Category Archives: Miljö

Vore det inte enklare att bygga nytt istället för att renovera?

Då och då när vi berättar om vårt renoverande – som i somras när vi höll på att byta golv i matrummet och det var en del trassel – så får vi kommentaren ”Vore det inte enklare att bygga nytt istället för att håll på att renovera?”. Oftast kommer det som skriftliga kommentarer till exempel på Facebook (ansikte mot ansikte sägs det inte så ofta, men det är väl inte osannolikt att det tänks ibland, baserat på folks miner ;-)).

Och jo, det kan man ju tycka.

Nu är det ju så att vi gillar att renovera. Visst suckar vi ibland, men det gör väl de allra flesta som lägger mycket kraft och energi på något? Sedan skulle det förstås kosta betydligt mer att bygga nytt än att renovera ett gammalt hus, så det känns inte som ett realistiskt alternativ.

Men även om vi bortser från både vad vi gillar och vad som är ekonomiskt hållbart: hur sjutton skulle det se ut om alla byggde nytt? Ursäkta, men det är banne mig inte hållbart!

Resurserna på jorden ÄR begränsade. Alltså kan vi inte bara bygga nytt hela tiden. Vi måste i första hand förvalta det vi redan producerat, vilket när det gäller hus innebär att vi i första hand måste ta hand om de byggnader som redan finns, använda dem på bästa möjliga sätt och renovera vid behov.

Det gäller förstås även på andra områden. Laga istället för att köpa nytt – bara bygga eller skaffa ur nytt när det absolut behövs eller när den nya produkten är så mycket bättre ur miljö- eller energihänseende att det är motiverat att byta av det skälet (även med nyproduktionsaspekterna medräknade).

Det kallas resurshushållning.

För ja, vi behöver hushålla med resurserna. Alla sorters resurser.

Löjligt billig majs på ekorundan

I helgen var vi på Ekorundan. Ett antal skånska ekogårdar hade allmänt öppet hus – visade upp sig, berättade och sålde sina produkter.

Vi besökte tre olika gårdar i mellersta Skåne. Vi plockade ekologisk majs på självplock (och stoppade det mesta i frysen när vi kom hem). Vi skaffade ett antal spännande sorters potatis (inför nästa års odling). Vi tittade på diverse lantraser, gick tipsrunda, åt ekologisk lammkorv och åkte traktorsläp. Och vi pratade med ekobönder.

Dessutom sken solen – det var en riktigt fin sensommar-/början av höstendag.

Och ja, vi körde flera mil i vardera riktningen för att komma dit. Ja, det kan ifrågasättas ur miljöhänseende, om det verkligen är så mycket vits med att köra bil för att köpa ekologisk mat.

Men det var ju inte bara en inköpsrunda. Det var minst lika mycket en utflykt. Ibland vill man åka och hitta på något. Hade det varit bättre om vi åkte och shoppade i Malmö? Om vi flög till London över helgen?

Vi åker inte till Thailand. Jag tycker att man måste se det i det perspektivet också: vi gör då och då utflykter i närområdet. Dessutom ser barnen (och vi också) lite grann av livsmedelsproduktionen och får förståelse för var vår mat kommer ifrån. De har dessutom varit med och plockat majsen, och det kommer de att minnas varenda gång vi plockar fram majs från frysen och äter i vinter. Det är sånt de har med sig genom livet. Det ger insikter som är svåra att sätta fingret på, men som jag känner gör skillnad mellan mig och andra, som inte åkt på självplock i sin barndom.

Det finns också en poäng med att gynna de som odlar ekologiskt, även om det innebär lite mer resor.

Däremot har jag svårt att smälta priset. Vi fick betala 15 kronor kilot för majsen vi plockade. Skalat pris. När jag räknade efter på majskolvarna vi fick med oss hem, konstaterade jag att det innebar ett pris på under 4 kronor styck. Det är ju pinsamt billigt – hur sjutton kan man producera mat så billigt, trots att den är ekologisk, och ändå få det att gå runt?

