Category Archives: Miljö

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Hellre GOTS än rosa avlatsbrev (funderingar vid ett strumpköp)

Jag står på Lindex för att köpa strumpor till mina båda barn. Jag tänker att när i princip hela hälen sticker ut ur strumpan är det okej att slänga den och fylla på med nytt – även om åttaåringen tycker det är okej att gå med strumpor som är i det skicket.

Jag står länge och väljer strumpor. Det är så många aspekter att väga in. Helst vill jag ha strumpor med en ”riktig” miljömärkning. Lindex har ju en hel del GOTS-märkta kläder, men just på strumpfronten är de flesta med deras gröna ”sustainable choice”-märkning av betydligt lägre nivå: på sin höjd ekologisk bomull, men i många fall ”bara” Better Cotton Initiative. Men det är ju å andra sidan mycket bättre än inget, liksom. Och så ska det vara strumpor som faller respektive barn i smaken, både vad gäller material och utseende. Och jag vill gärna att det ska finnas någon möjlighet att skilja de båda barnens strumpor åt. Och skilja dem från mina. Det funkar liksom inte att bara köpa enfärgade svarta till allihopa :-)

Totalt sett innebär det att valmöjligheterna är små. Kompromisser är nödvändiga. Men till slut ställer jag mig vid kassan med totalt fem strumppar till vardera barnet (en fempack, en en trepack och en tvåpack); två strumppar är ekobomull, resten Better Cotton.

Expediten slår in strumporna. ”Vill du stödja bröstcancerforskningen också?” frågar hon med en gest åt de rosa banden som står på bänken.

Jag blir tagen på sängen, även om tjejen före mig just köpt ett rosa band. Jag har liksom inte förväntat mig att jag ska bli uppmanad på det viset – och liksom behöva försvara mig om jag låter bli.

”Nej, inte just idag”, hasplar jag ur mig.

Sanningen är att jag inte kommer att köpa något rosa band alls. Inte i år heller.

Jag stöttar Cancerfonden med 100 kronor i månaden. Jag har också nyss meddelat Cancerfonden att jag inte vill ha deras tidningsutskick – det är inte det mina pengar ska gå till, och jag är inte intresserad av att sitta och läsa om cancer hemma. Jag har ingen direkt längtan att bli mer påmind om cancer i min vardag än jag redan blir (det är liksom svårundvikligt när en livskamrat nyligen dött i cancer).

Jag är inte intresserad av att betala 30 kronor för något litet bjäfs jag ändå inte vill ha. Jag ger hellre reda pengar till forskningen. Och jag tror inte det är just bröstcancerforskningen som är mest eftersatt och i mest behov av pengar?

Helst bistår jag dock i den andra änden. Genom att se till att bidra till att minska spridningen av ämnen som skulle kunna bidra till cancer. Det innebär att jag mycket hellre lägger extra pengar på att köpa kläder som odlats och producerats utan en massa användning av kemikalier med tveksam eller bevisat otrevlig påverkan på människor och miljö. Det är därför jag står och letar efter märkningar och vrider mitt huvud till leda. Hellre det än avlatsbrev.

”Ska du inte köpa strumpor till dig själv också? Vi har tre för två på alla damstrumpor”, påpekar expediten.

”Nej, det är barnen som har strumpbrist, inte jag”, påpekar jag.

Det där är ju en bit till, liksom: att bara köpa det jag faktiskt behöver. Eftersom all onödig konsumtion leder till problem, på ett eller annat sätt, i ett eller annat (eller många) led.

Jag väljer gärna Lindex. Jag upplever att de generellt menar allvar med sitt miljöarbete, och att en allt större andel av deras kläder är miljömärkta, både på GOTS-nivå och på andra svagare nivåer.

Men mellan mig och expediten är det uppenbarligen ganska långt avstånd.

Normalisering, symboler och små skillnader åt rätt eller fel håll

Litet facebook-flygplan [Namn Namnsson] reser till Norrköping från Centralstationen Linköping.

Det talar facebook om. Eller, det är förstås en vän som talar om det: hen reser från Norrköping till Linköping och meddelar detta via facebook.

Men det är facebook som illustrerar detta med en symbol i form av ett flygplan (även om ordningen på riktigt är en annan än den jag visar ovan) samt en karta med en böjd linje mellan de båda orterna som tydligt visar att facebook tänker sig en flygresa – det är så resor brukar illustreras.

Det är nog ytterst få som reser med flyg mellan Norrköping och Linköping. Det vet alla vi som ser det om: ytterst få som ser en facebookpostning som denna tror nog egentligen att det handlar om en flygresa – vi antar ändå att det rör sig om en resa med tåg, bil eller buss. Speciellt när resan utgår från Centralstationen Linköping känns flyg väldigt osannolikt?

