Category Archives: Miljö

Tillbaka till 90-talet: lämna kvar onödiga förpackningar i affären

Vår lilla Icaaffär säljer numera bara förpackad paprika. Dels trepack ”trafikljus” (och det köper jag inte, eftersom barnen inte gillar grön paprika, så då blir det vi vuxna som får äta den gröna jämt). Dels styckförpackad paprika.

Ja. Den vanliga lösviktspaprikan är styckförpackad: varje paprika i en enskild, generöst tilltagen prasselpåse.

Vansinne, förstås. Idiotiskt och meningslöst.

Idag tröttnade jag och bestämde mig för att göra som man gjorde på nittiotalet: lämna kvar den onödiga förpackningen i affären. Så när jag hade betalat ställde jag mig och slet loss plastförpackningarna på mina tre paprikor och lämnade till kassörskan.

”Men de håller mycket bättre kvalitet när de varit förpackade så”, sa kassörskan.

”Skit samma”, sa jag. ”Vi måste minska plastslöseriet. Och det gör inget om paprikorna skrumpnar lite när man ändå ska laga mat av dem.”

 

För övrigt: när jag kom hem och skulle laga maten så konstaterade jag att en av paprikorna redan var dålig på en stor del av ena sidan. Dålig på det där viset som de bara bli om de ligger i plastförpackning.

De som ligger löst blir möjligen lite skrumpna.

Vårt skitkassa system cementerar det ohållbara och hindrar omställning

Det är ett märkligt system vi har. När folk minskar konsumtionen av något, riktigt rejält, så gå företagen som tillverkar produkten sämre. Då blir folk arbetslösa. Och då demonstrerar folk för att jobben ska finnas kvar. Även om det inte finns något behov av produkten längre. Med konstgjord andning ska man hålla igång verksamheter som inte bär sig. Samtidigt som en massa saker som behöver bli gjorda står ogjord för att det saknas pengar.

Ja, klart som fan att folk håller stenhårt fast vid de jobb de har. För de behöver ju pengar till dess att de har ett nytt jobb. Och a-kasseregler och säkerhetssystem är i nuläget ett skämt, eftersom den nuvarande regeringen helst av allt vill att folk ska JOBBA, oavsett om det är bra eller dåliga jobb, oavsett om det är jobb som leder utvecklingen åt rätt håll eller åt fel håll.

Så som reglerna ser ut vågar folk inte släppa taget om det förgångna, om det som egentligen är passé, eftersom de dår får svårt att klara sig.

På det viset cementeras den gamla ekonomin, som går ut på att producera och konsumera, denna ekonomi som inte alls är hållbar. På så vis försvåras omställning.

Om vi ska kunna ställa om till hållbarhet måste människor våga ta steget.

Ge socker till de svältande barnen?

Det är äkta genomskånsk höst nu. Igår och idag har bönderna här skördat betor och byggt berg av. Jag har inga problem med bettransporterna som kommer att hålla nere hastigheten på vägarna här i trakten under någon månad framöver; det hör liksom till, liksom mullret och skakningarna av när betornas lastas av.

Sockerbetor är en av de dominerande grödorna häromkring. Sockerbetor, potatis, korn, råg och raps är såvitt jag kan bedöma de vanliga grödorna – i den ordningen.

Av betorna görs socker. Av kornet görs, efter vad jag förstått (men jag kan ha fel) i första hand malt, som i sin tur används till öl och andra mer eller mindre starka drycker. Potatis, råg och raps används väl så vitt jag kan begripa i första hand till livsmedel.

En stor del av vår värdefulla skånska åkermark används alltså till att producera socker.

Och visst, socker behövs. Jag är ingen sockerfanatiker, absolut inte – socker är en bra smakförhöjare och har en bra konserverande effekt. Men det känns liksom lite bisarrt, när man tänker på det, att sockerodlingen är så betydande. (Hade jag nugjort seriös research så hade jag förstås kollat upp hur stor andel av den skånska åkermarken man odlar betor på. Men jag skriver det här på min fritid, och fritiden är just nu ganska begränsad och ganska trött, så jag struntar i det. Ni får googla själva, och så kan ni tala om för mig sedan.)

Det klagas från en del håll på att vi använder mat till att tillverka biobränslen. Det är bättre att använda det vi odlar till att ta än till att tillverka bränslen, typ. Ja, jo, det är ju i grunden klokt tänkt.

