Category Archives: Mina bästa

Man ska umgås med sina barn dygnet runt livet ut, annars är man ingen bra förälder

Innan man får barn heter det att barn är inget hinder – man kan, och ska, fortsätta leva precis som innan: ta med barnen på de saker man hittar på och i de situationer som uppstår. Barnen kan vara med på allt, och de anpassar sig. Det används bland annat som argument för att övertyga dem som blivit oplanerat gravida och är osäkra på om de ska behålla barnet.

När barnet väl är fött inser man att situationen är en helt annan. (Åtminstone för alla oss som inte fått den typ av barn som är stillsamma ständigt nöjda dockor.) Det tar tid att få med sig alla saker som behövs för att kunna ta med barnet. Det tar tid att få på barnet lämpliga kläder, och byta blöjor som alltid behöver bytas just när man ska komma iväg. Passa tider är bara att glömma. Barnet blir snabbt uttråkat och skriker och gnäller när man ägnar sig åt något. Eller, när det blivit så stort att det kan förflytta sig, sticker åt ett annat håll så fort man vill stanna och titta eller sitta och lyssna eller vad det nu är.

Kortfattat: en hel massa saker blir helt omöjliga att göra. En hel massa andra saker blir helt meningslösa att göra, eftersom man ändå bara får ägna sig åt att ta hand om barnet, hindra barnet, roa barnet – och det är för övrigt ändå alltid enklare att göra hemma.

Dessutom så kommer en hel massa av de saker man skulle vilja göra, och som man skulle ha gjort om man inte hade barnet, att klassas som olämpliga saker att göra när man har med barnen (och även om man lämnar barnen hemma – bara för att man är förälder, helt enkelt). Denna klassning görs i många fall av ungefär samma människor som hävdade att man kan och ska fortsätta leva samma liv som innan när man fått barn.

För när man fått barn, då ska man bara vilja vara med barnet/barnen varje sekund – dygnet runt, året runt.

”Man skaffar väl inte barn för att sedan lämna bort dem?” är ett vanligt argument. Argument för att inte lämna barn hos dagmamma, förskola – eller ens med pappan.

Har man nu väl skaffat barn, då ska man helt enkelt överge allt annat. Inte jobba förrän tidigast när barnet flyttat hemifrån. Aldrig umgås med den andra föräldern på tu man hand.

Möjligen kan mor- eller farföräldrarna vara betrodda. Men detta självklart bara om man inte lämnar barnen på dagis mer än typ tre timmar per dag. Barnen måste ju umgås med sina föräldrar de flesta av dygnets vakna timmar!

Och jo, släktskap är den absolut viktigaste faktorn för vem det duger att barnet umgås med! Det är DÅLIGT för barnet att vara med förskolepersonal eller dagmamman.

Ja, jag tycker det är märkligt. Förskolepersonalen har valt att jobba med barn, och har kompetens. Dagmamman har i alla fall viss formell kompetens, och i vårt fall lång erfarenhet, och har också valt jobbet. Och barnen är där varje dag, och känner dagmamman väl (och vise versa). Medan mor- och farföräldrar träffar barnen mycket mer sällan, och är ovanare vid små barn. På vilket sätt är dagmamman ett sämre umgänge än mormor?

Nej, jag har inte skaffat barn för att umgås med dem varje vaken och sovande minut. Jag vill inte det. Lika litet som jag nu, när jag inte är nyförälskad, skulle vilja umgås varje minut med min man. Ja, jag umgås gärna med både barnen och mannen, tillsammans och var för sig. Men inte jämt. Jag har behov av att vara själv, eller för den delen med andra människor, också. Jag är inte bara mamma. Bara för att jag blivit mamma så har inte personen jag var innan plötsligt raderats från jordens yta.

Och mina barn behöver få en chans att utvecklas till egna individer. Utan att mamma – eller pappa – ständigt är där och övervakar eller har koll på precis varje ögonblick av deras uppväxt.

Jag har för övrigt alltid tyckt synd om de där barnen vars mammor alltid var med, alltid vare hemma med dem, aldrig släppte iväg dem. På något vis fick de… aldrig chansen att utvecklas. Personligen tror jag att det i längden är mer hämmande.

Matsvinnet (- stoppa det, stoppa det!), flaskvatten och äppelpinnar

Det pratas matsvinn på nyheterna. Igen. Matsvinnet är ofta på tapeten, som ett miljö- och resursproblem. Helt säkert med all rätt.

Men jag blir lika konfunderad varje gång över hur man har räknat. Si och så många kilo, si och så stor andel av den producerade maten.

Hur får man fram dessa uppgifter? Och framför allt, hur bedömer man vad som är normalt svinn (som inte ska räknas som svinn) för varje enskild produkt?

Väger man? Eller låter man folk bedöma själva?

Beroende på vem som gör bedömningen av vad som är svinn, vad är skräp/oätligt och vad som faktiskt ätits så blir ju resultatet väldigt olika.

Ta en purjo. För mig är det självklart att använda hela purjon, utom möjligen delar som är torra och fula; jag skär oftast bort typ yttersta centimetern i toppen och rothåren nertill. Men det finns ju personer som tar det för fullkomligt självklart att inte använda något av den mörkgröna delen.