Men ett flygplan är facebooks standardsymbol för resor. Och även om vi vid det här laget lärt oss att det är så, att det egentligen inte säger något alls om vilket färdmedel som används under resan, så kan jag inte låta bli att fundera över hur det påverkar vad vi ser som normalt. Eller kanske just därför kan jag inte låta bli att fundera över det.

Och jag kan inte svara för hur stor skillnad en sådan normaliseringsprocess gör för sociala normer och beteenden. Men jag kan inte låta bli att tycka att det vore bra om facebook bytte till en annan symbol som standard. Tänk om vi kunde få se ett tåg som standardsymbol? Och resvägen på kartan kunde för enkelhets skull bara visa kortaste vägen mellan orterna.

Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Matsvinn. Ett ämne som är på tapeten mest hela tiden. Undersökning efter undersökning, statistik från alla möjliga håll, visar att vi slänger oändligt mycket mat.

Vi slänger mat vi köpt hem och och tillagat men inte ätit upp. Vi slänger mat vi köpt hem men aldrig ens tillagat.

Affärerna slänger mat som inte blivit såld innan den passerade bäst före-datum eller sista förbrukningsdag. Eller mat som blivit kantstött eller börjat bli dålig.

Livsmedelsproducenterna slänger förmodligen mat som inte blivit riktigt perfekt eller som inte uppfyller deras och omvärldens krav. (Men just det ledet är nog det man hör minst om – jag antar att det inkluderar företagshemligheter och liknande. Samt säkert moment som bortrensandet av det som inte är det allra finaste?)

Och odlarna och producenterna slänger förstås också en hel del. Inte minst för att världsmarknadspriser och annat säkert gör att det inte lönar sig att sälja det som är en nivå under perfekt :P

Ett väldigt slängande av mat blir det. Vi kan strunta i siffrorna, för jag gissar på att ni precis som jag har hört dem till leda, och siffrorna beror på hur man räknar och vilka led man räknar, och alldeles oavsett så slängs det så löjligt mycket mat att man egentligen mår illa om man verkligen tänker på det – och själv får jag dåligt samvete bara av att gå i affären och INTE köpa hem allt det kött jag inser kommer att slängas om tio minuter om jag inte köper det.

Och jag står återigen och tänker på fördelarna med planekonomi: att faktiskt ha en plan som innebär att man producerar det som behövs, istället för så mycket som möjligt. Men ja, jag vet. Ordet planekonomi är så oerhört känsligt, utifrån sin historik, så det är egentligen stigmatiserande bara att knysta om den sortens idéer. (Fast ändå, när jag skrev det här inlägget så verkade det som att folk tog det ganska lugnt…?)

Men jag började fundera på om man kanske ändå kunde angripa det på ett lite annat sätt. För alltså, vem som helst som varit i en svensk mataffär måste ju rimligen någon gång ha reflekterat över de oändliga mängder mat som finns där. Att det egentligen alltid finns långt mycket mer mat där än vad som behövs. Och jag tänker att det där borde gå att räkna på. Man borde kunna räkna ihop de volymer och vikter av mat som levereras till våra mataffärer i Sverige. Och så borde man kunna räkna ihop hur mycket mat som egentligen behövs till Sveriges befolkning. Och så kunde man jämföra det. Och även om det förstås måste bli väldigt grovt räknat, med många felkällor, så borde det liksom ändå kunna visa något.

För ja, jag antar att det skulle visa att det egentligen finns långt mycket mer mat än vi egentligen behöver. Att svenska mataffärer rimligen måste hamna i sitsen att det måste slängas mat mest hela tiden, för att där finns mer mat än vi behöver köpa hem och äta. Och att vi som köper maten rimligen kan köpa hem långt mycket mer mat än vi behöver, för det finns ju ingen brist.

Om vi minskar matsvinnet – om vi i hushållen inte slänger mat, och om inte affärerna slänger mat (och om det dessutom inte ska innebära att vi äter ännu mer, och det vore nog knappast lämpligt) – så måste ju faktiskt affärerna köpa hem mindre mat i slutändan.

Och det allra effektivaste sättet att få matsvinnet att minska, alltså att få oss att sluta slänga ätbar mat, vore förmodligen om det totalt sett fanns mycket mindre mat i affärerna. Att mat faktiskt var en bristvara och att vi verkligen behövde hushålla med maten och använda allt och inte låta något förfaras. Grundproblemet är liksom att vi har det för bra.

