Category Archives: Miljö

Det är inte lätt att veta vad som är bäst…

Som det här med lunch. Är det bäst att äta på restaurang, köpa färdiglunch i mataffären eller laga egen mat och ha med?

Det lokala lunchstället

+ Du får äta på riktigt porslin och producerar inget förpackningsskräp.

+ Du gynnar lokala företagare

– Du har oftast ingen insyn i hur råvarorna producerats.

– Förmodligen blir det ett förhållandevis stort matsvinn, eftersom de trots allt måste laga mat så att det räcker över lunchtiden (de vet ju inte i förväg hur många som kommer).

– Det är dyrt (relativt sett), och du får mindre pengar över till att kunna välja dyra miljövänliga alternativ.

Köpt färdiglunch från mataffären

+ Det är lättare att hålla koll på och ställa krav på stora producenter – de har många ögon på sig – och det känns rimligare att ställa krav på dem än på lilla kvarterslunchstället.

– Transporteras ofta långt. I många fall har säkert de olika råvarorna först transporterats från många olika ställen till platsen där maträtten lagas, innan den färdiga rätten sedan transporteras. Sluttransporten är kyl- eller frystransport.

– Förpackningsskräp…

– Hur hälsosamma är egentligen plasttrågen som maten lagras i?

– Mer pengar kvar – då kan man konsumera en massa annat onödigt (eller ha råd att köpa mer miljövänligt)

Medhavd hemlagad mat

+ Många gånger kan det handla om rester man tar med, vilket minskar matsvinnet.

+ Du kan ha full kontroll på vad maten innehåller och hur råvarorna har odlats/fötts upp.

– Mer pengar kvar – då kan man konsumera en massa annat onödigt (eller ha råd att köpa mer miljövänligt)

– Hur nyttig är din matburk/matlåda av plast?

 

Det är inte lätt att göra rätt här i världen… eller att ens veta vad som är rätt.

Men jag brukar ändå landa i att medhavd hemifrån är bäst.

Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov – en rapport från FOI

Nu har jag läst rapporten som nyhetsröran baserats borde baserats på. Den var väldigt intressant och absolut läsvärd. Och jag känner mig inte riktigt lika orolig över politikernas och cheferna tankar och åsikter i klimatfrågan längre.

Ja, politiker och chefer svarar överlag försiktigare än folk i allmänhet, men det tror jag skulle gälla i många andra sammanhang och ämnen också. De behöver väga in fler aspekter och svara mer nyanserat än gemene man (de senare kan svara mer med hjärtat och mer impulsivt och behöver inte kunna försvara sina åsikter i en opinionsundersökning). Chefer och politiker måste helt enkelt vara lite försiktiga. Att politiker inte svarar ett rakt ja eller nej på frågor är ju så välkänt att det blivit en fördom ;-) och något ligger det ju idet, liksom.

Jag tycker inte heller det är ett dugg konstigt att politiker och kommunala chefer ser mindre allvarligt på klimatförändringarna i Sverige jämfört med i resten av världen. Många andra länder KOMMER ju att drabbas värre än Sverige.

Siffrorna för hur många som är ”klimatförnekare”, osäkra och övertygade baseras för övrigt på bara en del av frågorna i enkäten. Och klimatförnekarna är tydligen inte fler bland kommunala politiker och chefer än bland allmänheten.

Så visst, självklart skulle jag önska att både politiker och kommunala chefer i större utsträckning insåg vidden av problemen och uppvärderade klimatproblemen, samt framför allt arbetade mer aktivt med konkreta åtgärder, både när det handlar om att begränsa mänsklig klimatpåverkan och när det gäller klimatanpassning. Absolut. Men det är som sagt inte så illa som jag trodde när jag läste DN:s nyhet och FOI:s nyhet.

Och vems är felet att det blev en konstig vinkling i media? Det är säkert en flerstegsraket. Jag gissar på att den som skrev webbnyheten bara hade läst sammanfattningen i rapporten (rapporten var ju inte ens helt klar), och valde dessutom att fokusera på de enkelt kommunicerade resultaten: siffrorna om förnekade, osäkra och övertygade. Och sammanfattning i rapporten gav inte heller en så väldigt nyanserad bild av det som faktiskt sägs när man läser hela rapporten. Dessutom tycker jag, som jag säger ovan, att tolkningen av svaren är lite väl drastisk.

