade” vi i (den rostfria) traktörpannan, men det blir ju inte lika bra, och så kom vi på inför någon jul (man måste ju alltid klämma fram någon önskning) att vi ju kunde önska oss en wokpanna.

Det fick vi.

En med svart beläggning.

Alltså har jag dragit mig för att använda den. Det blir inte så ofta som jag egentligen skulle önska, för jag tycker samtidigt inte det känns bra, liksom. Och samtidigt, har man nu fått en wokpanna, så kan man ju inte gärna gå och köpa en annan. Så gör man ju inte. Och dessutom är det resursslöseri. (Man ska inte önska sig saker. Ofta vet man ju själv bäst vad man vill ha och behöver och vad som behöver uppfyllas för att man faktiskt ska vilja använda saken. Och ska man önska så får man ju sällan vara särskilt specifik…)

Men som sagt var, wokat är bra vego. Och om vi ska äta mer vego (mer grönt är ju bra av många skäl) så är det alltså bra att vi kan woka utan dåligt samvete.

Så nu har vi faktiskt beställt en wokpanna utan beläggning.

Sluta tänk på dig själv som universums centrum. När du blir pensionär finns ändå inte semesterparadisen kvar.

Du vet de där reklamfilmerna som går periodvis, om livet efter pensionen. Ljust och lyxigt, lyxiga resor till vackra soliga stränder långt bort, under förutsättning att du sparat tillräckligt med pengar för pensionen.

Är det så du tänker dig livet efter pensionen?

Tänk igen.

Om du är i ungefär samma ålder som jag (37 år) så är du 75 år när vi kommer till 2050. Det är ju så länge vi ska behöva jobba innan pensionen, enligt vissa uttalanden. Visst, kanske lyckas vi få gå i pension tidigare än så, men för enkelhetens skull kan vi ändå sikta på 2050 här.

Tja, vart styr man sin kosa om man ska göra en härligt lyxig resa? Till Maldiverna, kanske?

Förmodligen inte. Visst, år 2050 kanske inte Maldiverna hunnit dränkas helt på grund av stigande havsnivåer. I alla fall inte enligt prognoserna nu. Å andra sidan visar det sig gång efter annan att prognoserna är fel: klimatförändringarna sker hittills snabbare än de beräknade klimatscenariona förutspått. Men även om lite av Maldiverna fortfarande sticker upp över havsytan år 2050, så är det förmodligen inte så turistiskt där längre.

Thailand, då? Jag har visserligen inte hittat några bra prognoser för Thailands klimat år 2050 (hjälp mig gärna med det), men utifrån det jag kunnat utläsa så är översvämningar och skyfall en påtaglig del av det framtida Thailandsklimatet.

Men Spanien, då? Spanien är ju Europa, det är ju inte så långt borta, så där påverkas väl inte klimatet så mycket?

Mnja… Torrare vintrar och vattenbrist. Och framför allt:

Frågan är om centrala Spanien överhuvudtaget kommer att vara beboeligt på sikt. Sahara förväntas ta ett skutt över havet och skapa ett alltmer ökenlikt klimat i stora delar av medelhavsområdet, kanske redan så tidigt som 2050. Sommartemperaturerna kan väntas stiga till över 50 grader som mest. Medelhavsregionen är kanske den del av världen som kommer att drabbas hårdast och snabbast av torka, och det har sannolikt redan börjat hända.

(Citat från Naturskyddsföreningens blogg.)

Känns det fortfarande lika lockande att spara undan pensionspengar för att ut och resa när du nått pensionsålder? För övrigt, även om vi bortser från det framtida klimatet på ”turistorterna”, så är det inte säkert att det går att ta sig dit, åtminstone inte så snabbt som vi räknar med idag. Om fyrtio år är det förmodligen rätt ont om billig olja. (Och i rimlighetens namn får vi hoppas att flygandet har minskat rejält till dess och att det inte längre betraktas som en självklarhet att alla ska kunna flyga när och vart som helst.)

Och vad gäller pengarna… Tja, ekonomin är i gungning, på mer än ett sätt. Oavsett vart detta leder, så bör man nog räkna med förändringar i det ekonomiska systemet och de ekonomiska förutsättningarna. Vilka som går omkull på vägen är ju svårt att veta. Men ja, om vi sger så här: vad säger att de pengar du nu stoppar undan för pensionen alls finns att tillgå år 2050?

