Category Archives: Miljö

Hur svårt kan det vara, H&M?

För ett tag sedan skrev jag om bristen på ekologiska barnkalsonger på H&M. Det finns ekologiska trosor till barn, men inga ekologiska kalsonger.

H&M svarade

Gällande plagg i ekologisk bomull så är nu H&M den största köparen i världen av ekologisk bomull. Det är vi jättestolta över och fortsätter såklart vårt arbete med att ta fram ännu mer plagg i detta material (dock finns det idag begränsad tillgång just på ekologisk bomull så vi jobbar också med mycket andra miljösmarta material).

Då det gäller barnsortimentet så gör vi både plagg som underkläder, tajts och tunnare plagg i ekologisk bomull, men även kraftigare plagg typ stickade tröjor i ekologisk bomull. Däremot kan det vara lite olika vad som finns inne i butik vid olika tillfällen.

Men jag hoppas att du håller utkik och gärna frågar vår personal, vissa plagg kan också innehålla ekologisk bomull som är blandat med något annat material.

Och i butik har jag fått det här svaret.

Sedan dess har jag med jämna mellanrum kollat. Åtminstone två H&M-affärer besöker jag med regelbundenhet; ytterligare några besöker jag någon gång ibland. För det allra mesta är det i Malmö.

Ekologiska barntrosor finns nästan alltid.

Ekologiska pojkkalsonger finns aldrig.

Visst, det är ingen hundraprocentig garanti för att det inte finns på någon H&M någonstans. Bara nästan. Men ärligt talat, om det finns en liten undangömd förpackning i en enda affär någonstans i landet, s唦 skulle det vara ett väldigt märkligt agerande, minst sagt ;-) Om H&M verkligen skulle ha ekokalsonger så skulle det ju förstås ligga i deras intresse att kalsongerna faktiskt finns tillgängliga i deras affärer.

Hur svårt kan det vara, H&M? Ni har ju uppenbarligen tillgång till ekologisk bomull”¦

Så: var och när kommer jag att kunna köpa ekologiska kalsonger till mina pojkar, H&M?

Det här med att försöka få svar från en tillverkare om vilka ämnen en produkt innehåller [Ikea]

I samband med att jag läste ”Den flamsäkra katten” så tog jag mig samman och kontaktade Ikea angående en sak jag funderat på länge. I meddelandet, som jag skickade den 14 februari, skrev jag:

Jag/vi har två barn. Den yngste är 3,5 år. Sedan två år tillbaka (alltså sedan han flyttade ur spjälsängen) har ha en blå Solsta-soffa som sovplats – ständigt utbäddad.

Vi valde detta som sovlösning eftersom det blev mysigt, ger god plats för en vuxen att ligga bredvid vid behov, och blev en ytterst kort sträcka att trilla ner från ”œsängen”. Från början var tanken att ha soffan under en begränsad period och sedan byta till mer vanlig säng och ställa soffan på annan plats i huset. Men han älskar sin soffa och just nu finns i alla fall inga planer på att flytta den.

Dock är det en sak som oroar mig, och den oron poppar upp med jämna mellanrum. Vi köpte soffan ny (i januari 2010, om jag minns rätt). Och en nyproducerad soffa antar jag kan innehålla en hel massa otrevliga kemikalier som inte alls är lämpliga att ett litet barn ligger och andas in och gosar ner huvudet i natt efter natt…?

Jag betraktar mig själv som en generellt ganska medveten konsument när det kommer till miljö- och hälsoaspekter, men när det gäller den här sortens produkter finns liksom inte mycket att gå på för mig som konsument – jag är utlämnad till den info jag kan få av er som tillverkare samt den allmänna kunskap jag kan få av att läsa rapporter och annat från till exempel Naturskyddsföreningen.

Därför ber jag er nu redogöra för vilka kemikalier soffan innehåller/innehöll som nyproducerad. Helst även i vilka ungefärliga halter. Detta för att jag ska kunna avgöra vad vårt barn fortsättningsvis bör sova i.