Slutsatser:

  • Lägg inte ut webbnyhet förrän rapporten är klar och kan länkas till
  • Låt rapportförfattaren läsa webbnyhetstexten innan publicering (nej, jag vet förstås inte om det gjorts)
  • Publicera inte en tidningsnyhet förrän du har tillgång till rapporten

Läs gärna rapporten! På slutet (s 49-50) kommer författarna in på de viktiga frågor som man nu behöver arbeta vidare. Det är där vi behöver lägga krutet – inte på missförstånd orsakade av viskleken.

DN presenterade de resultat som fanns i webbnyheten – rapporten fanns ännu inte att tillgå

Igår kunde man läsa i DN om att 6 av 10 kommunpolitiker och liknande är klimatskeptiker och 1 av 10 klimatförnekare:

Kommunpolitikerna tvivlar på klimathotet

Publicerad 2012-05-07 06:46

Sex av tio svenska kommun- politiker och chefer är klimatskeptiker. En av tio förnekar dessutom den globala uppvärmningen helt. ”Det är klart att det inte är bra. De här personerna känner ju att de inte behöver ta ansvar för miljöarbetet i sin kommun”, säger Annika Carlsson-Kanyama, FOI.

Global uppvärmning är ett säkerhetsproblem för Sverige, det måste alla ta på allvar, anser hon. Det handlar till exempel om att planera för översvämningar.

Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, har gjort en stor undersökning om hur kommunala beslutsfattare ser på klimatförändringen.

Resultatet blev en kraftig överraskning för rapportförfattarna: totalt 70 procent av de svarande tvivlar starkt på klimatförändringen – drygt 9 procent är klimatförnekare och hela 61 procent är tveksamma till om människan orsakat jordens uppvärmning.

Och det trots att ”observationer entydigt pekar på att klimatet förändras, och att de ledande klimatforskarna är helt överens om att den förändring som skett är i huvudsak orsakad av människan”, skriver FOI i rapporten.

I klartext: Sammantaget sju av tio kommunala beslutsfattare tror inte på vetenskap i det här fallet.

Annika Carlsson-Kanyama är forskningschef för klimat- och energifrågor på FOI och står bakom rapporten.

-”‰Jag kan bli arg på att det finns grupper som sprider uppfattningen att forskning om klimatet inte går att lita på, säger hon.

Klimatförnekare är ofta ”en man i en liten kommun med konservativ hållning” medan ”den klimatövertygade” är ”kvinna i en större kommun och är miljöpartist”, enligt rapporten.

Kommunala chefer och politiker ser dessutom mindre allvarligt än allmänheten på utmaningarna för Sverige och ännu mindre allvarligt på utmaningarna för kommunen. Det mönstret är detsamma för både klimatförnekare och klimatövertygade.

Den som är skeptisk är förstås mindre benägen att göra något för att minska utsläppen av koldioxid i sin kommun, enligt FOI. ”Förnekarna är de som gjort minst”, skriver myndigheten. Ändå är klimatanpassning på kommunal nivå oerhört viktig för samhället, enligt FOI.

Lägger man ihop uteblivna åtgärder från klimatförnekare i hela landet blir förstås effekten tydlig, anser Annika Carlsson-Kanyama.

-”‰Att chefer och politiker inte ser sitt ansvar för Sverige, det har jag faktiskt svårt att förstå, säger hon.

Enkäten gick till politiker och chefer i 63 svenska kommuner. 2″‰389 personer svarade.

Idag får DN kritik från skilda håll kritik för att detta inte stämmer med rapportens innehåll. Supermiljöbloggen skriver:

Siffrorna kommer ifrån en ny rapport ifrån Försvarets Forskningsinstitut FOI, som gav tre påståenden till kommunpolitikerna:

1. Det finns inget tvivel om att klimatet förändras

2. Jag tror att det sker en klimatförändring

3. Människan påverkar klimatet i betydande omfattning

De ombads svara på en skala från 1 till 5 där 1 var ”instämmer inte alls” och 5 var ”instämmer helt”. Bara de som svarade 5 på samtliga tre frågor räknades som övertygade. De som hade ett medel under tre räknades som förnekare och de som låg mellan tre och fem räknades som osäkra. Du kunde alltså markera två femmor och en fyra och ändå räknas som osäker och enligt DN vara en av de 70 % som ”tvivlar starkt på klimatförändringen”.

