Category Archives: Miljö

Måstegöraslutpågräddenglass igen

Oöppnat paket med grädde i kylen. Gick ut den 24 augusti. Ja det blir så ibland när saker inte blitt som det var tänkt och så där.

Så jag öppnade paketet ikväll. Det var inget fel på det. Så det fick bli glassgörande. Fast det fanns bara ett ägg hemma. Därav blev glassreceptet det här:

2 dl vispgrädde, vispas

1 äggula, 2 msk socker, 1 msk vaniljsocker, vispas

1 äggvita, 1 msk socker, vispas till skum

En lagom mängds överblivna frysta björnbär, mixas i fruset tillstånd.

Alltsammans rörs ihop och hälls över i lämplig glassburk med lock och stoppas i frysen.

(Fast jag hade gladeligen satt i mig smeten rätt upp och ner som den var. Men det är väl som med kakdeg: det anses mer sofistikerat/mindre plumpt att tillaga eller frysa innan man äter.)

Presenter och presentkort och sånt där

Jag har ett presentkort liggandes någonstans. Ett presentkort på Hemtex, ett presentkort jag fick när jag fyllde år.

Jag har kollat på Hemtex. Både på nätet och i fysisk affär. Jag har än så länge inte hittat att de säljer något jag anser mig behöva, eller ens något jag känner att jag skulle vilja ha.

Ja, jag är en otacksam jävel. Jag vet, jag ska vara glad att jag får presenter.

Och när presentkort började bli vanliga så kändes det ju som en så himla smidig lösning. Ett sätt att undvika att köpa presenter som mottagaren inte ville ha eller behövde. Ökad valmöjlighet.

Det tycker jag ju i grunden. Egentligen.

Fast numera känns de där presentkorten mer som en boja. Jaha, någon har bestämt att jag måste hitta något jag vill ha i den här affären. Då måste jag bevaka vad de har, hålla koll på om det dyker upp något som intresserar mig. Kanske kalkylera sannolikheten att de får in något ännu bättre senare. Jag gissar på att det är effektivare reklam än att ha klassisk annonsering?

Dessutom måste jag kalkylera för hur jag ska kunna handla för så nära just det där presentkortsbeloppet. I alla fall om det är en affär jag annars inte skulle handla i. För jag vill ju inte behöva lägga på något utöver det presentkortet innehåller – för då vinner ju affären på det :P Och jag vill inte heller köpa för mindre än presentkortets belopp och liksom aldrig hämta ut resten – det vinner affären förstås ännu mer på. Och allra mest vinner de på att jag helt glömmer bort presentkortet – det händer ju obehagligt ofta. För man kan liksom inte gå omkring och ha fokus på vad som ska konsumeras från ställen man inte alls behöver något ifrån…

Grundproblemet här är väl egentligen idén om att man ska ge något till den som fyller år. Oavsett om personen ifråga behöver något eller inte. Och oavsett om man känner personen tillräckligt väl för att veta vad hen behöver eller vill ha. Och så försöker man lösa det problemet på olika sätt – sätt som skapar nya problem av ännu komplexare nivå.

Själv är jag en socialt missanpassad otacksam jävel. Jag uppskattar inte att få sånt som bara blir liggandes eller som fyller utrymme utan behov. Och jag är usel på att ge folk onödigheter för att det ska vara så.

Men jadå. Jag ska nog lyckas hitta nåt på Hemtex innan det blir försent.

Köttfärssås och nödvändiga språkliga glidningar

I förrgår gjorde jag följande till lunch till mig och tolvåringen (jag jobbade hemifrån, han är inte på fritids och det är sommarlov):

Jag fräste lite sojafärs som jag plockat fram från frysen (sojafärs har fördelen att vara ”lösfryst”, vilket innebär att man kan ta så myckey man behöver för stunden) i olivolja, rörde i överbliven hemgjord tomatsås från en annan dag samt två tredjedels burk tacosås som stod kvarglömd i kylen från nåt tacotillfälle, hade i lite balsamvinäger, lite torkad svamp, salt, peppar och herbes de provence. Och så fick det puttra en stumd, innan vi åt det med pasta och ketchup.

Det blev gott. Inget himlastormande – jag var förkyld, och jobbade, och skulle slänga ihop något fortast möjligt, så jag la inte mycket krut på smakfinlir, liksom.

Men – vad kallar man det?

I huvudsak är det ju pasta och köttfärssås jag gjort. Fast utan kött. Så färssås?

Ja. Det är knepigt med namngivandet när man använder fuskkött och surrogatprodukter. Och jag hör väl till de som varit ganska konservativa, som tyckt att mjölk är mjölk och kött är kött och så där.

