Category Archives: Miljö

Varför skulle avfallskvarnar vara bra för miljön?

Avfallskvarnar nämns då och då som något bra för miljön. Jag fattar det inte alls. Varför ska man mala ner matavfallet och spola bort det med avloppet?

Matavfallet är en viktig resurs, som kan användas till att producera biogas och gödning eller komposteras till jord.

Om man istället spolar iväg det med avloppet, så

  • slösar man bort ett fint livsmedel (dricksvatten) – som även i vårt förhållandevis vattenrika land kostar pengar att ordna – på att spola ut saker i avloppet, fast man inte alls skulle behöva.
  • kommer avloppsvattnet att bli näringsrikare, vilket innebär mer näringsämnen att ta hand om på reningsverket.
  • kommer det att totalt att bli större volymer att ta hand om på reningsverket och man behöver dimensionera avloppsrören/kloaksystemen för större volymer och annan karaktär på avlopp.
  • blir det svårare att skilja ut matavfallet för att kunna framställa biogas (och även när man avskiljt matavfallssörjan så kommer problemen med mer näring i avloppsvattnet och totalt mer avloppsvatten att kvarstå), och restprodukten efter biogasframställning kan inte användas som gödning på åkrarna lika lätt (den problematik man har med reningsverksslam förs nu över även på matavfallsdelen, alltså halter av diverse tungmetaller bland annat).

Dessutom strider det ju mot de principer som reningsverken lär ut om vad som ska hamna i toaletten. (Ja, toaletten och kökshon går till samma avlopp, om du inte har en väldigt gammal avloppslösning där BDT (Bad, dusch och tvätt) går till ett eget avlopp; men då har du enskilt avlopp och ska absolut inte ha avloppskvarn, för då hamnar ju allt matavfall i trekammarbrunnen.) I toaletten spolar man ner kiss och bajs. (Och så toapapper och mensblod. Och spyor. Men det är väl typ allt.) Självklart ska man då inte spola ner en massa matavfall!

Sammantaget alltså: Det kostar mer och förstör mer resurser.

I dessa tider när man försöker skilja ut dagvattnet från avloppsvattnet efter att i många år ha kört ihop dem i samma system, så känns avfallskvarnar som en fullkomligt bisarr och bakåtsträvande lösning.

Däremot har jag fortfarande inte fattat vad det är som skulle vara så bra med avfallskvarnar. Kan nån förklara för mig?

Idag har jag köpt en solhatt på rea

En i vuxenstorlek. Det brukar vara svårt att få fatt i solhattar som passar någon över fem års ålder i den här familjen, så man får passa på… (Solhattar har ju en tendens att ibland komma bort.)

Men det var alltså rea på den. På en solhatt. Och sommaren har liksom inte riktigt börjat.

Något är fel när klädaffärerna anser sig behöva rea ut säsongens kläder innan säsongen hunnit börja.

Nu är vi på level 19 [100koll]

På nivå 17 började det se ut som ett slott, med torn och grejer.

På nivå 18 försvann äppelträdet igen, tillsammans med den smala gräsremsan på baksidan.Tornen fick guldlökar på toppen.

Nu på nivå 19 har slottet bara vuxit på höjden. Jag kan inte se om vi har gräsplätten på framsidan kvar, för grannens torn (på nivå 18) skymmer vår framsida i bilden.

På bilden syns hus på level 11, 16, 17, 18 och 19.

Level 19

 

Poängen är ju att få folk att sluta flyga!

Miljöpartiet föreslår koldioxidskatt på flygbränsle. Från moderaterna kommer invändningen att då

blir flygresor ett nöje för företagsledare i stället för att vanligt folk ska få möjlighet att upptäcka världen.

Visst är det spännande? Plötsligt vill moderaterna att det ska vara lika för alla, att alla oavsett inkomst ska ha råd med flygresor till Långtbortistan. Eller, som debattartikeln avslutas:

Moderaterna värnar rimliga villkor för svenska folkets charterresor.

Och ja, visst har han rätt: En koldioxidskatt på flygbränsle gör flygresorna dyrare. Då har färre råd att flyga. Och då kommer färre flygresor att göras. Och ja, självklart är det det som är poängen med en sådan skatt!

Men om vi tar det från början:

Flyget står för en betydande del av utsläppen av klimatpåverkande gaser. Alltså behöver vi minska flygandet.

Detta vet de allra flesta människor, åtminstone i vår del av världen. De vet att de borde flyga mindre, för miljön och klimatet. De har den kunskap som behövs. Ändå minskar inte flygandet. (Rätta mig om jag har fel, men jag har bestämt för mig att det snarast ökar?)Alltså räcker inte kunskap för att folk ska ändra beteende.