Eller blomkål. Där försöker jag använda så mycket som möjligt av bladen också (beroende på vad jag lagar, förstås). Men jag tror att de flesta tar bort ”det gröna”. Räknas bladen som svinn eller tas det bort från beräkningarna? Broccoli har jag dock väldigt svårt att begripa när man inte använder stjälken utan bara ”buketterna”. Vilket slöseri! – Men om man köper fryst broccoli, så kan man ju inte välja annat. Räknas det då som svinn från produktionen?

Eller ett äpple. Räknas det som matsvinn när folk lämnar en äppelskrutt? Jag äter periodvis allt utom pinnen.

Hur är det med potatisskal? Morotsskal? Apelsinsskal?

___________________________

En annan aspekt av matsvinnet är det här med att inte slänga matrester. Grejen är ju att det ofta är en så liten liten rest att det liksom inte är lönt att stoppa in den i kylskåpet, för att den aldrig kommer att räcka någon vart utan bara kommer att bli stående tills den måste slängas och burken måste diskas.

Därför känns det smidigare att inte stoppa den i kylen. Men slänga ska man ju inte göra, då ökar svinnet. Alltså måste man ju ta upp resten.

I längden torde det innebära att man blir tjock.

_____________________

Ett relaterat spår är det här med flaskvatten. Flaskvatten ska man inte köpa, det är dåligt för miljön, för att man transportera vatten långt, helt i onödan.

Jovisst. Men transporterna är väl ungefär lika långa om det är läsk i flaskan?

För alltså, ärligt talat, valet står ju inte mellan flaskvatten och kranvatten. Det står mellan flaskvatten och annan dryck i flaska. Flaskvatten köper man när man befinner sig någonstans där man inte kan få fatt i kranvatten men måste ha något att dricka – när man är på resande fot och inte har något med sig. Vatten (i flaska på grund av omständigheterna) är det hälsosamma alternativet, till skillnad från läsk.

Jag tror inte miljön mår våldsamt mycket sämre av att jag i det läget väljer en flaska med vatten än en flaska med läsk. Men jag mår bättre av vattnet.

”Lyckopiller”

Jaha, då är det dags igen. Den här gången är det Alexandra Pascalidou som skriver att ”… lyckopiller skrivs ut med lätt hand” i sin kolumn i Metro. Kort sammanfattat menar Alexandra att människor är för fokuserade på att jaga lyckan, men att man inte når lyckan om man inte får kämpa lite och ha lite motgångar. Utskrivandet av lyckopillren är en del i hennes uppradning av exempel på vad folk gör i jakten på lyckan.

Återigen används alltså det nedsättande och felaktiga begreppet ”lyckopiller”. Jag hoppades att folk – eller i alla fall seriöst, hyfsat allmänbildat folk – vid det här laget skulle ha koll på att ”lyckopiller” inte har något med lycka att göra.

Det som kallas ”lyckopiller” är SSRI, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare.

Serotonin är en signalsubstans som behövs för kommunikationen i nervsystemet (alltså bland annat hjärnan). Brist på serotonin kan ge depression, ångest och liknande problem. SSRI gör att receptorer i nervcellernas yta inte håller fast serotoninet, och då finns det mer serotonin fritt att tillgå – det vill säga bristen motverkas.

”Lyckopiller” är alltså inte något man tar för att bli lycklig – det är ingen billig enkel genväg i jakten på lycka. Det är en medicin för människor som av någon anledning – medicinsk eller orsakad av omständigheter i personens liv – lider av en brist. Det är därför i praktiken ett redskap, ett verktyg, för att kunna leva ett normalt liv, istället för ett liv med handikapp.

Ångest och depression är inget man kastar av sig med en klackspark.

Människor som lever med ångest eller depression är inte alls de människor som söker den enkla vägen till lyckan. Ångest kan vara kopplad till ett överdrivet stort ansvarskännande, skuld och dåligt samvete. Den deprimerade har svårt att se glädjen i livet, för att allt jobbigt överskuggar så totalt. Detta är inte människor som blundar för de problem och svårigheter som finns i världen eller i deras närmsta omgivning, utan människor som i alldeles för liten utsträckning klarar av att blunda för problemen.

SSRI är ingen väg till lyckan. Det är en väg upp till ett normalläge, eller ett läge något närmre det som är normalt. Det ger en möjlighet att uppleva tillvaron på ett sätt som andra människor gör. En möjlighet att leva istället för att bara överleva. Eller, för en del, en möjlighet just bara att överleva.

Och det är inget som skrivs ut med lätt hand. Eller, möjligen skrivs det ut lätt, men oftast har man snarast väntat längre än man borde innan man faktiskt går till doktorn och pratar om problemen. För det finns så många fördomar. Och det är så diffusa symptom. Så man går inte till doktorn förrän det är riktigt illa.

I alla fall inte om man inte varit nere och vänt i mörkret innan. Efter ett par-tre vändor lär man sig att känna igen när det är på gång, och kan agera i tid.

Tro mig, Alexandra, jag har kämpat hårt. Jag har haft motgångar. Och det är inte så att allt som inte dödar stärker en. Om det inte vore för ”lyckopiller” så skulle jag kanske inte haft kraft att resa mig igen – eller så skulle det ha tagit ofantligt mycket längre tid, och tagit mycket mer av kraften från min omgivning – som kanske inte skulle orkat.

Tack vare dessa ”lyckopiller” har mina barn en mamma som kan finnas och orka vara en individ med egen kraft och egna intressen att stå upp för (vilket väl är en grundförutsättning för att inte curla).