Häromsistens läckte det ut att EU-kommissionen föreslagit att biobränslen inte längre ska få lov att innehålla mer än några få (?) procent som kommer från gröda odlad specifikt för det ändamålet; man ska alltså inte få lov att odla biobränslen istället för mat. Avaaz hängde på och gick ut med att man skulle skriva på för  att mat som behövs till hungriga barn inte istället ska gå till biobränslen, under parollen ”Feed kids, not cars”.

Men som sagt var, så enkelt är det inte. Bara för att man inte odlar grödor som ska bli bränslen så betyder det inte att man odlar nyttiga grönsaker på marken istället. På den skånska åkermarken odlar man ofta och gärna sockerbetor. Som blir till onyttigt socker. Och det är faktiskt inte hungriga barn särskilt hjälpta av. (Och efter vad jag förstått så odlas inga skånska sockerbetor ekologiskt. Det innebär att det socker jag köper importeras. Extra fånigt.)

Varför de skånska bönderna odlar socker? Det har jag inte satt mig in i. Men jag gissar på att det är ekonomiskt lönsamt. Och det skulle inte förvåna mig om EU har ett finger med i spelet – EU styr ju ofta vad som är lönsamt inom jordbruket…

Det gläder mig i alla fall att det finns fler som ifrågasätter vettigheten i att odla sockerbetor på vår fina åkermark.

Och ja, jag tycker att biobränslen i huvudsak ska komma från restprodukter och organiskt avfall, inte från specifika grödor, men omständigheter varierar ju.

Presenter med tidsbegränsning

Apropå gårdagens funderingar på barnkalas och presenter: Kan man inte ha presenter med någon sorts tidsbegränsning?

De flesta saker man ger ett barn är ju trots allt bara intressanta under en begränsad tid – låt säga max fem år – för sedan har barnet vuxit ifrån. Efter det kommer sakerna att vara ett problem. Åtminstone här. För mina barn känner en väldigt stark äganderätt till saker de fått. Typ ”javisst, jag är för gammal för den och har redan alldeles för många sådana och har inte använt dem på flera år, men den är MIN, så jag tänker inte ge bort den”.

Om man istället gav presenterna med tidsbegränsning – den här är din, men max i fem år, sedan måste du ge den vidare till någon yngre – så skulle man slippa problemet. Och öka toleransen för att ge begagnade saker.

Kanske skulle det dessutom göra att de faktiskt uppskattade sakerna mer under den tid som de hade dem? Som en lånebok som man läser ut för att man vet att man snart måste lämna tillbaka den, eller som man umgås intensivare med någon som rest långt och är på besök några dagar.

Bara en tanke.

 

Det är så krångligt och svårt att göra rätt att det oftast ändå slutar med magplask

Det är svårt det här med presenter när barnen ska på barnkalas.

Visst, egentligen ska en gåva vara personlig och genomtänkt. Men det innebär ju isåfall att man måste åka iväg specifikt för att köpa present. Det innebär förmodligen att man får lägga en halvdag tidsmässigt för resa, runtflängande, tittande, diskuterande. Det är inte rimligt, speciellt inte med tanke på hur många barnkalas det är. Och det är inte heller rimligt ur miljöhänseende med tanke på transporternas påverkan.

Dessutom är ju alla dessa presenter ett problem i sig, både vad gäller miljöpåverkan och att de spär på det allmänna prylproblemet de flesta föräldrar förmodligen känner till.

Det rationella är förstås att försöka skaffa presenter samlat och rationellt i förväg. Köpa en samling vettiga presenter att ha hemma och ta fram av vid behov (det vill säga när det är kalas).

Jag brukar försöka fylla på lite till exempel när det är slutbokrea. Men mitt reservlager är i princip slut och måste fyllas på. Så nu tog jag en runda på stan.

Det är inte lätt. För det är många kriterier som ska uppfyllas.