(Enligt artikel 33i EU:s kemikalieförordning REACH har jag ju rätt att inom 45 dagar få besked om produkten innehåller någon av de kemikalier som finns på EU:s kandidatlista. Jag är osäker på om jag kan åberopa detta för en vara jag köpt för två år sedan. Som framgår av mitt brev ovan vill jag även ha besked om de kemikalier som inte finns på kandidatlistan. Det har jag förstås inte möjlighet att kräva, men med tanke på att ni enligt information på er webbplats verkar tycka det här är viktiga frågor, hoppas jag att ni vill och kan svara ändå.)

Vänliga hälsningar

Den 20 februari fick jag följande svar:

Hej

Tack för ditt mail.

IKEA kompromissar inte med produktsäkerhet. Produkterna måste vara säkra att använda både för miljön och människors hälsa och måste vara fri från skadliga substanser.

Vårt sortiment följer de striktaste lagar och säkerhetsstandarder tillgängliga och vi har detaljerade krav på användandet av kemikalier och andra substanser i tillverkningsprocessen.

Restriktioner kring kemikalieanvändning finns i vår produktspecifikationen som är del av det bindande kontraktet mellan IKEA och leverantören. Kontroller av efterlevnad genomförs löpande för att försäkra oss om att våra produkter är fria från skadliga substanser.

Med vänlig hälsning

[xxx], IKEA

Jag svarade samma dag:

Det låter ju bra som en inledning till svar. Men jag skulle ändå vilja ha svar på det jag faktiskt frågade om: ”vilka kemikalier soffan innehåller/innehöll som nyproducerad. Helst även i vilka ungefärliga halter.”

Om ni har så noggrann koll som du beskriver så bör det ju inte vara några problem att plocka fram informationen, eller hur?

Jag väntar fortfarande på ett utförligare svar…

Vackra knoppar och förfallna husutskott

Häckklippningssäsongen har börjat. Jag har stått ute i sol och lite blåst och klippt, i sällskap av treochetthalvtåringen. Syren, alm, hassel och ask.

Eller ja, asken har jag inte klippt. Förra året kapade jag av de långa vackra askarna, trots att det bar mig emot. Det ser ju så konsigt ut att ha små träd stickandes upp ur häcken. Men i år får de faktiskt stå. Kanske jag friserar dem sedan. Asken har så vackra knoppar och så speciell bark. Jag tycker om den.

Jag tycker om hasseln också. De raka käpparna i hasselknippena är trivsamma, men vackrast är de grenar som inte växer rakt utan lite fram och tillbaka. Knopparna är så nätta, har en så söt form och så fin färg.

Hanhängena på hasseln blommar för fullt och får mina ögon att klia. Det hör till de besvärligare delarna med den här årstiden. Synd, för hängena är verkligen vackra (liksom honblommorna). Och krokusarna har slått ut.

Vi har mätt verandra nummer två, för att kunna börja fundera på hur vi ska lägga upp arbetet med den och kunna leta nya/nygamla fönster till den. Det är spännande det där… För ja, visst händer det att jag tröttnar på renoverandet, eller i alla fall känner att vad är det vi sysslar med – är det här vettigt? Men när vi står där och tittar på verandan, denna underbara glasveranda, men så nergången, då fylls jag av inspiration. Det är ett underbart rum, att sitta och titta på stormar och hagelskurar och åskväder i, att driva upp tomater i, att sitta och läsa sagor i eller bara dricka te och titta på utanföret. Det är fina detaljer. Och det är slitet och dåligt för att fönstren målats med fel färg och plåtar satts galet, så att fönsterträet nu ruttnar bort. Liksom golvet därinne, som är angripet. Och det kliar i fingrarna att få sätta igång och börja riva ner och åtgärda.

Betydligt mindre inspirerande är det att leta efter ”nya” fönster dit. Vi behöver, om vi ska göra det likdanat som det är nu, tolv fönsterbågar på ungefär 42×128 cm. Plus en dörr och ett fönster av något mindre bredd. Ja, visst, man kan beställa nytt. Jävlar vad dyrt det skulle bli… Och även i övrigt känns det bättre att återanvända gamla fönster. Förmodligen är det så verandan är byggd en gång i tiden. Det går förmodligen att trolla en del, det måste inte vara precis de måtten.

