Category Archives: Miljö

Det var det dummaste jag hört på länge

Coop för en stund sedan. Jag skulle handla lite blandade saker. Bland annat något att äta till ikväll.

I köttdisken fanns inte mycket ekologiskt. Färs – som ibland tycks vara stapelvaran framför andra i ekosammanhang. Och så ett enda paket med ekologiska benfria fläskkotletter. Packade i ett sådant där tråg där det inre plastlagret är vakuumfastsuget ända inpå köttet. Tre små köttbitar, alldeles utmärkt för tre personer en fredagskväll. Ja, och så var bäst före-datum satt till den 2 mars. Igår, alltså. Bäst före, inte sista förbrukningsdag. Och köttet såg fint ut, och jag har chansat på kött på gränsen många gånger innan och det har aldrig nånsin varit problem. (De få gånger jag råkat ut för dåligt kött har det inte varit ”för gammalt”.)

Eftersom affärerna ju ofta sätter ner priset på varor med kort datum, och det brukar löna sig att fråga i kassan när man är på det där uppenbarligen magiska datumet, så frågade jag i kassan: ”Eftersom köttet gick ut igår så undrar jag om jag får det till nedsatt pris?”

Det skulle jag inte ha frågat. För svaret från damen i kassan var att nej, eftersom det har passerat bäst före-datum så MÅSTE det slängas i containern. För så är deras regler. För OM något skulle bli dåligt, typ att någon blir sjuk av att ha ätit köttet, så är det deras ansvar, och det ansvaret kan de inte ta, och därför måste de slänga köttet i CONTAINERN om det passerat bäst före-datum.

”Det var det dummaste jag hört på väldigt väldigt länge”, sa jag. Och jag är inte den som säger så i onödan.

Jag påpekade att jag ju självklart luktar och smakar, och om något verkar dåligt äter jag inte. Jag påpekade skillnaden mellan bäst före-datum och sista förbrukningsdag.

Hon påpekade upprepade gånger att det MÅSTE slängas i CONTAINERN.

Jag påpekade att om jag inte hade sagt något så hade jag ju fått köpa köttet, till fullt pris, och det hade inte varit några problem.

”Ja, då hade jag bara blippat förbi det”, sa hon.

”Det hade med andra ord varit bättre för miljön om jag inte hade sagt något”, sa jag.

Jag tror hon sa något om regler och container igen, men jag är inte säker. Och så sa hon något om att det här inte var något hon bestämde över och att i så fall fick jag prata med köttavdelningen. Men jag hade en tid att passa och hade inte lust att behöva dra saker i långbänk för att få förhindra slängandet av köttbitarna. Så jag betalde resten av mina saker och gick.

Men jag tycker det är problematiskt. Det är problematiskt att man ska behöva orka tjafsa för att man tycker illa om att mat slängs. Det är problematiskt när benhårt paragrafrytteri får vinna över förnuft även i sådana här sammanhang.

Vad vi ska äta ikväll? Ingen aning. Men oavsett vad det blir så kommer det ju att innebära en större miljöpåverkan än om jag hade fått köpa de där jävla köttbitarna.

Massproduktionen och planeringen

På gymnasieskolan Spyken i Lund kan eleverna anmäla intresse för de maträtter som erbjuds nästa dag på en ipad. På så sätt kan de som lagar maten veta hur mycket de ska laga av de olika sakerna. Så minskas matsvinnet.

Det tänker jag på när jag lagar dagens lunch. Pastasås på skinktärningar av julskinka jag köpte efter jul för att den inte skulle slängas.

Ja, jag är där i tankarna igen. På den blinda produktionen av varor där man inte vet om det finns någon avsättning, hur mycket som kommer att gå åt. Som julskinka. Det ”produceras” julskinka utifrån vad man TROR kommer att gå åt. Affärerna gör visst sina betällningar av julskinkor i september, det vill säga i september sitter affärerna och gissar hur mycket julskinka kunderna i upptagningsområdet kommer att vilja köpa tre månader senare.

Jag tänker tanken att jag egentligen hellre vill beställa hos någon av de mindre producenter som faktiskt bara ”producerar” så många julskinkor som det finns efterfrågan på. Fast då skulle ju ännu färre köpa av det som mataffären här tar hem. Det skulle liksom inget bli bättre av egentligen.