Tack vare dessa ”lyckopiller” hade jag faktiskt kraft att skaffa ett andra barn och kraft att komma tillbaka till livet och vidare i livet.

Lyckan i sig skapas på helt andra sätt. Och jag vet inte ens om jag strävar efter lycka. Lycka är något som infinner sig ibland, i magiska ögonblick. Inget att bygga livet utifrån.

För den som vill allmänbilda sig mer inom området rekommenderar jag FASS.

Vem är jag att förbjuda någon att ha klänning?

Klänning är ett väldigt opraktiskt plagg. I alla fall i många situationer. En fin, ömtålig klänning hindrar förstås en hel del lekar och andra aktiviteter. Klänningen kan gå sönder. Och den kanske inte håller en ordentligt varm. Jag har sällan på mig klänning när jag ska till jobbet, just för att jag tycker det är ett opraktiskt plagg. (Klänningar har dessutom sällan vettiga fickor, vilket jag tycker är en förutsättning för att jag ska kunna ge mig iväg på något som kräver ”ansvar”.)

Men klänning är också ett alldeles underbart plagg. En skön sommarklänning är så enkel att bara dra på sig, och så är man klädd. Inget kan ersätta den luftiga känslan av tunt tyg som sveper och fladdrar runt benen i en virvlande dans. Och när man pottränar ett barn är klänning ett jättesmidigt plagg :-)

Så ja, klänning är både väldigt opraktiskt och alldeles underbart. Jag vill inte ha klänning jämt, men det finns många tillfällen när jag inte vill välja bort klänning.

Detsamma gäller förstås mina barn: jag vill erbjuda dem samma möjligheter som mig själv. Om det är något jag gillar så vill jag förstås ge dem möjligheten att få samma positiva upplevelse. Mat, musik, intressen, kläder.

Men mina barn är pojkar.

Jaha? Än sen?

Vill de ha klänning så får de det. Vem är jag att förbjuda det? Vem är jag att förbjud dem att använda ett klädesplagg jag själv älskar? Det finns inga vettiga rationella skäl. Klänning är inte på något vis farligt, ohälsosamt, giftigt (inte mer än andra kläder).

__________________

Min grundläggande princip när jag handlat kläder till våra barn har alltid varit att alla kläderna ska de kunna ha oavsett om de är pojkar eller flickor – det har liksom varit gränsen för mig, att aldrig köpa ett plagg om jag inte också hade kunnat köpa det om barnet hade haft motsatt kön.

Jag har alltså två pojkar, och både har fått gå i klänning när de velat. Periodvis har de varit väldigt klänningglada.

Myndigheter, tillit och rekommendationer

”Litar du på myndigheter?”

Ovanstående är en vanlig webbfråga på aftonbladet och liknande ställen. Eller någon variant: ”Har du förtroende för myndigheter?” eller ”Litar du på myndigheternas rekommendationer?”

Orsaken är oftast någon artikel som ifrågasätter något en myndighet har gjort. Ibland handlar det om att någon på en myndighet – chef, eller tjänsteman, eller någon annan – gjort bort sig. Men lika ofta handlar det bara om att tidningen, eller någon som tidningen skriver om, inte håller med myndigheten. Eller att myndigheten gjort en annan bedömning, kanske beroende på tillgång till andra kunskapsunderlag eller andra värderingar. Eller att myndigheten helt enkelt bara gör sitt jobb, det vill säga genomför det som riksdagen beslutat om. (Eller kommun- eller landstingspolitiker i tillämpbara fall.)

Ser man till svaren på webbfrågorna så är det skrämmande få som litar på myndigheter. (Nej, jag vet att det inte är ett representativt utsnitt av befolkningen som röstar.) Läser man kommentarer till artiklar eller följer diskussioner på en del webbforum eller på insändarsidorna i dagstidningar så är tilliten ännu sämre.

Läser man vidare så inser man att många av dessa människor har en märklig uppfattning om vad som ska betraktas som myndigheter. De inkluderar banker, försäkringsbolag, idrottsföreningar – kort sagt alla sorters organiserade sammanslutningar av människor (utom de som de själva är med i). Alla som inte håller med dem är onda myndigheter som är emot dem och vill dem illa.

Om vi nu trots allt håller oss till riktiga myndigheter, så är det ju i många fall så att de inte själva har någon möjlighet att påverka hur besluten ska tas. De har att hålla sig till de lagar och andra beslut som riksdagen tagit – myndigheten är bara genomförare. Det är inte försäkringskassans fel att riksdagen fattat beslut om idiotiska regler för sjukförsäkringen. Och riksdagen i sin tur är vald av svenska folket. Det är svenska folket som är orsak till sjukförsäkringens utformning. (Men det är sant, de flesta av de här myndighetstvivlarna är väl förmodligen även politikerföraktare.)

I de fall det är myndigheter som beslutar om förutsättningar, eller gör rekommendationer, så gör de det baserat på tillgänglig kunskap och utifrån erfarenhet. Jag utgår från att de allra flesta som jobbar på myndigheter är gott och väl kompetenta att göra sitt jobb. De som har tjänster som kräver kunskap har oftast gedigen utbildning. I de flesta fall är de dessutom eldsjälar och brinner för de frågor de jobbar med. (Nej, man jobbar inte på myndigheter för att det är ekonomiskt lukrativt.) Visst finns det rötägg, men knappast fler än inom det privata. Och generellt sett bör den som jobbar med frågorna ha bättre kunskap i ämnet än jag som lekman.