Tankar om närodlat: transporters miljöpåverkan, stolthet och respekt

Närodlat är en känslig fråga. Det anses inte officiellt okej att säga att närodlat är bättre för miljön. Råkar man antyda (i fel sammanhang) att det skulle vara bättre för miljön, så finns det siffror som visar att transporterna trots allt är en förhållandevis liten andel av livsmedlens totala miljöpåverkan. Och dessa siffror är anledningen till att det inte är okej att ställa krav på transporterna vid upphandling: transporternas påverkan anses vara så liten att den inte är relevant.

Det är ett märkligt sätt att resonera. Skulle det inte göra skillnad för miljön, sett till transporter, huruvida jag äter ärtor odlade i trädgården eller ärtor som flugits hit från Kenya? Att de handskalade räkorna rest fram och tillbaka över jorden innan de kommer hit? Skulle inte resorna som fört (slaktade) lamm hit från Nya Zealand vara relevanta att väga in på minussidan för kött i jämförelse med de skånska lammen som slaktats några mil bort?

Om vi människor bör resa mindre för miljöns skull, och dessutom välja våra transportmedel utifrån vad som släpper ut minst och gör minst skada, så bör ju rimligen detsamma gälla för vår mat. Alltså: Om det är sämre för miljön att jag flyger till Thailand än att jag tar tåget in till Malmö, så måste ju detsamma rimligen gälla maten jag äter.

Problemet (tror jag, ska jag väl påpeka) med upphandlingens sätt att räkna är just att man räknar på ett medelvärde. Om man räknar på all mats miljöpåverkan, och så bryter loss den del som beror på transporterna för all mat, oavsett transportsätt, så stämmer det säkert: det rör sig om en ganska liten del, sett til procent.

Men om man istället räknar på bästa och sämsta, så gissar jag på att skillnaden är väldigt stor: För de lokalt odlade ärtorna från min trädgård är transportdelen lika med noll. För ärtor som flugits från Afrika är de förmodligen en stor och påtaglig del. Alltså borde man inte räkna på medelvärden när man ska titta på hur stor del av matens miljöpåverkan som kommer från transporterna.

Men visst, som ofta påpekas: miljönyttan av minskade transporter faller ganska kvickt om man måste ta bilen till försäljaren av det närodlade, om man kunde cyklat till affären för att köpa maten som rest långt. Därför är det väldigt viktigt att de vanliga mataffärerna – de stora kedjorna, där de allra flesta handlar – också tar in lokala råvaror från lokala producenter. (Och det brukar åtminstone vår lokala affär vara hyfsat bra på, åtminstone för vissa produkter.)

Sedan finns det ju andra poänger med närodlat också. Om maten odlas nära dem som äter den får man en större förståelse för odlingen: för hur man odlar, vilket arbete det innebär, svårigheter, och så vidare. Det ger en större respekt för maten, vilket förhoppningsvis också kan minska matsvinnet – man slänger inte lika lättvindigt det man sett någon arbeta hårt för, och slösar inte heller lika gärna. Och om maten kommer från den egna hembygden så känner man ofta stolthet. Stoltheten ger också en sorts respekt och gör att man i större utsträckning värnar naturen och miljön. Det blir nära och konkret.

Tror jag i alla fall. Men nej, jag kan inte visa några siffror på det :-)

Och om det är så, så tror jag det gynnar miljön i det långa loppet.

Läs även Färska baljväxter flygs in till grönsaksdiskarna i DN.

Varför jag blivit ”programchef” för UR:s Skolministeriet – Hur lär man ut om klimatet?

Dagens uppväxande generation lär sig att ständig konsumtion av nya saker är en självklarhet. Men jordens resurser räcker inte för evigt. Vår förbrukning av fossil energi, som legat lagrad i marken under lång tid, håller på att ändra klimatet.

Vi måste bryta trenden, ändra attityder till konsumtion och öka förståelsen för effekterna av vår livsstil. Därför är det oerhört viktigt att skolan undervisar om klimatet, både i form av traditionell kunskap och i form av attitydövningar.