Men ändå. Jag fastnar i tankarna kring alla nackdelar med ”prêt à porter”, även om ordet förstås inte funkar riktigt bra i matsammanhang. Nackdelarna med att producera ”i blindo”, utan att veta hur mycket som behövs eller kommer att gå åt, och då hellre ta i i överkant. För ja, visst fins det många produktionsfördelar med prêt-à-porter och dess motsvarigheter, men det finns också stora nackdelar.

För ett par år sedan skrev jag det här: Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för många – men hur gör vi?

Jag vet fortfarande inte hur vi löser det här. Men det Spyken i Lund gör är ett litet steg tillaka mot något som känns självklart :-)

Kanske är casinoreklamen faktiskt ett steg mot det bättre?

När man går in på Sydsvenskans webb så är det första man möts av ofta någon sorts reklam som lägger sig över hela sidan och som man måste klicka sig förbi genom en liten liten länk längst upp.

Tidigare har det väldigt ofta varit reklam för flygresor och bilar. För tillfället är det oftast reklam för casinon och onlinespel och sånt.

Min första reaktion är hela tiden att casinoreklamen är värre. För jag har ju lärt mig att det är fult, det hör liksom till sådant man ”vet”. Det är slöseri med pengar och man kan bli beroende och… ja, ni vet. Det är fel och fult.

Sedan tänker jag ett steg till. För jag brukar ju störa mig på bilreklamen och flygreklamen också. För det är saker som är dåliga för klimatet. Men det är liksom bara så mycket mer invant och accepterat. Flyg och bilar är normala saker att göra reklam för. Där är det mitt huvud som reagerar, och det tar lite längre tid innan reaktionen kommer. När det gäller casinon är det mer en direkt känslomässig reaktion eller vad man ska säga.

Och grejen är att ju mer jag tänker på det desto mer tänker jag att casinoreklamen egentligen måste vara bättre för världen i det långa loppet. Eller i alla fall inte ett dugg värre än reklamen för bilar och flyg.

Eller?

Jag vill ha notifieringar från min affär

Jag har några kilometer till närmsta mataffär. Och där försöker jag handla så mycket som möjligt – för det är viktigt att de finns kvar, och det är viktigt att det finns en efterfrågan på deras ekovaror, och dessutom är det på det hela taget en bra affär.

Men de har inte allt.

Det finns också andra mataffärer på hanterbart avstånd. Några cirka en mil bort som jag besöker hyfsat ofta. Några ett par mil bort som jag besöker mer sällan. De här affärerna besöker jag för att komplettera det som saknas i min närmsta affär. Främst vad gäller miljömärkta och ekologiska produkter som inte finns här i den närmsta.

Med vissa varor funkar det smidigt: de varor jag behöver på de andra ställena finns liksom hemma för det mesta och jag kan köpa dem när jag har vägarna förbi. Tvål, disk- och tvättmedel, torrvaror, frysvaror.

Men med andra saker är det knepigare. Färskvaror av sådant slag som inte finns hemma hela tiden, som det rentav kommer leverans av ganska sällan. Ekologiskt lokalslaktat lokalproducerat kött. Eller kycklinglårfilé från Reko. Eller ekologisk butternutpumpa. Och så vidare.

För som det är nu så kan det mycket väl vara så att jag inte kommer inom just den affären som hade just den där saken under den perioden de hade det. Och så får de slänga för att inte rätt kunder kom. Men hade jag vetat så hade jag ju sett till att dyka upp!

Och alltså, för mig är det sådant som skulle vara rimligt i reklamutskick. ”På måndag får vi leverans av färskt kött från Gröna gården!”, typ. Men det är ju inte så nutidens reklamutskick ser ut. Reklamutskick går ut på att tala om att något är billigt, och har grundprincipen att det ska manglas ut samma saker till hundratals butiker samma vecka. Precis motsatsen till vad jag vill ha, alltså.

Jag skulle istället vilja ha en tjänst där jag hos varje butik kan bocka för att när de får leverans av de här varorna som får jag en notifiering.

Och jag tror att det skulle vara bra både för mig, för de engagerade mataffärerna och för miljön.

Sunkig källsortering (en klagan från plastpåsar och mjölkpaketskorkar i geggan vid en container)

Källsortering. Ett ständigt tråkgöra.