Litar jag då alltid blint på alla uttalanden, beslut och rekommendationer från en myndighet?

Självklart inte. Man måste alltid väga det mot sin egen kunskap, sina egna principer och sin egen moral. En rekommendation från en myndighet tar inte nödvändigtvis samma hänsyn som jag önskar, och då får jag prioritera annorlunda. Ett myndighetsbeslut kan vara felaktigt fattat, utifrån lagar och andra regler, och då bör man förstås överklaga. Eller så kan man tycka att lagen i sig är felaktig, och då får man jobba för att ändra reglerna, d.v.s. driva frågan politiskt, oavsett om man gör det genom partipolitik eller genom andra metoder som insändare, namninsamlingar eller demonstrationer. Och ja, självklart har myndigheter gjort, och gör, många felaktigheter. De som jobbar på myndigheter är också människor.

Jag menar alltså inte på något vis att allt som myndigheter gör är bra. Det jag vänder mig mot är det slentrianmässiga att betrakta allt som kommer från myndigheter, allt myndigheter gör, som ont och dåligt.

Å andra sidan så tycker jag inte heller man blåögt ska lita rakt upp och ner på allt bara för att det kommer från en myndighet.

Ska jag, som privatperson, ta ett viktigt beslut gällande mitt liv – det kan handla om utbildning eller vaccin eller nåt helt annat – så har jag själv ett ansvar att ta reda på fakta. Myndigheterna kan hjälpa mig, bistå med fakta och underlag och rekommendationer. Men precis som i alla andra viktiga sammanhang så bör jag undersöka flera olika kunskapskällor, och sedan ta ett välavvägt beslut. Om jag sedan inte är nöjd med det beslut jag tog, kan jag inte heller skylla på myndigheterna. Rekommendationer är just rekommendationer. Och myndigheter kan inte heller med exakthet förutspå framtiden – lika lite som någon annan. Att en myndighet inte lyckades förutspå allt är inget skäl att inte lita på myndigheter. (Vad gäller svininfluensavaccineringen så tror jag att de allra flesta, liksom jag, läste en massa, resonerade och vände och vred, innan man slutligen bestämde sig för det ena eller andra. Det var inte några hastiga ogenomtänkta beslut där man blåögt svalde allt. Och man var medveten om att det trots allt fanns risker – men att det var en avvägning av vilka risker som var störst.)

Alltså, sammanfattningsvis: Jag anser att man ska utgå från att myndigheter är kompetenta och gör huvudsakligen goda bedömningar och tar korrekta beslut utifrån givna förutsättningar samt att de vill väl, men man ska alltid (i alla sammanhang) har ett grundläggande kritiskt synsätt och själv väga samman sin kunskap till ett beslut man själv kan ta ansvar för.

Om att ta ansvar och vara präktig

”Det är allas ansvar” säger man ibland, till exempel när det gäller miljöfrågor. Och som kommentar till detta sägs ibland lite elakt att ”Allas ansvar är ingens ansvar” – alltså, om ingen utpekas som specifikt ansvarig så kommer ingen heller att ta ansvaret frivilligt, utan alla kommer att förvänta sig att någon annan ska lösa problemen.

Folk blir så förvånade om man tar ansvar för något man inte måste ta ansvar för. Som när jag ringde kommunen för att tala om att det fanns ett livsfarligt hål i ett gräsparti vid en väg inne i huvudorten: marken hade sjunkit ner intill en dagvattenbrunn, och om någon trillade ner där skulle denne kunna skada sig rätt illa. (Jag såg hålet innan jag trillade ner.) Helt uppenbart var de inte vana vid att folk ringde för att tala om sådant, åtminstone inte för att förebygga. (Några timmar senare hade de faktiskt också åtgärdat hålet.) Eller när jag stannade bilen för att tala om för en stackars väntande på busshållplatsen varför bussen var sen (det var en trafikolycka, och jag hade, liksom bussen, suttit fast bakom olyckan, men jag med liten bil kom loss tidigare än bussen).

Nej, det man inte måste ta ansvar för ska man visst låta vara. Men om alla bara tar ansvar för det de, med striktast möjliga tolkning, är ansvariga för, så sker ju heller ingen (positiv) utveckling.

Men att ta ansvar är förstås präktigt. Och tydligen är det fult att vara präktig – det används som ett skällsord. Likaså är det fult att vara politiskt korrekt. Visst, ”alla” vet hur man borde leva och göra – men det är fult att i praktiken GÖRA så. Och ännu fulare är det förstås att påpeka för någon annan att de borde göra så. (Däremot är det helt OK att säga det bakom folks rygg.) Nä, man ska inte leva som man lär.

Ja, utom om det gäller inför barnen, då. Då är det mycket viktigt att leva som man lär, för barnen gör ju inte som man säger utan som man gör. Men det gäller uppenbarligen inte vuxna, för de är ett annat släkte. (Tja, ibland kan man ju undra…) För övrigt gäller det där med att man inte får påpeka om någon gör fel inte heller om det är barn. Om det är ett barn som gör fel så är det (enligt tyckare på nätet) helt OK att vilken förälder/vuxen som helst påpekar detta. Oavsett om denna vuxna har en vettig åsikt eller inte, får man anta – för vem bestämmer det?

Jag antar att det här hänger samman med samma mentalitet som gjorde att det var fult att lyckas i skolan. Och om man hade bra resultat så var det mycket mycket viktigt att också påpeka att man minsann inte alls hade pluggat, nästan inte något alls. Plugga var (är?) fult.

