Category Archives: Miljö

Lukta människa

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

 

Jag luktar människa.

Det var en hel massa år sedan jag senaste använde deodorant. Det finns många delar i det. Bland annat handlar det om att deodoranter innehåller en massa märkliga ämnen, men det är också fråga om vad den del nog skulle kalla lathet. Jag skulle nog hellre kalla det ointresse.

För visst, under en del år använde jag deo. I alla fall då och då – men inte varje dag. Men det var liksom bara ytterligare en av dessa saker man ”skulle” göra, för att det var så, för att andra ansåg det. Själv tyckte jag det var till mer besvär än nytta.

Så det ebbade ut och försvann, liksom.

Och ja, det finns säkert massor med människor som tycker att det är äckligt, av ren princip – alltså bara av att läsa det här, utan att ens nånsin ha träffat mig.

Men jag tycker inte det. Jag tycker svett luktar gott.

Ja, inte all svett, förstås. Svett kan lukta så olika. Ingrodd svett luktar inte gott. Men svett av den typen hanteras ändå bäst med en dusch. Solvarm svett en sommardag luktar däremot gott. Och en viss sorts ”jag har ansträngt mig”-svett.

Den där allmänna vardagssvetten i armhålorna, som deon är menad att hantera, ser jag mest bara som en vardagslukt. Jag har inga problem med att lukta människa. Om du har det, så gissar jag på att det i alla fall till viss del beror på att du under allt för lång tid vant dig av med det, och att du dessutom lärt dig att det är fult att lukta människa. En kulturell grej, alltså.

Fan ta god ton!

För några år sedan var det en mamma på ett föräldraforum som beklagade sig över att det var så många barnkalas, och att hon helt enkelt var tvungen att låta barnen stanna hemma från en del av kalasen. Anledning: det blev för dyrt att köpa presenter till alla kalasen.

Jag tyckte det var lite märkligt resonerat. Man måste ju inte nödvändigtvis ha med sig presenter på kalas, det är faktiskt inget formellt krav. Man ordnar inte kalas för presenterna utan för att man vill träffa vänner/kompisar och ha roligt. För att bjuda, inte för att kräva. Klart alla ska vara välkomna, oavsett om de har råd med presenter eller inte.

Av de kommentarer som följde insåg jag att min åsikt inte delades av alla. Jag tyckte frågan var principiellt intressant, och startade två frågetrådar. Den ena frågan var ungefär ”Får ditt barn komma på kalas hos mina barn även om de inte har någon present med sig?” och den andra ”Är mina barn välkomna på kalas hos dina även om de inte har present med sig?”. Jag förtydligade mycket nogsamt att det handlade om en hypotetisk situation – att jag inte hade tänkt skicka iväg mina barn på kalas utan present utan bara ville veta hur de såg på det principielt. Jag påpekade också att det ju finns många anledningar till att man kan hamna i den situationen. Dels att man har ont om pengar, dels att det hänt något som gjort att man faktiskt inte haft möjlighet att hinna fixa present, till exempel att någon i familjen blivit sjuk och man varit tvungen att sitta på akuten i många timmar och därför inte hunnit lösa det här med present. (Jodå, sånt händer.)

Och visst, en hel del människor höll ju med mig. Men ofattbart många mäniskor gjorde det inte, och jag fick mycket skit. Väldigt många människor kan uppenbarligen inte heller ta till sig det här med hypotetiskt tänkande, för jag blev kallad snål och folk tyckte vansinnigt synd om mina barn som hade en mamma som kunde resonera på det viset. Väldigt många människor tyckte att det var bättre att köpa billigare mat och liknande saker för att ha råd att gå och köpa någon billig skitpryl att skicka med barnen. För det hör till god ton.

Det hör alltså till god ton att köpa billig skit som det mottagande barnet inte behöver, som ökar det barnets svårigheter att hålla ordning i sitt rum, minskar dess chanser att faktiskt känna glädje över när det får något, och som orsakar en mängd miljöproblem någon annanstans (och eventuellt hälsoproblem hos barnet)? Och för att ha råd med denna god ton så ska man köpa billigt producerad mat, med allt vad det innebär av problem (för miljö och på andra sätt)?

Då tycker jag att vi alla har ett väldigt viktigt jobb i att ändra vad som är god ton! För det enda sättet att ändra ”god ton” är att ifrågasätta och våga göra annorlunda.

Läs också Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs och Min älskade fyraåring på kalas.

