Och jag borde förstås inte alls sitta vid en dator och skriva en massa bloggtexter. Datorn är ju full med otrevliga ämnen, som säkert går rakt in i mig. Jag borde skippa allt datoriserat skrivande och bara ägna mig åt att odla mina morötter.
Det är jobbigt med ett överaktivt samvete och en ångestproblematik. Livet blir ganska komplicerat. För jag kommer ju inte att sluta skriva – men jag kommer inte heller att sluta ha dåligt samvete över det,
Svenska Dagbladet har kört bisfenol-experiment på några medarbetare. Först har de bisfenoldetoxat sig så gott det går, för att därefter maxa intaget. Och så har de tagit prover.
Bisfenol? Jo, det är ett ämne som finns i en del plaster och annat men som har hormonstörande effekt. Läskigt och otrevligt ämne.
Bisfenol-A-innehållet har de senaste åren varit på tapeten bland annat när det gäller
Men när man följer SvD:s bloggande om bisfenolexperimentet, och de diskussioner som förs i kölvattnet, så framgår det att bisfenolen finns på många andra ställen. I många sorters plastförpackningar – som till exempel de plastbyttor man köper färdigmat i och i plastskiktet till pappmuggar.
Det stora problemet är att det liksom inte går att veta var det finns. Det verkar inte följa någon logik. Konservburkar innehåller, pappmuggar innehåller – men tetror som innehåller samma sorts saker som konservburkarna verkar anses safe? (Alltså tomater, kokosmjölk, bönor etc.) Kan man lita på det? Och hur kommer det sig i så fall att tetrorna kan göras utan?
Och hur är det med mjölkpaket?
Om man funderar så är det egentligen så att nästan all mat på någt vis packas i plast, liksom (bortsett från enstaka saker som är packade i ”ren” men energislukande metall respektive ömtåligt glas). Kan man till exempel alls köpa kött utan att få en plastförpackning? Även de förpackningar som är av papper har ju nästan alltid en hinna eller beläggning av plast. Hur sjutton ska jag, som vanlig konsument, kunna veta vad som är OK och vad som inte är det? Är enda alternativet att odla sin egen mat rakt över hela linjen, att bli helt självförsörjande?
Det sista är ju förstås inte alls ett alternativ för mig. Då får jag nog leva med riskerna.
Men jag skulle vilja ha möjligheten att göra aktiva val. Om jag inte vet vad jag framför allt ska undvika, på en rimlig nivå, så måste jag ju liksom anta att all plast är lika illa. Och om jag inte ska bli fullständigt galen av ångest så måste jag istället skita i det och ta riskerna med en klackspark.
Det är väl förstås så många hanterar miljöproblemsoro. Ganska begripligt egentligen. Om man känner att det inte finns ett vettigt handlingsutrymme så måste man hantera oron på ett annat sätt.
När jag tyngs under allt för mycket info om alla farliga ämnen så brukar jag tänka på den gamla egyptiska (?) kulturen där man bland annat sminkade sig med bly, och tänka att om de överlevde så gör väl vi det, typ.
För övrigt så påpekas det då och då att en av de viktigaste åtgärderna för att slippa många miljögifter eller otrevliga kemikalier, bland annat från plast, är att städa noga. Dammsuga och våttorka. Det ger mig ruskigt dåligt samvete. För städa är inte min starka sida. Jag är glad om vi lyckas hålla någorlunda ordning (ha ha!): plocka undan en del leksaker och hitta viktiga papper när de behövs. Och så dammsuger vi hjälpligt (men sällan noga) när vi hittar golvet. Våttorkar gör vi extremt sällan, och aldrig hela huset utan bara enstaka rum där behovet är som störst.
Ja, det är förstås en prioriteringsfråga. En prioritering av vilka strider man vill ägna vardagen åt. En prioritering av vad man vill livet ska vara. Och jag spelar hellre Fia med knuff än att städa den där stunden man faktiskt hinner göra något. Eller går ut i trädgården och odlar egna grönsaker med barnen. Och lagar riktig mat. Man hinner inte allt. Städningen är det som prioriteras ned till ett minimum, för att kunna prioritera upp livskvalitet.
