Det är höst.
Och som vanligt på hösten är det lite för stressigt.
Egentligen är det alldeles hanterligt stressigt. Stressigt med huvudsakligen kul saker. Stressigt där jag egentligen inte är ytterst ansvarig för så mycket. Fullt hanterligt. Inget jag mår dåligt av.
Men ändå. Stressigt. Så där så att jag raskar på och försöker hinna det som måste hinnas och sopar undan en massa annat som jag inte hinner bry mig om, just nu. Det får bli sen.
Tänka och känna får också bli sen. För jag hinner inte nu. Och jag orkar inte nu.
Det märks inte minst på tåget hem. Den där stunden när jag normalt sett sätter mig och skriver ihop ett blogginlägg som legat halvfärdigt i huvudet. Jag gör inte det för tillfället. Huvudet orkar inte igång. Inte hjärtat heller. Jag spelar patiens på datorn istället. Det stör mig, för jag vill göra saker som ger mig nåt, och det gör inte patiensen, men jag orkar liksom inte blogga. och samtidigt är jag för rastlös för att bara sitta och göra ingenting. Fast jag säkert skulle behöva det.
Ekorrhjul. Eller, jag försöker hinna för mycket. Tar för lite hand om mig själv. Värnar inte min egentid. Min kväll i veckan ska vara just min. Även när jag kommit hem från träningen. Men barnen kastar sig över mig så fort jag kommer hem, vill att jag ska svar på ditten och göra datten, läsa för båda och sitta hos båda när de somnar och så vidare, och jag är för trött, och det dåliga mammasamvetet tar över och får styra och jag ägnar mig åt dem fastän jag egentligen inte orkar och inte borde.
Missförstå mig inte. Jag mår ganska bra. Tror jag, i alla fall. Och jag är enormt tacksam för sertralinet, för det ger mig balans, hindrar mg från att falla i ångest, hjälper mig att balansera och inte stressa upp mig.
Men det är ändå höst. Det påverkar mig ändå med hösten i kombination med brist på vila.
Och jag står där på träningen, i slutet av andra passet, och inser att nu måste jag gråta. Att tårarna börjar välla ut, rinna ur ögonvrån. Hulkandet. Och jag låter det komma, lite tacksam över halvmörkret i träningslokalen. Mn framför allt tacksam, och lite stolt, över att jag numera så väl vet att kommer gråten, då ska jag släppa ut den. För då behövs den. Och det hjälper att gråta. Få loss spänningar. Att jag gråter betyder att jag fått loss något. Men om jag stänger av och hindrar gråten som blir det med tiden bara värre.
Gråta är svårt. Åtminstone när man behöver det. Ja, alltså att lyckas komma i sådan sinnesstämning att gråten kan komma när problemet är att man spnner sig och stänger av så mycket att man likom aldrig får den kontakten.
Så jag är stolt över gråten. Stolt över att jag låter den komma.
Jag vandrar genom höstliga gator i delar av Malmö jag aldrig varit i förut. Och på något vis får det mig att hamna på höstliga gator i Malmö för tretton år sedan. Tillsammans med någon som oftast var långt långt borta. Intensiva känslor. Bruna temuggar. En balkong i ett kollektiv. Lasse Winnerbäck som ett soundtrack till hela tillvaron.
Det är märkligt hur hösten på samma gång liksom får mig att stänga av känslor och komma närmre dem.
Framför allt i huvudet. Tinningen. Runt ögat. Upp i pannan. Ner i kinden. Och som trötthet i själva ögat.