Jag fortsätter tt ta mig igenom februari med hjälp av musik och husgudar. Så idag satte jag på ”Dans med svåra steg” (Lars Winnerbäck). Det underbara öppningsspåret ”Tretton trappor opp” får mig som alltid både gråtmild och glad, både av sina fina melodislingor (med fantastiska musiker) och en hel del av textformuleringarna, som så fint fångar den här eviga inre kampen i mig, mellan verklighet och fantasi. För jag behöver ju båda. Tillsammans.
Du sa realism,
när jag föll och flög på samma gång.
Jag sov i fantasi och skrev en sång,
och Du stod suckande och iakttog min dans
för något som egentligen inte fanns.
Jag skrek poesi
och du stod kvar på jorden och såg på.
Du log, och jag försökte nog förstå,
men jag stod fångad i min drömda sagovärld
och flängde runt i fnoskig flärd.
Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp
och körda lopp.
Bland molnen finns det hopp,
men på jorden står min kropp.
Och min kärlek finns minst tretton trappor opp,
i min drömda sagovärld.
Du sa ”Altruism”,
ett svårt ord som jag inte kände till.
I min värld får jag göra som jag vill.
Så jag gick fram och sa ”Du, dig vill jag ha”
Jag fick en kram och allt var bra.
Så jag skrek ”Romantik!”,
du var nykter nog att säga ”Kom,
kom jag har någonting vi måste prata om”
och nykter utav vin och full av längtan är det lätt
att säga fel och tänka rätt
Nu går mina tankar till en prins
och till en sagofe
som sitter på kafé,
vid en blomstrande spaljé,
och bara blandar ut sin tid med lite te
i min drömda sagovärld.
Du sa ”Kom tillbaks
när du tappat dina vingar och kan gå”.
Själv hade jag ingenting att föreslå,
så du klippte mina vingar och min himmel rasa’ ner
och allt blev mörkt och inget mer.
Och jag darrade av skräck,
när Du sa ”Välkommen till Verklighetens land!”
Här hostar vi i sot och svett och sand.
Här kan vi leva som dom vänner som vi är,
bland alla andra som är här
Men mina vingar växer ut igen när vinden
stör ditt mörka hår,
och jag tror nog du förstår
när jag far upp dit ingen når,
och när jag vinkar ner till jorden där du står.
Äh, det är väl bara att inse: jag har fortfarande inte hittat någon balans, något sätt att få det att funka, att ta hänsyn till mig själv och mina behov och samtidigt leva upp till krav eller förväntningar på mig som förälder mamma.
För dessa båda delar är på kollisionskurs. Mitt behov av min egen sfär, ta hand om mig själv, göra vad jag själv vill och mår bra av när behoven uppstår – inte många timmar, dagar, veckor eller månader senare, är på kollisionskurs med mammarollens krav på att finnas där, lyssna, göra, underhålla, motivera, sysselsätta, lära, tjata, serva och ”uppfostra”. (Och ett närvarande föräldraskap tar mer tid och kraft än ett ”auktoritärt”.)
Ja, vi är två föräldrar. Jo, det är på mig kraven är störst. Och av någon anledning är det trots allt mig barnen alltid har störst krav och förväntningar på. Oftast mig de kommer till. Mig de frågar. Mig de valsar runt. Mig de inte kan låta sitta ifred vid datorn.
Och jag håller inte för det. För jag vill ju vara en bra förälder. Jag vill leva upp någorlunda till hur jag tycker en sådan ska vara. Jag vill inte vara självisk, för då är man inte en bra förälder. Jag vill inte prioritera mina egna nöjen framför barnen, för då är man inte en bra förälder. Har man barn så är barnen viktigast. Ska alltid vara. Det har man ju hört om sådana där som prioriterar sig själv högre, och något fulare finns ju inte – det är avsmak i tonen, liksom.
Sån får man ju inte vara.
Och så detta jävla bullshit om att man som förälder ska fortsätta att leva samma liv och vara samma person som innan.
Bullshit.
För jag har de här behoven. Har alltid haft. De försvinner ju liksom inte för att jag blir förälder, som genom något magiskt trollslag. Möjligen blir de större, för att tillvaron i sig blir mer påfrestande.