Men alltså, ords betydelser ändras. Det är så det funkar och alltid har funkat. Bara för att kött ursprungligen betydde ”ätbar muskelmassa från ryggradsdjur” (eller hur definierar du det?) så betyder det inte att det alltid måste vara så. Framöver kan kött lika gärna betyda alla matsaker som fyller samma funktion (smak, näring, substans etc) som den där ätbara muskelmassan ursprungligen betydde.

Och namnet på den där maten man serverar har faktiskt betydelse. Pasta och köttfärssås är en maträtt. Struntsamma vad färsen har för ursprung, så länge det smakar detsamma. Vilken färs jag använder är nog generellt inte det mest avgörande för hur min köttfärssås smakar jämfört med andras. Men om jag däremot pekar ut specifikt att det här inte är köttfärssås utan sojafärssås eller vegofärssås eller det tråkiga färssås – ja, då gör jag det automatiskt till något annat. Något att vara misstänksam mot för den som tycker att vegetariskt i sig andas konstigheter som man ska vara skeptisk till.

Så jag tror jag ska försöka börja vänja mig vid att kalla det köttfärssås.

(Sedan är det ju en annan sak att man kan behöva upplysa om vad färsen är gjord av ifall man har vegosar eller allergiker på plats.)

Storleken på köttbitarna

Idag stekte jag karrékotletter till kvällsmat. Jag köpte ett paket med två karrékotletter med ben till nedsatt pris eftersom det var bäst före-datum idag. 386 gram var det i förpackningen.

Vi är ju numera tre i familjen – en vuxen (jag) och två barn (en tolvåring som mellan varven drabbas av äta hur mycket som helst-vansinne och en åttaåring som mellan varven äter ganska lite).

386 gram kött – om än med ben – känns ganska generöst till oss tre, tycker jag. Jag kunde mycket väl ha kört med samma mängd när vi var fyra i familjen. Då hade jag delat varje kotlett på två. Nu delade jag istället båda kotletterna i tre bitar var, och så fick vi vars två bitar.

Till de stekta kotlettbitarna åt vi även kokt broccoli, stekta champinjoner och egenodlad blå potatis. Alla var nöjda och tyckte det var gott och bra.

Jag funderar ibland över det där med storleken på köttbitarna i affären. Storleken på karrékotletter kan variera ganska mycket. Detsamma gäller andra sorters köttskivor avsedda att stekas. Hur många av dessa olika köttsorter kan man egentligen bestämma storleken på genom styckningsfinlir?

För de köttskivor som säljs i affärer är nästan alltid större än vad en person bör äta om dagen i köttmängd. Och jag tror det påverkar. Jag tror att de allra flesta bara rakt av tänker ”en köttbit per person”. Oavsett om kotletten/biffen/vaddetnuär väger 100, 150, 200 eller 250 gram per styck. Och därmed tror jag att köttkonsumtionen blir större.

Personligen tycker jag ändå att det är de första tuggorna som är godast. Större köttbit än 100 gram behövs absolut inte för smakens skull. Och knappast av något annat skäl heller.

Och om fler åt mindre köttbitar så kunde fler få äta lite kött utan att miljön ska lida av negativa effekter. Och äter man mindre köttmängder så har man råd med bättre kött. Till exempel ekologiskt svenskt naturbeteskött.

Så jag undrar: har de som styckar kött för butiksförsäljning funderat över hur de kan påverka portionsstorleksnormen för kött som portionsstyckas?

Egentligen har jag ju gett upp

Om miljön och klimatet, alltså. För det känns som att vi har harvat så länge, och det händer så lite och långsamt, och det går så fort åt fanders. Så egentligen tror jag liksom inte det är väldigt mycket lönt längre. Eller ja, lönt och lönt, det finns ju grader i helvetet och klimatförändringarna kan bli olika många grader och så, men i alla fall.

Men nej, det hindrar mig förstås inte från att fortsätta. Ganska mycket miljögnetande har jag vid det här laget så djupt rotat att jag kan fortsätta av gammal vana, på ryggmärgsreflex.

Det får duga. Jag orkar inte bry mig mer än så för tillfället.

Alltid är det nåt man ska oroa sig över

Som asbest.

Inte nog med att man, om man har ett hus med eternittak, med jämna mellanrum hittar småbitar av eternittakplattor i marken. För det finns ju en massa  andra ställen det kan finnas asbest på.

Som när vi plockade bort plastmattor i vardagsrummet för några år sedan och efter påpekanden från vänner om att det kan finnas asbest i lim man limmat fast golven med kände oss tvungna att skicka golvmattsbitar på analys innan vi vågade riva bort golvmattorna.