Anstränga sig att göra rätt är helt enkelt fult.

Hur har det blivit så?
Är det för att man då, per definition, pekar ut att man själv, eller någon annan för den delen, är bättre än någon annan? Är det kopplat till indoktrineringen under hela skoltiden (och alla andra sammanhang) om allas exakt lika stora värde, och jantelagens tankar om att inte framhäva sig själv?

Och hur kommer det sig att det bara är människor med väldigt ytliga ideal och intressen som lyckats komma ur detta, och att det bara är i de sammanhangen det verkar vara okej att framhäva sig själv?

Hur ska vi ändra på detta? Hur kan vi få det att bli positivt, häftigt och eftersträvansvärt att vara präktig och ta ansvar?

Matfanatism och hela gråskalan

Det är populärt med matfanatism för tillfället. Men det ligger inte för mig, varken som princip eller mer praktiskt.

En variant av det är vegetarianism. (Ta inte illa upp, vegetarianer. Jag kom bara inte på något bättre ord än fanatism. Men jag förstår och respekterar att man kan komma till en annan slutsats än jag :-))

Jag är helt med på att köttkonsumtion (eller snarast -produktion) är ett stort miljöproblem, att vi behöver minska köttkonsumtionen. Och jag är helt med på att djurhållningen inte alltid är den bästa.

Men jag tycker ändå inte att det är så enkelt som att allt är svart eller vitt. Jag tänker inte bli vegetarian. Jag tänker inte ens ta ett principmässigt beslut om en vegetarisk dag i veckan.

Jag äter gärna vegetarisk mat.

Men det finns djurhållare som tar bra hand om sina djur. Om ingen köper deras dyrare produkter, så kan de inte fortsätta. Och då skulle ju ett val att inte äta kött missgynna de som gör bättre än genomsnittet. Likaså finns det djurhållare som anstränger sig att ge djuren bättre foder, ur miljöhänseende.

Och det finns djur som gör en god insats som naturvårdare, som betar gamla artrika betesmarker. Den biologiska mångfalden klarar sig inte utan denna insats. Dessa djur äter dessutom växtlighet som inte vi människor kan äta, och marken är mager och har inte lönat sig för odling.

Äter jag viltkött så är det djur som fått leva ganska lyckligt fram till dödsögonblicket.

Dessutom, när djuret redan är uppfött (om det är ett tamt djur) och dött, så är det trots allt bättre att köttet äts. Tänk annars vilket slöseri med det stackars djurets liv och alla de resurser som använts, om det sedan bara slängs! Så därför letar jag igenom affärernas köttdiskar och köper kött som är bäst före innevarande datum, eller till och med passerat bäst före-datum med en eller två dagar, och får oftast köpa det för halva priset. (Hittills har det aldrig varit fel på det.) Ingenting skulle bli bättre, vare sig miljömässigt eller djurskyddsmässigt, av att det köttet istället slängdes.

Däremot försöker jag minska på köttätandet här hemma, sett till totala mängder. Det behöver inte vara mycket kött per person/portion. Äter man en god köttbit så är det ju ändå ofta de första tuggorna, när köttbiten är alldeles nystekt och varm, som är godast. Alltså behöver köttbiten inte vara större än 100 gram – man kan ändå njuta rejält :-) (Ja, kött är gott.)

Men vegetariskt en dag i veckan, då?

Mnja… Jag försöker laga vegetariskt ibland. Barnen älskar grönsaker, åtminstone en hel del sorter. Men små växande barn behöver ett vettigt proteintillskott. Och barnen är inte särskilt förtjusta i bönor, linser och kikärtor. Jag jobbar på saken, kan vi säga: jobbar på att de ska vänja sig. Och då är det en betydligt framkomligare att laga mat som de tycker om, och smyga in lite linser och bönor så att de vänjer sig allteftersom. Om det då innebär att maträtten också innehåller kött eller fisk, eller lite köttbuljong eller nåt liknande, så tycker jag ändå att det är rätt val – hellre än att ”tvinga” på dem mat de inte gillar och som de därmed kommer att bli ännu mer negtivt inställda till. I det långa loppet tror jag det istället ökar möjligheten att äta mer vegetariskt, förhoppningsvis under resten av deras liv.

Dessutom äter jag en hel del vegetariskt. Jag har konstaterat att olika varianter på grytor med linser, bönor och kikärtor är jättesmidig mat att laga i stor mängd och frysa in och ha med som lunchlåda. Då behöver jag dessutom inte ta hänsyn till barnens smak. Men då är det ju bara vegetarisk lunch, inte en helvegetarisk dag.

En annan form av matextremism som blivit poppis är LCHF. Massor med fett och inga kolhydrater. Och så en hel del protein också, tror jag.

Dels tror jag personligen inte alls att det är bra att helt skippa kolhydrater – jag tror kroppen behöver dem. Nu är det alldeles för länge sedan jag läste cellbiologi, såjag nöjer mig med att skriva ”jag tror” – jag kan helt enkelt inte redogöra för cellens kemiska processer längre. Men jag är övertygad om att kroppen behöver både kolhydrater och fett – jag tror inte det är bra att utesluta någotdera i längden. (Det finns säkert undantag, beroende på olika typer av sjukdomar, när kroppen kanske fungerar bättre med en viss diet av detta slag – men nu snackar vi ”normala” människor.) Däremot är det säkert sunt att försöka balansera, just så att det inte blir för mycket av det wena eller det andra. och var optimum ligger varierar säkert från person till person, och beror både på genetiska faktorer och vilket liv man lever.