För det första ska det ju helst inte ha någon miljöpåverkan alls. Men det är ju i sig nästan omöjligt. Då får man i princip köpa begagnade saker. Och tyvärr, det ligger inga secondhandaffärer där jag normalt rör mig (det vill säga utan att jag ska behöva ta mig långt iväg och lägga flera timmar). Så då blir det till att försöka bedöma och väga det ena mot det andra för att hitta saker som har så liten miljöpåverkan som möjligt (och är hälsomässigt okej). Det är jävligt svårt! Visst, man kan ganska snabbt utesluta ”billigt plastskräp”. Men hur är det sedan då? Är trä bra? Ja, det beror ju på – och de aspekterna framgår ju inte. Hur är sakerna tillverkade? Det framgår ju inte heller. Och så vidare.

Dessutom ska man ta hänsyn till att

  • det ska vara genusvettigt, både i vad det signalerar och i att det ska funka för alla barn
  • det ska vara kvalitet/saker som håller
  • det ska vara pedagogiskt/i all fall ha vettiga värderingar
  • det ska vara användbart eller i alla fall bli använt
  • det ska inte generera massor med prydnadssaker och liknande som de stackars föräldrarna ska behöva lösa utrymmesproblemen för
  • det ska vara något som de allra flesta barn kan uppskatta (för om man nu ska ha ett lager så ska det ju funka för de flesta barn som kommer att ha kalas framöver)
  • det ska inte vara för konstigt utan liksom vara något som är socialt accepterat så att inte mitt barn blir socialt stigmatiserat (där rök trädplantering ;-)) Till denna punkt hör också att det måste vara en fysisk sak till födelsedagsbarnet (säg hejdå till alla välgörenhetsgrejer som vaccin, getter och skolböcker i Afrika) som dessutom inte får vara för liten rent fysiskt sett.
  • det får inte vara för dyrt (enligt mig som dels ska betala, dels inte tycker att kraven/förväntningarna bland dagens bortskämda barn ska trissas upp ännu mer) men inte heller för billigt (enligt den sociala normen och för att den som tillverkat ska ha fått vettig lön etc)

Allt detta ska vägas samman. Helst ska alltsammans uppfyllas. Och det går ju inte.

Nånstans där ger jag ofta upp. Skiter i det. Det blir platt fall. För när man sedan står där och ungen ska iväg på kalas så måste nånting skaffas, och då blir det ofta en ännu sämre lösning: det blir helt enkelt det man hinner få fatt i i omgivningen. Och då står tyvärr valet ofta mellan lego (som i grunden är bra men alla ungarna har vid det här laget långt mycket mer lego än de behöver (det har gått en otrolig inflation i det) och jag tycker att Lego inte alltid sköter sig så bra som företag, och något billigt skräp. Det vill säga något som blir dåligt på någt vis vilket som.

Så idag bet jag ihop och köpte hem några saker till förrådet, trots allt.

  • En tamburin. (Jag vet inget om träråvaran och jag vet inegt om den musikaliska kvaliteten.)
  • Ett munspel. (Samma där.)
  • Ett bygg-det-själv-träskelett i träfaner. (vet inget om träråvaran; skelettet kommer dessutom att stå i en hylla i tio år och samla damm och vara i vägen – eller så blir det liggande obyggt.)
  • Två ”lyssna på boken och spela spelet av seriösa barnböcker”. (Plastplastplast. Och mer datortid.)
  • En Krakelspektakelskiva. (Plast. All denna onödiga plast.)
  • En Min första Mozart-skiva. (Plast. Och undras vad de föräldrarna kommer att få för fördomar om oss?)

Jag har ruskigt dåligt samvete av att ha köpt dessa egentligen onödiga prylar – det finns inget behov, ingen mottagare, och jag kan inte svara för miljöeffekterna av det jag köpt.

Grejen är ju att på sätt och vis borde man inte köpa något alls ;-) Eller i alla fall bara saker som verkligen uppfyller alla kriterierna.

 

Egentligen skulle jag önska att man gick ihop fler föräldrar och köpte en lite större vettig sak. Men det blir så ruskigt komplicerat. Och frågan är ju om de andra föräldrarna ens har samma värderingar?

För övrigt hoppar säkert någon in här och tycker att jag gör fel som gör politik av barnens presenter. För det får man förstås inte göra.

Men jo, det får man visst! säger jag då. För allting ÄR politik. Att inte göra dessa hänsynstaganden är precis lika politiskt som att låta bli. Faktiskt.

Vad betyder egentligen 100 procent?