Nu är det visserligen så att de tre frågorna enkäten ställde råder det väldigt lite tvivel om. Men om vi tänker oss att många politiker inte är så insatta och därför satte en fyra för att hålla öppet för att hen inte vet allt så framträder en annan bild. Närmare 80 % hade svarsalternativ 4 eller 5 på alla frågor, alltså instämmer helt, eller till stor del på påståendet.

Rapporten ger ännu fler exempel på att politikerna faktiskt bryr sig. Politikerna och tjänstemännen pekar ut klimatförändringarna som det näst allvarligaste hotet i världen just nu, efter brist på mat och dricksvatten. Runt 40 % tycker att det är för lite fokus på klimatfrågor i sin kommun, nästan ingen tycker det är för stort.

Den bild som framställts i media är alltså klart vinklad, och dessutom cirkulerar det direkt felaktiga uppgifter, som när DN skriver att 60 % av kommunpolitikerna är klimatskeptiker. I rapporten används inte termen klimatskeptiker, de pratar om förnekare och osäkra. Förnekarna utgör cirka 10 % av gruppen.

I rapportens sammanfattning står det att 70 % inte är helt övertygade om att klimatet förändras (alltså har kryssat i 1 – 4) på någon av de tre frågorna. Den här uppgiften i rapporten väljer DN att omtolka från ”är inte helt övertygade om att klimatet förändras” till ”tvivlar starkt på att klimatet förändras”. Ganska stark glidning där kan man lugnt säga.

Men det som är viktigt att notera är att det inte är DN som hittat på siffrorna och tolkningen. Informationen är hämtat från FOI:s webbnyhetstext:

Kommuner ser olika på klimatförändringarna

[2012-05-07]

FOI-programmet Climatools kommer nu med en ny rapport om synen på klimatförändringarna. Rapporten bygger på en enkätundersökning till kommunpolitiker och chefer i svenska kommuner.

Synen på förändringarna i klimatet, klimatanpassning och behovet av klimatinformation skiljer sig åt. I enkätundersökningen har chefer och kommunala politiker delats in i tre grupper; klimatövertygade (30 procent), osäkra (61 procent) och de som inte tror på klimatförändringar (9 procent) utifrån hur de ser på klimatförändringen och människans roll i den.

Det finns ett tydligt samband mellan synen på klimatförändringarna och de åtgärder kommunerna vidtar för anpassning till ett förändrat klimat. Kommunala chefer och politiker tar generellt sett klimatförändringarna i världen som helhet på ett större allvar än klimatförändringarna i Sverige.

Rapporten snart klar

Rapporten ”Kommunpolitikers och kommunchefers syn på klimatförändring och anpassningsbehov” huvudförfattare Annika Carlsson Kanyama, publiceras i tryckt format senare i denna vecka.

Senare under dagen igår lades rapporten ut.  Och när man läser rapporten får man alltså den info som supermiljöbloggen nu presenterar. Men grejen är att denna info fanns inte att tillgå när DN skrev sin artikel.

Visst, DN kunde gjort bättre research. Men de verkar ju ha talat med Annika Carlsson-Kanyama?

Det som är tveksamt i den här historien är faktiskt FOI:s tolkning av enkätundersökningen så som resultatet beskrevs i webbnyheten. Tycker jag.

(Och det här med dåliga enkäter och övertolkningar av resultaten har jag ändå tänkt skriva om. Det börjar kanske bli dags att skriva det inlägget.)

Dubbelgarage men snart ingen gräsmatta

grannfejden

Vi har nått nivå 13 i Grannfejden. Det innebär att vi nu har dubbelgarage, och att swimmingpoolen flyttats upp på en takterass på en utbyggnad av huset. Därmed har gräsmattan krympt ännu mer.

Det här är verkligen ett skräckinjagande exempel på vad jag INTE vill göra med de sparade pengarna och hur man kan sabba hela vitsen med att spara energi.

 

Men visst, lite spännande är det att gå in och titta efter vad de hittat på för galenskap sedan sist. Det ska ju erkännas att jag går in oftare och tittar på sidan. – Men kunde det inte ha varit en alltmer prunkande trädgård istället?

… och alla dessa teknikprylar

En hel del av våra LED-lampor har vi handlat på Kjell & co. Jag gillar Kjell & co: de har ett bra utbud av den typen av saker, och de har bra information i katalogen och kompetent personal på plats i affären.