En annan aspekt av en kost som denna är kopplad till resonemanget ovan, om kött. Om vi ska minska köttkonsumtionen, men ändå bli mätta, så måste vi ju äta annat som är mindre resurskrävande ur framställningshänseende. Alltså mer cerealier och grönsaker etc. Att kombinera detta med att skippa kolhydrater verkar minst sagt svårt – eller? Och produktion av feta ostar, smör, grädde etc (”vegetariska” högfettprodukter) är förstås också mycket resursslukande.

Och ja, det är förmodligen möjligt att till och med äta veganskt och LCHF. Men jag gissar på att det är dyrt och komplicerat, och förmodligen blir det ganska enformig kosthållning.

Men nej, vi äter inte lightprodukter heller, och inga margariner (utom bregott). Riktigt fett är gott och nyttigt, i lagom mängd.

Så… jag försöker äta sunt och varierat. Både fett och kolhydrater. Mycket grönsaker, men inte helt vegetariskt. (Och förstås med en massa andra miljöhänsyn.)

Lagom är bäst.

Om hur man mår när man inte stämmer med mallen

Annica Dahlström är i farten igen. Den här gången tycker hon sig se kopplingar mellan att barn och unga mår sämre (hur hon nu bevisar det) och framför allt två saker: dels att barn placeras i barnomsorg från ungefär ett års ålder, dels att ”de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn”.

Jag antar att jag, ungefär, faller inom kategorin unga som mår dåligt. Okej, jag är inte så ung längre – det är nog några år sedan jag faktiskt föll ur kategorin unga. Men ändå. Jag hörde dit för inte så länge sedan – redan när jag hörde dit pratades det om hur dåligt unga mår.

Självklart kan jag inte motbevisa Annica Dahlström, bara baserat på mina egna erfarenheter, för jag är bara en person, och därmed irrelevant för statitistiken ur det hänseendet. (Å andra sidan kan man ju fråga sig vilken statistik det är hon använt, när man läser den här repliken.) Jag tror själv inte att det knappa år jag gick på dagis (fram till knappt två års ålder) eller alla åren hos dagmamma senare varit avgörande för mitt mående. Men dagistiden kan jag förstås inte minnas något alls av, jag var helt enkelt alldeles för liten för att minnas.

Det jag däremot vet, vill jag hävda, är att en kraftigt bidragande orsak till mitt mående (i form av problem med självkänsla, ångest och balanserande i att våga vara mig själv) är att jag inte passat in i mallen. Jag har inte följt mallen för hur jag ska vara som flicka/tjej/kvinna. Jag har tyckt för mycket, pratat för mycket, märkts för mycket, ”tagit för mycket plats” – redan sedan tidig ålder. Detta är hur och vem jag är, och den jag varit alldeles spontant. Men det har inte alltid varit accepterat – bland lärare, klasskamrater, grannar eller för den delen familj och släkt. På olika sätt har jag fått veta att så där bör jag inte säga, vara, göra – på sätt som gjort ont i själen. Och hur gärna man än vill att det inte ska påverka, så gör det självklart det. Det som en gång var ett självklart att vara just jag själv, utan att tänka närmre på det, är istället något jag kämpar med att stå upp för, ett medvetet val som jag vet kan få jobbiga konsekvenser och dessutom kan riva upp gamla minnen. Och detta är en del i de krav jag ställer på mig själv och de demoner jag slåss med.

Alltså, i korthet: det faktum att jag inte stämmer med den gängse stereotypen av hur jag, baserat på mitt biologiska kön, bör vara, är en viktig orsak till att jag periodvis inte mår så bra.

Den stora poängen med feminism och genusdiskussioner är att ingen ska tvingas in i en roll – intressen, smak, yrken, utbildning, krav, etc – baserat på sitt biologiska kön, utan man ska lika möjligheter (och skyldigheter) oavsett kön. Huruvida det finns statistiska skillnader mellan könen eller inte – och om det råder det nog också delade meningar – är inte intressant. Det viktiga är att alla är individer, och ingen ska placeras i ett fack, baserat på kön. Lika lite som baserat på hudfärg eller religion.

Och så var det det där med religion, då…

I begynnelsen var… en liten by på landet. Där fanns en liten kyrka, ett församlingshem, söndagsskola, kyrkans barntimmar och kyrkans barnkör. Och inte så mycket mer.
En bit utanför den lilla byn bodde en liten flicka i ett stort gult hus.

Den lilla flickan var förstås jag.

Det var den värld jag växte upp i. Inte så att kyrkan var en oerhört viktig del av mitt liv – vi var inte ofantligt religiösa eller så. De gånger jag i gick i kyrkan var de gånger kören skulle sjunga samt julottan och skolavslutningen. Men kyrkan, eller tron på Gud, var liksom en naturlig del av livet. En självklarhet. Så var det. Och den som ifrågasatte detta, argumenterade jag nog emot

Det är egentligen ganska märkligt. För jag var egentligen tidig på att ifrågasätta. Men just denna sak var jag bergfast övertygad om.