Hönorna som försvann och brann upp

Kyckling räknades som sagt var som dyrt och fint när jag var liten. Höna däremot var vardagsmat. Kokt höna med ris och currysås var ganska vanligt hemma. Jag tyckte väldigt mycket om det, och gör fortfarande idag. Det bruna köttet är godast :-)

På den tiden hade vi lyxen av att kunna gå till en av granngårdarna och köpa både ägg och hönor. När Mary slaktade höns hamnade ett antal hönor i vår frys. Även långt efter att vi flyttat från trakten. Men det hände förstås också att vi köpte fryst höna i vanliga mataffärer.

Nuförtiden däremot är det nästan omöjligt att få fatt i höna. För tio år sedan fanns det fortfarande i en del mataffärer. Nu har till och med de som länge gick att lita på i sammanhanget slutat. Häromdagen hittade jag några hönor i frysdisken i en affär, men då var de tyska, och jag lät bli.

Jag saknar hönorna. Kokt höna, med ris, currysås och kokta morötter. (Moroten som kokt med hönan ska mosas med i currysåsen.) Och sedan soppa dagen efter på resten av den ljuvliga buljongen, det sista köttet som karvats av skrovet, lite risrester och så lite nya grönsaker. Underbart gott – och numera en sällsynt lyx :-(

Idag insåg jag att det är fler som letar efter hönorna.

För det säljs ju fortfarande ägg, men nuförtiden säljer man alltså inte hönorna som mat när de slutat som äggproducenter – utom man ELDAR upp dem. Och visst, energiutvinning är ju bättre än att bara slänga. Men ärligt talat tycker jag det är vansinne och idioti att övertyga folk om att bli vegetarianer för miljöns skull – och så elda upp gott, bra kött. Då vore det självklart vettigare att äta köttet och elda med växter.

Tankar inför kommande jul och julklappar när huset redan svämmar över av skitprylar och världens resurser inte räcker till det som verkligen behövs

Det är mindre än fyra månader kvar till jul, mindre än tre månader till årets adventskalendrar. Strax efter jul fyller vår äldsta nio år. Och jag bävar lite smått.

Vi har nyligen påbörjat projekt rensa åttaåringens rum. Bytt den gamla växasängen med höga kanter mot en ”riktig” säng, bytt byrå till något som rymmer alla hans kläder, möblerat om. Och i samband med det flyttade vi ur nästan allting ur hans rum. Nu håller vi steg på steg på att flytta tillbaka saker till hans rum. Och detta görs under en plågsam process där vi försöker få honom att göra sig av med saker.

För han har rent ut sagt en jävla massa saker.

Det är oändliga mängder leksaker och annat. Väldigt mycket av det leker han i princip inte med, eller i alla fall väldigt sällan. Egentligen är det bara legot jag kan påstå att han leker mycket med. Han har väldigt mycket lego också, men det är väl liksom på något sätt okej, eftersom han faktiskt har väldigt mycket glädje av det också. (Däremot känns det lite problematiskt, med tanke på att jag tycker Lego utvecklas åt fel håll.) Det är en del leksaker som är billig skit som kommer från kompisar i samband med kalas, och som jag dessutom i en del fall är ytterst skeptisk till att alls låta honom använda (och det vet han) av hälso- och miljöskäl: slajmhänder, märkliga gosedjur som ska läggas i vatten för att svälla till rätt storlek (jag gissar på fyllda med någon sorts superabsorbenter) och liknande. Och det är leksaker och annat skräp från McDonalds. (Vi brukar inte låta dem få leksaker när vi äter på dylika ställen, men då och då är de ju på sånt med mor- eller farföräldrar. Och märkligt nog går McDonalds-skiten sällan sönder – och får inte slängas…) Eller från Bamse :-(

Det är en hel massa pysselböcker och liknande. Det är också sånt där som kommer från kompisar när det är kalas – lagom billig present, liksom. Pysselböckerna använder han ytterst sällan. Jag brukar påminna honom om dem när han säger att han har tråkigt, men han har aldrig tillräckligt tråkigt för att tycka pysselböckerna är ett relevant alternativ, (Däremot vill han inte gärna göra sig av med dem. Vi har slutligen lyckats få honom att släppa iväg dem det står 4-6 år på till lillebror…)

Det finns löjliga mängder tuschpennor. Vi önskade faktiskt det åt honom någon gång. Men det var ju en förpackning som behövdes. Inte tre eller fyra. Han kommer aldrig att hinna göra av med dem innan de torkat. (Samtidigt är han väldigt noga med att de är hans och ska vara på hans rum.)