Låt oss anta att det står ”100% bomull” i tröjan du har på dig. (Det är ganska stor sannolikhet att det står så. Om det inte gör det, så har du säkert någon annan tröja där det står så, så du kan ju låtsas att du har den istället.) Vad betyder då det?

Ja, svaret är inte så självklart som det kan verka. Det betyder i alla fall INTE att tröjan består av 100% bomull. Det betyder 100% av textilråvaran är bomull.

Förmodligen är betydligt mindre än 100% av tröjans vikt (eller volym) bomull. Däremot har jag ingen aning om hur stor procent det egentligen handlar om (men om du vet får du hemskt gärna berätta!).

Det är ju egentligen ganska självklart, om du tänker efter. Sannolikt är din tröja färgad – färgen består ju inte av bomull (om du inte har en tröja av färgväxande bomull, men det slog liksom aldrig särskilt stort, tyvärr). Kanske har den till och med ett tryck. Trycket kan vara av ganska olika typ, allt från något så tunt att det knappt känns till flera millimeter tjockt av något som känns gummiaktigt. Trycket är inte heller av bomull. Fråga mig inte vad det är eller hur miljö- eller hälsofarligt det är, för det vet jag inte.

Grejen är just den: jag vet inte. Jag får ingen information om vad tröjan innehåller, utöver själva textilråvaran.

När det gäller mat finns det krav på att ange vilka ingredienser som ingår. Både råvaror (griskött och vetemjöl) och tillsatser (bakpulver och E-nånting). Dessutom anges om det kan finnas spår – alltså extremt små mängder av att det hanterats i samma rum – av ämnen som en del människor är extra känsliga för.

Sådana krav finns det inte alls för kläder eller textilier. Det behöver inte på något vis anges vilka kemikalier (”tillsatser”) – färgämnen och annat – som ingår i produkten. Inte heller vilka ämnen som använts i produktionen och som det därför kan finnas spår av.

Ja, det finns människor som är överkänsliga mot en del av de här ämnena. På det där mer direkta viset, att de får klåda och utslag och mår dåligt. Och många av ämnena är sådana som är dåliga för oss alla i längden.

Men som sagt var, för kläder och textilier finns inga krav på ordentlig innehållsförteckning. Jag gissar på att det skylls på att vi inte äter kläderna? Men vi har kläderna på oss, mot vår hud. Och huden är jättebra på att ta upp och släppa in små ämnen. Jag gissar dessutom på att svett och fett från vår kropp underlättar i att få kemikalier att lossna från kläderna och komma i kontakt med och in i huden. Små barn (och även större)  har dessutom ibland en tendens att tugga och suga på kläderna.

Visst, som småbarnsförälder har jag ”fått lära mig” (inte den officiella vägen) att man bör tvätta kläder och annat innan barnen får använda dem första gången, åtminstone när barnen är små, för att bli av med det värsta av kemikalierna. Men är det inte ganska vansinnigt att det ska behövas?

Eller är det bara jag som är konstig när jag tycker att det borde framgå av lappen i tröjan hur mycket ”tillsatser” eller kemikalier den innehåller?

Skolan måste lära barnen veta HUT! (Hållbar utveckling, alltså)

Det pratas ibland om att skolan har en viktig roll i att lära barnen om miljöfrågor. Det håller jag helt med om (och jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att förklara för barnen). Men det är viktigt att komma ihåg att hållbar utveckling i skolan inte bara handlar om att lära ut de teoretiska resonemangen, de kemiska, fysikaliska och biologiska orsakerna till miljöproblemen eller för den delen att lära barnen de klassiska lösningarna (res med tåg, släck efter dig och ät ekologisk mat, typ) att rabbla utantill som gamla historiska årtal. Kunskapen är viktig som bakgrund. Men för att få riktig effekt så behöver barnen också lära sig vad det konkret innebär i vardagen (det gäller förstås vuxna också) och göra. Praktiska färdigheter. Mycket handlar ju om att ändra vanor, och när det gäller barnen kanske man kan hindra dem från att skaffa sig alltför många miljödåliga vanor eller i alla fall bryta dem innan de fastnat för hårt.