Olika miljöorganisationer och andra informerar och talar om hur det går om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser, och vädjar om att folk ska ändra beteende, bland annat flyga mindre. Det funkar uppenbarligen inte heller.

Alltså är det nödvändigt att testa andra styrmedel. Ett av dessa styrmedel är ekonomi. Genom skatt på flygbränsle blir det så dyrt att flyga att många inte längre har råd att flyga. Då minskar flygandet.

Ja, visst är det orättvist. Jag skulle mycket hellre se att folk kunde minska sitt flygande av solidaritet med människor i delar av världen som kommer att bli obeboeliga när havet stiger, eller av hänsyn till sina barn och barnbarn. Jag kan tycka att det borde räcka. Då skulle vi inte behöva ta till orättvisa ekonomiska lösningar.

Och ja, visst finns det andra lösningar. Det tredje styrmedlet man brukar tala om är lagstiftning. Man skulle helt enkelt kunna förbjuda flyg. Eller, om man inte vill vara så drastisk, så kan man ransonera flygandet. Varje svensk medborgare får rätt till låt säga en flygning tur och retur till Thailand vart tionde år, vilket då kan delas upp i tre returresor till London under samma tid. (Ja, eller vad som nu är hållbart. Jag ska erkänna att jag inte vet hur många flygmil man kan tillåta per invånare om det här ska gå vägen. Det är å andra sidan ganska ointressant just här; här är det intressanta principen.)

Ransonering känns för övrigt som en ganska vettig och gångbar lösning på det hela taget. För det rimliga är ju att hitta en lösning som är rättvis, och som alltså innebär att alla får rätt att använda lika stor del av jordens resurser och förstöra lika mycket. Alla får sin beskärda del av ala resurser.

En annan variant som verkar vara poppis i många sammanhang är lotteri. Alla har lika stor chans att vinna rätten att åka på en jordenruntresa – alla som inte vinner får stanna hemma och fira semestern på den lokala campingplatsen. Så det är ju också på sätt och vis rättvist. Fast jag ska erkänna att jag är inte mycket för lotterier.

Nä, ransoneringen känns vettigast och principiellt mest korrekt. Speciellt om man, som moderaten Henrik von Sydow, oroar sig för att vanligt folk annars ska missgynnas. Kan vi alltså hoppas på ett sådant förslag från moderaterna?

Om vi inte lär barnen rätt när de är barn, och de vuxna vägrar ändra sig när de redan har skaffat sig vanor, hur ska vi då kunna åstadkomma förändring?

I Sydsvenskan kan vi läsa om barn och miljöinformation. Kontentan är att vi inte får skrämma upp barnen genom att tala om hur illa det kan bli. Då får de ångest. Därför ska man hålla sig till miljöinformation som inte skrämmer. Som sopsortering,som nämns i ett av sidoreportagen.

Men ärligt talat, sopsortering och skräpa-inte-ner-i-naturen är en väldigt liten del av miljöproblemen. Och en väldigt stor del av våra miljöproblem handlar om livsstil. Konsumtion. Och där är barnen väldigt viktiga.

Många av dagens barn växer upp med att tycka det är självklart med Thailandsresor, nya kläder, prylar och massor med hypermodern teknik. Denna livsstil har enorma negativa konsekvenser för miljön.

Det är skitsvårt att få dagens vuxna (alltså sådana som jag) att släppa på denna bekvämlighet och denna lyxkonsumtion. Och då är vi ändå inte uppvuxna med det! Ännu svårare kommer det att bli att få dagens barn (som vuxit upp med detta) att lära om, om de under hela uppväxten förskonas från insikten om vad deras konsumtion ställer till med. Redan nu orsakar dessa barn stor skada genom att förvänta sig, eller ibland kräva, ständigt nya prylar och resor.

Att det inte är en god idé att förskona barn från all världens elände tills de uppnår en viss ålder bör för övrigt varje tänkande och förnuftig människa kunna inse av sig själv. Och om inte så kan man ju ta det klassiska exemplet med Siddharta Gautama, som senare blev Buddha.

Alltså: berätta för barnen. Förklara! Berätta var naturresurserna kommer ifrån och att de är begränsade. Förklara hur energin som värmer huset och får lamporna att lysa produceras. Förklara varför det är problematiskt att flyga till Thailand eller köra för mycket bil. Och berätta också hur man kan göra för att det ska bli bättre.