Eller är det kanske just så det är? Att när jag är övertygad om något så är jag det, och då går det inte att rubba mig. Men oftast så baseras denna övertygelse på något, på mina erfarenheter och slutsatser. I frågan om religionen så accepterade jag den lösning, det svar, som serverades åt mig.

Kanske för att det var en tilltalande lösning. Det gav svar på en massa frågor. Den gav en stomme, en världsbild. En trygghet. En mening. Ett svar på varför och vad händer sedan.

En tilltalande saga. Och sagor är sköna att tro på. De flesta sagor FÅR man inte tro på. Man vet ju att de inte är sanna. Det här är liksom undantaget: man får lov att tro på sagan.

Så – jag ifrågasatte aldrig. Jag var nöjd med hur det var.

Jag konfirmerades utan att ha ifrågasatt något av det. (Fast vi ägnade egentligen inte konfirmationsundervisningen särskilt mycket åt religiösa frågor.) Jag var liksom övertygad.

På gymnasiet gick vi nog in i kristendomen på ett lite annat sätt på religionstimmarna. Jag hängde väl i huvudsak fast i att jag trodde på det.
Men någonstans började jag liksom ändå fundera. Ställde jag verkligen upp på allt det där?
Treenigheten kunde jag inte hålla med om
Jungfrufödsel kändes som blajblaj

Men jo, jag trodde nog ändå på Gud. Bara inte på alla detaljer.

Sedan började jag läsa en massa om modergudinnereligioner och om andra religioner som funnits i området före judendomen. Och allt mer började jag ifrågasätta, en del i taget.

Jag började plugga biologi på universitetet. Det var morfologi och systematik och evolution. Archaeabakterier och eubakterier och eukaryoter. Plattmaskar och slemsvampar, kammaneter och kottepalmer. Endosymbios och mitokondrier och kloroplaster. Och virus. RNA och DNA och självreplikerande molekyler. Artbildning och kromosomtalsfördubbling och evolutionärt stabila strategier. Slump och mutationer och urval och ökad genfrekvens.

Och nånstans, någon gång – jag vet inte när, för det kom smygande – så tvingades jag inse att jag hade släppt alla bitarna. Det fanns inget kvar.
Jag trodde inte på gud. Inte på den kristna guden, inte på någon modergudinna eller något gudomligt väsen.

Jag trodde enkom och bara på slumpen och naturlagarna.

Fy sjutton vad jobbigt!

Det tog tid innan jag accepterade det, ens för mig själv. (Och ytterligare ett antal år innan jag accepterade det så fullt ut att jag tog den ärliga konsekvensen och gick ur kyrkan.)

Jag insåg att till viss del så hade det nog handlat om att jag VILLE tro. Jag ville ha tryggheten kvar. Jag ville ha min saga, mina myter, mina mysterier.
Nu hade jag bara förnuft och vetenskap kvar. De ger en massa svar, men de ger inte trygghet, för många av svaren är sorgliga. Det finns inga svar om mening och liv efter detta. För det FINNS ingen mening i ordets rätta bemärkelse. Ingen organism finns för en avsikt. Den finns för att det av slumpen uppkom en molekyl en gång i tiden, och denna molekyl har sedan fortsatt att replikera sig, men blivit lite fel – p.g.a. mutationer – på ”vägen”. Det är ju ingen mening. Och när man dör så dör man.

Jättemuntert.

Hade jag hellre fortsatt tro?
Ja.
Och nej.

Ja: det var tryggare, härligare, bättre på alla sätt och vis. Jag hängde kvar i det så länge jag kunde.
Men nej: jag kan aldrig önska att jag inte skulle kommit till… ”insikt”.

Jag var lyckligare med tro. Men jag kan aldrig önska mig tillbaka.

Men jag saknar det. Absolut. Och den tomhet som uppstod var säkert en bidragande orsak – och är fortfarande – till perioder med ångest och depression.

Under en period fick jag på ett fantastiskt sätt möjlighet att fylla ut tomrummet. Jag var med i en uppsättning av Jesus Christ Superstar. Där kunde jag leva ut hängivenheten, den där fulla övertygelsen, dyrkan. Där kunde jag ”tro” på HONOM, ryckas med, hylla honom. Gå upp i extasen. Allt detta samtidigt som jag visste att jag inte trodde på det. Jag kunde ha kakan även om jag visste att den var bakad av luft, att den inte fanns.

Kristus, dig vi följer
när och vart som helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Ser du att jag vinkar?
Dig vi hyllar helst.
Ja, jag tror på dig och Gud
– så säg att jag är frälst!
Jesus, jag är med dig.
Rör mig, rör mig, Jesus!
Jesus, du är min idol.
Kyss mig, kyss mig, Jesus!

Jag njöt. Jag fick min religiösa upplevelse, i några timmar flera kvällar i veckan. Utan att behöva förneka mig själv.

Saknaden var enorm efteråt.

Och sedan då?
Jo, som sagt var, jag gick slutligen ur kyrkan.
Jag är ateist.
Hade jag varit det redan från början, om jag hade tänkt efter? Har jag förändrats eller inte?

Och ja. Jag saknar sagan. Förnuftet är jävligt trist, och krävande. Sagan ger mer utrymme för… konstnärlig frihet
Men det är inte mycket att göra åt saken.

Fortsättning: Ja, det blev bättre! (Om att vara mamma – efter tre år)

Länge har jag tänkt att jag borde skriva en fortsättning – hur gick det sedan, liksom.