Och det finns fruktansvärda mängder med pysslade saker, sparade saker och hittade saker. Han gillar att pyssla (ja, alltså inte i pysselböcker, utan riktiga pyssel – skapande, alltså). Och det är ju förstås kul och bra. Men allting allting ska sparas. Även halvgjorda saker. Även snabbgjorda saker. Även extremt skrymmande och ömtåliga saker, som konstverk av pasta och limpistolslim. Dagens ungar lär sig dessutom (från till exempel Philofix och liknande) att man kan pyssla med ALLT – och därmed måste alla sorters material sparas. Alla pappersbitar, tygbitar, sådana där små metall- och plastsaker som försluter brödpåsar… (En gång höll jag på att inte få slänga potatisskal, för att det ju gick att pyssla med.) Alla märkliga saker som hittas på skolgård och lekplats.

Och så böcker. Ja, jag älskar böcker, hela familjen älskar böcker och böcker är hjärtligt välkomna – om det är bra böcker. Men min mormor, som älskar att handla billiga begagnade saker på typ Myrorna, har en tendens att handla allt hon hittar som kan betraktas som barnböcker, och sedan komma med det som presenter till våra barn. Mycket av det hon kommer med är helt oanvändbart – för att det är märkliga historier, tillkrånglat språk, föräldrat vad gäller värderingar (sån skit jag helt enkelt inte vill läsa för barnen) eller helt enkelt bara urbota tråkigt. Dessutom har hon en förkärlek för allt som kan kallas sångböcker. Oavsett om det är sånger som ingen av oss nånsin hört eller som är helt ointressant; är det musik så är det. Även om det inte ens finns noter.

Över huvud taget är det ett problem med släktingar och andra bekanta som gillar att sticka till barnen saker så fort de kommer hit. Saker som inte behövs. Saker som är mer billiga än roliga och bra. Saker vi/de redan har. (Hur många t-shirts tror folk att ett barn kan använda – eller ska de ha tre samtidigt?) Eller saker som släktingarna har men inte vill ha och inte nänns slänga. Som oändliga mängder med småflaskor med hotelltvål och -schampo eller hudkräm (utan innehållsförteckning eller fullproppade med märkligheter – när jag försöker köpa miljömärkt) eller gamla souvenirer.

Det blir oändliga mängder saker.

Åttaåringens rum är inte väldigt stort. Men det kvittar egentligen. Det skulle bli alldeles ohållbart i vilket fall.

Alla ytor som finns blir fyllda. Inklusive golvet. Sedan finns det ingenstans man kan sitta och göra saker. Eller så sopar han undan saker från en liten yta så han kan sitta och greja med nåt, men då är sannolikheten ännu större att sakerna bara ska bli halvgjorda, för det är trassligt, och nästa gång hittar han inte det han påbörjat, och så blir det liggande tillsammans med allt det andra.

Och som sagt var, han har väldigt svårt att slänga och skiljas från saker.

Så… jag vill egentlligen helst inte att han ska få mer saker. De behövs inte. Många av dem används förmodligen inte. Och det finns ingenstans att göra av dem.

Jag kan rada upp mängder med saker jag inte vill att han ska få i julklapp. Pennor, suddin, linjaler, mönstersaxar, pysselsatser, billiga skitleksaker där principen verkar vara ju mer desto bättre eller ju billigare desto bättre, skumma leksaker av tveksam kemisk sammansättning, t-shirts och dåliga böcker. Bland mycket annat.

Problemet är ju samtidigt att det får eller kan man inte säga. Man kan säga vad man tycker skulle vara bra och vad man tror barnen skulle ha glädje av, men man kan inte förbjuda något. Och de som verkligen skulle behöva tänka till är förmodligen de sista som gör det.

Så det enda man kan göra är att inte själv skaffa onödiga saker till barnen. Alltså blir det vi föräldrar som får hålla oss till att köpa presenter som bara är tråkiga och seriösa. Till exempel låta bli att köpa fina, schysst tillverkade eko-t-shirts eftersom det redan finns för många billiga turistorts-t-shirts i deras lådor :-( Och samtidigt må dåligt över att de överöses med fler saker de inte behöver i denna värld av överkonsumtion och slit och släng.