Men det är inte lätt att få överblick på begagnatvärlden. Det är en sak att skanna av Blocket. Det är betydligt svårare att få koll på de ställen som säljer begagnat byggmaterial. Bara att hitta vilka som finns är svårt. Och det normala är att man måste åka dit för att kolla deras sortiment. Man kn alltså lägga precis hur mycket tid som helst på att fara runt och leta utan att vara garanterad att hitta nåt. Det känns ju inte heller som en hållbar lösning, varken gällande tid eller körning. Så efter en stund vid datorn slog renoveringsdepressionen till igen :-(

Om man nu bor mitt inne i till exempel Malmö, och skaffar en splitterny Passat…

Jag kan förstå att det finns folk som inte byter till gasbil – eller för den delen andra bilar som går på förnybara bränslen. Jag kan förstå att det är för långt till tankstation av rätt sort där man bor. Att det inte finns någon bilmodell som riktigt funkar för ens behov, eller att man faktiskt inte anser sig ha råd eller möjlighet att ta lån. Självklart finns det en massa saker som gör det omöjligt eller i alla fall väldigt svårt för många.

Men för människor som bor i områden där det är nära (som i Malmö, med för närvarande fem tankstationer för gas), människor som dessutom uppenbarligen har råd med nya dyra bilar, och som dessutom valt att skaffa en bil som faktiskt finns att köpa även i gasvariant. Då fattar jag inte. Inte alls, faktiskt.

Det här med naturligt igen…

Debatten om ”hen” rasar visst på alla möjliga håll i cyberspace. Maria skrev ett klokt inlägg. I kommentarerna till hennes inlägg hamnar diskussionen återigen på det här med ”naturligt”. Jag skrev ett långt svar där nyss, och väljer att återge en del av det här också, angående genus, könsroller och möjligheten att få vara som man vill även om det inte stämmer med ”mallen”:

Nej, det är inte frågan om att bryta en naturlig väg och vagga in i något som är onaturligt. Tvärtom är det frågan om att bejaka varje persons personlighet, vilket i så fall är att betrakta som mer ”naturligt”.

Huruvida något är naturligt eller inte är dock ganska ointressant i sig, vilket jag skrivit ett inlägg om en gång i tiden.

För övrigt så går all uppfostran, skolning, utbildning och så vidare ut just på att vi ska göra något annat än det som är ”naturligt”. Istället ska vi välja att göra något som gör att gruppen, samhället, företaget eller vad det nu är som är relevant i sammanhanget, totalt sett fungerar bättre. Om allting hade fungerat perfekt i det ”naturliga” opåverkade stadiet hade vi ju aldrig behövt uppfostra barnen eller säga åt dem vad de ska göra – det hade de gjort självmant.

Och visst, det är ju en fråga om vilket liv och vilken värld man vill ha. Självklart hade en tillräckligt stor andel av människans avkomma överlevt även om vi levt ”naturligt” och låtit folk slå ihjäl varandra bäst de ville och struntat i sådana mänskliga fånerier som rättvisa och liknande. Men de människor som vill att vi ska leva på det sättet är sannolikt i minoritet (den slutsatsen drar jag utifrån att människan trots allt levt i olika former av civilisation ett antal tusen år).

Alltså: grunden för civilisation är att frångå det ”naturliga”. (Kultur är i någon mån motsatsen till natur.)

Och det vi då strävar efter är att leva på sätt som gör att människor fungerar så bra som möjligt tillsammans, på sätt som gör att så många som möjligt ska må så bra som möjligt utan att att någon annan skadas av det. Och ja, sådana där mänskliga påhitt som rättvisa. Och andra moderna idéer som att man ska gifta sig av kärlek och att man själv ska få bestämma om man vill ha sex eller inte.