Ovanstående är min ”programförklaring” som ny ”programchef” för UR-programmet ”Skolministeriet: Hur lär man ut om klimatet?”.

Dagens unga blir överösta med budskap om att konsumera. Reklam är ju förstås den mest uppenbara vägen. Men det handlar också om den bild vi vuxna förmedlar. Som föräldrar, lärare, genom TV och tidningar, och genom den bild våra barn förmedlar till andra barn. Vi förmedlar en bild av att det är viktigt att ha det nyaste. Köpa nytt. Ny teknik. Nya kläder. Nya prylar.

Vi vuxna lever i många fall på ett sätt som inte är hållbart. Förbrukar jordens resurser i en hiskelig hastighet. Och det är detta sätt att leva som våra barn ser och får med sig som ”normalt” och ”vanligt”. Därmed för vi vidare detta ohållbara arv till våra barn.

Därför är det viktigt att skolan kan agera motvikt. Dels behöver våra barn och unga lära sig den teoretiska kunskapen. Vad är energi? Hur utvinner vi energi? Vad får det för konsekvenser? Hur bör vi göra för att undvika problem? Men det handlar också om att diskutera värderingar: Vad är viktigt? Vad är rättvist? Hur vill vi leva?

Självklart är det inte bara skolans uppgift att lära barnen om klimat, och ännu mindre när det gäller värderingar. Men skolan är förstås en stor kunskapsförmedlare. Och eftersom barnen tillbringar en stor del av dagen där, är det ganska naturligt att det även är där man behöver diskutera värderingar och livsstil.

Men nej, självklart är jag inget så fint som programchef, egentligen :-)

UR har alldeles nyligen släppt en massa program fria för vem som helst att titta och lyssna på via nätet. Som en del i lanseringen av detta kan vem som helst gå in och utse sig själv till programchef för ett av programmen.

Varför gör jag då detta? För att jag tycker väldigt bra om UR. UR har alltid funnits där under min uppväxt. De har en vettig inställning till det här med utbildning. De utgår från att barn och unga är kompetenta och intresserade. De tror inte att barnprogram måste vara flamsiga eller puttinuttiga – de vet att kunskap kan förmedlas på ett seriöst sätt utan att vara tråkigt. Jag anser att UR är viktiga. Därför agerar jag gärna som någon sorts ambassadör för UR i stort. Jag vill gärna att många ska upptäcka vilken skatt som just blivit tillgänglig.

Dessutom tycker jag att mitt utvalda program tar upp en viktig fråga.

Och ja, man kan vinna en iPad också, genom att vara ”programchef” och få så många som möjligt att se ens utvalda program. Men nej, det är inte därför jag är med. Dels är jag inte intresserad av att vinna. Jag har en fungerande dator och behöver inget mer i den vägen i nuläget. Jag hoppas priset går till någon som verkligen behöver det. Dels inser jag att mina chanser att få flest ”läsare” (eller vad man ska kalla det) är fruktansvärt små. Många av de som redan tagit på sig rollen som programchefer är ”kändisar” av ett eller annat slag. Bara de faktum att de alls blir programchefer ger publicitet, vilket innebär att många kommer att gå in och titta på deras program.

Men det kvittar. (Även om jag tror att många av dem förmodligen inte alls är de som bäst skulle behöva en iPad ;-)) Det viktiga här är ju faktiskt att både de och jag vill nå ut och tala om just detta: UR har lagt ut en massa bra program så att de finns tillgängliga för oss alla.

Det är coolt :-)

Mer om barn och miljö:

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

”Vi måste börja med baaarnen!”

Gratistidningarna kommer ändå

Trots det som stod i Råd & Rön i början av sommaren, om att Posten inte längre ska dela ut gratistidningar till dem som har Nej tack till reklam-skyltar, så damp idag en Vi i villa ner i vår brevlåda.

Ja, jag vet, det är bara en gång. Än. Det kan vara olycksfall i arbetet.

