På sistone har det pratats och skrivits mycket om myndigheters slöseri. Det finns mycket att kommentera i den debatten. I korthet är min uppfattning att de flesta myndigheter inte slösar när det kommer till representation och ”nöjen”, utan att det för det mesta snarast är ont om pengar, oavsett om det handlar om den typen av aktiviteter eller kärnverksamheten.
Men, i alla fall, jag tänkte ta tillfället i akt och ta upp ett område där det slösas, enligt min uppfattning. Och då ska väl genast tillägga att slöseriet säkert inte gäller bara myndigheter, utan det här rör sig, som jag uppfattat det, om ett utbrett slöseri:
Datorer skrotas efter tre år.
Japp. Så är det. (Eller har jag missuppfattat? Jag blir jätteglad om någon kan tala om för mig att jag har jättefel och visa vettig källa till det.)
Efter tre år anses datorerna hopplöst omoderna, och måste bytas ut. Fram till någon månad innan dess finns ingen mölighet att få byta utan interndebitering, men efter det magiska datumet ska burken bytas ut.
När det kommer tuffa besparingskrav, eller när man vill göra en miljöinsats, så förlänger man den där tiden till fyra år. Men sedan är det kört för datorn. Finito.
Vad som händer sedan? Ja, ibland säljs de ut till personalen för en spottstyver, men det vanliga är att de ”skrotas”.
Skrotning kan ju förstås ske på olika sätt; i bästa fall återvinns komponenterna under kontrollerade former med vettig arbetsmiljö för dem som gör jobbet; i värsta fall dumpas det på någon soptipp eller återvinns av stackars barn som smälter ner delarna för att utvinna metall.
Är datorerna trasiga när de tas ur bruk? Nejdå, de fungerar. Men de är inte allra modernast längre. Och visst, det finns ju en risk att en del av dem börjar gå sönder efter ett tag. Eller ja, delar av dem. Men, man väntar inte tills de går sönder, man byter dem ändå.
De allra flesta som jobbar på kontor behöver inte det allra modernaste och snabbaste i datorväg. Så jävla komplicerade program använder vi inte.
Och vet ni vad, man KAN byta delar i datorer. Uppgradera. Byta ut trasiga komponenter. Behålla chassit och förbättra och laga datorn allteftersom. Nej, JAG kan inte, men det finns folk som kan. Härhemma klarar vi oss i huvudsak väldigt bra på andra människors gamla avlagda datorer, och lite nyköp av delar då och då (det är bara våra små netbooks som är köpta nya).
Datorer innehåller massor med små märkliga metaller, av sådan typ som det faktiskt finns begränsat av på. Och så har vi skalet, av plast, ofta fullt med otrevliga kemikalier. Alltså bör man använda datorerna så länge det är möjligt, innan man slutligen återvinner dem.
Så varför gör man på det här sättet? Ja, inte tror jag att det huvudsaklige är behovet som styr. Jag har två huvudgissningar:
- Bra marknadsföring av datortillverkarna, som fått det att framstå som nödvändigt.
- De som är ansvariga för IT-utrustningen på olika kontor tycker det är enklast så här. (Vilket skulle kunna bero på att det är fel personer – fel intressen och fel kompetens – som anställs?)
Men det är mina gissningar. Jag vet inte. Jag är inte tillräckligt insatt i frågan. Men ibland måste man ta upp saker man funderar på även när man inte kan allt om dem.
Så – kom gärna med feedback, du som vet mer eller mindre än mig :-)