Nå, men så vi stannar i Sverige, då när vi gått i pension om 35-40 år. Här får vi väl ingen direkt påverkan av klimatförändringarna, egentligen? Lite varmare gör väl inget? Då kan vi ju spara in semesterresorna.

Är det vad du tror?

En enkel sammanfattning av det framtida klimatet i (syd)Sverige:

  • Betydligt varmare, framför allt under vintern
  • Mindre snö, i princip ingen snö alls i Skåne och längs Götalandskusten
  • Störst ökning av sommartemperatur i sydligaste delen av landet. Framför allt är det de kallaste vinterdagarna som bli varmare.
  • Under sommaren blir de varmaste dagarna ännu varmare (alltså mer extrema i relation till kommande medeltemperatur)
  • Längre vegetationsperiod (alltså tid på året då växter växer)
  • Mer nederbörd totalt sett
  • Störst nederbördsökning under vintern
  • Trots detta MINSKAD nederbörd under sommaren i Sydsverige. (Alltså längre odlingssäsong men med ihållande torka.)
  • När det väl regnar kommer det att komma väldigt mycket på en gång. Alltså: varva torkperioder med skyfall.

Den som vill läsa mer om framtida klimat i Sverige kan gå in på www.smhi.se/klimatdata/klimatscenarier/scenariokartor/1.1904

För oss som pensionärer så vill jag särskilt peka ut värmeböljorna på sommaren. Nej, det är inte frågan om härlig sommarvärme. Det är ihållande perioder med hög värme. Det är sånt som är olidligt. Inte minst för äldre människor som börjar få problem med andningen och annat. Ja, värmeböljor av det slaget är faktiskt sådant folk DÖR av. Minns ni Franrike 2003? (Inte? Minnet är ibland sorgligt kort.)

Dessutom ska vi inte räkna med att det finns möjlighet till air condition på det sätt vi idag är vana vid. (Oljebrist, energibrist, allmän resursbrist, ekonomisk brist – ja, och så vidare.)

Känns det bra och lockande?

Mina förhoppningar om tiden som pensionär (om jag nu lever så länge) är inte så avancerade. Jag har tänkt fixa med huset och odla morötter. Och biten med att odla morötter – och annat – på så stor del av tomten som möjligt känns som en ganska rimlig ambition vid det laget. Om vi har vatten så pass att det går att odla. Om vi alls har råd att bo kvar i huset. (Vi har inte jättestora lån, jämfört med många andra, men vem vet vad framtiden bringar?) Om vi alls kan motivera att bo kvar i huset fast barnen är utflugna, vad gäller energiåtgång. (Kanske löser sig fyraåringens oro över att behöva flytta hemifrån genom att det faktiskt inte är möjligt i framtiden?)

Jag känner i alla fall trygghet i att snart ha en kamin – en värmekälla av en typ som fungerat i årtusenden.

Nu är en ny pensionsreklamkampanj, från SPP, upphängd som stora vepor på Malmö C:

Var universums centrum då och då. Tänk lite mer på dig själv.

Nej. De allra flesta människor i Sverige betraktar sig själva som universums centrum större delen av tiden. Det är ett mycket allvarligt problem.

Jag skulle vilja säga tvärtom:

Kom då och då ihåg att du inte är universums centrum. Tänk lite mindre på dig själv.

 

Blev det problematiskt nu? Besvärligt att inte veta var du ska göra av pengarna? Å, det finns massor med vettigt du kan göra nu, för att investera i en bättre framtid som pensionär. Köp ekologisk mat. Byt bil till en som går på förnybart bränsle. Satsa på energisparande lösningar i ditt boende. Och så vidare.

Våga njuta av julen i tid – då är det lättare att göra den hållbar

Det klagas ofta på att julförberedelserna drar igång för tidigt. På att affärerna börjar sälja julsaker redan i oktober, och att det pratas julklappar och sånt alldeles för långt i förväg.

Det gnälls också på att man lägger för myckert krut på förberedelserna. Att man inte ska fokusera för mycket på städning, julklappsinköp, laga mat, baka och förbereda.