Barn är inte dumma. Och att man förklarar behöver inte ge dem ångest. Hur mycket ångest de får beror på hur man säger det. Men jag tror att en minst lika bidragande orsak till ångesten är insikten om att vuxenvärlden verkar blunda för problemen och vilja sopa dem under mattan. Att vuxenvärlden ser vad som behöver göras men ändå inte gör det. (Av själviska skäl. Och då skjuter vi problemen framför oss, vilket innebär att det blir barnen som en dag blir vuxna och måste ta hand om problemen – som då hunnit bli mycket större.) Inte konstigt att de får ångest av vuxnas handlingsförlamning liksom.

I en av sidoartiklarna (på samma uppslag i papperstidningen; jag hittar den inte på nätet) sägs också något i stil med att det väntar ju inget Armageddon under barnens livstid.

Det skulle jag vilja protestera mot. Om utvecklingen fortsätter i den riktning den går nu… om inte människan mycket snart minskar utsläppen av klimatgaser mycket kraftfullt, så kommer vi att passera ”tipping points”. Och då kommer definitivt under våra barns livstid att få ett klimat på jorden som skiljer sig drastiskt från det vi varit vana vid. Om vi fortsätter att använda kemikalier på det sätt vi gör nu och med samma ökningstrend som hittills, så kommer väldigt många människor att drabbas av kemikalierelaterade sjukdomar, och väldigt många kommer att ha svårt att få barn. Om bina fortsätter att dö och vi fortsätter att förstöra åkermarken så kommer vi att få problem att ordna mat. Vi kommer att ha problem med dricksvatten och brist på råvaror för tillverkning av viktig teknik. Och så vidare.

Jag och min generation kommer kanske undan att uppleva hur illa det blir. Men risken är stor att det hinner bli ganska rejält otrevligt under våra barns livstid. Om vi inte ser till att ändra utvecklingen NU.

Miljö är inte nåt fluff och flum som man kan bortse ifrån. Att förklara för barnen är inte frågan om att i onödan tynga dem med saker de inte behöver bry sig om. Det är att förklara livets förutsättningar för dem. Att inte prata med dem om miljö för att det är besvärligt är lika vettigt som att inte prata med dem om annat som kan kännas besvärligt. Ska vi vänta med att prata sex, alkohol, mobbing, sjukdomar, svält, hemlöshet och allt annat också tills de blivit vuxna?

Då kommer vi aldrig längre än till sopsorteringen. Och där står vi och stampar efter tjugo år…

Men nej, jag tror inte att barnen ska lösa alla våra miljöproblem eller att vi ska lasta över allt på dem. Det är vi vuxnas ansvar. Och en del av det ansvaret är att ge barnen vettiga värderingar. Vi måste också förklara för dem varför vi gör som vi gör. Motivera varför vi låter bli flygresan, varför vi lagar det gamla istället för att köpa nytt (fastän det är så billigt att köpa nytt) och varför vi försöker äta mindre kött. Om vi inte förklarar, hur ska de då kunna fatta? Om vi inte berättar om de problem människan orsakar, hur ska de då kunna fatta att det här är viktigt?

Och samma problem gäller också med vuxna. Vuxna måste också få det förklarat för sig. Vuxna är ju också människor! Och alla människor, både barn och vuxna, måste få saker förklarat på ett seriöst sätt, på en nivå som passar dem.

Skiljelinjen mellan att skrämma upp och bara informera är ibland hårfin. Och det avgörande är ofta huruvida man får känslan av att det som behöver göras är något som står i ens makt att råda över. Man behöver känna att man har verktygen att göra skillnad, annars får man ångest. Men man behöver också veta att det är viktigt att göra skillnad. Fattar man inte att det är allvar och viktigt så kan man ju lika gärna låta bli, eller hur?

Några råd till SVT som ska ordna Eurovision Song Contest 2013

Loreen vann. Den bästa låten kom från Sverige och vann hela spektaklet. Och nästa år ordnas alltså Eurovision Song Contest i Sverige.

Det kan tyckas vara länge till dess – ett helt år – men planeringen drar förstås igång mer eller mindre omedelbart för den sortens stora arrangemang. Och därför tänker jag redan nu att passa på att komma med lite goda råd till SVT.

Det övergripande rådet är: Gör rätt! :-)

För en sånt här stor evenemang har stor påverkan på miljön. Men beroende på hur man väljer att göra kan man göra påverkan betydligt mindre.

Steg ett är förstås att inse att man inte behöver göra spektaklet störst och värst hittills. Satsa på en lagom nivå. Lite downshifting i ESC skadar inte.