Därför får jag dåligt samvete när det där med städningen påpekas igen. För då är jag ju en dålig mamma igen. Men då får jag väl vara det, för jag orkar inte bara vara duktig, jag måste få göra sånt jag och barnen mår bra av och gillar också.
Så jag hoppas på att inredningen i vår hus helt enkelt är så gammal att den inte innehåller för mycket otrevligt. Golvmattorna i matrum, vardagsrum och studio har en oherrans massa år på nacken. Och de saker vi själva gjort har vi ju i alla fall i möjligaste mån valt ”bra” material. Det som orsakar mer problem är väl datorer och allt möjligt elektronikskrot. (Hur är det förresten med synthar? Och genererar elektronikprylar som bara står och inte används lika myckt otrevligt damm som saker som används?)
Nej, det är nog helt enkelt så att ifråga om miljögifter är det bäst att inte tänka för mycket. Att välja bort vissa saker som man vet är extra olämpliga, och välja så sunt man kan, men inte tänka för mycket. Och i övrigt försöka leva ett normalt liv.
Tagged bisfenol, BPA, hälsa, kemikalier, miljögifter, plast, plastriot
För igår bestämde jag att nu är det sommar. Det vill säga jag stängde av värmen. Nu går pannan bara för att hålla oss med varmvatten. Och självklart har det inte varit överdrivet varmt ute idag ;-)
Normalt brukr vi gå över till att köra pannan på el helt och hållet ungefär samtidigt som vi går över till sommardrift. Men vi har en del pelletssäckar kvar, och det är vettigare att köra slut på dem så att vi kan beställa ny leverans när det är dags att börja elda igen i höst. Vi beställer alltså inga nya förrän i september ungefär.
När vi går över till el för att värma varmvattnet kommer vi inte längre att kunna ha lika bra resultat på 100koll. Det känns förstås lite irriterande…
Det är mitten av maj. Här i Skåne är det sommar.
Samtidigt, lite längre norrut, pågår ishockey-VM. (Där är det inte sommar, men vår, och bitvis sommartemperaturer.) Alltså, en tävling som förutsätter en massa frusen is. Till det går det förstås åt en massa energi.
Är det inte på något vis ganska talande och representativt för människans galenskap?
Det galnaste av allt är väl att detta är så etablerat att ingen ens reagerar.
Jag skrev ju för ett tag sedan om det här med grästrimrar, som sprider sina små plastbitar i vår och många andras trädgårdar.
Efter att jag skrivit inlägget skickade jag en fråga till några trimmer(tråds)tillverkare. Jag skickade inte till så många, för det visade sig vara ett härke bara att hitta någon sorts elektroniska kontaktmöjligheter, och därför hann jag inte med så många.
Jag skrev
Jag har en stor trädgård och har stor nytta av min trimmer. Men jag är också miljöengagerad och är inte alls bekväm med att jag sprider ut små små plastbitar i hela trädgården. Och det är väl just vad jag gör när jag använder trimmer med plasttråd? Jag har utvecklat min fundering här: http://www.sanneskriver.se/2012/04/29/finns-det-grastrimmer-med-trimmertrad-av-nedbrytbar-plast-plastriot/
Det jag undrar är alltså om det finns trimmertråd av plast som är
- tillverkad av förnybar råvara,
- av plast som bryts ner snabbt när den hamnat på marken, samt
- inte innehåller några farliga ämnen?
Och om det inte finns, vad rekommenderar ni mig att använda istället?
Bosch svarade kortfattat:
Tyvärr har vi ingen annan tråd till våra trimmers än orginal-tråden.
Så jag försökte med följdfrågor:
Vad är originaltråden gjord av för plast?
Arbetar ni med att ta fram någon alternativ tråd, eller att förbättra originaltråden?
