Category Archives: Musik

Bowie och filmer och cancer

Egentligen var det filmer som introducerade Bowie för mig, och egentligen nästan utan att jag märkte det, liksom. Jag hade nog hört namnet innan, som man ju gör med en massa kändisar – man känner till namnet men förknippar det egentligen inte med något alls.

Jag tror att Labyrinth var först av de båda filmerna.

Det bör ha varit någon gång i slutet av åttiotalet. Något i mitt huvud säger att jag var tretton, men det behöver inte alls stämma. Men högstadiet lär det ha varit, i alla fall. Under en period hade dansk TV någon sorts ungdomsfilm varje fredageftermiddag, som man kunde titta på när man kom hem från skolan och liksom börja helgen med. (Det är inte det enda jag har dansk TV att tacka för.) En av dessa fredagar var det Labyrinth som visades. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att välja att se filmen – det var ju inte så att jag såg alla de där filmerna, men något i hur den beskrevs i TV-tablån måste ha fångat mig – ja, inte bara så att jag valde att se den utan faktiskt satte igång videon på inspelning så att jag skulle kunna se filmen fler gånger. Och ja, sedan såg jag den igen, många gånger. För jag älskade sagor och jag älskade vackra klänningar och jag älskade formspråket och estetiken och humorn och hela känslan i filmen – oublietten, talking hands, de omöjliga trapporna… Och det är något alldeles fantastiskt över den där rollkaraktären Jareth, som trots all sin makt inte lyckas vinna.

Through dangers untold and hardships unnumbered I have fought my here to the goblin city to take back the child that you have stolen. For my will is as strong as yours, and my kingdom is as great. You have no power over me!

Den andra Bowie-filmen jag såg – om det nu är den andra; jag är trots allt osäker på ordningen jag såg dem – är Vi barn från Bahnhof  Zoo. Under min tid som medlem i UNF så ordnades det vid något tillfälle en helgkurs om droger. Vi ungdomar tillbringade dagarna med undervisning (eller vad man ska kalla det) om olika sorters narkotika – hur de fungerade, vilka problem de ledde till och så där. Superteoretiskt. Förmodligen intressant, förmodligen lite korvstoppningskänsla. Jag minns inte så noga. Jag tror jag var femton år, så det lär ju vara 25 år sedan. Men på kvällen tittade vi på film. Instuvade i ett mötesrum, med en TV och en video inrullade på en sådan där klassisk skolvagn (om jag minns rätt). Och filmen vi såg var just Vi barn från Bahnhof Zoo. Det var den som gjorde det riktiga intrycket, den som blev den verkliga behållningen av helgen, den filmen som fick mig att känna ”aldrig”. – Och Bowie är ju liksom inte central i filmen eller i den filmupplevelsen, inte för mig i alla fall.

Och egentligen fastnade väl Bowie inte riktigt djupare i mig av de båda filmerna. Jag är när jag tänker på det ganska osäker på vägen från dessa första intryck och till att jag julen 1996 – efter att ha önskat mig det – fick skivan/skivorna The Singles Collection, som sedan ledde fram till en nystart för mina dansdrömmar. Men när jag funderar vidare har jag något minne av att jag nog sett honom på TV strax dess förinnan… sannolikt det här, i ”Det kommer mera”, just 1996.

I fredags fyllde han 69 och släppte ett nytt album. Jag satte på mina gamla skivor medan jag städade undan julgranen, och till min glädje dansade båda barnen loss till musiken.

I morse skjutsade jag och barnen älsklingen till sjukhuset för röntgen – för att ta reda på varför han mått sämre de senaste veckorna. Och på vägen tillbaka skulle jag lämna barnen på fritids. På väg in i byn gick P3 Nyheter kl 8.00 på. Det allra första de meddelade var att David Bowie dött. Efter 18 månader med cancer.

I efterhand känns den nysläppta skivan med tillhörande video som en snyggt regisserad och välplanerad sorti, ett avslut som innebär en fortsättning för alla oss som är kvar. För han visste ju, även om inte omvärlden visste.

Under förmiddagen fylldes flödena av RIP och klaganden över att cancer tagit även eller just honom.