Men att värna sig själv, när det innebär mindre tid med barnen. Olovligt. Fult. Tid är det viktigaste man kan ge sina barn. Våga inte missa ett ögonblick av vad dina barn gör. Sitt inte och stirra på en skärm när du sitter bredvid ditt barn som inte somnar, för du kan råka missa det där ögonblicket med det underbaraste leende ditt barn ger dig (jo, jag har träffat på den kritiken). Varje ögonblick är viktigt, och barnen måste få känna sig viktiga och värdefulla och högst prioriterade.
she’s been everybody else’s girl
maybe one day she’ll be her own
everybody else’s girl
maybe one day she’ll be her own
(Tori, ”Girl”)
Sluta.
Ja, det är så lätt att säga: Sluta med det där. Gör inte så, då. Barnen klarar sig ändå. Ni är två föräldrar. Som om jag inte visste det. Som om det på något vis skulle läsa det… Det lägger på något vis dubbel börda: det är mitt fel. Det är jag som inte gör rätt; om jag gjorde rätt så skulle inte problemen finnas.
Det är inte fler dåliga samveten och ok jag behöver. Det är större frihet att följa mitt hjärta, även när hjärtat är oförnuftigt och irrationellt. Större rätt att också få vara ett barn.
why do we crucify ourselves
every day I crucify myself
nothing I do is good enough for you
crucify myself
every day
I crucify myself
Det händer ibland att jag tänker att jag borde dra ner på sertralinet. Jag har ätit sertralin utan uppehåll i fyra år eller nåt sånt nu senaste omgången. Och tillvaron är väl på sätt och vis stabilare än den varit typ… nånsin. Alltså både mentalt och i yttre omständigheter. Så jag tänker tanken: jag borde säkert försöka minska dosen, det borde ju gå att leva med mindre sånt.
Fast det måste jag ju rimligen diskutera med vårdcentralen. Och det är så mycket annat, och jag orkar aldrig ta mig samman och kontakta dem om det. Man får sitta i evighetslånga telefonköer för att ens få prata med växeln. Och sedan ska man få en tid, som ska passa in med tillvaron, och det lär ju dröja några veckor, och… ja, nej, det är inte tillräckligt högprioriterat…
Jag vet inte vad det är med mig, egentligen. Nu, alltså.
Egentligen mår jag väl bra, tror jag? Eller, jag kan inte sätta fingret på det.
Ja, det har varit rörigt, geggigt, trådigt på jobbet, länge nu. Känns som att jag aldrig får ordning på något eller blir klar med något, som att det alltid far runt för många bollar. Fast det är nog sant, liksom, att det är så – det är liksom inte jag som är orsaken – väl? Och jag skulle behöva… komma ikapp är inte uttrycket, men ändå.
Fast det var inte jobbet jag skulle skriva om nu. För det är inte det som skaver eller klämmer eller irriterar.
Som sagt var, jag vet inte riktigt vad det är. Men jag har på något vis tappat tråden. Tappat målet. Vet inte vad jag vill eller vart jag är på väg. Eller känner ingen riktigt vilja att sträva ditåt, vartåt det nu är. Har inget som driver mig ditåt. Och utan drivkraft går det trögt, minst sagt.
Jag har så svårt att sätta fingret på vad det är. Och grejen är att jag inte ens säkert kan svara på om det är bra eller dåligt. Eller jo, det är jävligt jobbigt. Men samtidigt tror jag att orsaken delvis är en massa bra saker. Som allt det här som Robin rivit upp. Och ett allmänt uppdämt behov av saker jag tyckt varit onödiga eller prioriterat bort. Det är förmodligen i längden jättebra att få väcka liv i en massa sådant. Fast det gör mig ömtåligare. Får mig att famla. Den utstakade vägen är inte längre självklar; snarast försvinner den i dimman. Och jag lyckas inte motivera mig till att hålla mig kvar uppe på den där vägen som består av diska, tvätta, laga mat – den känns inte viktig nog och ger ingen kraft av sig själv.
Jag behöver längtan och vilja och mål och mening…
Hon hade tappat allt igen, varenda mening, varje hopp
Hennes utsikt var en botten, hennes drömmar var en flopp
Men ändå, där vi gick, hon skratta’ till och prata’ på och höll sig vaken
Hon sa: ”Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting nån roll
Nu kan det blåsa vart det vill, för nu är allt tillbaks på noll
Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt
Nu ska jag passa mig för dom, som aldrig gjort vad dom har tänkt
För jag vill inte bli en sån, så har jag lärt mig det igen
Det kanske passar nån, men inte mig och inte än”
(Lassepojken, i vanlig ordning :-) )
… men hittar det inte. Även om jag förnuftsmässigt vet vad som borde vara målen, så är det inga av målen som funkar i praktiken eller ens lyfter mig över ytan.
