Vi har börjat i matrummet nu. Lite och försiktigt. Eller snarast, fått sätta ”tänderna” (fingrarna och stämjärnen) i de där sakerna som i någon mån lockat i tio år. Pillat bort det mest löst sittande av tapeten, bara för att man får. Bräckt loss kvartslisten runt golvkanterna. (Plockat upp mer än halvmeterlång blek vinda som växte mellan golvmattan och väggen/sockeln, under kvartslisten.) Tagit tag i mattkanten och dragit för att börja undersöka hur det ser ut under.

Vi har ju egentligen en uppfattning om hur det förmodligen ser ut under. Vi har tidigare bytt golv i två rum på nedervåningen. Under plastmattan har det funnits masonit, väl fastspikad med oändliga mängder spik i trägolvet under, samt en del sand (ja, ovanpå golvet) för att jämna till ytan. Sedan har det då funnits trägolv, och under det bjälkar, liggandes i grus (ja, grus i princip hela vägen upp till brädgolvet). Och när man plockat upp plastmatta, masonit, brädgolv och bjälkar, så är nästa steg att gräva ur och frakta bort massor med grus (så att de ny bjälkarna inte ska ligga i gruset) och sedan att sätta dit nya bjälkar och lägga nytt brädgolv.

Just biten med nya bjälkar brukar vara det tekniskt svåraste. Bjälkarna bör egentligen fästas eller ligga an på grunden (eller ja, nederdelen av väggarna som går ner i marken). Men det brukar vara omöjligt, med tanke på hur grunden ser ut i vårt hus. Man kan inte göra uttag vare sig i sten (för hårt) eller kalkputs/bruk (för mjukt). Det brukar sluta med att vi ställer lecablock på marken, med lagom urtag för bjälkarna (leca går att såga i, och flyttbara block är smidiga att såga i). I urtaget lägger vi asfaltspapp, för att hindra fuktvandring.

Men som sagt var, detta baserat på hittillsvarande erfarenheter. Vårt hus är byggt och tillbyggt i omgångar, och det som stämt hittills behöver ju inte göra det nu. Så vad man hittar när man väl lyfter på lagren kan man inte vara säker på.

Men i onsdags drog jag alltså i mattkanten, vid dörröppningen in mot vardagsrummet. Därunder hittade jag, som väntat, masonit. Och närmst därunder fanns (damm!!) faktiskt den stabila grunden, alltså väggens förlängning under dörrhålet. Längre in under mattan och masoniten verkar det ligga gamla mattstumpar(?) och sedan kommer brädgolvet.

Mer än så hann vi inte. Det var egentligen förbi läggdags ändå. Och vi var egentligen inte alls klädda för att börja riva i dammet.

Det finns en stor dubbelhet i det där, som blir större med tiden. Det kliar i fingrarna: jag älskar det här med att riva bort det gamla, upptäcka vad som finns under, pilla bort och få bort ett stort sjok av matta eller tapet i taget – och sedan fortsättningen med att skapa det nya. Samtidigt funderar jag kring hälsoaspekterna, mer nu än förr. Vad består den gamla mattan egentligen av? Jag tror den är väldgt gammal, och jag tror det talar i dess fördel när vi nu står och river i det, men ändå. Och hur är den fäst i masoniten, hur hälsosamt är limmet som fäst den? Dammet som rykte upp under masoniten, är det bara som det dammar från bruket i grunden, eller är det nåt annat? Det finns så mycket sånt man kan oroa sig för, och det förtar lite grann glädjen och nöjet – det blir inte bara odelat kul utan mycket mer dubbelt.

Nå, det måste i alla fall göras. Det nya kommer i alla fall att bli hälsomässigt okej.

Och vi har i alla fall satt tillbaka de gamla glasdörrarna mellan matrum och vardagsrum, för att hindra dammet. De dörrarna plockade vi undan redan när vi flyttade in, men de har stått kvar i ett av garagen sedan dess, och nu kommer de till nytta.