Jag har väl hängt med i klagovisorna. Men jag har börjat tänka om.

Det tar tid att förbereda. Och det är inte dåligt – snarast är det bra.

Ta till exempel det här med julklappar. Det kräver faktiskt sin tid att tänka igenom vad olika personer ”borde” få. Nej, det är inte att vara överdrivet materialistisk och prylfixerad. Tvärtom faktiskt. Onödiga prylar som mottagaren inte har behov av är ganska ofta resultatet av att man är ute i sista minuten. Då blir det lätt att man köper det som ”marknaden” talar om för en att personen ifråga ”behöver” eller borde vilja ha. Opersonligt och ofta meningslöst. Gosedjur till barnen (som redan har femton stycken), slips till pappa (som kanske inte ens gillar slips). Ska man satsa på saker som verkligen har ett värde för mottagaren på längre sikt och som fyller ett äkta behov, då behövs framförhållning.

Vill man dessutom faktiskt satsa på hållbarhet i form av second hand, eller mer sällsynta ekologiska eller fairtrade-produkter, så kan man inte kliva in i första bästa affär och köpa något. Så då krävs det tid för att hinna hitta det man letar efter. Kortare tid leder sannolikt till mindre hållbara val.

För övrigt är det inget som säger att julklappar är något som ska KÖPAS. Ursprungligen är presenter något som kräver förberedelsetid just för att de faktiskt ska hinna tillverkas. En skjorta som ska sys, en hylla som ska byggas, och så vidare. Att börja förbereda julen i god tid – redan när sommaren är slut – är inget modernt påfund från affärer som säljer massproducerade varor, tvärtom är det massproduktionen som möjliggör ”julklappsplanerande” den 23 december. Planerar du i god tid kan du hinna skapa julklapparna själv. Hemgjort äppelmos av trädgårdens äpplen kan vara en jättebra julklapp men kräver att du tänker till redan under tidig höst (om du inte av misstag producerar mer än du själv har nytta av). En skjorta sydd av ett gammalt lakan, eller ett par hemstickade raggsockar av ekoull, kräver också framförhållning.

Julmaten ”kräver” också framförhållning. I alla fall om du vill ha hemgjord korv, egna inläggningar, hembakta pepparkakor och eget julgodis.

Men nej, häng inte upp dig på ordet kräver. För vad är det egentligen vi vill ha ut av julen?

Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att julen går ut på de där enstaka dagarna. Julafton, juldagen, och möjligen annandagen. Då ska vi umgås intensivt, spela spel, äta mat som vi lagt ner så lite jobb som möjligt på, spela spel, lyssna sönder julskivorna och gå varandra på nerverna. Sedan ska vi rusa iväg på mellandagsrean och shoppa allt vi inte fick i julklapp.

Vi backar igen. Varför ska vi INTE ägna oss åt förberedelser, som att laga mat som tar tid?

Alltså, en stor grej med julen är ju just förväntningarna. Myset med att stå och baka pepparkakorna. Stoltheten i att göra egen korv. Dofterna, ljusen, ljuden. Längtan. Känslan.

Den där känslan byggs upp successivt. Om vi försöker komprimera julen till att vara max en vecka i december, så får vi ut mindre av den.

Vitsen med julen är inte att fira att någon som en del tror var guds son föddes en gång för längesedan (förmodligen vid en helt annan tid på året – men det är irrelevant i det här sammanhanget). Vitsen med julen är att vi ska motivera oss själva under den tråkiga mörka hösten. Att vi ska ha något att se fram emot.

Därför är det viktigt och bra att låta julförberedelserna ta tid. Både julklappsfixande och matplanering. Komprimera inte julen – sträck ut den istället!

Därför saknar jag barndomens luciatåg. Med sångträningar och förberedelser som drog igång i början av hösten. Detta att under ett antal veckor – typ större delen av hösten – sjunga vackra sånger och förebereda och se fram emot levande ljus och vita särkar. (Ja, jag borde ta itu med nåt sånt igen. Återskapa barndomens sammanhang.)