Om jag inte vill fylla min trädgård med små plastbitar, vad rekommenderar ni mig istället att anvnda för verktyg/maskin?
Svaret den här gången var något mer utförligt:
Tråden är gjord av plastkomposit.
I dagsläget är det endast den tråden vi har, och ännu finns det ingen information tillgänglig om huruvida en ny tråd skulle vara på väg ut på marknaden.
De trimmrar som finns i vårt sortiment är antingen de med trimmertråd eller de med små plastknivar.
Black & Decker svarade:
Se svar från vår produktchef, detta är kännt och vi jobbar på detta men kan just nu dessvärre inte erbjuda ngt
och det vidarebef. mejlet från prdouktchefen löd:
Jeg har forespurgt i vores bagland. Vi har ingen lösning i dag. Der bliver arbejdet med forskellige line typer, men ikke denne
Och så kom slutligen svar från Oregon:
Det var intressanta frågor du har. Har faktiskt aldrig fått några liknande frågor tidigare. Oftast handlar det om vilken tråd som är starkast och helst aldrig går av osv.
Idag finns det ingen trimmertråd på marknaden som är särskilt miljövänlig. Men jag vet att det pågår ett projekt där man försöker få fram en biologiskt nedbrytbar trimmertråd.
Finns det ett tillräckligt stort intresse från marknaden, så kommer det säkerligen att inom en snar framtid finnas ett miljövänligt alternativ.
De frågor som oftast är avgörande är; vad blir kostnaden, och håller den lika bra som en konventionell tråd?
Jag har fyllt i svaren på dina frågor nedan.
Det jag undrar är alltså om det finns trimmertråd av plast som är
- tillverkad av förnybar råvara, Nej, men ibland återanvänds en del råmaterial som smälts samman med nytt material. (Nylon)
- av plast som bryts ner snabbt när den hamnat på marken, samt Nej, inte i dagsläget
- inte innehåller några farliga ämnen? Nej, dagens trimmertrådar är oftast tillverkade av nylon eller nylon mixat med andra syntetiska material.
Och om det inte finns, vad rekommenderar ni mig att använda istället? Till lite större, men tyvärr bensindrivna gräsröjare finns det gräsklingor av stål som i princip håller hur länge som helst.
Men dessa klingor fungerar bäst för tuffare röjning i diken, ängar och grässlänter etc.
Sammantaget: det finns kanske lite hopp? Men nu är det upp till oss konsumenter att efterfråga, i vanlig ordning. Så då får vi väl försöka göra det :-)
Ica skickar hem reklam om att de vill att vi ska prova nyheter. En av nyheterna är handskalade räkor i lake. De vill så gärna att vi ska prova detta att de erbjuder oss 40 % rabatt. Handskalade räkor skalas till exempel i Afrika eller i Bulgarien.
Tidigare i veckan har Ica här också börjat sälja ”ICA Selection US Beef, ett högkvalitativt mört finkött från amerikanska slätter”.
Ica måste gilla transporter?
Det gör inte jag. Speciellt inte onödiga transporter. Och ja, det här är riktigt onödiga transporter.
Vi får ju nya grannhus i Grannfejden typ hela tiden. Idag har vi hamnat bredvid några det inte går bra för. De ligger på Level -1. Då ser det ut så här:
Vi ligger kvar på Level 14:
Har du någon gång undrat över varför nylonstrumpor går så lätt sönder? Från början var de för hållbara, så tillverkarna ansåg att de skulle tjäna för dåligt, och kemisterna fick göra om och skapa ett mindre hållbart material.
Funderat på varför skrivaren lägger av? Det är för att tillverkaren monterat in ett litet chip som räknar antalet utskrivna sidor. Efter ett visst antal sidor säger chipet åt skrivaren att sluta fungera.