Tre och en halv timme efter beskedet om Bowies död fick vi besked om vad som orsakat att älsklingen mått sämre: Tumörerna är aktiva. Cellgiftsuppehållet som varat sedan slutet av november får avslutas och behandling påbörjas igen. Den lilla förhoppning jag fått tillbaka om framtiden, där den gemensamma framtiden i drömmarna utökats till möjligen flera år eftersom han svarat så bra på behandlingen, krympte plötsligt hastigt igen, i alla fall i mitt huvud. Och jag inser att den där medianöverlevnaden utan behandling som sades vara 6 månader nog aldrig skulle varit relevant för älsklingen – utan behandling skulle han redan varit död sedan länge. Aggressiva jävlar, de där.

I dimma så tät att jag knappt såg havet åkte jag sedan och hämtade hem älsklingen. Min älskling. Cancer är en jävla skit, liksom alla andra sjukdomar som stjäl älskade människor från de som älskar dem – och berövar de drabbade på livet.

Så börjar det nya arbetsåret. Dimman känns på något vis rätt.

It’s only forever
Not long at all
You’re lost and lonely
Underground

Men tack för alla de fantastiska låtarna som nådde fram till mitt inre

Jag tror jag ”upptäckte” Lasse Winnerbäck lite smått 1998. Fast det var först 1999 som hans texter och musik slog ner som en blixt i mitt tanke- och känsloliv. Underbara melodier och texter med så oändligt mycket igenkänning. Känslan förstärktes säkerligen av att på ett bräde få flera skivor av honom – de bästa – på en gång. (Eller skivor och skivor; inledningsvis fick jag dem på kasettband, för ekonomin då tillät inga skivinköp.)

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan dess. Det var länge sedan jag ens brydde mig om att kolla upp nya skivor med Lasse, eftersom det liksom inte varit låtar med alls den effekten på länge nu.

Och nu, när jag sitter och glor på ”Hela Sverige skramlar”, så konstaterar jag återigen: De låtar han skriver nu säger mig verkligen ingenting. Texterna har ingen bäring i mitt liv. Melodierna har ingenting som överhuvudtaget får mig att lyssna.

Och alla hans låtar nuförtiden låter liksom likadant.

Ur mitt perspektiv är det synnerligen tråkigt, förstås. Men det handlar väl om att acceptera att det numera inte är relevant för mig om Lassepojken är med i ett sammanhang eller inte.

Jag kan ju fortfarande lyssna på de gamla låtarna. Och uppenbarligen finns det en publik för det han gör nu också.

In my head

Plockar fram Cranberries-skivan ”No need to argue”. Inte så väldigt ofta jag lyssnar på den numera, fast för vissa känslostämningar är den fortfarande en av de kraftfullaste.

Fast det är egentligen inte ens därför jag tar fram den nu. Utan för att det på träningen för tillfället – jag minns inte ens vilket pass, antingen CXWorks eller BodyBalance – är någon låt som har en liten rad som får mitt huvud att hoppa till och landa där. En liten snutt som låter nästan som ”in your head”. Ja, även melodimässigt. Fast det är en låt som inte alls har den kraften känslomässigt. Något av nutidens tama menlösa snyggproducerade. Och det får mig att sakna den där musiken med riktig kraft, riktig känsla.

Jag behöver höra det riktiga. Både låtarna med djup klagan och de vackra. Alla med sin melankoli.

Put your hands in my hands,
And come with me, we’ll find another end.

Nattliga irrfärder

Vaknar vid halvettsnåret på natten efter ha sovit kanske en dryg timme (förkylningshostan har gjort det svårt att somna). Tänker att jag ska gå ner på toa och kolla läget med älsklingen – om han fått i sig något att äta i stillsamheten framför tv:n där han fått en macka och lite kräm innan jag la mig.

Men på toa är det upptaget. Älsklingen har kräkts igen. Och nu konstaterar han att det är dags att ”ge upp” och bege sig till sjukhuset. Det finns liksom ingen kraft kvar, och det finns inga uppenbara tecken på att det håller på att ge med sig.

