Category Archives: Miljö

Ny diskmaskin

Efter att i många år ha stått ut med den j-a diskmaskinen som svärföräldrarna snällt skaffade åt oss när minstingen föddes men som sedan länge inte diskade rent (det beror ju inte på svärföräldrarna :-) ) så har vi idag slutligen fått hem en nyinköpt diskmaskin.

En Miele G 4911. För att Miele verkar vara företaget som bygger maskiner som är menade att hålla. Och för att den har bestickkorg överst. Och för att den har korgar som faktiskt funkar ihop med typ alla modeller av glas. Och har bra energimärkning (A++).

Så nu är den installerad. Och står och kör sin första omgång disk.

Restmat: potatislåda

Vi stod av olika skäl med en hel massa kokt potatis i kylen, och efter att ha ätit stekt potatis i olika former alldeles för mycket på sistone så ville jag göra något annat av det.

Tanken slog mig att det kanske kunde gå att göra potatisgratäng även med färdigkokt potatis. Lite googlande ledde mig till den här sidan, där jag fick tipset att blanda i ägg i vätskan.

Därmed blev dagens lunch det här:

Sannes potatislåda

  • En rejäl klick smör
  • 4 schalottenlökar
  • 8 kalla kokta potatisar
  • En påse skinktärningar
  • 1 dl creme fraiche
  • 2 ägg
  • 1 dl mjölk
  • Lite överbliven timjan

Jag satte ugnen på 230 gr, slängde i smörklicken och de skalade skivade lökarna. Under tiden de stod där skivade jag potatisen, vispade ihop creme fraiche, ägg, mjölk och timjan, samt tinade skinktärningarna. Sedan tog jag ut ugnsformen ur ugnen, varvade hälften av potatisen ovanpå löken, sedan på med skinktärningarna, resten av potatisen, tryckte till lite för att få mindre mellanrum, och så hällde jag på ägg-mjölk-såsen.

Värmen ner till 210, och så in med det hele i 40 minuter.

Potatislådan serverades sedan någon timme senare, halvljummen (eftersom jag varit ute och jobbat emellan). Båda barnen var nöjda med maten.

Vattenfall och mina barns trygghet

Som förälder är det mycket man vill ge sina barn. Men väldigt mycket av det kan sammanfattas i en trygg framtid.

En trygg framtid handlar förstås om väldigt många saker, om trygghet i både det lilla och nära och i det stora.

En av de grundläggande bitarna är att ha kvar sina föräldrar friska och levande… Där kommer jag att misslyckas gravt. Även om det är i det lilla jag borde kunna påverka, så står det inte i min makt att ordna detta. Att bota älsklingens cancer står utanför min makt. Som det ser ut nu så står det utanför läkarvetenskapens makt också. Som det ser ut nu finns det ingen som kan ordna så att mina barn får ha kvar sin pappa. Åtminstone inte så särskilt länge – definitivt inte så länge som vi skulle önska.

Det som faktiskt däremot står i människans makt är att begränsa klimatförändringarna. Visst, klimatförändringarna är redan här, det kan vi inte hindra. Men vi kan fortfarande begränsa dem! Det står i mänsklighetens makt. Det är inte ens särskilt komplicerat. Det finns gott om experter som faktiskt tydligt och klart kan tala om saker som behöver göras och som inte är raketvetenskap.

Som att låta kolet stanna kvar i marken.

Som förälder vill jag ge mina barn trygghet i det lilla och i det stora. Till det stora hör bland annat att världen ska finnas kvar, och vara hyfsat begriplig och beboelig, även när de blivit vuxna. Om klimatet förändras alltför mycket så raseras tryggheten även på det området.

Mina barn behöver trygghet, precis som alla andra barn. Även som vuxna.

Om Vattenfall säljer sin brunkolsverksamhet vidare till någon som tar upp kolet och använder det, så minskar mina barns chans till en trygg framtid.

Om regeringen bestämmer att Vattenfall får sälja sin brunkolsverksamhet vidare till någon som tar upp kolet och använder det, så minskar mina barns chans till en trygg framtid.

Och i båda fallen så går det att stoppa. Faktiskt genom något så enkelt som att rätt personer bestämmer sig.