Jag försöker med att fylla kropp och själ med Tori Amos. Det hjälper, åtminstone för stunden, åtminstone för att ge allmän kraft och livslust. Men jag får slåss med näbbar och klor och försvara min rätt att lyssna på musik, för musiklyssnandet är konkurrensutsatt mot barnens önskan att spela TV-spel och se på TV och film – och det är ju så lätt att prioritera bort sina egna oväsentliga behov då :-(
Nu är det höst och allt är mörkt, jag skriver brev till fröken Svår
Jag måste fråga hur det går, jag måste veta hur hon mår
Du har din egen väg att gå, skit samma vilket håll
Det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll
Alltid lär man sig väl nåt, det var väl så det skulle va
Det blir en massa spe och spott, men det är skit man måste ta
Varje stund, var minut, var sekund
Samma konstiga beslut
Det blir fel, slår bakut, allt går snett
men det tar aldrig riktigt slut
En vän drog med mig på genrep av musikalen American Idiot. Eller förberedande genrep; genrepet är på torsdag och premiären på lördag.
Jag ska erkänna från början att det inte är en musikal jag har koll på sedan innan. Men generellt gillar jag musikal (jag ville ju själv ägna livet åt det, ju!), och musiken är skriven av Green Day, som var en av de grupper vi dansade ut vår studenttidsångest till på den tidens fester.
Det började rörigt. Ett stort gäng ungdomar på scen. I början fanns verkligen ingen riktning. Inget som fångade. Ingen känsla av att de här personerna vill berätta något för mig – eller i alla fall ingen känsla av att de hade någon aning om hur man gör när man berättar eller vad det egentligen var de skulle berätta.
Men nu var jag ju här för att gå på musikal, och då ska det rimligen finnas en handling, en berättelse. Så jag ansträngde mig att försöka greppa den. Och efter ett tag så lyckades jag väl få huvuddragen att utkristalliseras. Fast även då fortsatte det att vara rörigt och osammanhängande. Det grep aldrig riktigt tag. Det lämnades för många frågetecken och för mycket förvirring. Och slutet var liksom aldrig ens ett riktigt slut.
Bärande för en teaterföreställning – något som inte bara ska vara en konsert eller staplade snygga nummer – är förstås att man på ett eller annat sätt börjar känna starkt för personerna på scen. Men den här verkligheten var för långt borta från min. Den kändes inte relevant. Och det där kan man lyckas lösa genom små modifieringar och bra regi, som kan få publik av det mest skiftande slag att känna igenkänning. Men det här var väldigt långt borta. Det tydligaste jag kände – och det var ganska tidigt i föreställningen – var att mitt allmänna vacklande för tillfället, min känsla av att ha tappat riktning och kraft och mål, det är ingenting mot deras tillvaro, för där finns inget mål alls. Och att det plötsligt känns ganska okej att snöa in på Robin Hood, för allt som ger en riktning och en positiv kraft att agera för en bättre värld är bättre än det här.
Dessutom, och det här är ett stort minus, sjöngs alla sångerna på engelska. Det är i övrigt väldigt lite dialog, och dialogen var på svenska, men allt som sjöngs sjöngs på engelska. Det ökade på distansen oerhört mycket, gav en känsla av att det här inte var på riktigt. Språket är oerhört väsentligt för känslan av att något är på riktigt, för möjligheten att tränga in. Nu blev det liksom sångnummer av det så fort de började sjunga, istället för en del av historien. (Ja, jag kan engelska, och operan har ”textremsa” som man kan läsa översättningen på – men det ändrar inte biten med att nå in och få det att kännas på riktigt.)
Med allt detta sagt: det är en bra föreställning. Eller show. Musiken är bra, de som står på scen kan sjunga och agera, det finns kraft och kompetens hos många av dem. Det är inte deras fel att det inte håller.
För mig är det ofta lite plågsamt att gå på musikal. För mycket smärtsamt som väcks av den gamla längtan – längtan att vara med och fyllas av den kraften och vara en del av berättelsen, avundsjukan över att jag inte får vara med, sorgen över en fantastisk berättelse jag aldrig kommer att få vara med och gestalta.
Jag kände inget sådant ikväll. Ingen längtan efter att lära mic sångerna utantill och sjunga ut mitt hjärta.
Men om du inte har några sådana förväntningar eller krav på en musikal, så är American Idiot absolut sevärd.