Det kallas ”planerat åldrande” och beskrivs i dokumentären ”Glödlampskonspirationen” som visades i SVT igår. Du kan se den på svt play (men bara fram till och med 12 juni). Namnet kommer sig av att alltsammans började inom glödlampsbranschen, där man för snart 90 (!) år sedan oroades över allt hållbarare glödlampor och därför bildade en kartell där man bestämde att glödlampor inte skulle få hålla i mer än 1000 timmar. Principen för planerat åldrande är helt enkelt att se till att saker inte håller för länge. Håller sakerna för länge så köper konsumenterna inget nytt, och då finns det ingen som vill köpa det fabrikerna tillverkar. Därför tillverkas saker som inte ska hålla för länge och som inte ska gå att reparera. Så byggs ett slit- och slängsamhälle. (I USA finns dock en glödlampa från 1901 som fortfarande fungerar.)
Nackdelarna? Tja, ifall det inte är uppenbart: naturresurser som tar slut, energi som slösas, och oändliga mängder elektronikskrot som dumpas i Afrika. Skulle du vilja att det var ditt barn som eldade bort plasten från gamla datorkablar för att kunna komma åt metallen innaför?
I dokumentären får vi också förklaringen till att saker från gamla östblocket funkar i all evighet: där sysslade man inte med planerat åldrande, eftersom ingen hade något att vinna på det. Och, för övrigt, från gamla östblocket kan du numera tanka ner gratisprogram som nollställer räkneverket i chippet i skrivaren, så att den börjar fungera igen.
Och i Ghana har man börjat samla namn på de företag som tidigare ägt de datorer som dumpats där. Så kanske är det din arbetsplats som en dag anklagas för att skita ner i Afrika?
Den här dokumentären borde förstås alla se. I vanlig ordning så är det säkert de som verkligen borde se den som inte kommer att göra det.
När vi gick med i 100koll (Eons energisparexperiment) räknade jag egentligen inte med att vi skulle lyckas särskilt bra. Vi hade redan gjort en massa små saker (sånt där som lampor), våra vitvaror är i huvudsak någorlunda nya och det ligger inte alls i vår plan för det här året att göra något ytterligare just på den fronten. Dessutom hade vi nyligen skaffat ett elelement. Det vi möjligen skulle kunna minska på var mer av typen släcka lampor och använda elen förnuftigare i vardagen. Men vi gick med, för jag tyckte det var intressant, både ur privat och jobbmässigt hänseende – det hade känts märkligt att inte gå med, liksom.
Vi satte trots allt upp ett mål; ett lågt mål, och jag var ändå tveksam till om vi skulle kunna nå det.
Enligt siffrorna vi möts av när vi loggar in har vi lyckats extremt bra och har en mycket kraftig elbesparing. Så bra att jag har svårt att tro på det. Men samtidigt måste jag ju utgå från att Eon, som ju faktiskt står för vårt elnät, har koll på vad vi förbrukar.
Alltså måste elbesparingen i huvudsak bero på en sak: vi använder mer pellets och mindre el i pannan.
För så här är det: Vår panna kan värmas med antingen pellets eller el.
I ”normalläget” värmer vi med pellets. Men sedan finns det en massa skäl till att vi tillfälligt då och då kör på el:
Flera av sakerna ovan handlar om tidsbrist, stress eller en förvirrad tillvaro (som småbarnsförälder, beroende av jobb och så vidare) som gör att saker inte blir gjorda när de borde göras. Och när pannan av den ena eller andra anledningen stannat, så krävs det att det finns någon som har tid och ork att sota, bära in pellets, felsöka och eventuellt ringa reparatör etc. Om ingen hinner eller ingen orkar så slår man över på el.
I år har vi alltså kört på el i mindre utsträckning. Och ja, det är nog sant. Och det beror på flera saker. Barnen är större, det är lättare att ta sig tid att sota pannan och bära in pellets. Och så har vi haft mindre strul med pannans fungerande i allmänhet. Och lite lite har väl 100koll bidragit till att vi ansträngt oss att inte gå på el.
Och jo, jag har sett hur hutlöst mycket el det gått de dagar vi faktiskt gått på el. Så siffrorna stämmer säkert.