Samtidigt är ju LED-lampor och annan miljöteknik en väldigt liten del av deras sortiment. Katalogen rymmer oändliga mängder med mobiltelefontillbehör, datortillbehör, tv-spelstillbehör och så vidare. Elektronik. Massor med miljöproblem vid framställning, massor av energibehov – och i huvudsak väldigt onödiga saker.

Det går bra för Kjell & co. De öppnar nya affärer på löpande band. Och även om jag tycker det är smidigt när jag ska handla en lampa till, så är frågan om det är bra eller dåligt? Uppvägs verkligen det dåliga med elektronikkonsumtionen av att jag och andra miljömedvetna köper lite LED-lampor? Jag är ytterst tveksam.

Alla dessa prylaffärer

Överallt poppar de upp: pryl- och inredningsaffärerna. Butiker med skålar, ljusstakar, burkar och dekorativa små skepp, kuddar och små möbler som mest är för prydnad. Och en oändlig massa andra saker som jag inte alls lägger på minnet. Inte bara inne i stan utan i nästa lika stor utsträckning ute på landet.

Även om vi bortser från miljöaspekten (onödiga saker som man faktiskt inte behöver men som ändå har en miljöpåverkan – allmän konsumtions- och prylhysteri) så förstår jag inte. Det kan verkligen inte finnas en marknad för alla dessa små affärer! Och det verkar det ju inte göra heller. Men det hindrar inte att nya lycksökare försöker.

Det måste vara många som går omkull. Många som satsar sina besparingar på en dröm som inte funkar. Varför tror folk att det går?

Vore det inte vettigare om de i alla fall nöjde sig med att skaffa vackra saker till sitt hem istället för att starta affär?

Men visst, vår generation har ju fått lära sig att vi ska förverkliga oss och följa våra drömmar. Till och med Syo på gymnasiet hade det som huvudbudskap: satsa på det du verkligen vill! Då blir det väl så här…

Kläder eller accessoarer?

Jag letar jacka till åttaåringen. Den han har börjar bli lite liten. Men han vill helst ha något som är ungefär likadant som den han har: typ olivgrön, enkel, i grovt bomullstyg.

Det finns inte.

Jag har kollat ett antal affärer, och letat på nätet, men jag hittar inget av den typen. Det är väl inte modernt. Jackor till stora barn ska nu vara av två typer. Den ena typen är funktionsjackor, som ska skydd mot både vind och vatten. Tunna märkliga material. Konstiga färger. Och vad ska han med sådana multifunktionsjackor? Han ska ha jackan när han leker på rasterna,när han är ute i trädgården hemma, när han är hos kompisar – inte för strapatser på bergstoppar. Regnar det tar han på sig regnjackan.

Den andra typen är de könskodade, som finns i typ 1 och 2. Typ 1 är stora, bylsiga (konvexa), skateiga (?), med psykedeliska hysteriska mönster i massor med färger. Typ 2 är istället konkava, gärna med ett bälte i den markerade midjan, oftast enfärgade, i rosa eller någon likartad färg.

Det är dessa jackor som är moderna. Andra finns i princip inte.

Ändå passar jag på att kolla några affärer till på vägen från jobbet till tåget. Inne på H&M inser jag efter en stunds letande att det i princip inte finns några jackor alls på pojksidan – bortsett från en skinnimitationsgrej, en kavajliknande sak och några jackor jag skulle kalla regnjackor (men det är de nog inte).

Och då slår det mig plötsligt: Klädaffärerna av idag säljer inte kläder. De säljer modeaccessoarer. Visst, de där accessoarerna har ibland stora likheter med kläder, och en hel del av dem kan användas som kläder. Men klädaffärerna har ingen ambition att man ska kunna köpa de kläder man behöver hos dem.

Det är ju på sätt och vis begripligt. Man tjänar förstås mer pengar på att sälja mer. Och om folk bara köpte de kläder de behövde, så skulle klädkedjorna behöva minska rejält. Självklart är det lönsammare att få folk att köpa nya ”kläder”=accessoarer varje år. Det kan man göra genom att kalla det mode. Och det funkar ju att göra så, för de flesta kan numera inte sy sina egna kläder. Vi är utlämnade åt det affärerna säljer. Vill du ha en jacka så får du köpa det som finns – för vem går hem och syr en jacka? Även om man har kompetensen så sticker man ut för mycket från mängden, och det är det inte alla som vågar.