Det här inlägget hade jag i huvudet innan gårdagens dystra nyheter liksom plockade bort all glädje och energi och gårdagens inlägg fick komma före. Och det kommer inte att få den energi det egentligen skulle ha… utan det blir något mer kortfattat, avslaget.
Musik fungerar stundtals på märkliga vis. Conchita Wursts underbara Rise like a Phoenix fick mig häromkvällen att rota fram och spela skivor med Marc Almond (The stars we are och Tenement Symphony). För mig är kopplingen logisk, även om jag har svårt att sätta fingret på den. För andra är den kanske jättesjälvklar och kommer med en lång analys – eller så är det bara för mig kopplingen finns?
Även Bowie har fladdrat förbi i tankarna, även om jag inte hunnit plocka fram någon skiva.
För sedan halkade jag vidare till The Ark :-)
Jag tror det är någon blandning av både röst och det androgyna uttrycket, som på något vis är tilldragande? Och ögon, ögon är viktiga. Röst och ögon.
Och jag lyssnar för lite på musik nuförtiden. Lyssnar som i faktiskt spelar en skiva och hör den – inte som i hör allmänt radioskval. Bristen på riktigt musiklyssnande är för övrigt en av de riktigt tydligt kvardröjande effekterna av föräldraskapet. Nu när barnen börjat bli stora har trots allt en del friheter börjat återkomma. Men musiklyssnandet är fortfarande väldigt svårt. För nästan alltid när jag vill lyssna så är det något annat ”i vägen”: någon som ska titta på barnprogram, spela TV-spel, öva på flöjtläxa – eller bara inte har lust att lyssna på den skivan jag satte på.
Och så har jag mindre frihet att kunna ägna mig åt att lyssna på musik och gå in i musiken när jag vill det.
En fantastiskt bra låt. Tidlös, kraftfull, pampig på ett bra sätt, med snygga harmonier. Mäktig.
En artist med en alldeles fantastisk röst, som väl hanterar låtens register och gör låten fullständig rättvisa. Tonsäkerhet, nyanser. Och absolut inget av det svajande som många andra av eurovisionens artister ägnar sig åt.
En fantastisk scennärvaro. Ett framförande som går rakt genom TV-skärmen. Inga onödiga åthävor, inga dansare eller isdansöser eller hamsterhjul eller annat för att bättra på framförandet eller dölja brister, för det behövs inte – låten och framförandet räcker alldeles fullständigt hela vägen.
En fantastisk låt, en fantastisk röst, ett fantastiskt framförande och en underbar artist.
Jag får rysningar när jag hör låten, och det är trots allt ganska sällsynt i dessa sammanhang.
Och dessutom, en artist som verkligen visar känslor, tacksamhet, glädje, blir enormt tagen över att faktiskt få alla dessa röster. En värdig vinnare även när det kommer till agerandet.
Och ändå är det många många mäniskor som tycker den här segern är en katastrof.
Såvitt jag kan begripa handlar det om detta: Artisten väljer att ha ett klädesplagg som dessa människor inte tycker hon borde ha. En klänning.
Inte en utmanande klänning. Inget vulgärt eller konstigt. En mycket klassisk klänning. Elegant. Jämfört med mycket man ser i ESC en väldigt ”normal” klänning.
Och så har hon valt att inte helt raka bort det skägg hennes kropp begåvats med. Hon har skägget kvar, snyggt och välansat. Ett skägg som normalt sett inte skulle störa någon.
Och dessa två saker i kombination, ett klädesplagg och valet att behålla kroppsbehåring, gör att massvis med människor på något vis i övrigt blir blinda och döva. Och att de rakt av antar att alla vi som röstat fram denna fantastiska artist till vinsten, gjort det för att vara ”PK”.
Jag tycker förstås att det är underbart att man kan vinna ESC i de kläder man själv väljer, även om klädvalet bryter mot gamla konventioner. Absolut, det är jätteviktigt. Det är viktigt med förebilder som kan ”bevisa” det jag som förälder inpräntar i mina barn, att det är upp till var och en att klä sig som man vill.
Men jag röstade på Conchita för att hon helt enkelt var absolut bäst av årets deltagare. Helt outstanding.
Syr ny klädsel till den stackars soffan och spelar Lasseblandskivor på hyfsat hög volym – och sjunger med.
Jag gör det för sällan nuförtiden. Både lyssnar på Lasse och sjunger med. Där finns fortfarande så många textrader som rör vid de rätta ställena och släpper fram det som behöver släppas ut. Speciellt i november.