Så jag väcker äldstingen och talar om att jag ska köra in pappa till sjukhuset. Att pappa förmodligen måste kopplas till dropp för att få näring och vätska, som lillebror vid en kräksjuka för fyra och ett halvt år sedan. Hittar några kläder och tar på mig. Och så kör vi iväg genom natten.

Sjukhuset. Akuten. Jag hatar akuten, för den funkar så dåligt ihop med min hypokondri och smittnoja. Samtidigt som jag är oändligt tacksam över att akuten finns – och dessutom finns så nära.

På sjukhuset tar det en stund innan vi får komma in, trots att det inte finns någon före i kön. Och sedan tar det ett bra tag till innan han slutligen får komma in och lägga sig på en brits. Fast att det tar tid är för att de försöker stuva om. Kräkande cancerpatient. Potentiellt nedsatt immunförsvar, och potentiellt smittsam (det KAN ju vara kräksjuka) – dubbla skäl att lägga honom separat, liksom. Och jag stannar kvar tills han fått lägga sig på en brits och tills de huvudsakliga frågorna är besvarade.

Sedan kör jag hem genom natten igen, vid tresnåret. Stannar på McDonalds och köper en kaffe för att hålla mig vaken. Fast kaffet är varmt så jag bränner tungan och är knappt påbörjat när jag väl kommer hem.

Nattradion står på i bilen och spelar Lena Philipsson:

Drömmen om dig en gång
Drömmen om dig är sann
För alltid, tillsammans

Nu när alla gator ligger tomma
Nu när jag är ensam, vill jag komma dig nära
Jag hör ljudet från en trumma inom mig
Ingen annan når mig som du når mig
Ingen annan får mig för du står mig så nära
Åh, det känns i hela kroppen inom mig

Kom och följ mig fram
Kom och ta min hand

Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig än gång, drömmen om dig är sann
För alltid tillsammans

Nu när månen lyser på mitt fönster
Nu när hela himlen är kristaller som glänser
Vill jag inte hissa hjärtats vita flagg
Sinnerna ska vakna, jobba över
Ljuset som jag saknat det är allt jag behöver
Jag vill gå och följa linjen i din hand

Jag vill vara här
Vara där du är

Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig en gång, drömmen om dig är sann

Sedan övergår radion till Håkan Hellström, som hävdar ”För jag tänker aldrig dö”. Det kan han ju hävda bäst han vill…

Det ligger eller sitter något litet på vägen. Något blänker till. Det är en liten katt som sitter och äter (?) på något, typ något platt trafikdödat? Den lilla katten verkar inte alls registrera att det kommer en bil, och det är tur att jag hinner fatta att det är en katt och att det inte är någon trafik (det är det inte kvart över tre en måndagmorgon) och hinner broms in. Katten hinner fatta, och börjar springa bort från bilen i vägens riktning, en lång bit innan den fattar att den ska av vägen.

Någons lilla älskling verkar överleva natten.
Och min älskling har förhoppningsvis fått dropp kopplat vid det här laget.

Jag ska dricka upp kaffet och gå och sova några timmar.

…med skilda fel och skilda rätt…

Jag har varit och hälsat på sjuåringen i skolan idag. Lärarna på skolan poängterar ofta att vi föräldrar är välkomna att hälsa på när vi vill, och det är verkligen så, man känner sig väldigt välkommen att sitta med i klassrummet, delta och lyssna och se barnens vardag. Och man får äta skollunch i matsalen och blir bjuden på kaffe på rasten.

Att följa med och se vad de gör i skolan är ju förstås en poäng i sig. Men att sjuåringen ville ha mig med på besök handlar nog även en del om att se en del av det han berättar om. Om hur andra barn är.

För det finns barn som så gott som helt saknar respekt för andra. Visst, vi snackar om sex- och sjuåringar. De kan inte alltid sitta helt still eller vara helt tysta. Det finns för mycket sprattel i kroppen och för mycket glömska i huvudet. Men ändå. Det är skillnad på de som bryr sig och de som inte bryr sig. De som försöker och de som inte försöker. De som helt struntar i hur det de gör påverkar för andra men som själv blir fruktansvärt upprörda om de inte får sin vilja igenom. Och som verkar strunta helt i när fröknarna säger till.

