Category Archives: Miljö

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Så stod det på sidan 3 i Fria tidningen när jag slog upp den i lördags morse.

Uppropet var underskrivet av en mängd olika människor, allt från KG Hammar och Bengt Brülde till Nina Björk och Birger Schlaug. Och en kort stund senare även av mig.

För självklart skriver jag under på följande:

Vi som undertecknar detta upprop är oroade av den globala uppvärmningen. Det som förenar oss är två saker.

Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.

Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.

Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.

Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.

Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.

Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.

I skrivande stund har 2400 personer skrivit på. Skriv på du också!

Radikalisera klimatpolitiken nu!

Mindre av det goda gör att det goda kan få vara ännu godare

Jag tycker om att äta gott.

Till exempel tycker jag om att baka en kladdkaka, eller en paj. Det har jag förstås dåligt samvete över. Det är onyttigt och onödigt och allt sånt där. Men ändå. Det är gott, och ibland behöver man det ;-)

Och ska det vara så vill jag det ska vara ordentligt. Hellre bara en liten kaka eller bulle som är riktigt god än många och stora som inte smakar så mycket eller är torra och trista. Därför tar jag till exempel i ordentligt med kanel, socker och smör i kanelbullarna – det är ju ändå fyllningen som är det gottaste, det är det jag är ute efter ;-) Och då kan jag vara nöjd med en bulle.

Det är svårare med pajer och mjuka kakor och sånt. Alla recept är anpassade för ”normala” formar: ”normala” pajformar, ”normala” sockerkaksformar och så vidare. Dessa normala formar är ganska stora, tycker jag. Så där mycket äter inte vi till en normal fika. För normalt sett är det ju bara vi fyra i familjen till fika.

Det innebär alltså att vi bör få en halv kaka över efter en helgfika.

Ibland innebär det att vi äter mer än vi borde. *dåligt samvete* Andra gånger ställs resten i kylen. Och då blir det att vi äter sånt en gång till den veckan. *dåligt samvete* Eller så blir den bara ståendes och sedan slängd. *dåligt miljösamvete*

Det vore förstås på alla sätt bättre att baka en mindre kaka. Och då kunde man ju fläska på med mer av till exempel god choklad eller vad det nu kan vara. Både ur ekonomiskt och hälsomässigt hänseende.

När jag bakar egna improviserade pajer så är det förstås inget större problem, då väljer jag en form jag tycker är lagom och improviserar ihop något som verkar lagom mycket. Det blir oftast bra. Men med mjuka kakor är det svårare att bara improvisera. Och oftast är det ägg i dem, och äggen är svåra att dela i mindre bitar. (Om man inte kokar dem först ;-)) Dessutom är resultatet på ett helt annat sätt beroende av att formen har ungefär rätt yta.

Visst finns det mindre pajformar och springformar och sånt. Men det finns ingen standard – de är bara i alla möjliga storlekar. Och de recept man läser i tidningar och kokböcker är inte anpassade till dessa mindre formar. Och visst kan man experimentera sig fram. Men grejen är ju att jag inte vill baka trehundraåttifem mjuka kakor. Jag vill baka mindre mängd, ju :-)

Snälla provkök på Ica och Coop och tv-kockar och andra, kan ni inte ta i det här? Ta fram recept anpassade till hälftenstora kak- och pajformar, och satsa på en ”standard” för dessa mindre formar?

För övrigt så resonerar vi på samma sätt vad gäller kött: hellre en liten mängd och ordentligt gott. Köper vi till exempel en entrecote, så behöver vi inte ha stora köttstycken var. Det är ju ändå de allra första tuggorna som är allra godast. Sådär 350-400 gram räcker gott och väl för att det ska kännas lyxmiddag för hela familjen. Och på det sättet kan man få lov (med tanke på klimatet och så) att äta kött fler dagar.

Läs också ”Hellre mycket av allt än lite av varje” – som handlar om att resonera ungefär tvärtom…

Om vådan av att lära sig läxor och om risktagande för en ångestig miljönörd

En gång i tidernas begynnelse – eller ja, det var väl för så där dryga femton år sedan – så försökte jag leva så miljövänligt som det var möjligt. Vilket åtminstone på vissa sätt var ännu svårare då än nu. Utbudet av en del miljöanpassade produkter var ännu sämre. Kläder, till exempel. Om man bortser från en kort topp av ekologiska kläder på H&M (hösten -94, ungefär), så fanns nästan inget sånt i vanliga affärer.