För det blir ju annars lätt så att man tror att det fortsatt vara lika jäkligt sedan också. Men det har det ju inte Det har blivit mycket bättre.

Och i och med att det blivit bättre, så har jag inte haft samma behov av att ”skriva av mig”. För vad ska man berätta, liksom? Öh… det har varit en massa bra Jag har letat sniglar med sonen, och tittat på bilar och blommor, och läst massvis med böcker, och lagat och ätit låtsasmat, och sjungit sånger, och sågat brädor…

*****************

Ja… det var kämpigt i början. Många gånger ångrade jag att vi skaffat barn… även om jag knappt ville erkänna det ens för mig själv.

Ångrar jag mig fortfarande? Nä.
Jag ångrar fortfarande delvis TIDPUNKTEN. Det VAR inte rätt tillfälle för mig att skaffa barn. Jag hade haft det stressigt ganska länge, var ganska trött och slutkörd. Jag hade behövt en paus, tid att njuta av huset, tid att börja sätta igång kreativa idéer, börja renovera. Det hade varit bättre att vänta något år.

Men jag ångrar inte Simon.

Och det går ju hand i hand. Hade vi inte skaffat barn just då, hade han inte blivit till just den dagen, så hade det ju inte blivit Simon. Det hade kanske blivit ett annat barn, som kanske också var bra, men det hade inte varit våran älskade Simon. – Och då blir det ju även knepigt att ens ångra tidpunkten…

Så är det egentligen med många saker här i livet.
Jag ångrar mitt val av utbildning. Det var inte rätt yrke för mig, när det väl kom till kritan.
Samtidigt har utbildningen gett mig så oerhört mycket på ett djupare plan. Jag skulle inte varit den jag är idag, om jag inte gått den utbildningen.
Och jag skulle aldrig ha träffat min sambo. Via en lite halvlång kedja av omständigheter ledde mitt val av utbildning och studieort ett antal år senare till att jag träffade min sambo (på en helt annan plats ). Och det ångrar jag ju inte Och därför är det också svårt att önska att jag hade pluggat något annat istället.

Nå. Tillbaka till huvudspåret.
Mamma.
Barn.

Det tog tid innan jag kunde säga att jag älskade Simon. I efterhand är det ganska logiskt för mig. Egentligen har jag snarast svårt att förstå dem som säger att de älskade sitt barn från samma ögonblick det föddes. Men jag antar att de måste mena något annat än jag menar.

För mig bygger ”att älska” på att jag känner en person och utifrån vem personen är så har jag kommit att hysa väldigt starka känslor för honom/henne. Grundförutsättningen för att älska är alltså att jag haft chansen att lära känna personen.

Men en liten nyfödd bebis KAN jag ju inte ha lärt känna. Han eller hon har mycket begränsade möjligheter att visa vad h*n känner, tycker, vill o.s.v. Visst, man kan känna varmt för ett barn ändå, och drömma om barnets framtid, eller tycka det är mysigt med barn, och en massa sådant. Men älska… det kommer liksom med tiden.

Och ja, jag älskar Simon. Han är en alldeles underbar person. Visst, vi har våra duster när vi är osams Men jag älskar ju honom ändå (även om jag inte älskar alla situationer vi hamnar i )

Många gånger har jag fått höra ”små barn, små bekymmer – stora barn, stora bekymmer”. Ja, av dem som inte själva upplevt spädbarnstiden som jobbig. Eller ”Vänta tills han kommer in i trotsåldern! Då blir det jobbigt.”.

Men jag håller inte med. (Hittills, ska jag förstås tillägga för säkerhets skull )
Han är nu alltså drygt 3 år. Och hittills upplever jag att det BARA blivit bättre och bättre. Ja, okej, det går ju alltid lite upp och lite ner… men som huvudsaklig utveckling, liksom. Och ja, vi HAR haft några omgångar av ”trots” (eller snarast intensiva utvecklingsfaser med mycket känslor i svall, med åsikter på kollisionskurs med mig och sambon och så). Men det mesta av det har ändå varit en stilla havsbris jämfört med eländet när han var bebis.

För det är ju så mycket lättare nu! Nu kan han prata, förmedla vad han vill/tycker/tänker/känner. Han pratar gärna och mycket. Han är bra på att uttrycka sina känslor och på att visa dem. Och nu kan han själv göra en massa saker, så han slipper bli frustrerad över att han inte kan. (Och kan han inte, så kan han tala om att det är problemet, och då finns det i alla fall en möjlighet att hantera det – eller en möjlighet att veta vad det är man inte hanterar )

Han är smart, intresserad, medkännande… Han kan pyssla om mamma när mamma behöver en kram eller klapp, han hjälper gärna till med disken eller att duka fram eller laga mat, han älskar att så fröer och titta på blommor i trädgården. Han har humor och en massa spring och hopp och stoj i benen.

Och vi har jätteroligt när vi bygger lego tillsammans

Ja, det är KUL att vara mamma.

Visst, ibland saknar jag fortfarande tiden när det fanns möjlighet att prata med sambon utan att bli avbruten. Att kunna göra saker på egen hand, utan att det är sent på kvällen och man är tvärtrött. Och det finns fortfarande många situationer när jag blir vansinnigt irriterad eller frustrerad.

Men jag har numera svårt att tänka mig tillvaron utan Simon. Och det är på det hela taget en väldigt positiv sak.

Och till alla er som ifrågasatt min lämplighet:
Ja, jag är en bra mamma. En jättebra mamma.