Hur gör man? Hur gör man för att bryta detta mönster? Finns det något sätt att förebygga, utan att göra barnen alltför besvikna och släkten rosenrasande? ;-)

 

För övrigt är det även dags att fundera på hur man gör med kalendrar i år. Vanlig paketkalender är ju typiskt en sådan sak som alstrar enorma mängder småskit (billiga, onödiga prylar) och bör alltså inte ens komma på fråga. Men det vore kul med något alternativ. Jag kommer bara inte på nåt bra :-(

Inte vegetariskt

Apropå kyckling: I söndags gjorde vi faktiskt kycklinggryta – vi äter annars inte särskilt mycket kyckling överlag, men vi hade någon påse kycklingben i frysen sedan en fest tidigare i somras. Så jag slängde ihop en gryta med kycklingben och thaicurry och lite hemodlade grönsaker och så där, och kokte (ekologiskt rå-)ris till. Och så blev det rester, som det ju ibland bli. Inget kvar av kycklingen, egentligen, men en hel del av den goda såsen, och en del ris.

Så i måndags gjorde jag soppa. Morötter, paprika, blomkål, champinjoner. Och så grytsåsresten och riset.

”Ska vi ha nåt kött i?” frågade åttaåringen.

”Nä, jag tänkte inte det. Det får räcka med det som finns kvar av kyckling i buljongen.”

Åttaåringen funderade sedan en stund. ”Kan man ha linser i det här?”

Då ska man alltså komma ihåg att inget av barnen gillar linser. Men mycket pratande om miljöaspekter på att välja vegetariskt från min sida har uppenbarligen landat.

”Ja, det kan man”, svarade jag.

”Då tycker jag vi kan ta i lite linser. Typ en matsked eller så. Då märks det nästan inte ändå.”

*stolt* Han inser uppenbarligen också att det finns en poäng med att sakta försöka vänja sig :-)

 

Men nej, helvegetariskt blev det ju som sagt var ändå inte. För vi såg till att anvnda en fjantigt liten rest på ett vettigt sätt, som smakrik bas till en soppa. Det är så jag ser på saken, att det totala är viktigare än principen. Hellre använda det man har än att köra Köttfri måndag.

Laxen och kycklingen. En gång lyx, nu vardagsmat – när hände det, och hur?

Ica vill att vi ska köpa lax. Det prånglas ut recept på lax – lax är så smidigt, så enkelt, så snabblagat. God, nyttig och enkel vardagsmat. Och jämt och ständigt är det erbjudanden på lax. Lax i sådana där frysta portionsförpackningar, somt klart och tydligt dikterar hur mycket varje familjemedlem förväntas äta. (Inte är de billiga egentligen, som vardagsmat betraktat, men de säljs på ett sätt som ger sken av det.) Lax i en form där man egentligen inte alls kan se att det är fisk det handlar om.

När jag var liten var lax lyxmat. Dyrt, och nåt man åt när det skulle vara fint. I alla fall sällan. Och egentligen var det ännu mer sällan man åt riktig lax, utan det man åt var nog oftast ”pinklax” – sånt där som inte var just arten lax men något annat – för det var den som var så billig att man kunde ha råd med den. Men sedan var det så mycket kritik för att folk kände att de blivit lurade att köpa lax som inte var lax, och sedan mer eller mindre försvann pinklaxen från frysdiskarna.

Kyckling var också lyxmat på den tiden. Definitivt något man åt enstaka gånger, när det skulle vara fest. Jag har minnen av prislapp på kyckling som sa 79 kronor kilot. Kan det stämma? Det låter så mycket, med dagens mått mätt. Å andra sidan var ju kycklingen på den tiden ”producerad” på helt annat sätt än idag. Men visst, jag kanske minns fel pris – dyrt var det i alla fall.

Numera är kyckling billig mat. Folk äter kyckling var och varannan dag, i alla möjliga rätter, på alla möjliga sätt. Eller nä, det sista var knappt sant. De allra flesta verkar inte köpa kycklingen hel, utan som styckningsdetaljer. Bara klubbor. Bara ben. Bara vingar. Eller – vilket verkar vara det allra vanligaste – bara kycklingfiléer. (Det begriper jag inte alls. Filéerna är ju det allra tråkigaste köttet på kycklingen. Men men, det är min åsikt :-)) Jag antar att överskottet av benstyckdelar i förhållande till filéerna blir korv och färs?