Det är verkligen höst. Jag hör det lätta småplingandet av pellets och suset av pannan. Det är mörkt om kvällarna, och stundtals även småmörkt på dagen. Luften är högre, himlen är högre, även när molnen ligger tätt och lågt.
Och då går det att spela favoritmusik igen. Musik som inte går att spela på sommaren. Spröda toner som inte gör sig mot stekheta kvava sommardagar.
Så jag sätter på Loreena McKennitts To drive the cold winter away. Inte för att köra iväg vintern, men för att välkomna hösten – och därmed på sikt även just vintern.
Hos många människor finns en strävan efter att göra saker bättre, finare, noggrannare. En inneboende strävan, skulle jag nog säga.
Jag tror det är en strävan som tagit oss långt. Som har en stor och viktig del i människans framsteg vad gäller både teknikutveckling och samhällsbyggande. Människan hade inte varit människa utan denna strävan – kanske är det på något vis en del av det som definierar människan?
Det är en användbar egenskap. Den driver en framåt. Det är gynnsamt att ha en strävan efter att göra pilspetsarna riktigt skarpa och funktionella. Det ökar överlevnaden för dina gener om du lyckas bra med odlingen genom att du rensat bort mycket av ogräset. Du fryser mindre på vintern om du sköter om ditt hus till exempel genom att putsa, måla och vårda de yttre ytorna på andra sätt.
Men det är samtidigt en egenskap som är mest gynnsam så länge det är en omöjlighet att uppnå perfektion. När perfektionen är möjlig blir det i någon mån istället en dödlig egenskap. För det finns liksom ingen gräns i människans strävan efter perfektare, bättre, snyggare, häftigare. Så länge det finns en möjlighet att uppnå något ännu bättre så kommer människan att fortsätta sträva, och använda de möjligheter som finns.
Det är oljan – eller ja, de fossila bränslena, den ”billiga” energin – som ger oss i någon mån obegränsade möjligheter. Just nu.
Det behöver inte vara kliniskt rent på ogräs i trädgårdslandet eller åkern. Det räcker alldeles utmärkt att hålla tillbaka ogräset så att det inte tar för mycket av näringen eller sprider sig för mycket. Men oljan ger oss möjligheterna att få bort allt ogräset, även på stora åkrar. Med hjälp av traktorer, men också genom bekämpningsmedel (som ju i sin tur kräver olja för framställning och användning och så vidare). Och plötsligt är det där ribban är satt, och gott nog för skörd duger inte, utan ogräset måste väck – och lyckas vi inte med det så är vi misslyckade eller lata.
Våra hus behöver inte vara tipp topp och perfekta. Det gör ingenting att inte hela ytterväggen är perfekt slät och nykalkad på vårt vitputsade hus – det duger alldeles utmärkt att det här och var är lagad puts. Det gör inget att det saknas lister på ovanvåningen eller att källardörren har en märklig färg eller att tapeterna i vardagsrummet är slitna (eller vad ni nu har för skavanker i ditt hem). Det räcker egentligen bra nog att det funkar. Men visst, det är sunt att sträva efter att förbättra, inom rimliga gränser. Problemet är att oljan ger oss möjlighet att göra allt perfekt. Gör att vi inte behöver bättra på det befintliga, utan ger oss möjlighet att slänga ut allt vi inte tycker är bra nog och skaffa nytt. Perfekt. Ger oss möjlighet att rata det nyköpta om det har en skråma eller repa och kräva att få ett nytt exemplar. För oljan ger oss möjligheten.
Jag skulle kunna rada exempel i oändlighet, men det tjänar nog inte så mycket till. Min poäng är just denna: Oljan, den farliga, beroendeframkallande oljan (och all den andra fossila energin), ger oss möjlighet att driva vår perfektionslängtan all the way till stupet. För i väldigt många människor finns det inget stopp när det kommer till denna perfektionssträvan; the sky och oljan is the limit. Och för alla oss som egentligen kan tänka oss att nöja oss med något mindre så sätts ändå ribban om vad som förväntas utifrån oljekraven. Så vi drabbas av otillräcklighetskänslor och ångest över att det växer ogräs i hörn av trädgården (som vi ändå inte behöver för vår överlevnad) och över att tapeterna är slitna och huset stökigt.
Så människans längtan efter perfektion driver människan att utnyttja oljan i sin strävan efter det omöjliga. Och på det sättet förstör vi vår jord. Människans perfektionslängtan lämnar oss med klimatförändringar, skövlade skogar, förgiftade områden och så vidare. Samt ångest.