Eller som nu, när jag står och skrapar fönster dagarna i ända, och det kommer larmrapporter om asbest i fönsterkitt.

Nej, det är nog inte miljonprogramsfönster jag har. Men eftersom de är köpta begagnade så vet jag förstås inte mycket om dem. Mer än det som står i blyerts på dem om vilket rum de varit innanfönster i.

Det här är i alla fall en påtaglig nackdel med att göra rätt och köpa gammalt och fixa till, jämfört med slit och släng och köp nytt: det är alla vi som tar hand om det gamla som utsätts för gamla tiders gifter och farligheter.

Också tröttsamt

Iband blir jag fruktansvärt trött på allt tjafs mellan dem som vill samma sak men som har lite olika lösningar. Dessa eviga hårklyverier och smutskastande kring vilken lösning som är bästa vägen till ”frälsning”.

Ja, ordet frälsning kan ju få symbolisera den religiösa aspekten av det. Olika grupperingar inom en religion som var och en tycker att deras egen tolkning minsann är den enda rätta och som därför på olika sätt bekämpar (fysiskt, verbalt eller på annat sätt) de inom samma religion som har en annan tolkning. För uppenbarligen är det mycket värre att ha en liiite annorlunda tolkning av hur man lever rätt än att ha en helt annan religion :-D

Men de där klassiskt religiösa bråken berör förstås sällan mig. Det som däremot hela tiden finns i min nätliga omgivning handlar om miljö. Till exempel när det handlar om mat. På ena sidan finns de som anser att vi alla helt ska sluta äta animalier. På andra sidan har vi de som tycker att vi löser väldigt mycket bara vi väljer att äta svenskt – närodlat, enligt svenska bättre miljöregler, etc. Ja, och så finns det förstås en väldig massa mittemellan, i olika grader av kombinationer. (Det gör det ju i alla sådana här sammanhang.) Men det tröttsamma är att ytterligheterna mycket hellre ägnar sig åt att bråka om vilken väg som är Den Rätta TM och klanka ner på dem som valt en annan väg, istället för att kritisera dem som inte aktivt gör någotdera.

Eller djurrättsaktivister som gnäller på den som försöker välja bättre kött, för det är minsann inte bra nog.

Eller rabiata cykelförespråkare som gnäller på dem som väljer att skaffa gas- eller elbil, för att det minsann inte är renlärigt nog, för vi måste minsann bums bygga ett helt billöst samhälle i hela landet, och alla som inte inser det är förtappade och inte tillräckligt hängivna, och det är minsann mycket sämre än att köra runt i en bränsleslukande dieselbil.

Eller miljöpartister och centerpartister, båda representanter för partier som aner sig värna miljön, men istället för att tala om gemensamma lösningar och hur man kan samarbeta, och vaför både centerpartiet och miljöpartiet är bättre än flera andra partier, så ägnar man sig åt att smutskasta varandras förslag och tala om varför ens egna lösningar är bättre. Extra tydligt blir detta varje gång det är partiledardebatt i TV. (Och där tycker jag SVT har en stor skuld, genom sitt upplägg. Och så den där jävla blockpolitiken, som liksom ska hänga med, oavsett om den är relevant i en viss fråga.)

Eller som en hel del diskussioner kring feminism och jämställdhet, där man klankar ner på varenda kotte som råkar använda ord på de sätt som varit gängse fram tills för kanske fem år sedan och där man numera i en del samanhang måste sno in sig i så komplicerade definitioner av av man menar när man säger kvinna eller man att de allra flesta människor som egentligen skulle vilja engagera sig knappt vågar öppna munnen/röra tangentbordet, för att risken är så stor att man ska få skit för ordvalet.

Vad ska allt det här tjafsandet vara bra för? Tror ni verkligen att det är det bästa sättet att hjälpa oss framåt?

Strävsamheten har fått en törn

Jag har brukat tänka på oss som det strävsamma paret. När resten av världen rusar på, med långa semesterresor och köp av nya prylar och annat, så har vi kämpat på i det lilla. Det något långsammare livet. Ett liv där saker tar tid. För det tar mer tid att odla sin egen mat än att köpa i affären. Det tar mer tid att renovera och laga de saker som finns än att köpa nytt. Och så vidare.

Det är ju en fråga om vad man tycker är rätt. En fråga om att stå upp för sina värderingar. Leva som man lär.