Här hemma kallar vi det sunk. Skafferiet, där vi har olika behållare för de olika fraktionerna av sunk, blir snabbt överfyllt. För behållarna blir fulla, och sedan börjar jag fylla kassar på golvet.

Varför det blir så? Jo, för dels är det tråkigt att bära ut alltsammans till bilen. Sunket, förlåt återvinningssakerna, lämnas på parkeringen bakom affären. Och dit är det 2,5 km eller nåt sånt. Alltså lastar man det i bilen och lämnar det när man ändå handlar. En dag när man har tid för sådana saker.

För det tar ju en stund att göra sig av med det också. Så det är inte varje dag man har möjlighet att klämma in det i schemat i samma veva man är vid affären. För dit passar man på att åka när man lämnat eller hämtat barn på skolan. Och det är långt ifrån alltid det finns tid för både lämna/hämta barn, handla OCH lämna sunk. Så sunket kan ibland, även när det kommit ut till bilen, få åka fram och tillbaka i flera dagar. (Transport av avfall. Det är nog egentligen olagligt om man inte har anmält det?)

Dessutom: för att hantera sunket, alltså lämna det, så krävs att man därefter ska göra något där det funkar att man är kladdig om händerna. För man blir liksom inte ren.

Så här är det nämligen (och det här är det mest irriterande i hela den här affären):

Sunket ska lämnas i stora containrar. Och eftersom det ju för en del år sedan var problem med att barn dog i containrar, för att de inte hade vett att låta bli att krypa ner i dem, så ska det numera vara omöjligt för barn att krypa ner i containrar. Och nästan omöjligt för den som ska lämna sunk att få ner sunket i containrarna.

Hålen som finns i containrarna är av två slag:

  1. Långsmala, dvs breda men bara typ 12 cm höga. (Den där höjden gör till exempel att man måste banka och slå för att kunna få in de väldigt stabila kartongerna som kattsanden kommer i.)
  2. Betydligt mer åt det kvadratiska hållet – mindre bredd, mera höjd – men med en nedstickande bred metalltunga som blockerar nästan hela vägen i mitten så att ingen ska kunna krypa in. (Tunga är inget bra ord. Den är hård, oböjlig.)

Dessutom är hålen, framför allt tvåan, gjorda på sätt som gör att man liksom inte på ett vettigt sätt kan luta något och tömma det in i hålet. För det allra mesta kommer då att landa precis utanför hålet, på det lutande plan som gör att sakerna ”rinner” ner på marken. Denna konstruktion gör det alltså ofördelaktigt att ha med sig öppna behållare och kassar och tömma sakerna i containern, för väldigt mycket kommer att hamna på marken.

Därför vill man förstås gärna ha en stängd påse. Och man kan ju tycka att till plastinsamlingen skulle det vara en bra idé att kunna stoppa plastsunket i en plastkasse, knyta in den och sedan trycka in den i containern. MEN det är nästan omöjligt att trycka in en ihopknuten plastkasse med innehåll genom hål 2, pga den där hårda tungan i mitten. Och genom de smala hålen funkar det inte heller.

Det är svårt att beskriva det här på ett begripligt sätt. Det låter inte så illa som det är. DET ÄR FÖRBANNAT ILLA.

I praktiken är det enda som verkligen funkar att stå där med sin öppna behållare och kasta i en sak i taget för hand. Varenda liten jävla mjölkpaketskork. Fast det gör man ju inte. Man försöker hälla. Och sedan får man plocka upp det som trillar iväg från den ganska äckliga marken runtom. Och så blåser saker iväg. Och…

Alltså, det är förbannat otrevligt. Förbannat osmidigt. Och jovisst fanken kämpar man på med skiten. Men i ärlighetens namn, kan vi inte få begära lite bättre lösningar på det här som vi trots allt väntas göra som en del i vadagspusslet for eternity?

Eller är det bara jag som svär inombords varenda gång jag står där och kämpar med skiten?

Flygskatten

Jag vet, jag är sen på den här bollen också. Har inte haft ork och kraft att skriva ”riktiga” saker på ganska länge. Men så ligger de där sakerna och skaver och vill bli skrivna i alla fall…

När flygskatten diskuterades som intensivast ”den här gången”, för sisådär en månad sedan (?), så var det två ståndpunkter som fördes fram ganska frekvent som argument från varsin sida.