Så jag bestämde mig för att faktiskt beställa på postorder. Det var jag visserligen skeptisk till sedan något misslyckat köp någon gång tidigare. Men allt för den goda sakens skull…

Det resulterade i en grön tröja som… fungerade. Jag kunde ju inte peka på något konkret fel. Den var bara… obekväm. Något i skärningen över axlarna och under armarna som inte alls stämde. Men den var ekologisk, och kläder behövde jag ju ha.

Den låg underst i byrålådan i många år, innan jag slutligen gjorde mig av med den. Och sedan dess köper jag inte kläder till mig själv på postorder. (Däremot till barnen. Deras kläder kan jag ju ändå aldrig prova själv. Och så är det oftast mycket ”rakare” (bildligt och bokstavligt) modeller.) Jag är kinkig med att prova och känna på och veta vad jag köper.

Trogna bloggläsare vet att jag är ännu kinkigare när det gäller skor. Och att jag avskyr att köpa skor.

Men nu måste jag ha nya skor. De sommarhalvårs gympamässiga skor jag gått i under sommarhalvåren sedan minstingen låg i magen, det vill säga de fyra senaste säsongerna, faller nästan totalt samman. Utöver hålen i näten på sidorna är det hål nästan överallt – nästan mer hål än i en del sandaler. Gummisulan är snart utsliten inifrån och har märkliga avslitna delar på utsidan. De är verkligen slut.

Det är förstås dags att byta till vinterkängor i vilket fall. MEN vinterkängorna är ju också slut. De fick duga förra vintersäsongen ut bara för att säsongen snart var slut, fastän det egentligen inte gick. De släpper in både det ena och det andra och borde ha slängts.

JAG MÅSTE HA NYA SKOR.

Och det är så sabla trist att köpa skor. Så jag har skjutit och skjutit på det. Och när jag häromdagen faktiskt gjorde ett försök, så var det första paret inte alls skönt och gav mig känningar av ryggont på två meter, och andra paret hade så hård plast i sulan att de kändes skithala. Så jag struntade i det och gick därifrån.

Och sedan kom jag på att egentligen så vill jag ju köpa miljömärkta kängor när jag nu ändå ska köpa nytt. Och det finns ju. Men det verkar vara näst intill omöjligt att hitta en återförsäljare. Ska man köpa så får det bli via webbshop.

Skor på postorder? Aldrig! Är det nåt man behöver prova på riktigt så är det ju skor!

Och då kan jag ägna kopiösa mängder tid på att försöka hitta något jag vill ha och bara gräma mig över att jag ändå inte gjort rätt.

Och Kavats kängor ser ju verkligen verkligen ut som jag tycker kängor ska se ut.

Så det hela slutade med att jag nu köpt miljövinterkängor stl 40 från BARNsortimentet, via webben.

Det ska bli spännande att se hur detta går… Förbereder mig på att behöva krångla med återskickande…

”Hellre mycket av allt än lite av varje”

Det skriker Media Markt ut i sin reklam. Och jag undrar hur de tänker.

Eller, ja, jag vet ju inte vad de menar. Förmodligen menar de något i stil med att de har ett stort sortiment eller nåt sånt. Det kan man i alla fall tänka om man vill försöka att inte tänka att de menar något värre.

Men för mig ger det bara associationer till överkonsumtion: Köp mer! Köp större, köp fler! Köp mer än du behöver bara för att du kan! Köp nytt, fast det du har inte är varken gammalt eller trasigt!

Bilden späs förstås på av all den reklam som pumpas ut av Media Markt (och i rättvisans namn vissa av deras konkurrenter). Köp, köp, köp, utan tanke på konsekvenser varken för ekonomi eller miljö, utan reflektion kring våra och jordens begränsade resurser.

Frågan är vad denna idioti beror på. Okunskap om läget för klimat och miljö borde inte vara möjligt. Sticker de huvudet i sanden, som en del andra människor (men däremot inte strutsar), och låtsas att det jobbiga ska försvinna om de inte låtsas om det? De kan väl inte bara köra på trots att de vet och förstår – det vore ju ondska?

Nej, inte ”Hellre mycket av allt än lite av varje”. Hellre lite av de saker vi faktiskt behöver och nästan inget av resten. Om du frågar mig.

Jag vill inte ha ett flamsäkert gosedjur!

Julen närmar sig, och den lokala Ica-butiken börjar ta hem saker till julhandeln, det vill säga de ökar sitt sortiment av leksaker. Bland annat har de ställt fram ett stort ställ med billiga gosedjur.

Tittar man på tyglappen som sitter på djuren så kan man läsa att djuret är flamsäkert. Det står där som om det skulle vara något bra, ett försäljningsargument.