Det handlar om praktiskt kunnande i slöjden. Att kunna laga saker som går sönder – kläder, möbler och så vidare. Men också kunna skapa och tillverka av det som blir över. Av ett antal restlappar av tyg kan man sy en barnklänning. Av ett gammalt lakan en skjorta. Gamla utslitna jeans ger lappar till att laga andra jeans. Men då krävs att man 1. tänker tanken och 2. vet hur man ska göra och 3. har provat något liknande och därför vågar prova. Med lite kunskap kan man våga sig på att piffa till gamla saker som loppisfynd och liknande så att de istället blir kul och förnyande. Byxlappar kan få en kul form, ett hål i kappan kan lagas med ett snyggt broderi, och t-shirten som börjat bli sjaskig i färgen kan färgas om. Den som skaffat sig syvana kan sy egna personliga tygkassar att ha med till mataffären istället för att köpa plastkassar.

(Över huvud taget behöver den kreativa verksamheten inom skolan bli mer inriktad på saker som faktiskt kan ha någon funktion. Eller i alla fall komma ifrån massproducerandet. Som det är nu kommer barnen hem med oändliga mängder saker som måste sparas till tidens ände under en konstant dammsamlande. Fram för mer kreativitet där man samtidigt försöker tillverka saker som fyller någon sorts funktion! Det ger dessutom en annan sorts stolthet.)

De behöver plocka isär saker, se hur de är byggda, hur de fungerar, och också prata om hur de olika delarna tillverkats, och vilken påverkan de haft på miljön när de tillverkades och vilken påverkan de kommer att ha när de till slut blir avfall. De kan testa att bygga solpaneler och titta på att man själv kan producera el till cyellyset med en dynamo. Och skolan kan ordna bytardagar där barnen själva kan byta bort leksaker och annat de tröttnat på (för säkerhets skull förankrat med föräldrarna, antar jag…)

I hemkunskapen behöver de lära sig att laga god klimatsmart mat. Det är bara om man känner sig bekväm med de kloka råvarorna som man ger sig på att laga dem (eller, det gäller åtminstone för många). Det man är van att laga lagar man. Om man lärt sig laga god vegetarisk mat och vant sig vid vegetarisk mat som en normal företeelse ökar sannolikheten att man också äter det ibland. Bara det faktum att man själv har lagat maten ger en stolthet som kan få en att våga smaka saker man annars aldrig skulle våga eller gå med på. De behöver lära sig resurshushållning: att ta tillvara alla delar av ett djur, koka buljong, etc. De behöver lära sig att tacokrydda inte är ett färdigt pulver som växer i färdiga påsar utan något man kan blanda själv av riktiga kryddor. Och det är jättebra om de dessutom kan få prova på att odla en del grönsaker själva i skolans regi.

Eleverna kan ägna sig åt ”grävande journalistik” (kanske som ett samarbete mellan svenska och SO-ämnen?) och fråga i affären var maten kommer ifrån och hur den transporterats dit, eller ha veckovis ansvar för att se till att lampor släcks och dörrar inte står öppna för länge.

Det finns helt enkelt möjlighet till ungefär hur mycket hållbart lärande som helst i skolan :-)

Det handlar om attityder och värderingar. Det kan bli hippt och coolt med lagade kläder och begagnade prylar, även bland barnen. Barnen behöver lära sig att värdera att någon lagt ner arbete på en sak istället för att det ska handla om nyaste och flesta prylarna. Där har skolan deifinitivt en viktig roll, både i att bemöta jämförelser och kommentarer i vardagen och i att arbeta med långsiktiga värderingsövningar.

Det handlar mycket om att knuffa i rätt riktning och att se till att det helt enkelt är enklast att göra det som är rätt och bra, eller inte ens bara enklast utan att det helt enkelt bli självklart. (Det kallas visst för nudging.)

För övrigt ska jag be om ursäkt för rubriken. Hållbar utveckling förkortas ofta HUT, och jag kunde inte låta bli. Speciellt med tanke på att jag tänkte att kanske någon som aldrig annars skulle läst texten gör det nu.

BEHÖVER du verkligen den där tröjan du köpte igår?

Med behöver menar jag alltså inte att du tyckte den var snygg, eller att du hade lust att shoppa, eller att du inte hade köpt något nytt på en vecka, eller att du inte har något att ta på dig på festen på lördag (för att dina kompisar redan sett alla dina andra tröjor). Med behöver menar jag verkligen BEHÖVER. Rent praktiskt funktionsmässigt liksom.