Och jag vet, det låter patetiskt att jag ska sitta här och uppmana Vattenfall och regeringen att ta rätt beslut för mina barns skull, för att det är synd om mina barn. Verkligen patetiskt. Nästan hötorgskonstmässigt, på nåt sätt. Även om det inte är min avsikt. Men ärligt talat så ingår det i föräldraskapet, att ibland ställa upp på att vara patetisk när det kan hjälpa ens barn. Ibland tror jag snarast att jag borde stå ut med att vara mer patetisk för mina barns skull.

Så Regeringen och Vattenfall, var nu förnuftiga och gör rätt, för tryggheten för mina barn och alla andras barn. Låt det jävla kolet ligga kvar i marken!

Försvinner de svenska ärtorna med Findus – eller vad händer nu?

Findus. Findus i Bjuv. Findus med ärtorna och en massa andra frysta grönsaker – och en hel massa andra livsmedelsprodukter, förstås. Findus. De lägger ner verksamheten i Bjuv.

Jag är ingen storhandlare av Findusvaror. När det gäller frysta grönsaker köper jag i möjligaste mån ekologiska, och det tror jag aldrig jag sett några från Findus. Och färdigmat köper jag ytterst sällan.

Och ja, det har varit omgångar när Findus gjort bort sig ordentligt, med stora utsläpp som dödat fisk och sånt där. De är ett storföretag. De gör inte allting jättebra alltid, liksom.

Men samtidigt.

I den mån man lyckas få fatt i svenska frysta ärtor – visst brukar det vara Findus?

I den mån man får fatt i frysta grönsaker etc som är märkta med Svenskt Sigill, och till och med klimatcertifierade – visst brukar det vara Findus?

Jag antar att de varorna försvinner nu. Och ja, det tycker jag illa om. Det tror jag är dåligt.

För vi ska ju liksom inte räkna med att de som odlat ärtor för Findus kommer att fortsätta med det. Om man är van att odla en viss gröda för att det finns en viss uppköpare som man har ett avtal med, så är det inte alls säkert att man fortsätter att odla ärtor när uppköparen försvinner. Då kanske man istället börja odla andra grödor. Spannmål. Sockerbetor. Potatis. Inte vet jag, men något där det finns en uppköpare.

Ärtor är en bra gröda. Nyttig. Och vi behöver generellt mer odling av baljväxter, inte mindre. Det går ju bra att odla sånt i Skåne!

I bästa fall fortsätter många av ärtodlarna att odla baljväxter. Vi får små skånska producenter av ärtor, och kanske även bönor och annat. Kanske en del av dem börjar odla ekologiskt. Kanske de går samman och hittar nya bra former, och det kommer en massa gott ur det.

Men det känns som att det är stor risk att det istället bara innebär att vi inte längre kan köpa svenskodlade klimatcertifierade ärtor och liknande. Och det är inte en utveckling jag gillar :-(

Sila rötter för att spara sandkorn

Resurshushållning framställs ofta som något som ska vara lustfyllt och modernt. Det är liksom den bilden man vill förstärka.

Men ofta är hushållandet med resurser tråkigt och tidskrävande. Och raka motsatsen till den effektivitet och kostnadseffektivitet vi lärt oss ska styra våra liv.

Förra helgen klippte jag som sagt var häcken/läplanteringen bakom lekstugan. Och en del av de grenar eller stammar jag sågade ner var ganska grova. Relativt sett. Tillräckligt grova för att rimligen kunna användas som ved.

Det är klen ved. Det är förmodligen ved av ganska dålig kvalitet. Det krävs en hel del ganska ineffektivt jobb för oss att såga och klyva och torka veden.

Men alternativet är liksom att låta denna potentiella ved gå till spillo – kompostera (tar evigheter) eller bränna upp i eldningstunnan till ingen nytta. Och så köpa mer ved till kaminen.

Vår sandlåda är drygt tio år gammal. Byggd av gamla brädor som tidigare utgjorde golv på vinden men som byttes ut för att de var gamla och inte starka nog längre. Nu, efter tio år som sandlåda, finns inte längre något sandlådebehov (barnen har vuxit ifrån intresset), och sandlådans brädor är murkna. Vi ska riva bort sandlådan och istället göra en liten miniuteplats i det hörnet, av tegelstenar som plockats bort från bykeldstaden. Och under och mellan stenarna tänkte vi återanvända sandlådesanden.

I sandlådan växer numera en hel del kirskål. Det innebär att vi har ett rejält arbete framför oss (jag har börjat) med att sila rent sanden från kirskålsrötter.

Det är tidskrävande. Räknat i arbetstidspengar vore det säkerligen billigare att köpa ny sand.