Men jag känner mig allvarligt talat skeptisk.

Har barnen alltid vuxit ur kläderna lagom till skolstart?

Skolstartsdags. Massor med annonser om att köpa nya kläder till barnen inför skolstarten. Enligt Sydsvenskan är skolstarten viktigast för försäljningen för barnklädesbranschen. Och jag hör ju att andra föräldrar pratar om att åka och köpa kläder till barnen inför skolstarten.

Jag fattar inte. Visst, ofta växer barnen lite mer över sommaren, men ändå? De flesta kläder som passade före sommarlovet gör det fortfarande nu, två månader senare. De skor som köptes i våras funkar i de flesta fall fram tills det är dags för vinterkängor.

Vi köper kläder till barnen när det behövs, och när vi hittar bra saker.

Och visst, vissa saker kan jag förstå att det finns extra behov av att köpa på hösten. Ny klass = nya förutsättningar, och därmed kanske nya krav på gympakläder. Eller att man börjar träna en ny sport på fritiden. Men det kan ju knappast vara det som är så avgörande för barnklädesbranschen?

Här kan man snacka om slöseri! (Skrotning av datorer)

På sistone har det pratats och skrivits mycket om myndigheters slöseri. Det finns mycket att kommentera i den debatten. I korthet är min uppfattning att de flesta myndigheter inte slösar när det kommer till representation och ”nöjen”, utan att det för det mesta snarast är ont om pengar, oavsett om det handlar om den typen av aktiviteter eller kärnverksamheten.

Men, i alla fall, jag tänkte ta tillfället i akt och ta upp ett område där det slösas, enligt min uppfattning. Och då ska väl genast tillägga att slöseriet säkert inte gäller bara myndigheter, utan det här rör sig, som jag uppfattat det, om ett utbrett slöseri:

Datorer skrotas efter tre år.

Japp. Så är det. (Eller har jag missuppfattat? Jag blir jätteglad om någon kan tala om för mig att jag har jättefel och visa vettig källa till det.)

Efter tre år anses datorerna hopplöst omoderna, och måste bytas ut. Fram till någon månad innan dess finns ingen mölighet att få byta utan interndebitering, men efter det magiska datumet ska burken bytas ut.

När det kommer tuffa besparingskrav, eller när man vill göra en miljöinsats, så förlänger man den där tiden till fyra år. Men sedan är det kört för datorn. Finito.

Vad som händer sedan? Ja, ibland säljs de ut till personalen för en spottstyver, men det vanliga är att de ”skrotas”.

Skrotning kan ju förstås ske på olika sätt; i bästa fall återvinns komponenterna under kontrollerade former med vettig arbetsmiljö för dem som gör jobbet; i värsta fall dumpas det på någon soptipp eller återvinns av stackars barn som smälter ner delarna för att utvinna metall.

Är datorerna trasiga när de tas ur bruk? Nejdå, de fungerar. Men de är inte allra modernast längre. Och visst, det finns ju en risk att en del av dem börjar gå sönder efter ett tag. Eller ja, delar av dem. Men, man väntar inte tills de går sönder, man byter dem ändå.

De allra flesta som jobbar på kontor behöver inte det allra modernaste och snabbaste i datorväg. Så jävla komplicerade program använder vi inte.

Och vet ni vad, man KAN byta delar i datorer. Uppgradera. Byta ut trasiga komponenter. Behålla chassit och förbättra och laga datorn allteftersom. Nej, JAG kan inte, men det finns folk som kan. Härhemma klarar vi oss i huvudsak väldigt bra på andra människors gamla avlagda datorer, och lite nyköp av delar då och då (det är bara våra små netbooks som är köpta nya).

Datorer innehåller massor med små märkliga metaller, av sådan typ som det faktiskt finns begränsat av på. Och så har vi skalet, av plast, ofta fullt med otrevliga kemikalier. Alltså bör man använda datorerna så länge det är möjligt, innan man slutligen återvinner dem.