Det är det inte. Det är skitkasst. Flamskyddsmedel av olika slag kan vara hormonstörande och orsaka nervskador och beteenderubbningar. Det är inget jag vill att mina barn ska tugga på eller ligga och gosa med varje natt.

Man kan tycka att folk borde veta det idag. Eller jag tycker det. Det är ju liksom ingen nyhet. Och jag tvekar själv numera att överhuvudtaget köpa gosedjur (utom de som är uttalat miljöanpassade), för inte heller när det inte står flamsäker vågar jag räkna med att gosedjuret är fritt från flamskyddsmedel.

Personligen vill jag alltså att det ska stå ”garanterat fri från flamskyddsmedel och andra hälso- och miljöfarliga ämnen” på ett gosedjur för att jag ska känna mig lockad att köpa.

Som av en händelse handlar Naturskyddsföreningens årsbok, Den flamsäkra katten, om just det här. Jag hoppas att Ica, och alla andra som säljer gosedjur, köper och läser boken. Ja, och alla andra som köper eller säljer saker som innehåller märkliga, farliga och onödiga kemikalier. Vilket i praktiken är så gott som alla i Sverige.

Gifterna vi människor dräller omkring oss hamnar för övrigt också i fisken – som vi sedan äter. Så korkade är vi människor!

*skäms lite*

Ja, jag gjorde dålig research. Jag hade hört på radion (tror jag) att det var sista SÖNDAGEN i november. Och när jag sedan surfade runt och hamnade på En köpfri dags blogg, så läste jag söndag, även om det stod lördag.

Dagen före första advent är ju inte alls lika illa. Faktiskt. Visserligen vet jag inte om jag hörsammar ändå. De inköp jag räknar med att göra dagen före första advent är väl ungefär reservlampor till elljusstakar om jag inser att det saknas. Och mat – vanligt mathandlande i affären. Det går ju att komma ifrån med planering (även om jag inte riktigt tycker det är någon jättestor vits med det).

För övrigt, när jag var liten så hände det enstaka gånger att vi gick på julskyltning på lördagskvällen, dagen före alltså. Jag är inte helt säker på varför, men det kan ha varit så att mamma jobbade på söndagen. På lördagkvällen var ju hela skyltningen klar, men hela stan var stilla. Och helt omöjligt att konsumera något (för på den tiden var alla affärer stängda efter klockan ett på lördagar).

Skäms på mig!

En köpfri dag är en jättebra idé – men inte just på första advent

Alla som läst min blogg ett tag vet att jag skriver mycket om konsumtion. Om hur viktigt det är att inte köpa saker man inte behöver, och att välja rätt produkter, både vad gäller tillverkningens effekter och effekterna av produkten, när man faktiskt köper något. Jag betonar att vi inte ska slösa med de resurser vi har utan hushålla, och jag skriver om återbruk och återvinning. Och så vidare.

Och ja, jag gillar idén med en köpfri dag. För även om det viktiga arbetet görs genom små beslut varje dag – att ständigt ständigt tänka igenom alla små och stora köpbeslut, så är det bra att ibland manifestera lite extra, för att en idé eller princip ska få större uppmärksamhet och synas bland vanligt folk.

Men jag gillar inte valet av dag.

Den köpfria dagen förläggs nämligen till första advent. (Eller strikt talat till sista söndagen i november – vilket i år och många andra år sammanfaller med första advent.)

Ja, det är nogsamt uträknat. ”En köpfri dag är medvetet förlagd till en av årets största shoppingdagar för att det ska bli någon utmaning att tala om” kan man läsa på bloggen En köpfri dag.

Det gör mig arg.

För mig är första advent julskyltningssöndag. Det man gör då är att man åker in till stan, går och tittar på julskyltning, lyssnar på sång, tittar på hantverk. Kanske köper en krans att hänga på ytterdörren eller en påse hembakat av några skolbarn. Blir bjuden på glögg och pepparkakor. Smiter inom den lilla världsbutiken när man för en gångs skull befinner sig i stan och köper lite te eller kryddor. Och ja, enstaka år har det hänt att någon julklapp har köpts den dagen – men det hör till undantagen. Och kanske stannar vi på vägen hem och köper med en flaska glögg att dricka av hemma, eller köper med några ljus till ljusstaken.

Utgifterna den dagen är små. Och går till saker som ur ett konsumtionshänseende är förhållandevis vettiga. Så varför i hela fridens namn ska jag avstå från att köpa just den dagen?

Nä. Det kommer jag inte att göra. Bara tanken gör mig arg.