Behöver kan alltså betyda

  • att alla de tröjor du har börjar bli riktigt utslitna
  • att du behöver någon mer tröja för att du ska ha något att ha på dig när de andra är i tvätten (det vill säga du har inte tillräckligt många)
  • att just den här tröjan fyller en funktion som du tidigare saknat, till exempel är extra varm, långärmad, eller behövs för jobbet eller nåt sånt

Det betyder däremot inte ”Den var så snygg!” eller ”Jag har ju precis fått lön” eller ”Äsch, jag hade lite tråkigt och ville muntra upp mig med shopping” eller ”Man måste faktiskt unna sig lite, och jag var VÄRD det!”. (Vad då värd det? Värd det så mycket att det kompenserar för den skada och det lidande det orsakar någon annan någon annanstans?)

Och visst kan det finnas förmildrande omständigheter. Som att tröjan du köpte faktiskt var av ekologisk bomull (det är ju klokt att passa på när man hittar sådant – tyvärr är det för ovanligt ännu) eller av väldigt bra kvalitet (så att du kan använda den under lång tid). Eller att du faktiskt hittade nåt du gillade för första gången på jättelänge, och därför passade på, men nu kommer att vänta rejält länge innan du köper nåt igen.

Men ändå: BEHÖVER du den?

Ställde du ens frågan? Eller köpte du bara ändå?

Vägde du ditt eventuella behov mot konsekvenserna av odling, tillverkning, resursförbrukning?

Funderade du på hur länge tröjan kommer att hålla? Hur länge du kommer att använda den, innan den mest samlar damm? Om den kommer att gå att laga? Vad du ska göra med den när den är utsliten?

Funderade du på om du borde spara pengarna till att köpa något du behöver bättre? Eller något som håller längre men som kanske kostar mer?

Tänkte du efter – eller köpte du bara slentrianmässigt en tröja till? Kommer du ens att använda den?

Okej, om du INTE tänkte: gör det nu. Öva på att tänka efter, så kanske du kan tänka efter före nästa gång? Tänka på att den där tröjan du köper faktiskt har fler konsekvenser än att ta plats i din garderob?

 

För övrigt, om det inte var sånt fokus på man ska ha ständigt nya kläder om man ska synas – hade Anna Lindh fortfarande levt då?

Smidigt att handla på nätet

Vi handlar nuförtiden en hel del saker vi nätet. Grunden till det, åtminstone för min del, har främst varit utbudet. Jag har inte varit nöjd med utbudet hos de ”vanliga” affärerna – de har inte det jag efterfrågar – och därför har jag börjat leta på annat håll. Och då blir ju ”nätet” det självklara sättet att leta. Nätet ger små nischade butiker möjlighet att nå nischade kunder :-)

Ofta handlar det inte om några särskilt konstiga saker egentligen. Det kan till exempel vara barnkläder. Men, som jag skrivit om många gånger, de vanliga affärerna har ofta inte ett tillfredställande sortiment när det gäller exempelvis ekologiska kläder (om man inte är nöjd med att barnen går klädda i bara t-shirt och strumpor…). Och då har jag börjat leta, och hittat åtminstone en del av det jag söker på nätet.

I början tog det emot. Men när jag tagit mig över tröskeln insåg jag att det var ganska smidigt – och faktiskt har fler fördelar.

Till exempel kan jag göra mina prylinköp när som helst när det passar mig. Jag kan alltså sitta hemma och handla det jag/vi behöver klockan elva på kvällen, när barnen somnat, istället för att släpa runt två ointresserade barn på vår lediga tid på helgerna. Framför allt är det tacksamt att kunna göra ”förarbetet”, alltså det här med att jämföra produkter/springa runt i tre olika affärer och kolla vad som verkar vara bästa alternativet, utan att behöva släpa runt barnen. Även om jag väljer att sköta nätshoppandet dagtid, så kan barnen vara hemma och leka eller nåt annat under tiden.

Jag sparar in resorna. Det är positivt både vad gäller miljö (utsläpp etc), tid och pengar (bränsle eller liknande). Och visst, jag får åka in till byn för att hämta ut paketen (om de är för stora för att lämnas ut i brevlådan). Men det är betydligt kortare sträcka än att åka in till stan.  Posten sköts ju av affären i byn, så postärendena fixas när jag ändå har vägarna förbi. Och då gynnar jag ju dessutom den lokala servicen, som är så viktig att ha kvar i byn, sett i ett längre perspektiv – inte minst för att minska framtida transportbehov.