Ansvar är en annan sådan där grej.

Och i ett samhälle där alla har ansvar, ett samhälle där vi strävar efter rättvisa och så vidare, där har alla nytta och behov av att kunna vissa saker. Som till exempel att ta hand om sina barn och laga mat, men också att reparera trasiga saker eller försvara sig och de sina vid behov. Och en massa andra saker.

De saker man inte är bra på behöver man öva på och utveckla. Den som har svårt för att lära sig läsa får lägga mer tid på att lära sig det, för läsa är en nödvändig färdighet i dagens samhälle. Den som har svårt för omvårdande bitar får lägga mer tid och arbete på att lära sig det, för det är också en nödvändighet (och inte ett dugg mer onaturligt än att läsa och skriva).

Och många saker är dessutom lättare att lära sig om det kommer naturligt, som en lek, när man är liten. Därför är det bra att uppmuntra alla barn att leka med dockor – för att det lär dem saker de behöver i livet.

För övrigt så brukar det sägas att jämställda förhållanden håller i större utsträckning än ojämställda. Jag har ingen länk till dessa uppgifter, men det kan säkert någon annan rota fram åt dig.

[—]

Vad gäller biten med mental hälsa så kan jag för övrigt garantera att jag hade mått betydligt bättre under många perioder om inte omgivningen hade envisats med att försöka pressa in mig i en färdig mall för hur tjejer ska vara. Vad gäller miljön skulle jag spontant tro att det är mer gynnsamt för miljön med mindre utpräglade könsroller – vilket också stämmer med vad jag läst.

Dagens lästips: Den flamsäkra katten

Jag har inte vågat se filmen Underkastelsen. Jag vet redan så mycket om kemikalier och miljögifter och tycker det är läskigt nog redan som det är, och vet inte om jag pallar med att bli mer uppskrämd.

Därför tvekade jag även att beställa Naturskyddsföreningens årsbok ”Den flamsäkra katten – om Kemisamhället, hälsan och miljön”. Men en bok är lättare att lägga ifrån sig om man inte orkar fortsätta mer för stunden. Så jag tog mot till mig…

Igår kom boken. Jag har redan läst klart den, bortsett från det avslutande sammanfattande kapitlet.

Den är bra. Den är lättläst och fängslande, skriven på ett lättillgängligt sätt, i reportageform och med seriesidor här och var. Därför orkar man läsa om komplicerade och svåra saker som man annars lätt skulle lägga ifrån sig. Eller, orkar är fel ord. Det går inte att låta bli att fortsätta läsa.

Så hur skrämmande är det? Ja, det beror ju på vilka förkunskaper man har. Det var inte värre än jag hade väntat mig, kan man väl säga. Det vill säga, för den som inte har någon koll alls på sådant här innan så borde det vara rejält skrämmande. Och det inser jag ju allt mer och gång efter annan att även om jag tycker att ett miljöproblem är så gammalt och ”uttjatat” så att man inte behöver eller kan eller får skriva det på folks näsor längre utan att betrakta dem som mindre vetande, så är det inte så. Alla vet inte inte. Alla har inte läst eller hört.

Och jo, även jag lärde mig en del nytt. Som det här med att när det handlar om hormonstörande ämnen så är det inte relevant att ange några gränsvärden. Exempel: Ett ämne (tamoxifen) som har tumörhämmande effekt vid halter på tusendelar har inga synbara effekter alls i halter på miljondelar, men i halter på miljarddelar stimulerar det istället tumörtillväxten!

Trodde du annars att så länge halterna av ett ämne i en produkt håller sig under gränsvärdena så är allt lugnt? Glöm det! Eller att om något är farligt så skulle det inte få säljas? Ledsen, men du är grundlurad. Att något inte är förbjudet kan också bero på att ingen undersökt farligheten. Eller att det finns tusentals forskningsstudier men att kemikalieproducenterna förhalar förbud och regleringar genom att skylla på att vi inte vet tillräckligt än – det behövs alltid en studie till, i all oändlighet.