Den ena sidan sa ungefär: ”Flygskatt är viktigt, och det rör sig om så lite pengar så det påverkar biljettpriset i så liten utsträckning att det inte gör någon större skillnad för dem som reser.

Den andra sidan sa ungefär: ”Flygskatt kommer att vara hämmande för en massa verksamheter, samtidigt som det rör sig om så lite pengar man får in att det liksom inte blir något reellt tillskott i statskassan och inte påverkar flygandet i någon direkt utsträckning.”

Typ något sådant. I alla fall är det så jag minns det. fast när jag skriver det låter det så bisarrt.

Men det jag tyckte var mest störande när diskussionen pågick var att det liksom aldrig kom förbi det där och till någon riktig analys, eller att prat om det i ett längre tidsperspektiv.

Det jag vill säga är väl ungefär det här:

  • Flyget betalar i nuläget inte skatt som andra transportslag. Så kan vi absolut inte ha det!
  • De föreslagna flygskattenivåerna är ett första steg för att förändra det. Ett första steg på ”jungfrulig mark”, för att åtgärda en märklig särbehandling. Ett första principsteg. På längre sikt bör förstås flygskatten bli betydligt högre. Och när den blir högre innebär den förstås större påverkan, antingen i form av att den får folk att välja bort flyget i större utsträckning eller i form av att den ger mer pengar (eller båda delar). Men det funkar inte, så som samhället och opinionen ser ut, att införa flygskatt på en högre nivå direkt. man måste börja någonstans.

På sikt är liksom poängen att båda de fetade argumenten däruppe ska bli fel. Eller? Men det känns som att ingen riktigt vågar säga det. Istället fortsätter fram-och-tillbaka-kastandet av korta ofullständiga argument…

Kan vi få folk att ta sin avslappnade all inclusive-vecka på västkusten?

https://twitter.com/familjen_f/status/818037272591339520

https://twitter.com/familjen_f/status/818038902174916609

De där tweetsen läste jag häromdagen. Mitt huvud for iväg på ett sidospår, som jag dock inte hade tid/ork/whatever att skriva om just då. Men tankarna gick ungefär så här:

En vecka på ett pensionat eller bed and breakfast eller något sådant. På västkusten, eller ostkusten, eller skånska kusten, eller Öland eller Gotland. Eller vid Vänerns eller Vätterns strand. Eller i något vackert naturområde. Visst låter det som en väldigt lockande semester? Nästan som något hämtat ur en roman. Något sådant där man drömmer om. Lugn och ro. Vackra vyer. Någon annan som lagar maten, städar, diskar… Möjligheten att njuta och koppla av.

Personligen skulle jag förmodligen riskera att bli rastlös efter två dagar: även om det låter lockande i teorin så är praktiken något annat – och jag åker heller aldrig på semester som går ut på att mest ta det lugnt. Jag borde säkert ta det mer lugnt. Men det är en annan historia.

Poängen här är att jag tror att många egentligen skulle vilja åka på den där ”pensionatssemestern” om de hade råd. Men det har de inte. För en vecka med helpension för en svensk familj på ett svenskt pensionat är sannolikt inte överkomligt för så många. Precis som det inte var på den tiden vi läser om i romanerna när den sortens semestrar ”görs”: det handlar om en priviligierad grupp som har råd med det, och de flesta har inte råd med semester alls.

Men i dagens läge kan många ha råd med den sortens semester: en vecka på pensionat med uppassning. Fast det kallas ”all inclusive”, och pensionatet eller hotellet ligger inte i Sverige utan i något annat land.

Ja, det är varmare i de där andra länderna än i Sverige. Men jag tror att det inte är den enda förklaringen till att folk reser utomlands istället för till svenska motsvarigheter?

Att det är dyrare i Sverige beror förstås på bättre löner, bättre villkor, större myndighetskrav och så vidare. Alltsammans bra saker. Alltsammans sådant vi tycker vi vill ha. Men ändå… när det kommer till kritan har vi lärt oss att det är viktigt att få så mycket som möjligt per betald krona. Att annars är vi dumma i huvudet. Därför köper många till exempel utländskt kött i affären istället för svenskt. Och på samma sätt köper många utländsk semester.