Det är viktigt att se, viktigt att kunna relatera till när mitt barn berättar. Och jag inser att de redogörelser jag får hemma om kvällarna inte är särskilt vinklade utan betydligt mer objektiva än man skulle vänta sig. Det är viktigt.

Och det är inte mitt barn det är mest synd om – han blir visserligen stundtals rejält upprörd men har ändå en förmåga att ta för sig. Till skillnad från en del tysta och ordentliga barn som är de som hamnar i kläm, eftersom de är för snälla för att protestera och säga ifrån – det är deras utrymme som stjäls och de som får lära sig att den som skiter i reglerna ändå alltid får mest av allt och vinner i slutändan.

Precis som det var när jag var liten.

Och jag funderar över det här med vad man behöver säga och förklara och nöta in kontra vad som är självklarheter. Vad som behövs för att något ska gälla i praktiken. För mig har det alltid räckt med att veta vad som är tillåtet och inte tillåtet, att veta vad som är rätt och vd som är fel. Det som är fel GÖR MAN INTE (TM) – så enkelt är det liksom. Och såvitt jag kan se gäller detsamma för mina barn. Vad som är rätt och fel är helt avgörande. Men för en del andra barn (och vuxna förstås) verkar det verkligen vara helt ovidkommande. Och det är på något vis inte heller uppenbart vad det egentligen är som är avgörande. Mer än möjligen personlig vinning och vad som är kul för dem själva i stunden. Och jag undrar vad det är som gör att det blir så.

Och medan jag sitter på en bänk på skolgården, när skoldagen övergått till fritids, och en av pedagogerna sitter på bänken bredvid och sjuåringarna leker i sandlådan några meter ifrån oss, så ser vi några femteklassare på andra sidan fotbollsplanen, fullt synligt från oss (vilket ju innebär att de måste kunna se oss) uppträda väldigt märkligt vid idrottsföreningens kiosk, och slutligen kryper en av dem in där. Och det är helt uppenbart att det här med mitt och ditt och vad man får och inte får och att man inte får ta andras saker är helt ovidkommande för dem. Och med tanke på att det förtörs saker på skolgården nattetid är det ju knappast någon överraskning att det finns personer (barn) i närområdet som saknar de hämningarna – men det känns ändå bisarrt att de ägnar sig åt det dagtid när det finns vuxna inom synhåll.

Lösryckta stycken av Lars Winnerbäcks Eldvakt ringer i öronen på mig där på skolgården, men jag lyckas liksom inte riktigt fånga texten, trots att jag tycker att jag borde minnas den…

när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar…

när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig

Och det far tusen tankar i huvudet om vad som gör att det blir som det blir. För en av mina teorier kring stökigheten i klassrummet handlar om allt fokus som är på barnen. Att vi som föräldrar ständigt påminns om hur viktigt det är att prioritera BARNEN, låta BARNEN vara centrum för allting – vi ska se till att de alltid har kul, vi får inte prioritera oss själva eller andra saker utan ska vara närvarande föräldrar med fullt engagemang för våra avkommor och de är vana vid att få komma till tals nästan när som helst – och det sätter förstås spår i form av hur de tycker det är okej att uppträda i klassrummet. Och det är ett elände, och jag kämpar hela tiden en inre kamp med att tycka det är okej att göra saker även om inte mina barn vill, typ. Att de måste lära sig att anpassa sig. Många barn skulle kanske behöva mindre prioriterade av sina föräldrar på något vis. Och samtidigt… samtidigt känns det som att det finns en märkligt glidande skala där de som är bortanför en viss gräns på den där skalan snarast måste ha blivit helt bortprioriterade på något vis och inte stått i centrum alls. Eller i alla fall inte på rätt sätt? Eller handlar det om att deras föräldrar har helt ruttna värderingar? För en del tror jag det kan vara fallet – men för alla?