Och: har du också tagit till dig ”rönen” om att barn blir allergiska av att vi städar för mycket? Det visar sig att den teorin vilar på mycket lösa grunder. Den kommer från en (en) studie som visar att den som städar mindre är friskare. Men den säger inget om orsakssamband – man har inte alls tittat på orsaken till att man städar mer – kanske gör man det om man har mer allergiska barn? Däremot finns det ett starkt samband mellan astma och allergi och PVC-golv.

Slutligen vill jag citera några stycken ur boken. Först på sidan 99:

Vi borde börja hantera risker på ett intelligentare sätt än att plåga möss i oändlighet. I vardagslivet måste vi ofta ta beslut utifrån de fakta vi har och leva med en viss osäkerhet. Tiden eller resurserna är för knappa för att få full visshet. Läkare kan inte stå och diskutera medan patienten dör. I sådana fall tar vi normalt det säkra före det osäkra – vi tillämpar försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen. Vi väljer inte ett möjligen farligare alternativ om det finns säkrare.

Och så på sidan 148:

… grubblerier och tvehågsenhet får inte hindra oss att ta tag i det vi kan göra här och nu. Svampplockarens bondförnuft är en bra metod för tillämpning av försiktighetsprincipen. Vi plockar bara svampar som vi lärt oss känna igen som ätliga. Resten får stå, trots at vi inte har fullständiga bevis för att de är giftiga – och ingen hävdar att det är en ovetenskaplig metod. Det finns minst tio gånger fler okända kemikalier än svamparter, så varför ska det anses ovetenskapligt att välja bort eller förbjuda kemikalier vars effekter ännu inte är kända?

Låt ingen expert håna din intuitiva kunskap och dina subjektiva val. Dina eventuella misstag är små jämfört med de fiaskon som präglat kemikaliepolitiken hittills.

 

Offentlig upphandling – en bra princip, men gör den mer skada än nytta?

I grunden är jag ju positiv till tanken bakom det här med offentlig upphandling. En tjänsteman på en offentlig myndighet ska inte bara kunna gå till sin polare med ett privat företag och köpa alla tjänster där. Alla företag som kan ordna den aktuella produkten eller tjänsten ska ha samma möjlighet att komma ifråga. Det är en viktig rättviseprincip när det handlar om att använda pengar som ju är alla våras tillsammans.

Tyvärr finns det ett antal nackdelar. Och ju längre jag jobbar inom det offentliga, ju mer tycker jag nackdelarna överväger.

Offentlig upphandling – riktig sådan – är fruktansvärt krångligt. Det finns så många juridiska aspekter att ta hänsyn till. (Bara öppnandet av anbuden är en procedur som kan skrämma vettet ur en i sin hemlighetshets.) Bedömningar av inkomna anbud måste göras så noga och exakt, i form av poängbedömningar, det finns dåligt utrymme för saker som inte kan uttryckas i siffror – som att vi faktiskt tycker att en illustratör är bättre än en annan på att ge den känsla vi vill förmedla. Man måste kunna redogöra för exakt hur man bedömt.

Alltså vill man i möjligaste mån slippa riktig upphandling. I min sits väljer man antingen att göra betydligt kortsiktigare och mindre projekt än annars – eller så låter man helt bli.

En annan aspekt är det här med miljö. Att ställa miljökrav i offentlig upphandling är fruktansvärt svårt; att klara det utan överklaganden än värre. Ämnet har stötts och blötts (se några rapporter nedan), och det ordnas utbildningar och liknande, kommuner efterfrågar gång efter annan bättre kunskap och mera hjälp i ämnet. För dem som försöker innebär det alltför ofta att man lägger ner massor med tid till i slutändan ingen nytta alls.

Därför suckar jag numera mest när jag hör ordet upphandling. För det som lät som en god princip känns numera mer som ett hinder mot att göra något aktivt.

Grön offentlig upphandling och mer om arbetet inom miljöpartiet.

MILOU – skånskt kompetenscentrum för miljöanpassad offentlig upphandling – och milous guide för kommuner.