Men sand är faktiskt en begränsad resurs. Har den nu brutits (tagits?) så bör den fortsätta användas istället för att bryta ny jungfrulig sand.

Tiden det tar att sila sand är egentligen inte det största problemen när man sitter där och silar. Problemet är att jag (och förmodligen du) har så djupt rotat att vi ska göra saker på effektiva sätt och vi inte ska göra onödiga saker. Och tanken att det förmodligen är vettigare att köpa nytt. Det är ansträngande att slåss mot den tanken och den känslan mer eller mindre konstant genom hela silningsarbetet.

Soppa korma

I England upptäckte sjuåringen indisk mat i form av lamm korma och kyckling korma. Så i torsdags kväll lagade han och älsklingen kyckling korma. Jag köpte hem 900 g kycklinglårfilé till deras matlagning. Det blev gott och vi åt rejält. Men det blev en rejäl rest.

Igårkväll kokte jag en ny omgång ris. Och så drygade jag ut den kvarvarande korman med en paprika och en halv purjo samt bättrade på den med några extra vitlöksklyftor och lite färskriven gurkmeja.

Lik förbaskat blev det en rest igårkväll. Ungefär en portion eller nåt i den stilen. Ungefär två köttbitar. Så idag till lunch gjorde jag soppa. Jag plockade bort köttbitarna, stoppade resten i en gryta ihop med en halv liter kycklingbuljong och en påse fryst squash (från trädgårdens skörd ifjol) samt ytterligare en omgång överblivet ris från kylen. Lät det koka en stund, mixade sedan samt rörde i lite överbliven creme fraiche. Och så skar jag kycklingbitarna i mindre bitar och serverade.

 

Ikväll har vi ätit pastasås på julskinkstärningar, julskinkspad, mangold, schalottenlök och grädde.

Om odödlighet och att inte bry sig om konsekvenser

Tidningarna är fulla av artiklar och analyser om terroristattackerna i Bryssel. På och mellan raderna kan man läsa om den stora fördel IS och andra terroristorganisationer har jämfört med ”oss”, vår sida: De har självmordsbombare. Terroristerna vill skrämma oss med döden, men själva är de inte rädda för döden, och de är inte bara beredda att offra livet för det de tror på – de gör det med glädje. För egentligen tror det inte att deras liv tar slut med den där självmordsbomben, utan att något bättre väntar bortanför. I någon mån betraktar de sig som odödliga.*

Sedan kommer jag till nästa tidningsartikel:

Terroristerna har inte lyckats få stopp på resandet

KASTRUP-MALMÖ Terrorhotet ger resandet och dess platser – tåg, flygplatser, tunnelbanor – en dov klang av rädsla.
Men resandet betyder för mycket för att ges upp. Vi ger oss av, trots obehaget.
Inför sommaren 2016 är Paris mer populärt än någonsin.
Den starka svenska ekonomin betyder i sammanhanget långt mer än en upplevelse av risk. Resandet är helt enkelt otroligt viktigt: det första vi lägger pengar på när konjunkturen lyfter, det sista vi slopar när den viker nedåt igen.

Och jag tänker att människor i västvärlden faktiskt också ser sig som odödliga. Nej, inte samma sorts odödlighet. Men folk fortsätter att resa hysteriskt. Som om det vore en livsnödvändighet (nej, det är det INTE). Eller en rättighet (nej, det är det inte heller). Som att det inte går att leva ett helt och lyckligt och bra liv om man inte flyger långt iväg flera gånger om året (jo, det går det visst!). Fastän varje tänkande människa i västvärlden över fem års ålder rimligen vet att det inte funkar att hålla på med dessa eviga flygresor, att vi sabbar livsförhållandena för oss själva och andra – inte minst de som kommer efter oss. I alla fall om vi plockar av oss skygglapparna.

Men det är förstås bekvämare att behålla skygglapparna på. Oavsett om man vill fortsätta sitt resande eller om man vill bli självmordsbombare.

Utrikesflyget fortsätter att slå rekord

För sjätte året i rad ökade antalet passagerare i linjefart och charter både inrikes och utrikes på de svenska flygplatserna. Det visar officiell statistik om luftfart från Trafikanalys.

Utrikesflyget fortsätter att slå rekord

Hela artikeln hos Trafikanalys.