Så varför gör man på det här sättet? Ja, inte tror jag att det huvudsaklige är behovet som styr. Jag har två huvudgissningar:

  1. Bra marknadsföring av datortillverkarna, som fått det att framstå som nödvändigt.
  2. De som är ansvariga för IT-utrustningen på olika kontor tycker det är enklast så här. (Vilket skulle kunna bero på att det är fel personer – fel intressen och fel kompetens – som anställs?)

Men det är mina gissningar. Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i frågan. Men ibland måste man ta upp saker man funderar på även när man inte kan allt om dem.

Så – kom gärna med feedback, du som vet mer eller mindre än mig :-)

Mer Lekmer

Vi saknar dig! 20% rabatt!

Hej, det har gått en tid sedan du handlade hos oss oss på Lekmer.se. Vi vill gärna se dig hos oss igen. Därför får du just nu 20% rabatt på ditt nästa köp hos oss. Uppge koden [—] i kassan när du handlar så dras 20% på din order.

Jag handlar när det är något jag/vi behöver, eller ja, i alla fall när vi själva ser skäl att handla. Inte för att ni tycker det är för längesedan jag handlade. Fel argument. Väldigt fel argument, faktiskt.

Vad ska bankens pengar gå till, kan man undra…

Banken verkar ha stora utskicksdagen. Jag och mannen har fått varsitt kuvert, och utan att öppna hans så är jag övertygad om att hans innehåller samma som mitt: en lapp om att vi fått en ny rådgivare (för den gamla har bytt arbetsuppgifter), och så infon om att hen gärna vill träffa mig för en ekonomisk genomgång, och att någon från banken kommer att höra av sig för att boka en tid.

Jag ser det som min uppgift att tillsammans med dig, och utifrån dina behov, hitta lösningar som är fördelaktiga för dig och din privatekonomi. Det kan gälla allt från lån till kloka placeringar.

Tillåt mig vara skeptisk. Min erfarenhet är att bankrådgivarna har en klar bild av hur de tycker man ska göra. Och när mina värderingar och principer inte stämmer överens med det bankrådgivaren på förhand bestämt sig för att man ska vilja i min ålder och med mina förutsättningar, så har de liksom inget att komma med – och kan liksom inte ens riktigt ställa om. Och det faktum att jag redan valt det som passar mig verkar komma som en lika stor överraskning varje gång.

Barnen har också fått utskick från banken. Inbjudan till någon show. Gratis för barnen, 20 kr för vuxna, alla pengarna går till BRIS. – Ja, det är ju trevligt med pengar till BRIS. Men det innebär ju att banken betalar showen helt och hållet.

Likaså bekostar banken med glädje presenter till barnen när de fyller år. Ja, banken skickar ett kort, där det står grattis, och så kan man ta med kortet och hämta ut en present till barnet. – För banken, fler prylar är ju VERKLIGEN det de flesta svenska barn behöver? (Eller inte, om det nu var någon som inte fattade ironi.)

Har banken en massa pengar de tycker de behöver göra av med?

Jag tycker det vore bättre att banken då la pengarna på det som banker bör ägna sig åt. Hålla nere låneräntor, höja räntorna på våra bankkonton – eller kanske i första hand se till att bankens affärer är hållbara på lång sikt. Sånt där med miljö, och rättvisa, och hälsa, och sånt där. För även om man inte hört så mycket om det på senare år, så anar jag att det nog finns MYCKET kvar att göra på den fronten. Eller?

Ärtorna och bibeln?

För övrigt hänger jag upp mig på det här med ärtorna som riskerar att plöjas ner. Det känns som något som kunde vara hämtat ur bibeln, eller någon gammal saga, som ett exempel på onda härskare, som hellre förstörde maten än att låta fattiga människor ta del av den gratis. Och så kommer den goda hjälten och löser det ;-)

Nej, jag menar inte alls att Findus skulle vara onda. Jag kan bara inte riktigt komma över det där svinnet. Så onödigt. Så meningslöst.

Jag hoppas de gör nåt bra med det hela…