Det var bättre förr – i alla fall ibland

Minns du de blå tetrorna på SJ, med texten ”Ett glas vatten”? Jag minns när de kom. Jag minns att de var något nytt och konstigt och spännande. (Kan det ha varit i mitten på 1980-talet?) De kändes lyxiga, nästan slösaktiga. Skulle jag få en sådan, bara för att jag var törstig? Tidigare hade det ju funnits vatten för den som var törstig på tågen. Det slutade man alltså med.

Sett med vuxna ögon kan jag inse att det förmodligen, sett i kronor och ören för varje enskilt glas vatten, kanske var billigare för SJ med tetrorna än att tillhandahålla friskt vatten till alla som ville ha. Men idag ser jag det som ett steg i en dålig utveckling.

Idag är det i princip omöjligt att få ett glas vatten att dricka någonstans när man är törstig. Visst, går jag in på en restaurang eller ett kafé och köper något annat, så kan jag få ett glas vatten också, utan att betala extra. Men blir jag törstig och behöver dricka, så förväntas jag köpa något att dricka. En flaska vatten, eller en läsk. Det vill säga, blir jag törstig så kostar det mig, både i form av pengar och samvete. Om jag inte väljer att gå törstig, förstås – och det är ju inte heller en bra lösning. (Hej, förstoppning!)

Alternativet är att själv ha med vatten. Eller möjligen en tom flaska som jag kan smita in på toa någonstans och fylla – om toa finns att tillgå. Men det är så mycket aker man ska gå omkring och släpa på jämt och ständigt, utifallatt. Så om inte min väska ska sprängas av bra att ha om de behövs-saker, så måste jag alltså PLANERA i förväg när jag tänker bli törstig.

Det tycker jag är ett elände.

Jag vill ha offentliga vattenkranar!

Apropå detta, och saer om var bättre eller mer rätt förr, så möts man inom miljöarbete, när det handlar om resurshushållning och liknande, ibland av äldre kvinnor (ja, det är mest kvinnor) som säger ungefär ”Ja, men det där är ju inget nytt. Det var ju så vi gjorde förr.” Och ja, det har de ju helt rätt i. Men de säger det på ett sätt som är… nedlåtande. Som att de menar att bara för att vi inte uppfunnit hjulet så har vi inte rätt att framföra den här åsikten eller principen. Eller som att de helt enkelt vill framföra sin förträfflighet. Eller i alla fall betona att DE minsann alltid gjort rätt.

Men någonstans på vägen har det ju gått fel! För resurshushållning är inte längre någon självklarhet för den stora massan. Det behöver läras ut igen. Och om dessa gamla tanter hade hållit fast vid sina gamla principer, och lärt upp sina barn på samma sätt, så hade vi ju inte haft lika stora problem idag som vi har.

Kan inte tanterna istället se att vi delar uppfattning?

Åsså det här med bil och körkort

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Mina kompisar gjorde som var brukligt och började övningsköra när de var sjutton och ett halvt år.

Jag ville inte. Det var inte bra för miljön att köra bil.

I skolan fick vi några teorilektioner på skoltid, i samarbete med stadens trafikskola, i tvåan på gymnasiet. Motvilligt masade jag mig trots allt iväg och skaffade ”lämpet”. En (eller möjligen två?) gånger provade jag att köra med pappa på en parkeringsplats. Men jag ville inte. Det intresserade mig inte, och jag tänkte ändå inte köra bil om jag inte måste – med tanke på miljön.

När lämpet gick ut efter två år förlängde jag det. När det också gick ut har jag för mig att jag struntade i det hela.

Men så blev jag till slut klar med min utbildning. Som biolog får man ínga jobb om man inte har körkort.

Mitt första jobb fick jag på villkor att jag genast satte igång med att ta körkort. Så där satt jag, 25 år gammal, med universitetsexamen, på teorilektioner med bygdens motorintreserade 16- och 17-åringar (och den del ännu yngre som skulle ha moppekort, tror jag). Teorin tog jag på första försöket. Uppkörningen på andra; då hade jag hunnit fylla 26 år.