Men frågan är hur intressanta de är. Det är ju inte en energibesparing som visas utan ett byte av energikälla. Och visst, det anses väl bättre att använda högvärdig energi som el tillannat än uppvärmning, så på det sättet är det ju bättre. Självklart tycker vi det, annars hade vi köpt en elpanna istället.
Men den där siffran som ger oss märkliga tillbyggnader i grannfejden är ju en ganska meningslös siffra.
Idag har vi för övrigt fått en vattenfallsfortsättning på swimmingpoolen på vår takterass. Och så har vi fått ett nytt äppelträd, på en ny plats. Spännande att även träd kan växa till fullstorlek över en natt…
Posted in Föräldraskap, Miljö, Saker jag inte förstår, Vardagsliv
Idag kan man läsa i olika tidningar om att svenskar blivit bättre på att panta burkar och flaskor – 2011 pantade vi mer än någonsin. Och så jämför man olika län och olika kommuner.
Fast det handlar bara om antal pantade burkar och flaskor. Det framgår ingenstans hur stor andel av sålda burkar och flaskor som pantas. Ökningen skulle alltså helt och hållet kunna handla om att folk köper fler burkar och flaskor. (Nej, det vet jag inte om folk gör. Det skulle kunna vara så.) Och de kommuner som har väldigt lågt antal pantade burkar per capita skulle kunna vara bättre på pantning, sett till andel, för deras låga siffra kan ju bero på att de köper färre burkar och flaskor.
Detta får vi inte veta. Det är mycket möjligt att Returpack inte har en aning, och det är förstås i vilket fall som helst inte deras sak att räkna på. Men det gör att jag egentligen inte alls kan veta om nyheten är bra eller dålig.
I dagarna har jag för övrigt fyllt i årets enkät från dagis (eller ja, från kommunen, angående dagis). Nu ska jag inte peka ut just dagis eller kommunen, jag har träffat på många lika dåliga enkäter, men det är det senaste tydliga exemplet på riktigt dålig enkät.
Bland annat hade den många många frågor där man skulle värdera något på en tiogradig skala. Tiogradig! Hur skiljer man på saker som får en sjua och en åtta? Varför är det alls motiverat att ha så många betygssteg? Speciellt när det handlar om saker som är väldigt svåra att bedöma. Som hur personalen hanterar tendenser till mobbing eller hur de bemöter mitt barns behov av ditten eller datten. Hur jag i slutändan väljer att sätta siffror på en så löjligt detaljerad skala beror ju på en massa saker. Inte minst mitt humör just för dagen, min allmänna livsinställning (optimist eller pessimist, försiktig eller mer framåt och katig) och inte minst den allmänna uttråkning som ökar ju fler meningslösa frågor av liknande slag man tvingats svara på.
Många av sakerna är ju dessutom saker som jag verkligen verkligen inte kan svara på. För att jag inte har en aning. För att det till exempel aldrig varit relevant. Hur svårt tycker jag att det är att nå förskolechefen på en skala på ett till tio? Ja, hur sjutton ska jag veta när jag aldrig försökt?! I andra frågor är jag istället osäker på hur frågan ska tolkas. Då behövs en möjlighet att kryssa ”Vet ej” eller nåt sånt. Det fanns det ingenstans i dagisenkäten (och det är tyvärr ganska vanligt). Ingenstans i enkäten (tyvärr lika vanligt) fanns det fritextfält, så jag kunde inte heller skriva en allmän beklagan eller förklaring kring osäkerheten i mina svar.
Det finns alltså ingen möjlighet att fylla i enkäten på ett korrekt sätt.
Det hemska är att utifrån den här sortens enkäter dras det en massa slutsatser! Trots att tillförlitligheten är lika med noll.
Det är skrämmande. Dåligt utformade enkäter kan användas till att bevisa precis vad som helst.