Och ja, i dessa tider är det lätt hänt att dra till med att det nog är frågan om ”bokstavsdiagnoser” eller nåt sånt – och så avfärda det. Fast jag tror att det är att göra det för lätt för sig och att slippa ta ansvar för saker som behöver tas ansvar för.

när våran dagistid tog slut
så såg vi likadana ut
med samma drömmar om att bli en popidol
vi spelade boll och jagade troll
under ett trygghets parasoll
och var rätt säkra på att nå vårt drömda mål

men sen när sommaren tog slut
din farsa hämtades med snut
ni fick en lägenhet på andra sidan stan
du spelade boll på annat håll
under ett annat parasoll
fast vi såg likadana ut när vi var barn

när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig

vi växte upp på var sitt sätt
med skilda fel och skilda rätt
sen kom en ljuvlig doft från stan av grå betong
där i stan så fanns en låga
och en fråga om att våga
och om vem som vågade trotsa en batong

du vågade sno du vågade slåss
du vågade pröva några bloss
men du vågade aldrig nånsin komma hem
så du vaknade i en säng
hos någon vacker mannekäng
du blev en popidol som alltid kom i kläm

när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig

nu doftar hägg och björk slår ut
och våren leker som förut
det är fest jag dricker öl du röker på
jag är arbetslös och meningslös
men lever glad ändå
för jag har valt att för en tid få leva så

men jag undrar om du valt
att leva så banalt
och om du inte hellre vill bli fri
och jag undrar här uti
om dina vänner står dig bi
och om de nånsin i en tvist tar ditt parti

när jag somnar står en ängel vid min dörr
precis som förr
och gör att allting ordnar sig
och den blir tryggheten för mig
vem går eldvakt för dig

men vem är jag att sitta här
och vara bättre än dom där
säg vem är jag att tala om vem som är glad
vi lever våra liv
med våra egna perspektiv
på varsin sida om vårt samhälles fasad

Texter som känts rätt och bra men inte längre gör det

Disease har under många år varit en av mina absoluta favoritlåtar med The Ark. Jag lyssnade väldigt mycket till skivan In lust we trust våren-sommaren 2007 när jag byggde väggar och fixade på ovanvåningen.

På något vis har jag liksom tyckt att det på något sätt är den yttersta kärleksförklaringen:

Belly aches, hair falls off
Skin gets covered with liver spots
Blood in the mouth and a racking cough
Heads get filled
With feverish thoughts

I believe I could get through it
I could even get into it
But only you can make me do it

And if there is disease in you
I want to have that disease too
’Cause I want everything that
Is inside you
And if there is disease in you
I want to have that disease too
’Cause if you’d die
Then I should die beside you

Nu när jag lyssnar på den medan jag målar hallen så berör den mig snarast lite illa. Ja, jag tycker fortfarande det är en fantastisk låt, både melodin och texten. Men nej. Nej, jag vill inte ha det du har i din kropp i min kropp också. Nej, jag vill inte dö bredvid dig. Även om du dör så vill jag fortsätta leva vidare. Och jag kan inte för mitt liv (!) förstå att det kan vara någon sorts kärleksförklaring att vilja dela sjukdom och död på det viset.

Jag älskar dig. Och jag vill fortsätta leva även om du dör.

Den enträgna åkervindan

Åkervindan är ett envist ogräs, som jag jagar i trädgårdslandet. Djupa, snirklande rötter med en enorm växtkraft och förgreningsförmåga – de sägs kunna gå flera meter ner i marken. Och ovan jord slingrar de sig runt andra växter och ”kväver” dem. När orken räcker till är jag efter dem så fort de sticker upp i trädgårdslandet – inte för att jag nånsin kommer att vinna över dem, men för att åtminstone hämma dem. Ungefär som med mördarsniglarna.

Fast på andra ställen i trädgården får vindan komma. För jag kan ändå aldrig hinna med att rensa vinda överallt.

Och den är ganska söt. Den slingrar sig vackert, och blommorna ser väna och snälla ut. Där den inte gör någon skada kan jag numera njuta av den igen.