Jag fattade nog aldrig riktigt när det där hände, att kyckling blev billig vardagsmat. Jag gissar på att det var en kombination av ändrad djurhållning *suck* och hård marknadsföring (jag har något svagt minne av något sådant, men jag gissar på att det kan ha varit under någon period när jag märkte ännu mindre av reklamflödet än jag gör idag).

Och ja, visst, kyckling anses vara ett bra kött ur klimathänseende. Men vad gäller djurhållning och etik är det betydigt mer tveksamt, och det vore vettigare att istället minska köttkonsumtionen. Om hel kyckling hade kostat motsvarande 79 kronor kilot i tidigt 1980-talspriser, och filéerna det dubbla, så skulle nog många välja att inte äta det fullt så ofta? (Ungefär som den ekologiska Bosarps-kycklingen, alltså, både prismässigt och ”produktions”-mässigt.)

Och laxen, då? Ja, det är ju inte hotad vildfångad lax, det är ju bra det… Men odlad lax innebär stora miljöproblem. Fisken matas med fiskmjöl, gjord på fisk som fiskats i andra delar av världen på ett oftast inte hållbart sätt. Och det som laxen inte äter upp, och det som laxen bajsar ut, bidrar till övergödningen. Olika typer av bekämpningsmedel och liknande används i fiskodlingarna.

Så ja, den odlade laxen är god och ganska nyttig på vissa sätt. Men den är en miljömässig katastrof. Alltså bör den ätas endast i undantagsfall, som en lyxvara. Inte som vardagsmat, när det ska gå snabbt och smidigt och man inte orkar tänka.

Och tyvärr tror jag att det är frågan om hård marknadsföring även i det här fallet.

På något vis kan jag ändå smälta att de norska fiskodlarna gör stenhård reklam för sin produkt. Eller, på något vis antar jag att de ändå skiter i miljön eftersom de ägnar sig åt den här verksamheten, trots att de rimligen bör känna till problemen. Men varför går mataffärerna i fiskodlarnas ledband och pumpar ut reklam för den odlade laxen, igen och igen och igen? Det är ju inte bara den uppenbara reklamen, det är recept som delas ut, skickas med deras tidningar och till och med ropas ut i affären. Och som sagt var erbjudanden.

Och varför går folk på det här? För helt uppenbart har folk accepterat även det här med lax som vardagsmat…

Vilken miljödålig lyxprodukt står näst på tur att hårdlanseras som vardagsmat?

Glädjande nyheter från H&M!

H&M har beslutat att fasa ut allt användande av PFC, alltså perfluorerade ämnen. Från första januari 2013 förbjuder H&M all användning av PFC i sina produkter.

Från H&M:s pressmeddelande:

From 1st of January 2013 H&M Group puts a global ban on Perfluorinated Compounds (PFC:s). This means that all orders placed 1st of January 2013 or later will be produced without PFC:s.

PFC:s are used to achieve water repellent function mainly on outer wear garments, but also on shower curtains, tents, etc. PFC:s are for example harmful for the environment, for reproduction and for aquatic organisms. The alternative fulfils our demands on water repellence and has good environmental and health properties. It can be used on all present fabric qualities used by H&M.

Since 1995, H&M has been working actively to reduce the use and impact of hazardous chemicals. With the help of our Chemical Restrictions, we limit the use of chemicals that are potentially harmful to health or the environment. During 2011 more than 30,000 chemical tests were carried out.

As a leading actor with a well reputed chemicals management approach, H&M teamed up with other fashion and sport brands during 2011 to help lead our industry to zero discharge of hazardous chemicals. As a brand, we have since some time already worked on restricting and phasing out perfluorinated substances, and a full ban on this has been an important part of our individual action plan. H&M is also a part of AFIRM, an international working team of leading companies within the textile and footwear industries, educating the suppliers to achieve good chemical management. The group™s common aim is to reduce the use and impact of harmful substances in the apparel and footwear supply chain.

Nu har Ica svarat om bisfenolen

Den som väntar på nåt gott… får till slut svar. Ica har svarat angående min fråga om bisfenol i kaviartuber och lock till glasburkar:

Här kommer svar från vår leverantör av Kaviar och Caviar:

När det gäller denna frågan så arbetar vi tillsammans med våra leverantörer för att få bort denna lacken. På Caviar produkterna så finns lacken på utsidan av locken. Vilket gör att den kommer ej i kontakt med caviaren. För Kaviar så används den på både ut och insida men här har vi kommit ganska långt med våra leverantörer i tester med nya lacker. Dock kommer det inte bli skifte förens under 2013 eftersom det är hållbarhetstester som häller på och görs just nu.