Och ja, så var det det där med klimatet. Vi behöver minska flygandet. Och då kanske det kunde vara bra om vi kunde minska på det flygandet som handlar om att folk vill resa till ställen där det är tillräckligt billigt för att få uppassning under en veckas tid…?

Men så… hur fixar vi det?

Jag vet inte. Jag har ingen lösning. Jag vill absolut inte försämra löner och villkor och allmänna krav på verksamheter i Sverige. På det hela taget är det vi uppnått i Sverige bra.

Men jag tänker att man på något vis borde omfördela pengar med avdrag och bidrag och skatter och sådant där allmänt pengahanterande, så att det blir fördelaktigare för människor att ta den där semesterveckan på ett pensionat i Sverige. Det borde rimligen bli billigare och enklare än att låta folk okynnesflyga och sedan hantera problemen i efterhand. Eller? Och jag tänker att likaväl som man kan ha RUT för att folk ska slippa städa hemma själva, så borde man kunna ha RUT förlagt till semesterveckan, på nåt vis.

Har du några tankar och idéer kring det här?

Ibland behöver vi bli bättre på att lyfta fram andra fördelar

På kaminen puttrar just nu en vegetarisk färschili. Vegofärs, lök, tomatkross, bönor från tetra, och massor med olika goda kryddor etc.

Att den puttrar på kaminen beror på mysfaktorn efter strömavbrottet. Men eftersom strömavbrottet var över kändes det okej att öppna frysen och ta fram vegofärs därifrån.

Och nu kommer vi till poängen med det här inlägget: Ibland är det väldigt smidigt med vegofärs. Inte för att det är vegetariskt. Men för att vegofärsen är lösfryst och därmed mycket lättare att hantera än infryst köttfärs. Man behöver inte trassla med att tina först, eller stå och vända den otinade färsen i stekjärn/gryta allteftersom den tinar. Med vegofärs är det bara att sätta igång.

Och det, mina vänner, är ett synnerligen praktiskt och viktigt argument i vardagen.

Black Friday och julhandel och earth overshoot day

Idag är det Black Friday. Och i år har svensk handel uppenbarligen hakat på fullt ut: i princip varenda annons i tidningen idag nämner Black Friday, och jag får till och med mejl från fröhandel och stället där jag köpte bivaxsalva förra året om att de har rabatter i samband med Black Friday.

Och snart drar julhandeln igång – om den inte redan gjort det.

Men Earth Overshoot Day inföll redan i slutet av sommaren, och tidigare för vart år. Redan då hade vi alltså förbrukat årets resurser.

Och jag funderar på om vi borde räkna konsumtionsåret från ett annat startdatum än januari. Eftersom vi kommer att ha hysteriskt konsumerande i slutet av året, i samband med jul och sånt, oavsett. Och om folk vet att de redan förbrukat årets resurser men ändå vill fira jul och alltså kommer att ”göra fel” oavsett, så kanske hämningarna släpper totalt – det känns lite som att det redan hänt, liksom? Men om julen istället inträffar innan resurserna för året är slut så kanske det känns möjligare att bry sig om att hushålla med årets resurser?

(Idag är definitivt inte dagen jag ska försöka förklara hur jag menar. Men kanske fattar någon ändå?)

Det som är gjort är inte nödvändigtvis gjort

Ibland tror man att när man gjort en förändring så är den förändringen gjord. Men så är det nu tyvärr inte.

På min arbetsplats ska det vara inställt som default att utskrifter ska bli dubbelsidiga. Det där är infört. Det ska vara så.

Men så installeras det nya drivrutiner. Och så ligger dubbelsidigt inte längre som default.

Och de som är duktiga och ambitiösa och bryr sig om miljön ändrar sina inställningar lokalt. De andra skriver ut enkelsidigt.

Och så där är det med så många saker. Att även om man tycker att man har infört något, så räcker det liksom inte att det är infört en gång. Det måste göras igen och igen. Och man behöver ha någon som har ansvar för att bevaka och följa upp så att det fortsätter att bli som det var tänkt. Vid varje avsiktlig förändring, men också då och då annars också.

Oavsett om det gäller dubbelsidig utskrift, ekologisk frukt eller demokrati.