Men där är vi förstås återigen ute på hal is. Oavsett om matbrist i affärerna beror på planekonomi eller på ransonering på grund av krig eller något annat så är det liksom något icke önskvärt. Det där hör liksom definitivt till sånt där man inte får prata om i det här jävla landet.

Fast jag tror att det är ganska nyttigt att tänka på i alla fall. Och sedan fundera på hur man på något vettigt sätt ska göra något åt det.

I skräckfilmsvärlden efter att någon valt FEL

Det är mitten av september. Och det är varmt. Högsommarvärme. Dag efter dag med omkring 25 grader varmt, eller ännu mer. Värme som slår emot en när man kommer ut ur huset.

Ibland känns det som att tillvaron är hämtad ur någon sorts science fiction eller fantasy. Att någon vid en avgörande punkt gjort fel val eller påverkat tiden på ett otillbörligt sätt, och att vi därför hamnat i en parallell verklighet, att allting från en viss tidpunkt liksom blivit FEL.

Min älskade blev sjuk och dog och finns inte längre.

Det finns en stor och påtaglig risk att Trump blir president i USA.

Och medeltemperaturen på jorden stiger stadigt på grund av klimatförändringarna.

Det låter som ett skräckfilmsscenario.

Kan du skänka en slant till ungdomarnas stämning?

– Staten ska säkerställa en god miljö för nästa generation. Det gör man inte genom att sälja Vattenfalls brunkol. Därför kommer vi driva ett skadeståndsmål mot dem, säger Frida Berry Eklund.

På torsdag lämnar en rad ungdomsorganisationer, som Fältbiologerna, nätverket PUSH Sverige och ett 30-tal privatpersoner, in stämningsansökan till Stockholms tingsrätt. I den hävdar de att staten bryter både mot generationsmålet och regeringsformen.

Magnoliamålet kallar de det, efter restaurangen i Stockholm där unga träffats och diskuterat. Citatet ovan är hämtat från SVT:s artikel.

Generationsmålet, med nedanstående lydelse, är fastställt och definierat av riksdagen och ska vara uppnått senast år 2020:

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.

Mer om vad generationsmålet innebär på www.miljomal.se/Miljomalen/Generationsmalet/

Men för att stämma staten behövs pengar till jurist och domstolskostnader. Tillhör du dem som kanske har mer pengar än tid och ork att driva den här sortens processer? Då kan du vara med och stötta ungdomarna som kräver mer ansvarstagande för framtiden. Skänk en slant till Magnoliamålets fundraising!

Plånbok

Åttaåringen behövde en plånbok. En riktig. Det har jag tänkt länge, men häromveckn tog jag tag i det.

Plånböcker kan man köpa på olika ställen. Till exempel på marknader – eller på Ica när de tagit hem ett ställ med blandade plånböcker. Men marknader dyker inte upp när man behöver dem. Och Ica här har inga plånböcker för tillfället.

Plånböcker är dessutom ofta dyra, utan att man för den skull egentligen får någon info alls om hur de är tillverkade. Och generellt sett är skinn kromgarvat, som ju inte är så bra för någon alls.

Så jag googlade. Tänkte att det kunde vara lönt att se om man kunde få fatt i en plånbok som var miljömässigt bättre. Eller till bättre pris än på Ica. Knappast en kombination av billig och miljöanpassad, tänkte jag, men ändå.

Och så hamnade jag på Gusti Läder. En tysk näthandel. Och för varje produkt kan jag läsa mig till om den är kromgarvad eller vegetabiliskt garvad, och om det är frågan om små eller stora producenter. Att välja en plånbok av vegetabiliskt garvat skinn från en liten producent visar sig vara inte dyrt alls.

Vid utcheckningen av min näthandelskassakorg kan jag dessutom lämna ett frivilligt bidrag till olika verksamheter för att förbättra villkor. Jag lägger på femton kronor till inköp av handskar till garvare.

Och alltså, jag vet ju inte. Jag kanske är grundlurad. Men å andra sidan så lär det väl knappast vara sämre än att köpa en plånbok jag inte vet något alls om?

Plånboken har i alla fall anlänt och ser fin och bra ut.

Satsa på laddstolpar och gasmackar på landet så blir det politiskt möjligt med höjd bensinskatt

Vi behöver styrmedel som minskar trafik som påverkar klimatet negativt. Styrmedel som gör att folk kör mindre med fossilbränsledrivna bilar. Som olika skatter som gör det jävligt dyrt att köra vanlig bensin- eller dieselbil.

Så fort någon för fram den sortens förslag blir det ramaskri från landsbygden. Och det är ju fullt förståeligt. För det är på landsbygden bilarna framför allt behövs.