Och därför är också städningen inför jul viktig. Julen är en motivation för att ta itu med den tråkiga städningen, trots att det tar emot. Ett skäl till att det blir av innan alltsammans gror igen. Och det är så himla mycket mysigare att sätta sig ner och njuta på julafton om det är rent och prydligt runtomkring en. Annars sitter man ju ändå där och har dåligt samvete för det där man kanske borde ta itu med. När man väl sätter sig ner och pustar så ser man ju skiten, hur mycket man än ignorerat den under all annan stress hela hösten.

Jag antar att det är därför folk flyr utomlands på julen: för att slippa se skiten som de aldrig motiverat sig att ta itu med.

För övrigt tror jag att det finns en annan koppling där. Det har sedan lång tid funnits en inställning att det liksom är ”fult” att längta efter och förbereda inför julen långt i förväg. För att det på något vis är gammalt och omodernt, något som förknippas med bondesamhället och gamla värderingar och som man därför vill bort från. Men människan behöver något att längta efter och se fram emot, något att bygga sina förväntningar och förhoppningar på. ”Får” man inte känna så inför julen, så gör man det med något annat. Och jag tror att semesterresor med flyg långt iväg delvis har tagit den platsen, har blivit ett substitut.

Många av de som reser bort just över julen säger att de inte gillar julen. Att den blivit för kommersiell. Ja, för det är ju mycket mindre kommersiellt att köpa en dyr flygresa till andra sidan jorden?

Och ja, jag vet att det är många som inte vill fira ”klassisk” jul. Som upplever traditioner som tyngande eller tycker släkten är en plåga. Det har jag full förståelse för. Men det är inget som säger att man måste fira julen på något särskilt vis. Det behöver självklart inte alls vara hemgjord korv och sillinläggningar, det kan lika gärna vara nordafrikanska specialiteter, vegansk mat eller vad som helst som man själv tycker är gott. Och man behöver inte fira med släkten, man kan fira med dem man tycker om, och skapa sina egna traditioner. Men man behöver inte resa utomlands för att göra annorlunda.

Vågar folk inte göra annorlunda hemma? Är det kanske lättare att slippa julmaten genom att åka till ett ställe där den inte finns än att bara säga att man inte tycker det är gott?

Om politikerna ska kunna ta ansvar så måste vi välja politiker som är intresserade av att ta det ansvaret

”Men alltså, det kan ju inte vara meningen att vanligt folk ska behöva åstadkomma förändringen! Det är ju politikerna som måste ta de viktiga besluten och visa mod!”

Nej det är inte ett exakt citat. Men uttalanden av det slaget är väldigt vanliga.

Det är så jävla lätt att skylla ifrån sig. Hävda att ansvaret är någon annans.

Politikerna sitter där på mandat från oss. Det är vi som röstat fram dem. Om de politiker som sitter i beslutsposition inte fattar de beslut som behövs, så beror det på två saker:

  1. De politiker som blivit valda tycker inte frågorna är tillräckligt viktiga. De tyckte de förmodligen i så fall inte innan de blev valda heller. Att vi har ointresserade politiker beror i så fall alltså på att de som röstade valde politiker som inte tycker det här är viktigt.
  2. Politikerna vågar inte ta de beslut som behövs för att de är rädda att inte bli omvalda. Detta beror i så fall på att de uppfattar att den rådande opinionen inte tycker att frågan är tillräckligt viktig nu och framöver.

Du som säger att det är politikerna, världens ledare, och så vidare som bör ta ansvar, ta de viktiga besluten, visa mod, och så vidare, hur röstade du sist? Röstade du på politiker som stod för radikala, modiga beslut inom klimatområdet (eller miljöområdet i övrigt), ledare med insikt i problemen som lovade att ta ansvar? Och visar du politikerna i nuläget att det här är viktigt, att du har krav och förväntningar på att de tar itu med det här, och att det kommer att avgöra var du lägger din röst vid nästa val?

Om du inte gjorde det, så har du ju tydligt markerat att du INTE tycker att det är politikerna som ska lösa det, utan någon annan. Det vill säga alla, vi, var och än.

Så varsågod och sätt igång, och dra ditt strå till stacken.

Och om du verkligen vill ha en radikalare klimatpolitik, så kan ju ett första steg vara att skriva på uppropet Radikalisera klimatpolitiken nu!