Och redan innan stångades jag trots allt hela tiden med frågor om ifall jag prioriterade rätt. Eftersom tiden aldrig räcker så blir det alltid en fråga om prioriteringar. Så vad är viktigast: sköta trädgården, städa, få ordning på huset (alltså renovera)? Hur man än gör känns det alltid som att man säkert kunde valt bättre…

Men ändå. Hela biten med att kunna leva det där strävsamma livet, där man köper gamla fönster och renoverar, där man lagar byxor istället för att köpa nya… det bygger ju hela tiden på att det faktiskt finns tid. (Eller möjligen på att det inte finns några andra alternativ. Och det är ju inte fallet i vår del av historien.) Och det trodde vi ju att det fanns. I alla fall betydligt mer av än det visade sig finnas.

Strävsamheten får sig en törn när livet tar slut vid 43 års ålder.

Jag skrapar fönster. Fönster vi skaffade hem för ett antal år sedan för att ha till verandan den dag den skulle renoveras. Begagnade fönsterbågar. Fönster som ska skrapas och slipas och oljas och målas. Tillvaratagande av sådant som finns. Hushållande med resurser. Slösande med den begränsade tid vi har i livet. Strävsamhet. Strävsamheten som är rätt för vår planet och för mänskligheten.

Mamma kommer och pratar om när hon skrapade fönster när hon väntade mig. Hon skrapade fönster då. Hennes tid är ännu inte slut. Men älsklingens tid är slut.

Och jag vet inget om vad det är för färg på just de här fönstren och om jag andas in något hälsovådligt, och det visste säkert inte hon heller. Men en del överlever och en del dör. Och älsklingen har gjort massvis med sådana där tveksamt nyttiga saker genom åren, alltid varit den mindre rädda av oss. Men ingen av de dumheter han gjort borde bidra till tjocktarmscancer. Det fanns så mycket han kunde drabbas av, men just det här var bland det minst rimliga.

Och jag tänker på alla tidigare generationer som kämpat. Som aldrig haft något annat val än strävsamheten, trots att en livslängd på 43 år säkert inte ens var att betrakta som kort. Jag tänker på dem med beundran, alla dessa människor som orkat vara strävsamma, trots så mycket sämre förutsättningar och trots att många av dem nog aldrig ens hoppadesfå njuta frukten av sina insatser. Och ja, jag vet att de nog oftast inte hade något val.

Ibland undrar jag om du ändå drog vinstlotten

Därute är det högsommar, trots att det bara är den siste maj. Alltså högsommar av typen när SMHI går ut med meddelande om skitjävla höga temperaturer. Månad efter månad slås det temperaturrekord. Och till och med människor som aldrig verkar ha brytt sig noterar att allting är skittidigt och konstigt. Samtidigt som det liksom inte känns som att världen gemensamt tänker fixa det här.

Så jag antar att vi står inför en ganska otrevlig framtid.

Kanske var det trots allt du som drog vintslotten? Som slapp finnas kvar i denna osäkra och ganska läskiga framtid. Du lämnade världen innan det hann bli besvärligt på riktigt.

Och du slipper leva din ålderdom på rosenbönor och jordärtskockor. Det får jag göra själv – om jag ens orkar odla dem.

Konkurrensen om blommorna

Konkurrensen om blommorna ute i naturen är hård. Nu visar en studie vid Lunds universitet att de inte räcker till för både tama och vilda bin.

(Hela artikeln finns här.)

En slutsats man kan dra av detta är att vi som har trädgårdar behöver bli ännu bättre på att se till att det finns blommor för bina när rapsen är slut.

Jag ser mig om i min trädgård. Mina nästan 2000 kvadratmeter på den skånska monokulturåkern.

Ärligt talat är det inte mycket som blommar nu – i alla fall inte av avsiktliga saker. Fruktträden – äpplen, päron, körsbär, plommon – har blommat över. Och i de kraftigt eftersatta rabatterna är det väldigt klent med blomning. I alla fall nu. Trädgårdslandet är väl det som är mest skött, men där har inte mycket kommit upp ännu, och inget som blommar. Jordgubbarna är nästan överblommade. Vinbärsbuskarna också, tror jag.

Men det finns ju mycket annat. I gräsmattskanten har lupinerna – dessa invasiva men vackra blommor – börjat blomma. I bortre änden av den igenvuxna örtagården blommar vad jag tror är vallört. Häcken ut mot vägen är överdådig av syrener. Och i de ”extensivt brukade” delarna av trädgården blommar mängder av vitplister. Humlorna älskar vitplistern. Strax intill har jag sått in honungsfacelia, som nu börjar komma i knopp, och någon sorts klöver

Tids nog kommer en av de tre rabatterna att vara fylld med oregano – den har helt tagit över där. Och oregano är i alla fall en bra insektsväxt.

Så lite grann finns det för insekterna att leva av här. Och växtlighet att gömma sig i. Men här finns förbättringspotential…