Börja med att välja en befintlig arena istället för att bygga en ny. Och att i möjligaste mån välja en arena som så långt möjligt motsvarar behoven, så att man inte behöver bygga om och bygga till. (Det handlar förstås både om miljö/resurshushållning och om ekonomisk hushållning.)

De material som ändå behövs för att bygga och inreda ska förstås vara miljömärkta, förnybara och utan hälsoskadliga kemikalier.

När man ordnar stora scenshower går det åt massor av energi. Men även där går det förstås att tänka energieffektivt och använda modern teknik för att minska energiåtgången.

Och så alla kringarrangemang. Ekologisk mat och dryck. Undvika engångstallrikar och -glas, och när det trots allt används välja saker gjorda av förnybar råvara.

Och så vidare. Självklart finns det massor mer att tänka på. Men jag behöver ju knappast sitta här och rada upp alltsammans – det finns folk som är experter på att ordna hållbara evenemang. Ta hjälp av dem!

Min viktiga poäng är: visa hela Eurovisionen att man kan göra ESC på ett resursvettigt, hållbart sätt. Var ett föredöme. Sätt ribban för hur bra ESC ska vara, utmana efterföljare att göra ännu bättre, men med ett helt annat fokus än det överdåd som många andra ägnat sig åt.

Ja, jag vet att man inte får ”politisera” ESC, och miljö och hållbarhet anses vara politik. Eller ja, det är det ju. Fast det handlar också om grundförutsättningarna för vårt fortlevnad.

Grannfejden i 100koll premierar utspridd energianvändning

Så här sätts poängen i Grannfejden:

Den poäng varje deltagare får baseras på hur mycket el man sparar varje dag jämfört med föregående år, från den 14 april och fram till den 29 juni.

Du får 5 poäng för varje sparad procent el. Eftersom vi med Grannfejden vill ta reda på hur deltagarna framförallt med enkla medel kan spara el så kan man maximalt få 100 poäng per dag, motsvarande en besparing på 20 procent. Har man sparat mer beror det troligtvis på större insatser, som att man t ex bytt uppvärmningstyp, vilket inte är fokus för just denna utmaning.

Om du förbrukar mer el än föregående år någon dag så drar vi av 5 poäng för varje procent, dock maximalt 10 poäng.

Det innebär att oavsett hur mycket man sparar så kan man inte få mer än 100 poäng er dag – men om man gör av med lite extra el någon dag så tappar man poäng. För att få så bra poäng som möjligt så bör man smeta ut sin elanvändning jämt över dagarna.

Vi gör ofta av med mer el på helgerna. En väldigt avgörande faktor är att vi ofta tvättar på helgen. Då har vi hunnit spara på oss ordentligt med tvätt, och har tid att tvätta rationellt, med fulla, genomtänkta maskiner och flera maskiner efter varandra. Det är precis så man bör göra. Men det innebär å andra sidan att vi enstaka dagar har en högre elförbrukning än ifjol. Och det förlorar vi på i Grannfejden.

För övrigt har vi nu nått Level 17. Det innebär att huset börjar likna ett slott – och att det nästan inte finns någon gräsmatta kvar på tomten.

”Det finns inte underlag för täta bussförbindelser på landet”

Vi bor ju på landet. Och för att bo på landet så har vi det lyxigt när det kommer till bussförbindelser: bussen går en gång i timmen, från tidig morgon till ungefär åtta på kvällen. Bättre än man skulle kunna förvänta sig, bättre än de flesta som bor lika lantligt. På många håll ska man absolut vara glad om det går någon buss alls.

Och ändå. En buss som går en gång i timmen är ju inte ett reellt alternativ till bilen. Inte när man ska in till huvudorten och fixa några snabba ärenden. Inte när man har barn som plötsligt vägrar följa med eller som behöver akutkissa. Inte när man behöver kunna ta bussen mellan två olika platser inom samhället innan man åker hem igen. Inte när man vill kunna ta det tåg som passar bäst inifrån stan och sedan ansluta med buss, eller när tåget plötsligt är ssent och man missar bussen. Buss en gång i timmen är ändå en ganska låst tillvaro.

Jag skulle förstås vilja att bussen gick oftare (och senare). Varje halvtimme, så att det gick en buss till varje tåg. Eller till och med varje kvart. Då skulle man i princip inte behöva tänka på när bussen skulle gå, då kunde man ha möjlighet att vara spontan. Och klara sig utan bil och ändå ha ett liv.