Gällande tomatpurén har vi fått följande info från leverantören, på engelska;

Following your request, on the basis of the declarations received from our suppliers of lacquers and varnished we confirm as follows:

The products used by us, which we apply using the good practices in accordance with the legislation and technical regulations, and destined for the internal protections of metallic packaging are suitable for contact with food in that:

  • They conform as requested by the Ministerial Degree 21/03/73 and subsequent updates
  • They conform as requested by E.C.Regulation n°. 1935/2004
  • They conform as requested by E.C. Regulation n°. 1895/2005
  • At European level, the reference for the coating is represented by the CEPE Guidelines ”CODE OF PRACTICE FOR COATED ARTICLES WHERE THE FOOD CONTACT LAYER IS A COATING” published by the European Council of Paint, Printing Ink and Artists™ Colours (CEPE) associate member of the European Metal Packaging (EMPAC).
  • In the production processes, our supplier assures that good manufacturing practices are adopted as foreseen in the E.C. Regulation n°. 2023/2006.
  • They are in conformity as requested by legislative decree 152/2006 art. 226 comma 4
  • The substances ortho-pheylphenol, silicone and fluorides are not intentionally used in the process of production of lacquers and varnishes, and according to information received from their suppliers, are not present in the raw material used by them.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt orkar försöka rota i all lagstiftning det hänvisas till i det engelskspråkiga svaret. Är det någon som känner för ett djupdyk? ;-)

Tema Klasskort har inte förbättrat ett dugg sedan ifjol

Ifjol skrev jag flera upprörda inlägg om skolfotoföretaget Tema Klasskort. (Inlägg 1, inlägg 2 och inlägg 3.) I korthet handlade min irritation om att jag tycker det är ett jävla slöseri att ha ett system där man uppmanas att välja att få hemskickat en hel massa bilder att titta på och sedan skicka tillbaka dem man inte vill ha, varvid de mals ned. Så kan vi inte hantera jordens resurser, liksom. Jag tyckte att det vore vettigare att man fick se bilden digitalt först, och sedan beställa hem vad man ville ha.

Tema klasskort å sin sida hävdade att man erbjöd just precis detta. Problemet, enligt min uppfattning, var att man inte talade om detta för kunderna. Det fanns uppenbarligen två sätt att få reda på det: 1. att vänta flera veckor efter att man fått brevet från dem innan man loggade in på webben (och absolut inte fick för sig att använda den fysiska talongen), eller 2. att man blev upprörd och skickade mejl till dem (som jag, då).

Och jag skrev en lång haranga där jag förklarade vad jag tyckte…

Nu är det dags igen. I början av förra veckan hade de fotografering på dagis. Idag har de haft fotografering på skolan. Och i mitten av förra veckan kom två brev med posten, till målsman för ena respektive andra barnet. (Samma dag, två kuvert.)

Jag är inte helt säker, men jag tror att blanketterna är identiska med blanketterna från ifjol. (Bortsett från klassbeteckning och annat sånt där, som är förtryckt fast ändå ditsatt i efterhand, om ni förstår hur jag menar.)

Det står fortfarande

Välkommen till fotografering på XXXX

Önskar ni få hem bilder och katalog till påseende, gå in på vår hemsida www.temaklasskort.se och fyll i era upgifter.

Har ni inte tillgång till internet kan man även lämna lappen till fotografen alternativt skicka den direkt till oss.

Och

Vi erbjuder följande produkter till påseende:

Bildpaket…

Och

För snabbare leverans, beställ på Internet!

Gå in på www.temaklasskort.se och beställ hem dian produkter till påseende i 14 dagar utan vidare köptvång. Vid beställning på vår hemsida erhåler du automatiskt din bild som ett MMS till det telefonnummer du anger. /—/

Valfrihet

Om ni väljer att beställa via vår hemsida, har ni möjlighet att välja mellan olika bildpaket/bilder. Oavsett vilket bildpaket ni väljer levereras bilderna till påseende i 14 dagar. Gå in på vår hemsida www.temaklasskort.se för att göra dina val.

Och när jag ikväll loggade in, konstaterade jag att det inte heller nu på något vis framgår att jag kan vänta ett par veckor med att beställa och då först få se bilden innan jag beställer hem.