Enkäten som var underlig till rapporten om klimatosäkerheten i kommuner verkade på det hela ha varit ganska genomtänkt. Man hade grunnat länge på frågeställningar och hur de skulle användas och hur det skulle bli jämförbart med andra undersökningar. Ändå blev det inte helt lyckat. Ett av påståendena enkätbesvararna skulle ta ställning till var ”Det finns inget tvivel om att klimatet förändras”. Väldigt öppet för tolkning. Rapportförfattarna avsåg tydligen tvivel hos den som svarade på enkäten. Men de som svarade kan ju lika gärna ha svarat på om det överhuvudtaget i världen finns tvivel=folk som tvivlar. och det gör det ju. (Det finns mer att säga om tolkningarna av denna enkät, men jag har redan skrivit om det, så det får räcka.)
Jag tycker annars att det kan vara väldigt kul att svara på undersökningar, och jag ser (som kanske ibland märks) en poäng med att min åsikt syns. Därför gick jag för ett tag med i Yougov:s panel.
Deras enkäter är i de flesta fall verkligen usla. Väldigt ofta inga vettiga svarsalternativ, ingen möjlighet att kommentera, inget vet ej/ingen åsikt-alternativ, och så vidare. Och värst av allt: många av undersökningarna är inget annat än dåligt förtäckt reklam :-(
Häromsistens skulle jag till exempel svara på frågor om vilket knäckebröd jag skulle välja om jag stod i affären, och så fanns det en vy med olika knäckebröd i en knäckebrödshylla. Men de hade förstås inte alla de knäckebrödssorter som finns i affären. Och inget normalt ekologiskt knäckebröd. Ändå var man tvungen att svara på vad man skulle ha valt.
Det stod också att man skulle kunna ”plocka ner” dem från den virtuella ”hyllan” för att titta på dem, precis som i affären. Men det innebar bara att få paketet i förstoring. Det gick inte att vända på det för att läsa innehållsförteckningen – vilket ju är det jag normalt sett gör när jag plockar ner ett paket från hyllan för att titta närmre på det. Det skulle jag normalt sett alltid göra. Det är ju inte designen som är relevant. Men de förväntar sig alltså att jag ska köpa saker i blindo.
Slutligen ville de att jag skulle svara på ett stort antal frågor om det här märkets olika knäckebrödssorter. Det var väldigt uppenbart att de ville tvinga mig att titta närmre på alla deras sorter. Och ingenstans i ”undersökningen” fanns möjlighet att hoppa över frågorna, eller svara att jag inte skulle köpa någon alls av dem.
Den här modellen med hylla, tvånget att välja produkter bland ett ickeautentiskt utbud, och så vidare, är en återkommande variant i yougov:s undersökningar. Tydlig produktplacering och reklam. Men de kör också ett antal andra varianter som också helt uppenbart mer handlar om att nöta in utseeendet på förpackningar än att de faktiskt vill veta något.
Jag tycker det är fult. Mycket fult. Därför ignorerar jag numera mejl om undersökningar från Yougov. Jag betraktar dem inte som ett seriöst undersökningsföretag.
För att nu försöka knyta ihop detta röriga inlägg en aning (jag måste snart sova) så ska jag nu återvända till statistik.
Låt oss ta till exempel utsläppsstatistik. Utsläpp som fördelas per kommun, och sedan dessutom per capita i kommunen. Utsläpp som man från kommunernas sida jobbar hårt på att få ner.
Och så har vi två grannkommuner – den ena med jättebra siffror, som de är stolta över, den andra med rätt dåliga siffror. Och så plötsligt flyttar ett stort företag över kommungränsen och tar med sig alla utsläppen. Över en natt har den tidigare jättebra kommunen blivit skitdålig, och den skitdåliga jättebra. – Då kan man ju fråga sig hur användbar statistiken egentligen är, när den är utformad på det sättet.
Kontentan?
Var skeptisk till undersökningsresultat. Och vågra vägra svara på dåliga enkäter.
Posted in Miljö, Naturvetenskap, Reflektioner och tankar
Tagged enkäter, reklam, statistik, undersökningar