Vi har flytt fältet, jag och lilleman. För det plockas bort eternittak hemma.
Vi har (eller hade, ska jag nog säga sedan några timmar tillbaka) eternittak (fyrkantiga plattor) på så gott som alla tak hemma: boningshuset, uthuset, brädgaraget och sunkuthuset/gamla bykhuset. Bara pelletsgaraget har annat tak (nån sorts korrugerad plåt).
Eternit heter så för att det ska hålla för evigt, typ. Så hur lång är då evigheten, kan man fråga sig. Tja, fyrtio år, ungefär?
Eternit är tåligt och bra. Och vackert, när det ligger där det ligger och fungerar som det ska. Jag är uppvuxen i hus med eternittak, och jag bor i hus med eternittak. På skånsk landsbygd är eternittak att betrakta som kulturhistoriskt bevaransvärt eller nåt sånt. Och det åldras vackert.
Eternittaken på boningshuset och uthuset är det inga problem med. De taken har tillräcklig lutning, typ runt 45 grader.
Men sunkuthuset och brädgaraget har mycket lägre lutning. Där har fukten blivit stående, det har börjat växa mossa som håller kvar fukten, och så har det blivit en sådan där ”rund cirkel” (ja, jag vet att det heter ond cirkel, men det är inte så vi säger i min familj). Så undertaken har fått angrepp av en massa olika slag. (”Plocka ner taket, och så bränner ni det. Ta inte in det någon annanstans – BRÄNN!” sa besiktningsmannen om sunkuthuset då för drygt tio år sedan, innan vi köpte huset.) Brädgaraget har börjat läcka, vilket ju inte är så bra för ett brädgarage…
Alltså, dags att plocka bort, byta till nåt bättre, på de låglutande taken. Dags för länge sedan. En av de där jobbiga, otacksamma sakerna som faktiskt måste göras, innan det blir riktigt dåligt.
Eternit innehåller asbest.
Eternit som ligger stilla och ingen rör är ofarligt.
Eternit som man rör i på sätt som får fibrer att frigöras kan ge olika sorters väldigt otrevlig cancer.
Skadar man inte eternitplattorna så ska inga fibrer frigöras. Saneringsföretagen tycker att det vore orimligt att de ska tjäna pengar på att plocka ner våra tak – för det ska inte vara någon fara. Att plocka ner takpannor, som bara ska plockas ner hela som de är, ska inte innebära någon fara alls. Bör inte frigöra någon asbest.
Min man är typen som inte oroar sig för sånt.
Jag är typen som får ångest av sånt.
Därför är kompromissen denna: Han plockar ner eternitplattorna, med hjälp av våra fäder. Jag flyr fältet med barnen. För det är bättre för både mig och alla andra om jag inte är där och får ångest när eterniten plockas ner. Och jag tycker det är onödigt att barnen, som har hela livet framför sig, ska utsättas för det där. Hur ofarligt det nu än ska vara.
Fast så kom det en övernattning på fritids emellan för nioåringen. Sådant kan man inte hindra en nioåring att delta i om man inte har väldigt goda skäl. Och om nu övernattningen innebär att nioåringen ändå inte alls är hemma under de dagar som eternitnedplockandet pågår utan befinner sig flera kilometer bort, så… ja, då får han väl vara där istället då :-)
Så det är alltså jag och fyraåringen som ”flytt” till mitt föräldrahem. Jag distansarbetar idag och imorgon. Han leker med leksakerna från min och brorsans uppväxt (och har tråkigt stundtals). Men vi håller oss borta och jag känner att jag inte behöver oroa mig – att jag gjort vad jag rimligen kan.
Nu är tydligen eterniten nedplockad. Imorgon körs andra lasset till återvinningscentralen, väl inpackad i plast.
Fyrtio år lång var alltså den evigheten.
Den riktiga evigheten är längre. Fast det verkar många ha svårt att greppa. Som när det kommer till klimatet. När klimatet ändras så är det ”för evigt”, åtminstone för alla relevanta värden på evighet ur mänsklighetens perspektiv. Det är inte som med andra jobbiga saker, som krig och ”vanliga” ekonomiska kriser, eller influensor och andra sjukdomar, som är jobbiga ett tag, men sedan tar slut, går över, och saker återgår till någon sorts normalläge. När klimatet är ändrat så är det ändrat. Det fortsätter att ändras, men det blir inte som innan igen. Nånsin.