Vi får vänta med att köpa jacka. Åttaåringen själv tycker att den funkar ett tag till, han gillar sin jacka. Har vi tur så kanske nästa år bjuder på ett vettigt jackmode.

Sluta nu!

Av en händelse läste jag om mitt gamla inlägg Kom med mig nerför trappan! – Om Durban, klimatet, världens ledare och vikten av alla små och stora steg. (Det är fortfarande i högsta grad relevant, och dessutom blir det här inlägget mycket begripligare om du läst det gamla först.)

Det hemska är att vi fortsätter att bygga. Vi har inte börjat gå nerför trapporna, vi fortsätter att bygga nya våningar över den åttiofemte, vi bygger våning på våning, i ett allt mer rasande tempo. För vi lever i en värld där byggande – tillväxt och konsumtion – är det enda som räknas. Det talas fortfarande med skräck i rösten på nyheterna när man tar upp vikande försäljningssiffror för detaljhandeln.

Och jag vill bara skrika:

Sluta nu!

Du behöver inte mer. Du behöver mindre. Möjligen behöver du ibland bättre, men mindre eller färre.

  • Använd det du har.
  • Laga de saker du har.
  • Bygg om det du har eller det som finns istället för att bygga nytt.
  • Tänk långsiktigt.
  • Skaffa kvalitet.
  • Unna dig inte!
  • Hetskonsumera inte. Trösta dig inte med shopping. Du blir inte lyckligare.

Kan du stå för det du gör? Även när någon frågar dig om tjugo, trettio, fyrtio år? Utan att skylla ifrån dig? Utan att låtsas och spela dummare än du är?

Vi måste få kurvorna att plana ut. Alla kurvorna. Konsumtionen, utsläppen, artdöendena, alltsammans. Nu.

Kan man koka potatis i ugnen?

Jag gillar att laga mat i ugnen. Samtidigt vet jag att ugnen drar mycket ström. Därför skulle det kännas vettigt att fylla den med så mycket som möjligt när den ändå är igång. Och en gratänt fyller ju inte så stor del av ugnen – halva gallret är tomt.

Alltså vore det smidigt att kunna laga till exempel potatisen till gratängen också i ugnen. Men det är inte alltid ugnsbakade potatisvarianter (klyftpotatis, hasselbackspotatis och så vidare) känns rätt.

Därför undrar jag: kan man koka potatis i ugnen? Alltså skala, kanske skära i mindre bitar, och stoppa i en form med vatten?

(Ja, jag inser att det blir jag själv som får testa…)

Åt reklamlunch

På Malmö central står det ibland Metro-utdelare ute på centralplan. Och ibland delar de dessutom ut reklamprylar och smakprov.

Jag brukar tänka mig för både en och två gånger innan jag tar emot reklamsaker. Men den här gången delade de ut en hel (mnja, halv kanske) lunch till var och en. En ny fryst pastasallad från Findus. Och jag tog faktiskt emot.

Så här kommer en recension av Findus pastasallad med ärtpesto: Den var god men ack så liten!

Jag är inte mycket för färdiga frysta luncher. Men det jag tycker är positivt med Findus nya serie Dagens lilla är:

  • Två av de fyra varianterna är vegetariska (den jag fick är den ena). Jag tror att trevliga vegetariska lunchalternativ av frystyp är ganska sällsynta. Och om fler människor ska äta mer vegetariskt för miljöns skull så är ju detta ett steg.
  • Ärtorna i ärtpeston är klimatcertifierade enligt den medföljande reklamlappen, och en annan sallad innehåller kravmärkta norska räkor. Det är bra att de vågar lyfta fram de små miljömässiga fördelarna:

Majoriteten av konsumenterna i Sverige vill att företagen ska ge mer information om produkters miljöpåverkan. De tycker också att det är okej att ett företag berättar om sitt miljöarbete, även om det inte är miljömässigt perfekt, så länge det är ärligt och inte överdriver sina insatser.

Däremot skulle jag förstås gärna ha mer information. Varifrån kommer sockerärtorna – är de hitflugna? Hur mycket transporter görr under tillverkningen av en dylik pastasallad? Och så vidare.

Men för dem som brukar köpa denna sorts luncher så är ju detta ett förbättrat alternativ.