När det är dags att köpa till exempel julklappar så är det extra skönt att sköta det hemifrån. Man slipper hysterin tillsammans med en massa andra människor. Slipper rusa runt och leta efter saker som redan är slut överallt men kanske kanske finns på nästa ställe (på nätet får jag snabbt veta om produkten finns hemma eller inte).

Som om en bonus är det dessutom ibland (beroende på vad det handlar om för saker, förstås) billigare att handla på nätet. Och visst, frakten kostar, men det gör biltransporter också.

Ja, det finns förstås nackdelar också, kantänka :-) Vad gäller vissa saker vill jag se på riktigt och känna på. Då lämpar sig inte näthandel.

Och man skulle ju kunna tänka sig att det blir knepigt när något strular och man behöver reklamera. Men det handlar nog egentligen lika mycket om företaget man handlat av hur det funkar?

Häromsistens köpte vi en ny vattenkokare. Den funkade snällt i typ tre veckor; sedan började den läcka. Men tretti.se har skött det hela exemplariskt :-) (Nu är min enda oro i det fallet att den nya vattenkokaren de skickade också ska börja läcka. Ja, och så stör det mig att en vattenkokare kommer att kasseras – men det beror ju egentligen inte på e-handeln…)

Att tro på miljöproblemen – en religion?

– Ni brinner verkligen för det här. Och ni tror verkligen på att miljöproblemen finns!

Det är en kollega som uttalar sig. En kollega inom ett helt annat ämneområde. Och han är uppriktigt förvånad. Fascinerad. Inte anklagande eller ifrågasättande, bara djupt fascinerad.

Öh, ja?

– Det är nästan som en religion, säger han sedan.

Tja… Jag kommer inte på något bra att säga. Jag förstår hur han menar, men håller inte med.

Det är först efteråt jag lyckas fånga upp orden för vad det är jag tänker:

Det är inte vårt miljöengagemang som är en religion. Om något är en religion så är det konsumismen :-)

Det vårt miljöengagemang dock har gemensamt med religioner är att miljöengagemanget är en form av moralgrund. Vi grundar våra tankar och våra resonemang i vad vi anser vara rätt och fel, i moral och värderingar, och enligt dessa så har människan ansvar för konsekvenserna av sina handlingar, och vårt sätt att leva idag är inte hållbart och strider därför mot denna grund. – Men det gör det inte till en religion. En religion förutsätter en tro på någon sorts högre väsen eller makt eller kraft.

Visst är det lite märkligt att alla som lever utifrån någon sorts djupt grundad moral antas vara religiösa? Det tycker i alla fall jag. Nog för att många religioner har införlivat moral, och ibland motiverar moral med att det är något gud har sagt, men det handlar ju trots allt oftast om moral folk levt efter i området sedan länge – att ”skylla” på gud är bara ett sätt att tvinga folk att efterleva något ;-)

I Sydsvenskan kan vi för övrigt läsa idag, apropå valet i USA (bild 5):

Marc Daniels, 38 år, psykologi- och samhällsvetenskapsstudent, Philadelphia: – När jag var yngre tyckte jag att det var viktigt att presidenten var kristen. Men jag har mognat, andligen. Idag är min åsikt att det inte spelar någon roll vad presidenten har för tro, bara han tror på något. Att rösta på en ateist, som inte har någon tro alls, skulle vara otänkbart för mig. En person med så stor makt som presidenten behöver känna att han blir dömd av en högre makt, på något sätt.

(Min fetning.)

Och jag tänker att det verkar ju inte funka alls. Att om det verkligen var så att USA:s presidenter verkligen trodde att någon skulle döma dem för de dåliga saker de gör, så skulle de aldrig agera på det sätt som de allra flesta amerikanska presidenter gör. Tvärtom känns det som att de kanske använder det som en ursäkt: att den där guden däruppe ändå är den som är ytterst ansvarig, och att presidenten därmed kan göra ”som han vill”, för det är ändå någon annans fel, högre upp. Jag tror tvärtom det innebär ett större ansvarstagande att inse att man själv är ytterst ansvarig för allt man gör, att det inte finns någon gud ovanför.