 

Och nej, självklart jämställer jag inte svenska flygturister med IS-terrorister. Det finns liksom andra skillnader. Du som tycker att det är det jag skriver ska nog läsa en gång till och fundera över vad det är jag försöker lyfta fram här.

* Nej, jag har inga djupare kunskaper på området. Det är så jag uppfattar det. Men jag kan ha fel.

Plocka fram det påskpynt du har istället

Påsk närmar sig. Och i år är tydligen påskfjädrar en stor grej. Flera kommuner har gjort ställningstagandet att inte använda påskfjädrar i sina påskdekorationer, eftersom fjädrarna kan komma från kalkoner som plockats levande.

Och det är förstås bra.

Men jag blir lite fundersam när jag läser Djurens rätts debattinlägg i Sydsvenskan:

Du som konsument kan vara med och påverka djurens situation. De fjädrar som säljs i butikerna kommer i regel från samma kalkonindustri som de fjädrar kommunen använt. Det finns knappt några syntetiska fjädrar på marknaden och fjädrar tas inte tillvara i svensk fågelindustri. Men – misströsta inte. Det finns massor av material att använda istället, som kan vara minst lika vackra och färgglada i påskriset. Återvunnen papp, tygremsor eller andra mer miljö- och djurvänliga material är bara några exempel. Bara fantasin sätter gränser!

För det intressanta grundantagandet här är att det antas att vi allesammans behöver eller har för avsikt att skaffa ”nytt” påskpynt.

Jag har påskpynt. Jag har en stor låda i förrådet med påskpynt av olika slag. Pandurogrejer målade när jag var liten. Finmålade urblåsta ägg från en tysk vän till älsklingen (vi lär ha haft de äggen i minst femton år). Blandade årgångar av saker som barnen tillverkat i skolan (och kanske saker jag själv tillverkat i skolan). Saker till påskriset, som små målade äggformade träbitar och virkade låtsasbjörkhängen. Jag har inte så god koll på alltsammans, men jag vet att där finns mer än jag vill ta fram till påsk.

Och ja, där finns nog några sådana där färgade påskfjädrar också. De är i så fall omkring tio år gamla.

För kalkonindustrin och kalkonerna gör det ingen skillnad om jag tar fram och använder de där fjädrarna ett år till eller inte.

För miljön och vår jord och en vettig användning av tillgängliga resurser är den väsentliga delen detta: Jag behöver inte köpa något påskpynt. Och förmodligen inte du heller. Jag tror de allra av oss klarar oss utmärkt med det vi redan har.

Men visst, du som ännu inte har något påskpynt och inte heller kan hitta begagnat pynt på Myrorna eller hos någon som vill minska sitt pyntförråd, du får förstås gärna tänka på det här med att låta bli påskfjädrar.

Alla dessa val vi måste göra trots att infon vi behöver för att välja inte finns

Betydligt värre än att vi var tvungna att skaffa ny vattenkokare är att vi förmodligen måste skaffa ny diskmaskin.

Fast grundproblemet är i någon mån detsamma: Jag vill ha en bra pryl som uppfyller vissa kriterier och som dessutom håller länge – och det finns ingen chans att få reda på de saker jag vill veta om prylen, för det är inte den info som anses väsentlig att tala om.

Den diskmaskin vi har har väl egentligen aldrig varit jättebra. Irritationsmomenten handlar bland annat om att nästan inga glas egentligen passar bra utan det är ett evigt pusslande för att lösa på bästa möjliga sätt. Men det riktigt stora irritationsmomentet sedan flera år tillbaka är att glas inte blir rena utan istället smutsiga. Äckligt gojs som kommer någonstans ifrån i diskmaskinen fastnar inuti glasen och torkas sedan fast under torkprogrammet. Och sedan får man diska om glasen. Allt större andel av glasen ju längre tiden går. Snart alla glas.

Det är därför vi behöver en ny diskmaskin. För trots alla möjliga sorters rengöringsförsök så blir det inte bättre utan bara värre.

Jag vill ha en diskmaskin

  • som diskar disken ren
  • som inte drar för mycket energi och vatten
  • som håller lääänge och som det finns reservdelar till och som går att laga om den går sönder utan att det blir för dyrt eller svårt
  • där det går att passa in de vanliga glas och tallrikar och annat vi använder på ett hyfsat rationellt sätt så att jag inte behöver ha ångest över detta varje dag

När man kommer in i affären som säljer dylika prylar är den första frågan man får om man vill ha en vit eller en rostfri diskmaskin. What? Tja, jag skiter i vilket, vi har både rostfria och vita ”vitvaror” i vårt kök, och jag är inte ute efter en prydnadssak utan ett bruksföremål.