Men det går ju inte. Det finns ju inte underlag för att ha bussar som går så ofta ute på landet!

Nä, det gör väl inte det. I alla fall inte med de förutsättningar som gäller idag. Väldigt många människor tar inte bussen när den går så sällan och när det trots allt är så enkelt och billigt att ta bilen istället.

Men om vi för ett ögonblick tänker oss annorlunda förutsättningar. Om vi tänker oss att alla personbilar förbjöds. (Vi kan tänka oss dispenser av diverse slag, om det gör tanken lättare att hantera: både hantverkare och handikappade, och säkert några till, kan få köra egen bil i vårt tankeexperiment.)

Det är nämligen rätt många bilar som passerar därute på stora vägen, precis samma väg som bussen kör. Vi skulle inte behöva stoppa mer än en bråkdel av dem för att fylla en buss i kvarten. (Bussen här får plats med drygt 20 passagerare och är alltså inte en ”stor” buss.)

Omöjligheten består alltså inte i att det är för få människor som vill förflytta sig. Det finns visst underlag för bussar en gång i kvarten! Det finns bara inte tillräckliga incitament för de som vill förflytta sig att ta bussen istället för bilen.

Alltså behövs bättre styrmedel. Undras man bör ta till. Att vädja till folks hjärta och hjärna räcker uppenbarligen inte. Då kvarstår ekonomi och lagstiftning.

(En liknande tanke kan man för övrigt tänka kring mat. Om ingen åt mer än de behövde och bara nyttiga saker så skulle vi slippa en massa hälsoproblem och på köpet skulle Jordens resurser räcka till fler. Men det är förstås ännu svårare i praktiken.)

Hur är det med surdegarna och miljön egentligen?

Det som händer vid jäsning är väl att det bildas koldioxid? Och om en massa människor har degar som står och jäser typ hela tiden, vecka efter vecka, så borde de generera betydligt mer koldioxid än om man bara jäser degen en halvtimme-timme innan bakning? Det kan väl knappast vara bra för miljön?

Förmodligen rör det sig om ganska små mängder – eller? Jag har faktiskt ingen koll. Men det är sånt där jag kan gå och fundera på ibland.

Ibland önskar jag att jag hade vedspis

Jag gillar att laga mat. Gärna mat som tar tid. Grytor som ska koka länge på spisen eller gratänger som ska stå länge i ugnen. Många rätter blir väldigt goda just av att de tillagas under lång tid. Till exempel gäller det många gånger det kött som är lite billigare/anses mindre fint (och som ju självklart också ska ätas om det ska vara vettigt att alls äta kött – grisen består ju som bekant inte bara av tråkig filé). Och jag gillar att känna doften från grytan eller ugnen sakta växa fram och bli fylligare och alltmer lockande, och gå och lyfta på grytlock, smaka lite, fundera över vad som mer ska vara i, och så vidare. Det är ofta då det blir rysligt gott.

Men så är det det där med energi. Ju längre tillagningstid desto mer energiåtgång, förstås. Och det är förstås inte bra. Speciellt inte när det handlar om ”lyxig” el (som ju är ett ”finare” energislag).

Ett sätt att få ner koktiden för långkok (åtminstone en bit) är tryckkokaren. Vi har en tryckkokare som vi använder ibland. Och visst, det är en bra pryl för att kunna fixa mat som egentligen tar lång tid även en vanlig vardagskväll, och därmed sparar det också energi. Men det förtar en del av trevligheten. Det doftar inte lika mycket, jag kan inte gå och smaka av eller stoppa i saker allteftersom. Och samtidigt behöver det i praktiken mer konstant passning än en ”vanlig” gryta.

Ibland avundas jag faktiskt dem som levde på vedspistiden. Visst, det var förstås ofantligt mycket mer opraktiskt. Men spisen kunde stå på och värma huset, och så utnyttjade man värmen – som ju ändå fanns tillgänglig – till att laga mat. Det gick liksom i det långa loppet inte åt påtagligt mer energi för att man lagade en sextimmars oxsvanssoppa än för att koka gröt.

Dessa funderingar har förstås dessutom blivit mer påtagliga i samband med 100koll-experimentet. För där finns liksom en enda princip: minska elåtgången. Och då blir ju varje långkok en belastning, trots eventuella fördelar på andra plan (både att värmen ju i praktiken värmer huset och minskar pelletsåtgången, åtminstone marginellt, och att jag kokar köttgrytor på kött som annars skulle ha slängts).

För det kan väl knappast vara så att jag av miljöskäl borde skippa all mat som tar lång tid att laga?