Fast det finns ju andra sorters bilar. Bilar som går på biogas. Bilar som går på el.

Problemet är att satsningarna på infrastruktur för de klimatmässigt bättre bilarna ofta görs i större städer – inte på landsbygden. Argumentet är att det bor fler människor i städerna, och att miljösatsningarna i städer därmed gör större nytta per satsad krona.

Det innebär att människorna i städer i allt större utsträckning har möjlighet att göra miljövänliga val vad gäller sina transporter. Och att människor på landsbygden känner sig ännu mer trampade på varje gång någon säger ”koldioxidskatt på bränsle” eller nåt liknande.

Därmed blir det egentligen hela tiden alltmer omöjligt att införa nödvändiga skatter. Även om behovet ökar. För det är en sak att gynna stadsbefolkningen med de bra lösningarna, men det är politiskt sett väldigt svårt att vara den som driver igenom skatter som gör det nära nog omöjligt att leva på landsbygden.

Jag tycker lösningen på det här är ganska självklar: Satsa på fossilbränslefri infrastruktur på landsbygden. Laddstolpar. Gastankstationer. Och så vidare. TROTS att det inte är mest fossilbränsleeffektivt per satsad skattekrona.

För om vi på landsbygden får en fungerande vettig möjlighet att välja ett fossilbränslefritt alternativ till att köra våra bilar på, så blir de där skatterna på bensin och diesel politiskt möjliga att genomföra. Och det borde i det något längre loppet vara rätt mycket mer effektivt.

Som en bonus kan vi på landet på känna att vi inte bara är bromsklossar och miljöbovar som de bestämmande i storstan inte bryr sig om.

Loppisbil

Häromdagen hade jag vänner här. I vårt samtal hamnade vi på utsorterade saker. Som kläder man rensat ut när man gått igenom garderoben. Och så blir de ståendes i en kasse eller låda (eller flera) som man ska lämna iväg… någon gång framöver. Eller andra saker man rensat ut – leksaker, böcker, porslin, och så vidare.

Som sagt var. Man rensar, samlar ihop, och så blir det stående. För man hinner inte lämna iväg det just då. Det är inte lönt att åka iväg med bara så få saker. Och så vidare. Så det blir kvar… länge. Tar plats och är i vägen och påverkar möjligheten att hålla ordning. I värsta fall försämrar det möjligheten att ha överblick och veta vad man har och inte har och man riskerar att köpa saker man inte behöver. Och man drar sig för att fortsätta sortera och gå igenom mer, fastän det skulle behövas, för då vet man att det blir ännu fler lådor och kassar stående med saker man borde lämna iväg. Och det hinner man inte. Eller det är i alla fall en väldigt tråkig sak att lägga tid på.

Jag tror att vi är många som mest hela tiden har sådana där kassa och lådor och annat med saker som ska lämnas iväg. Och då slog det mig: skulle man inte kunna ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp saker med jämna mellanrum?

Sopbilen har ju hämtning med jämna mellanrum.
Glassbilen kör runt och säljer glass efter schema.
I vissa områden kommer farligt avfall-bilen då och då.
Så kan man då inte ha en loppisbil som kör runt och hämtar upp det som folk vill lämna iväg?

På det sättet slipper man att det blir en massa småkörarturer med förhållandevis stora utsläpp för att bli av med en kasse böcker eller en kasse kläder. Och så kan man veta om att det datumet kommer loppisbilen, så till dess ska vi ha rensat ut det här för att få med det. Kanske blir det lättare att komma till skott när man vet att man också snart och smidigt kan bli av med det utsorterade.

Det känns som att det borde vara en rationell lösning?

Ångest över läskiga ämnen från gummihandskar

Ja, det finns andra saker man kan gå och noja sig över också.

Idag har jag varit och fått massage. Jag har gått hos samma massör i över tio år. Numera – sedan någon gång i våras tror jag – använder massören handskar när hon masserar. Engångshandskar.

Engångshandskar och sedan någon förmodligen ganska fet massagekräm. Och så en timmes ingnidande och gnuggande och mosande av min kropp. Säkert ett väldigt effektivt sätt att få otrevliga ämnen från handskarna att krypa in i huden och vidare in i kroppen.

Men jag är för snäll för att säga något eller fråga något. Fastän jag oroar mig.

Och jag tänker att jag borde gå till någon annan massör, för att slippa oroa mig över det här. Fast jag orkar inte försöka hitta någon annan. Jag vet ju att den här är bra.

Så jag fortsätter gå dit. Fortsätter oroa mig. Fortsätter skämmas över att jag inte tar tag i det här.