Mitt förnuftiga köpbeteende försöker jag ha med mig hela tiden. Men ta inte bort min möjlighet att få njuta av glögg och pepparkakor på skyltsöndagen – en av de få gånger jag faktiskt går omkring på stan bara för att det är mysigt.

Ibland är återbruk och resurshushållning mysigt.

De senaste dagarna har vi gjutit ljus inför den stundande julen. Som råvara har vi gamla sparade ljusstumpar och ljus som gått sönder. Istället för att slängas kommer de till nytta. (Och ja, jag inser att det går åt energi till att smälta stearinet och paraffinet, men någon sorts miljönytta måste det ändå vara. Utöver myset.

Paketkalender och konsumtionssamvete (tankar från hon den där mamman som tänker för mycket)

Jag är uppvuxen med paketkalendrar till jul.

Hemma fanns det två stycken. En korsstygnsbroderad bonad, en massa tomtar och annat på röd botten, och så 24 fastsydda plastringar som det knöts fast paket i. Och en som mamma hade sytt av diverse tyglappar: ett höghus med ett antal fönster (och dörrar, skorstenar och annat) i allsköns avvikande tyger som var fickor – totalt 24 stycken.

Båda användes. Både jag och min bror skulle ju ha småpaket varje dag, från 1 till 24 december.

Dessutom fanns det paketkalender hos dagmamman; den var av samma princip som den första jag beskrev, med ringar att knyta fast paketen i. Och i den hängde det många paket. För varje dag fanns det lika många paket som det den dagen fanns barn hos dagmamman, inklusive hennes egna två. Eftersom mamma jobbade halvtid, på schema, så var vi inte hos dagmamman alla dagar, men de dagar vi var där fick vi alltså paket både hemma och hos dagmamman.

Det var ju förstås mest småsaker. Enkla änglar och tomtar att hänga i julgranen, blyerstpennor och suddin. Men ändå, det var spännande och uppskattat.

Vi har fått ta över lapphuset från mamma. Första gången det användes här var julen för snart fyra år sedan, när vi bara hade ett barn (i alla fall utanför magen), då knappt fyra år gammal.

Och… tja, det känns mer komplicerat nuförtiden. Jag vet inte om det är jag eller barnen som ställer högre krav nuförtiden :-) Det känns ju slösaktigt att ge en massa skräp – inte vettigt för miljön. Och därför ska det vara vettiga saker, helst varje dag. Men då blir det dyrare, och större saker. Och då blir barnen mer bortskämda.

Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Det finns inget sätt att göra rätt och bra på. Hur jag än vänder och vrider på huvudet så får jag dåligt samvete – det blir fel på minst en av aspekterna miljö/resurser, kvalitet och kostnad/bortskämdget.

Men visst, kalendern var uppskattad.

Ett par år senare hade vår legotokiga unge upptäckt det här med legokalendrar. Han fick välja mellan paketkalender och legokalender, och valde legokalender. På ett sätt en besvikelse, för det är ju mysigt att fixa och dona med att välja och slå in de där småpaketen,men samtidigt skönt att slippa allt vändande och vridande för att kunna få till det bästa möjliga trots alla dåliga samveten och aspekter.

Året därpå – alltså ifjol – körde vi paketkalender, för första gången till både barnen. Och med mammans samvete ännu mer ansträngt av alla samveten kring konsumtionshets, skräp, kvalitet, kostnader och bortskämdhet. I år har storebror valt att det ska bli legokalender (och jag har strikt talat inte frågat lillebror – det blir helt enkelt så.) Vi får se hur det blir nästa år.

Det är svårt det här med mysighet, pyssla om och skämma bort lite lagom när man tänker för mycket och har insett en massa. Och jag antar att jag för över ganska mycket dubbla känslor till mina barn. Helst vill jag ju behålla paketkalenderkonceptet, men fylla den med bra, små, billiga, miljövettiga saker som kan inspirera dem på ett bra sätt. Men tyvärr står det still i mitt huvud. Ja, alla idéer välkomnas – men var beredd på att de kommer att genomgå en hård prövning av en nitisk och kritisk domare: jag.

Snart fars dag

Och i tidningen kan man läsa märkliga annonser som går ut på att far inte behöver några kalsonger, men att han däremot verkligen behöver någon sorts hydra sensitive after shave balm.

Det är märkligt att man kan ha så totalt olika uppfattning om vad man verkligen behöver. Men jag antar att man kan använda den där balmen både som kläder och mat…?

Själv brukar jag inte köpa så mycket alls till far på fars dag. Den här gången har jag köpt en björk. För träd anser jag vara något vi alla verkligen behöver.