Och vid det laget hade vi hunnit bli med bil. (Ja, vi hade hunnit bli ett vi :-)) En kompis till min man (sambo på den tiden) skulle ändå göra sig av med sin gamla Scorpio, i samma veva som han behövde en bil för att kunna flytta ner till mig. Jag kunde dock aldrig övningsköra med min man, för han hade inte haft körkort tillräckligt länge :-)

Den gamla skrothögen – en midnattsblå 85:a, med katalysator och tacklucka, som slutligen gav upp efter dryga 39 000 mil – höll nåt år till, och under tiden hann vi flytta ut på landet. Visserligen med busshållplats femhundra meter bort. Men det är svårt att renovera hus utan bil. Likaså att transportera runt barn (numera två, ju) till dagis och skola och oss vuxna upp till tåget, med bussar som går en gång i timmen.

Numera är vi inne på vår fjärde bil – efter Scorpion en Escort och sedan en Focus, och nu senast, sedan ett och ett halvt år, en gas-Touran.

Äntligen en miljövettig bil.

Men jag tycker att jag klarade mig bra utan bil, länge och väl. Genom alla år av pluggande och långdistansförhållanden har jag klarat mig bra med tåg och buss för långresorna och cykel, spårvagn och buss för kortresorna. Jag har gjort examensarbete i naturvård, med många resor ”ut i bushen” med hjälp av kollektivtrafik, med många byten och utan möjlighet att ta mig hem innan nästa buss ett antal timmar senare. (Idag kan jag tycka det var vansinne. Där stod jag i hagelskurar, ingen visste var jag var, och ingen mobil hade jag – det här var hösten 1998.) Bara till några enstaka inventeringsmål, dit det faktiskt inte gick att ta sig, fick jag skjuts av mina föräldrar.

Och även nuförtiden så gör jag trots allt det huvudsakliga resandet i vardagen med tåg. Men ja, långresorna gör vi numera oftast med bil. Med barn och mycket packning är det tyvärr mycket enklare.

Jobba hemifrån-dagen 8 februari – fast jag jobbade inte hemma

Jag har inte jobbat hemifrån idag. Jag hade funderingar på att göra det. Initiativet till jobba hemifrån-dagen kommer visserligen från Microsoft, men tanken är bra, och bland annat Naturskyddsföreningen har hängt på.

Nu blev det av olika skäl inte idag för min del, men däremot kommer jag att göra det imorgon.

Sedan finns de ju en del nackdelar med att jobba hemifrån. Jag missar det sociala, och det är större risk att jag blir sittande kvar och jobbar med kaffet vid datorn. På det hela taget blir det mindre av småpauser med rörelse, eftersom jag aldrig behöver gå en bit in till kollegor eller bort till skrivaren, och jag behöver inte heller gå särskilt långt för att få lunch i mig. Framför allt får jag inte min vardagsmotion på väg till och från tåget.

När jag är på jobbet är det möjligen en eller ett par lampor som är igång enbart för mig – hemma blir det betydligt fler. Och tågen går ju ändå, så den energibesparingen är ju beroende av att någon annan tar min plats och att denna någon annars skulle ha kört bil.

För att det ska bli meningsfullt att jobba hemifrån ur ett miljöhänseende är det alltså viktigt att de som jobbar hemifrån sprids ut jämnt över veckodagarna. Och helst ska man alltså varannandagsdela sitt rum på jobbet med någon annan. (Miljömässigt sett är det alltså bättre att jag jobbar hemifrån imorgon än idag. Symbolvärdet däremot är mindre.)

Och ja, självklart finns det massor av fördelar med att jobba hemifrån. Lugn och ro. Och den restid jag sparar in kan jag använda till annat.

För övrigt var det ovanligt lite folk på tåget imorse. Trots enkeltåg var det gott om platser över. Hade verkligen en massa människor hörsammat uppmaningen om att jobba hemma?

Nej, jag tvivlar. Det måste varit nåt annat.