Miljö är inget lullull – det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Jag är så fruktansvärt trött på folk som tycks tro att miljön är någons sorts lyxattiralj, nån sorts lullull, som man kan bry sig om man vill, om man tycker det är intressant.

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Jaså, det säger du?

Vet du vad? Jag tror inte du fattat ett smack. Det handlar om vår överlevnad, för bövelen!

Alltså, miljö handlar inte om att vi ska bevara vackra blommor eller mäktiga isbjörnar för att de är snygga och för att vi ska ha något att titta på när vi tillverkar gosedjur. Det handlar inte om snygga bakgrunder till vykort.

Människan, mänskligheten, vår kultur, alltsammans är beroende av vår omgivning. Levnadsförutsättningar. Alltså miljön.

Maten vi lever av kommer inte i överflöd av sig själv. Det är vi alldeles för många människor för. Vi måste odla maten. Och grödorna vi odlar är beroende av vissa väderförutsättningar. Rätt temperatur (inte för hög, inte för låg), lagom mycket regn vid rätt tidpunkt, inte för mycket blåst, och så vidare. Sabbar vi klimatet så får vi missväxt. Då kommer vi att svälta. Ja. Vi.

Många av de grödor vi odlar för att äta är dessutom beroende av att pollineras av insekter. Om vi tar död på insekterna – med besprutning av gifter, eller genom ändrat klimat som gör att de inte trivs, eller genom att vi sabbar deras livsmiljöer – så kommer de inte att pollinera (för de kan inte pollinera när de är döda). Och då står vi utan mat.

Vi behöver inte bara mat för att överleva. Vi behöver vatten också. Rent vatten. Det där är något som ”naturen” eller ekosystemen fixar bäst åt oss. Men sabbar vi naturens reningssystem, så står vi där med vatten som vi inte kan dricka, vatten vi blir sjuka av. Höjer vi jordens temperatur så förvärrar vi det ytterligare.

Vi släpper ut en massa skit omkring oss också. Som en massa miljögifter. Fast de kallas ofta inte gifter, utan kemikalier. (Det finns både ofarliga, farliga och skitjättefarliga kemikalier.) I slutändan hamnar de i oss. Genom maten vi äter. Genom vattnet vi dricker. Genom huden från kläderna vi har på oss. Genom munnen för barn som slickar och biter på leksaker. När vi andas in dammet med ämnen från datorer och plastmattor. Miljögifterna ger oss diabetes, övervikt och cancer. De gör det svårare för oss att få barn och ger barnen skador som de för vidare till sina barn.

När klimatet blir varmare kommer fler skadliga sjukdomar att härja i vårt förskonade land. Insekter med bakterier och parasiter kommer att trivas här. Vi kommer att få värmeböljor av den typ som i Frankrike 2003, i Sverige. Återkommande sådana. Ja, folk i Sverige kommer att dö av värme. Två eller tre eller fyra grader varmare, utslaget på hela jorden, betyder i praktiken mer än så på land.

Jag skulle kunna fortsätta mycket längre. Fast jag tycker inte det ska behövas. Det här borde räcka. Fast tydligen gör det inte det, för det här är ju inga nyheter, och ändå säger folk sånt som

Det finns andra värden än de direkt miljömässiga.

Personligen tror jag att om man inte har mat, inte har vatten, och man samtidigt är sjuk och det är ohanterligt varmt, så är det inte så många andra värden som känns så viktiga. Jag tror att mat, vatten och hälsa är grundläggande för att man ska kunna uppskatta något annat.

När och hur det började (om miljöengagemang)

Jag ”upptäckte” miljöfrågor på högstadiet. I åttan, har jag för mig – men det är jag inte helt säker på; det kan ha varit redan i sjuan. Jag började högstadiet 1988, så det är ju inte otänkbart att mina första tankar i ämnet kom då. Men som jag minns det var det i åttan som vi lärde oss om alla de stora miljöproblemen. Försurning. Övergödning. Ozonskiktet. Växthuseffekten. Grundläggande naturvetenskaplig genomgång av hur saker hängde samman, av biologiläraren. Jag minns det som förklarande OH-bilder ritade med de klassiska färgerna rött, grönt, blått och svart :-) Vi fick till och med göra den klassiska rymdövningen (”Tänk er att ni ska färdas med ett rymdskepp i flera tusen år!”) – fast den tog jag nog inte riktigt till mig den fulla poängen av just då :-)

Där och då grundlades i alla fall mitt intresse. Sedan dess har det varit självklart att bry sig om miljön. Att försöka göra det som är minst skadligt för miljön. Sedan någon gång i den vevan har det varit självklart för mig att leta miljömärkta produkter.

