Egentligen var det filmer som introducerade Bowie för mig, och egentligen nästan utan att jag märkte det, liksom. Jag hade nog hört namnet innan, som man ju gör med en massa kändisar – man känner till namnet men förknippar det egentligen inte med något alls.
Jag tror att Labyrinth var först av de båda filmerna.
Det bör ha varit någon gång i slutet av åttiotalet. Något i mitt huvud säger att jag var tretton, men det behöver inte alls stämma. Men högstadiet lär det ha varit, i alla fall. Under en period hade dansk TV någon sorts ungdomsfilm varje fredageftermiddag, som man kunde titta på när man kom hem från skolan och liksom börja helgen med. (Det är inte det enda jag har dansk TV att tacka för.) En av dessa fredagar var det Labyrinth som visades. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att välja att se filmen – det var ju inte så att jag såg alla de där filmerna, men något i hur den beskrevs i TV-tablån måste ha fångat mig – ja, inte bara så att jag valde att se den utan faktiskt satte igång videon på inspelning så att jag skulle kunna se filmen fler gånger. Och ja, sedan såg jag den igen, många gånger. För jag älskade sagor och jag älskade vackra klänningar och jag älskade formspråket och estetiken och humorn och hela känslan i filmen – oublietten, talking hands, de omöjliga trapporna… Och det är något alldeles fantastiskt över den där rollkaraktären Jareth, som trots all sin makt inte lyckas vinna.
Through dangers untold and hardships unnumbered I have fought my here to the goblin city to take back the child that you have stolen. For my will is as strong as yours, and my kingdom is as great. You have no power over me!
Den andra Bowie-filmen jag såg – om det nu är den andra; jag är trots allt osäker på ordningen jag såg dem – är Vi barn från Bahnhof Zoo. Under min tid som medlem i UNF så ordnades det vid något tillfälle en helgkurs om droger. Vi ungdomar tillbringade dagarna med undervisning (eller vad man ska kalla det) om olika sorters narkotika – hur de fungerade, vilka problem de ledde till och så där. Superteoretiskt. Förmodligen intressant, förmodligen lite korvstoppningskänsla. Jag minns inte så noga. Jag tror jag var femton år, så det lär ju vara 25 år sedan. Men på kvällen tittade vi på film. Instuvade i ett mötesrum, med en TV och en video inrullade på en sådan där klassisk skolvagn (om jag minns rätt). Och filmen vi såg var just Vi barn från Bahnhof Zoo. Det var den som gjorde det riktiga intrycket, den som blev den verkliga behållningen av helgen, den filmen som fick mig att känna ”aldrig”. – Och Bowie är ju liksom inte central i filmen eller i den filmupplevelsen, inte för mig i alla fall.
Och egentligen fastnade väl Bowie inte riktigt djupare i mig av de båda filmerna. Jag är när jag tänker på det ganska osäker på vägen från dessa första intryck och till att jag julen 1996 – efter att ha önskat mig det – fick skivan/skivorna The Singles Collection, som sedan ledde fram till en nystart för mina dansdrömmar. Men när jag funderar vidare har jag något minne av att jag nog sett honom på TV strax dess förinnan… sannolikt det här, i ”Det kommer mera”, just 1996.
I fredags fyllde han 69 och släppte ett nytt album. Jag satte på mina gamla skivor medan jag städade undan julgranen, och till min glädje dansade båda barnen loss till musiken.
I morse skjutsade jag och barnen älsklingen till sjukhuset för röntgen – för att ta reda på varför han mått sämre de senaste veckorna. Och på vägen tillbaka skulle jag lämna barnen på fritids. På väg in i byn gick P3 Nyheter kl 8.00 på. Det allra första de meddelade var att David Bowie dött. Efter 18 månader med cancer.
I efterhand känns den nysläppta skivan med tillhörande video som en snyggt regisserad och välplanerad sorti, ett avslut som innebär en fortsättning för alla oss som är kvar. För han visste ju, även om inte omvärlden visste.
Under förmiddagen fylldes flödena av RIP och klaganden över att cancer tagit även eller just honom.
Tre och en halv timme efter beskedet om Bowies död fick vi besked om vad som orsakat att älsklingen mått sämre: Tumörerna är aktiva. Cellgiftsuppehållet som varat sedan slutet av november får avslutas och behandling påbörjas igen. Den lilla förhoppning jag fått tillbaka om framtiden, där den gemensamma framtiden i drömmarna utökats till möjligen flera år eftersom han svarat så bra på behandlingen, krympte plötsligt hastigt igen, i alla fall i mitt huvud. Och jag inser att den där medianöverlevnaden utan behandling som sades vara 6 månader nog aldrig skulle varit relevant för älsklingen – utan behandling skulle han redan varit död sedan länge. Aggressiva jävlar, de där.
I dimma så tät att jag knappt såg havet åkte jag sedan och hämtade hem älsklingen. Min älskling. Cancer är en jävla skit, liksom alla andra sjukdomar som stjäl älskade människor från de som älskar dem – och berövar de drabbade på livet.
Så börjar det nya arbetsåret. Dimman känns på något vis rätt.
It’s only forever
Not long at all
You’re lost and lonely
Underground