Tillverkarnas information verkar vara väligt inriktad på sånt som till exempel vinglas. Som vilka lösningar de har för att vinglasen ska stå stadigt och för att vinglasen ska bli perfekt glasklara. Och ärligt talat skiter jag i det. Jag vill ha en diskmaskin som är konstruerad för att passa till våra helt vanliga jävla dricksglas. (Efter diskussioner med vänner har jag förstått att det inte bara är vår diskmaskin som är helkass på det området.) Och så talar de gärna om vilken specialteknik de har för torkningen (fast det verkar vara samma för alla). Och att de har specialinställningar som gör att jag kan få diskmaskinen att starta vid en speciell tidpunkt. (What? Är den full så sätter jag igång den så att saker kan bli rena.)

Tillverkarna är numera bra på att tala om vilken energiklass deras produkter hör till – för det är det lagkrav på. Å andra sidan finns det inget sätt att veta hur länge de verkligen uppfyller detta – hamnar diskmaskinen fortfarande in samma energiklass efter fem års slitage? Och om jag minns rätt visar en del av de tester som gjorts att det verkar tveksamt om klassningarna ens stämmer när prylarna är nya?

Funkar maskinen över huvud taget efter fem år? För det är också en väsentlig sak: att den ska hålla, inte behöva ersättas. Kvalitet, helt enkelt. I det fallet är det Miele som hardet goda ryktet om sig: att sakerna faktiskt ska hålla skitlänge. Eller som de skriver på sin webb:

Som enda tillverkare i branschen så utvecklar, tillverkar och testar vi på Miele våra produkter för en driftstid motsvarande hela 20 års normal användning.

Det låter ju precis som det jag vill ha. – Men hur kommer det sig då att vitvarukedjan Elon (som vår lokala butik tillhör) ger fem års garanti på diskmaskiner från Cylinda, Huskvarna, Bosch, Siemens, Asko, Whirlpool – men inte på Miele?

Jag tycker det här suger. Jag tycker inte jag som kunde ska behöva sitta och leta efter den här sortens information och göra dessa avvägningar för varenda sak jag ska köpa – jag vill kunna veta att de saker jag köper är gjorda för att hålla länge.

Som en vän påpekade, det borde vara dags att köpa tjänsten fungerande diskmaskin. Ungefär som med Xerox kopiatorer. Men det är nog långt kvar till motsvarande tjänster för privatmarknaden.

Och så länge är det upp till mig – och varje annan enskild konsument – att själv göra alla dessa bedömningar. Det är det vi ska använda vårt fria val till: ångest.

Hur man än vänder sig…

Så vi behövde alltså en ny vattenkokare… För vattenkokaren är helt klart den pryl i köket som används absolut mest – till te, kaffe, nyponsoppa, pastavatten… Utan vattenkokare funkar liksom inget.

Det finns ju förstås en massa kriterier jag vill att en vattenkokare ska uppfylla. Och det är inte alls de kriterierna som de som säljer vattenkokare verkar intresserade av att informera om så att man ska kunna göra en vettig bedömning.

Jag vill ha en vattenkokare som inte är av plast (av miljö- och hälsoskäl), jag vill att den ska kunna hålla länge, den ska funka att hantera även för barnen, det ska gå att koka MYCKET vatten på en gång (för det behövs när man ska ha en hel kanna te eller fixa pastavatten).

Vilken färg det är på utsidan tycker jag däremot är ganska ointressant, faktiskt.

Nu gick vi på storlek och modell (för hållbarheten). Den kanna vi köpt idag är på 1,8 liter. Och handtaget sitter liksom uppepå, vilket innebär att den inte har någon fästpunkt för handtaget långt ner på kannans sidan där det kan bli stora påfrestningar (för det var där den förra kannan började läcka…)

Denna nya vattenkokarkanna är en OBH Nordica. Jag hoppas den ska vara snäll och trevlig och hålla länge.

Men så var det det där med att koka små mängder. Jag tyckte jag hade kollat och att det var en minimimängd på 0,5 liter, som det brukar vara på de flesta stora kannor. Men nu när jag satte igång kannan för första gången konstaterade jag att man måste koka minst 0,8 liter!

Hur man än försöker göra rätt så har man alltid rumpan bak och svartepetter i fickan, eller nåt.