I början av 1990-talet upprördes jag över att stadens återvinningscentral inte tog emot plast. Den godaste, populäraste mjölken såldes i plastdunkar, men förpackningarna gick inte att lämna till återvinning.

Ibland känns det som att vi inte kommit mycket längre än så. Som att vi fortfarande står och stampar med att få folk att begripa det här med återvinning.

Och när ”resten av världen” (eller, media och allmänhet i Sverige i alla fall) ”upptäckte” klimatförändringsproblematiken nångång runt 2006-2007 (eller när var det?) så fattade jag inget: Ja, det där är jätteviktigt, men snälla nån, det KAN inte vara nytt för er? Ni måste ju också ha lärt er det i skolan? Och läst och hört om det på annat håll? Eller var har ni gömt er i alla år innan?

Samtidigt känns det ibland märkligt åt andra hållet när jag läser om personer som ”väckts” i sitt miljöengagemang för sisådär fem-sex eller kanske tio år sedan. För de verkar ha hunnit så mycket längre, tagit det fler nivåer, på den korta tiden. Är det kanske jag som står och stampar och inte kommer någon vart? Jag som inte tar det tillräckligt allvarligt?

Fast jag vet ju att det är som med så mycket annat. Det går i vågor.

För övrigt så fick jag höra ofta då i min ungdom typ att det går över. När jag ifrågasatte de vuxna, deras levnadsvanor och val, ur miljöhänseende, så fick jag höra att jaja, så tycker du nu när du är ung, men du kommer att tänka annorlunda när du blir vuxen. Då blir du bekväm, och då får du andra prioriteringar och inser att det där inte är allt. ”Det går över.”

Det gjorde det inte. Det har som sagt var gått i vågor. Perioder när jag inte orkat på grund av studier, eller hur jag mått, eller för att jag haft riktigt små barn. Men när man kommer tillbaka upp ur det där så finns miljöengagemanget kvar.

Och insikten har fördjupats hos mig. Det har liksom sjunkit in, på en annan nivå, att det inte bara handlar om miljömärkningar eller val mellan alternativ 1 och 2, utan att det handlar om grundläggande förutsättningar, både vad gäller fysikaliska system för jorden och principer för hur vi lever. Svårt att uttrycka kortfattat i ord, men stort. Den insikten hade jag inte för tjugo år sedan.

Därför ser mitt miljöengagemang trots allt annorlunda ut nu än då. Det handlar inte bara om att köpa miljömärkt utan att se till att inte behöva köpa mer än nödvändigt.

Och hur är det med fisksåsen?

Funderar över vad jag ska laga för mat till kvällen. Vill ju gärna laga nåt vegetariskt, men känner inte för en dåligstämningförattbarnenintegillarlinserochbönor-kväll. Så då kör jag väl på något där jag liksom bara utesluter köttet utan att tillsätta nåt annat.

Woka lite grönsaker, det blir bra, och så lite nudlar till – det gillar barnen också. Och så kryddar man och piffar till det lite, så saknar man inte köttet. Lite fisksås och…

Fisksås? Nej. Fisksås, och för den delen ostronsås, är ju förstås inte vegetariskt.

Självklart. Fast jag har liksom bara aldrig reflekterat närmre över fisksåsen och ostronsåsen, ur ett klimatmiljöresursvattenperspektiv.

Hur vettigt är det egentligen att man jäser (?) (fisk)kött eller skaldjur för att få till en trevlig smaksättning? Ja, det är jättegott, men är det verkligen en vettig användning? Det måste ju samtidigt innebära resursförstörelse? Borde fisken och ostronen istället användas som proteintillskott för lokalbefolkningen någonstans? Hur hållbart är fisket?

Är det någon därute som vet?