Det är en inkräktande växt, som gerna tager i besittning andras mark. Icke sällan ser man somliga dess stjelkar krypa ända ut på vägen, under det andra sprida sig inåt åkern bredvid och slingra sig kring råg- eller hvetehalmen. Men vackra äro dessa tätt blomprydda slingor med sina hvita och rosen- eller köttröda, välluktande, för solen öppna klockor, och de bryta sig behagligt mot de andra åkerogräsen.

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman (1867)

Åkervinda är också en folkmusikgrupp som vi ”upptäckte” på Skurupsfestivalen för några år sedan.

Och häromsistens kom jag slutligen loss och köpte deras skiva ”Kära mor”. I skivomslaget står det så här:

Ur skivomslaget till Åkervindas "Kära mor"

Ur skivomslaget till Åkervindas skiva ”Kära mor”.

Convolvulus arvensis åkervinda.jpg
Convolvulus arvensis – åkervinda av Carl Lindmanhttp://runeberg.org/nordflor/pics/104.jpg.
Licensierad under Public Domain via Wikimedia Commons.

9 juni, senare

kattspår

Någon av de där sista dagarna innan vi fick veta att förutsättningarna för typ allting höll på att ändras drastiskt, någon av de där dagarna när jag gick och lyssnade på Allan Edwall, så funderade jag – ganska vagt och obestämt – kring det här med vad man lämnar efter sig. Svårigheten att lämna efter sig något bestående, speciellt när det man gör handlar om sådant som mänsklig beteendepåverkan, husrenovering och grönsaksodling. Ingen kommer att minnas någon längre tid. Vill man lämna bestående påverkan och minnen på längre sikt ska man bygga stora välkända byggnader och liknande. Eller möjligen orsaka katastrofer (det kan förstås vara samma sak :-) )

Det är väl godhetens förbannelse, eller nåt…

…och ära kan du aldrig få…

Eller som Sofia Karlsson sjunger:

Allt vad vi på jorden äge
det är blott förgänglighet
Allt vad vi här älska pläge
det är blott fåfänglighet

Som en ström vår tid förrinner
Som en dröm vårt liv försvinner
Men på denna vansklighet
följer själens evighet

Fast till och med våra katter (eller någon av dem) har lämnat bestående spår, i form av att ha sprungit över det nygjutna uthusgolvet för sex år sedan (i kattperspektiv måste det räknas som ganska bestående).

 

Missing

Jag har en skiva med Everything but the girl.

Egentligen har jag den för en enda låt: Missing. Fast jag skaffade skivan många många år efter att låten var aktuell.

För mig är låten helt och hållet förknippad med olycklig kärlek. Jag var djupt förälskad. Han helt ointresserad. För mig blev låten någon sorts kanal för att hantera detta avgrundsdjup.

And I miss you
Like the deserts miss the rain

Många år senare köpte jag alltså skivan, på någon rea eller utförsäljning. Resten av skivan är ganska annorlunda i karaktären. Gladare, mjukare, lättsammare. Men jag har med tiden insett att den är rätt bra, faktiskt.

Och Missing väcker inte längre smärta i mig. Inte ens tendenserna till smärta. Även om det fortfarande är en väldigt bra låt.

Ljus och musik och dans i en dramaturgisk helhet

Jo, men vi tar ett litet filmklipp till från Robin of Sherwood :-) Det här är faktiskt från tredje säsongen, med Jason Connery som Robin. Från första avsnittet, Herne’s son.

Så varför tycker jag om den här scenen?

Tja, jag älskar dans. Inte all dans. Men scendans, och folkdans, och pardans enligt välkända former – och det här innehåller liksom alltsammans. (Fy, Sanne, du borde kunna bättre termer för det här!)

Och jag älskar rituella och ceremoniella rörelsemönster (vilket det här liksom ger känslan av), trots att jag inte alls är religiös eller tror på gud – eller kanske extra mycket just för att jag verkligen saknar den aspekten av religion. (Om mig och religion.)

Jag älskar musiken i scenen också :-)

Men sen tycker jag dessutom att det är en fantastisk scen, i allt den lyckas fånga, så mycket som händer under dessa ganska stillsamma knappa två minuter, så mycket som syftar framåt och bakåt, trots att det egentligen händer ganska lite och väldigt få ord hinner sägas.