Vet ni vad? Jag tror ärligt talat inte att Tema Klasskort är ett dugg intresserade av att kunderna ska få veta att möjligheten finns. Jag tror de tjänar mycket bättre på att folk beställer hem stora paket och sedan missar att skicka tillbaka, eller inte riktigt klarar av att välja bort någon av bildstorlekarna.

För hade de verkligen brytt sig, så hade de väl tagit till sig detta som jag skrev till dem ifjol? De har ju haft nsta ett år på sig att ändra formuleringarna i brevet och på hemsidan. Hur jäkla svårt kan det vara?

Så ni menar alltså att ni erbjuder just det jag frågar efter – men att ni inte talar om det för era kunder?

Om jag förstår dig rätt så finns det i praktiken två sätt att få reda på att det är möjligt att göra på det sätt jag beskrivit som önskvärt:

  1. att vänta ett par veckor förbi fotograferingstillfället innan man loggar in på er webb för att beställa. (Vem gör det? Med tanke på att det hos er föregångare Elevbild – om jag fattat rätt är Temaklasskort en sammanslagning av Elevbild och ytterligare ett par fotoföretag – var nödvändigt att meddela senast vid fotograferingstillfället om man ville ha nåt alls hemskickat eller inte, så skulle jag absolut tro att det var försent att alls beställa något två veckor efter fototillfället. Ni har ju inte på något vis talat om att man kan beställa senare.)
  2. att aktivt själv höra av sig och fråga, till exempel via mejl. (Och frågar gör man förmodligen normalt sett bara om man hört av någon annan att det går att göra så. Eller möjligen om man som jag funderar en massa.)

Eller hur har ni tänkt att era kunder ska få veta? Telepati? Tankeläsning? Missar jag nåt? Kanske vill ni inte att kunderna ska få veta? :-)

För i mina ögon är den självklara lösningen att skriva detta någonstans i det där brevet ni skickade ut. Både att man kan beställa exakt de bilder man vill om man väntar ett par veckor med att beställa, och att det går bra att vänta i största allmänhet. Och ville man öka genomslaget lite till så skulle det stå direkt man kommer in på er webbplats när man loggar in för att beställa enligt instruktionen på lappen: om du väntar si och så länge så kan du istället beställa just de bilder du vill ha istället för ett paket.

Ni har ju liksom flera uppenbara tillfällen att informera – men tar inget av dem.

Jag tycker, ur ett informationshänseende, att det är mycket märkligt. Och mycket intressant :-)

/S

För övrigt tycker jag det är värt att notera i sammanhanget att Tema Klasskort verkar vara Svanenmärkta! – Hur är det möjligt?

Posten har svarat

Så här svarar Posten angående Gratistidningar som kommer fast man har ”nej tack till reklam” på postlådan:

Hej,

Tack för att du tog dig tid att kontakta oss.

Jag förstår att du är besviken över att det som har hänt.

Vi uppskattar att våra kunder hör av sig eftersom synpunkter och klagomål är mycket viktiga för oss i vårt ständigt pågående kvalitetsarbete.

Om jag förstår din blogg rätt så har du en skylt med ”ej reklam”

Det du kan göra är att sätta upp en ny skylt på din brevlåda där det står ”Nej tack till reklam och gratistidningar”

Så skall vi respektera din önskan.

Jag sänder gärna ditt klagomål vidare till postens brevbärare i området där du bor, men då behöver jag veta hela din adress och ditt namn.

Jag måste också uppmärksamma dig på att det finns flera företag som delar ut reklam och gratistidningar.

Så jag kan bara hjälpa dig med svar om det vi delar ut.

Med vänlig hälsning

Nu är det kväll och kolmörkt, och jag tänker inte gå ut till brevlådan och kolla exakt vad det står (och jag glömmer hela tiden kolla dagtid – det är först när barnen somnat som jag kommer ihåg att tänka på sådant), men jag tror att det det står på klistermärket är ”Nej tack till reklam – men gärna samhällsinformation!”. Det är en lapp från naturskyddsföreningen. Så jag antar att jag behöver komplettera om jag ska slippa gratistidningarna.

Och visst vet jag att det är fler än Posten som delar ut post och reklam. Fast just här är det nog inte så många andra än Posten som delar ut just sånt som Vi i villa.

 

Däremot kan vi konstatera att kommunens kalender, som delats ut i brevlådor, fick vi i alla fall inte…