Om jag fick önska…

Jag köper alldeles för mycket nytt. Ja, alltså, jag köper nytt när jag borde kunna köpa begagnat. (Vi måste både minska konsumtionen och i större utsträckning köpa begagnat. Och så vidare.) Och en viktig anledning är att det helt enkelt inte finns några begagnatställen där jag normalt sett rör mig. Vilket är mellan jobbet och stationen i Malmö.

Därför har jag ett förslag: jag skulle vilja att det öppnas en begagnat-affär på Malmö C.

Läget är perfekt, inte bara för mig utan för många fler. Många har en stund att ”slå ihjäl”, eller kan gå en liten stund tidigare till stationen för att smita inom en sådan affär en liten stund. Ett ställe med begagnade saker ger fantastiska möjligheter att köpa en unik present med till någon man just ska resa till. (Eller varför inte köpa till en extra tröja ifall man glömde packa ner en sådan? ;-)) Och ja, många som reser med tåg är både miljö- och prismedvetna, så målgruppen borde vara helt rätt.

Ja. jag inser att det finns en hake – en stor sådan: Lokaler på Malmö C är sannolikt inte särskilt billiga. Emmaus och Myrorna och liknande, som känns relevanta för en sådan affär, har säkert inte alls de ekonomi som tillåter dem att betala de hyror det handlar om.

Men åh! Kan inte Jernhusen ge dem någon sorts schysst hyresdeal? För det borde samtidigt ge ganska mycket goodwill.

Nå, om man nu ändå ska drömma, så kan man ju ändå ta i lite :-) För visst vore det schysst om man gick in för att hela Malmö C skulle ha någon sorts hållbar inriktning? Både vad gäller butiker, matställen och annat. (Kan man miljömärka järnvägsstationer, Svanen?) Bara mat som är hållbar, bara elsnåla lampor, och så vidare…

Men en second hand-butik vore en bra början. Vore det inte lite coolt, liksom?

 

Förresten, hur går det med bokhyllan? Jag har inte hört något på länge.

Kaffe och inställda tåg

Det här skrev jag i morse:

Tåget är inställt. Igen.

Det är förstås ingen katastrof. Vi har faktiskt numera lyxen av att tågen går en gång i halvtimmen, och har man inget möte eller särskild tid att passa så är väl liksom problemet bara att lite av flexen äts upp och man får lite mindre gjort på jobbet. Och alla har förståelse för när man kommer försent på grund av sent tåg – alla vet hur det är…

Ja, jag har det väl förspänt som har ett jobb där det inte är värre än så när tåget är inställt.

Men visst, lite irriterande är det allt. Att stå och huttra på perrongen är trots allt inte det roligaste som finns. Trots att jag har både mössa och vantar och en vettig vinterjacka på mig. Det hade ju känts bättre att använda den halvtimmen på att slippa stressa hemma på morgonen – till och med kunna dra sig en stund till?

Så jag gör som jag ganska ofta gör när tåget är inställt, i alla fall under den kalla delen av året: jag släntrar iväg till konditoriet en bit bort. Det är enda möjligheten att komma in i värmen medan man väntar på tåget. Då är det väldigt tacksamt med ett kafé som öppnar redan innan sju på morgonen.

Köper en kopp kaffe. Tänker tankar om ekonomi (Slöseri! Och bortskämd är jag som har råd att köpa en kaffe baraföratt!) och sånt där. Men samtidigt så gynnar jag i alla fall en lokal näringsidkare, och då känns en kopp kaffe snarast väldigt snålt. Om man nu faktiskt ska konsumera så är det trots allt ganska vettigt att konsumera tjänsten att någon tillhandahåller tak, väggar och varmt kaffe när jag behöver det. Men nej, kaffet är förmodligen inte ekologiskt – jag har inte ens frågat. Ska komma ihåg att göra det nästa gång.

Sitter och lyssnar på det lokala morgonvimlet en stund. Det är en härlig blandning av lokalbefolkning. Folk som köper med fikabröd till jobbet, folk som sitter och äter frukost. Jag gillar det här stället – så fruktansvärt okomplicerat, bara rätt upp och ner trevligt.

Nå. Dags att traska bort till stationen igen och hoppas på att nästa tåg kommer.