Category Archives: Naturvetenskap

Svartvita världen: lika för alla och inga nyanser

Allt ska vara så förenklat nuförtiden(?).

Kvällstidningarna slänger ut sina webbfrågor: Si eller så? Ja eller nej?

Inga mellanting. Inga nyanser. Antingen – eller.

Häromdagen handlade frågan om vem som ska ha ansvaret för att skolelever gör sina läxor. Det fanns tre svarsalternativ: Eleven, Föräldrarna eller Skolan.

För det första så har olika personer ansvar för olika delar av ”läxgörandet”. Det behöver alltså inte nödvändigtvis vara bara en av ovanstående som har ansvar.

För det andra så tycker i alla fall jag att svaret är ganska olika beroende på om det gäller mitt barn som går i förskoleklass (men har läxor ihop med ettorna) eller om det gäller en niondeklassare. Jag som förälder har förstås ett stort ansvar när mitt barn är litet, men ju äldre barnet blir desto mer är det barnets ansvar – en niondeklassare kan ta det ansvaret själv. Och i nuläget, med det lilla barnet, har dessutom skolan ett mycket större ansvar att informera mig som förälder om att det finns en läxa som ska göras, och hur den ska göras – jag kan inte kräva att min 7-åring ska komma ihåg det på samma sätt som jag kan kräva det av en 15-åring. Som förälder har jag dessutom bättre möjligheter att rent praktiskt hjälpa till med läxor nu i början, när mitt försprång är stort, än när läxorna börjar bli mer avancerade.

Ett annat svartvitt område är salt.

Salt?

Ja. Salt är något vi alla ska dra ner på. Salt är faaaarligt, och alla bör äta så lite som möjligt.

Eller? Varför ska vi det?

Salt, eller ”koksalt”/”natriumklorid”, som det handlar om mer precis, är livsnödvändigt för kroppen. Utan salt fungerar vi inte.

För mycket salt kan dock vara farligt. (Allt kan vara farligt i för stor mängd.) Om man har problem med högt blodtryck bör man se upp med saltet, eftersom salt kan höja blodtrycket.

Men inte alla människor har problem med högt blodtryck! Det finns faktiskt människor som har problem med för lågt blodtryck. (Det bryr sig dock inte sjukvården särskilt mycket om. Lågt blodtryck är inte farligt, bara otrevligt.) De som har lågt blodtryck har väl ingen anledning att dra ner på saltet? Men trots det finns det folk som försöker utesluta salt så mycket det går, trots att de saknar medicinska skäl – för det finns liksom ingen urskiljning i de rekommendationer som går ut.

”Lyckopiller”

Jaha, då är det dags igen. Den här gången är det Alexandra Pascalidou som skriver att ”… lyckopiller skrivs ut med lätt hand” i sin kolumn i Metro. Kort sammanfattat menar Alexandra att människor är för fokuserade på att jaga lyckan, men att man inte når lyckan om man inte får kämpa lite och ha lite motgångar. Utskrivandet av lyckopillren är en del i hennes uppradning av exempel på vad folk gör i jakten på lyckan.

Återigen används alltså det nedsättande och felaktiga begreppet ”lyckopiller”. Jag hoppades att folk – eller i alla fall seriöst, hyfsat allmänbildat folk – vid det här laget skulle ha koll på att ”lyckopiller” inte har något med lycka att göra.

Det som kallas ”lyckopiller” är SSRI, eller selektiva serotoninåterupptagshämmare.

Serotonin är en signalsubstans som behövs för kommunikationen i nervsystemet (alltså bland annat hjärnan). Brist på serotonin kan ge depression, ångest och liknande problem. SSRI gör att receptorer i nervcellernas yta inte håller fast serotoninet, och då finns det mer serotonin fritt att tillgå – det vill säga bristen motverkas.

”Lyckopiller” är alltså inte något man tar för att bli lycklig – det är ingen billig enkel genväg i jakten på lycka. Det är en medicin för människor som av någon anledning – medicinsk eller orsakad av omständigheter i personens liv – lider av en brist. Det är därför i praktiken ett redskap, ett verktyg, för att kunna leva ett normalt liv, istället för ett liv med handikapp.

Ångest och depression är inget man kastar av sig med en klackspark.

Människor som lever med ångest eller depression är inte alls de människor som söker den enkla vägen till lyckan. Ångest kan vara kopplad till ett överdrivet stort ansvarskännande, skuld och dåligt samvete. Den deprimerade har svårt att se glädjen i livet, för att allt jobbigt överskuggar så totalt. Detta är inte människor som blundar för de problem och svårigheter som finns i världen eller i deras närmsta omgivning, utan människor som i alldeles för liten utsträckning klarar av att blunda för problemen.

SSRI är ingen väg till lyckan. Det är en väg upp till ett normalläge, eller ett läge något närmre det som är normalt. Det ger en möjlighet att uppleva tillvaron på ett sätt som andra människor gör. En möjlighet att leva istället för att bara överleva. Eller, för en del, en möjlighet just bara att överleva.

Och det är inget som skrivs ut med lätt hand. Eller, möjligen skrivs det ut lätt, men oftast har man snarast väntat längre än man borde innan man faktiskt går till doktorn och pratar om problemen. För det finns så många fördomar. Och det är så diffusa symptom. Så man går inte till doktorn förrän det är riktigt illa.

I alla fall inte om man inte varit nere och vänt i mörkret innan. Efter ett par-tre vändor lär man sig att känna igen när det är på gång, och kan agera i tid.

Tro mig, Alexandra, jag har kämpat hårt. Jag har haft motgångar. Och det är inte så att allt som inte dödar stärker en. Om det inte vore för ”lyckopiller” så skulle jag kanske inte haft kraft att resa mig igen – eller så skulle det ha tagit ofantligt mycket längre tid, och tagit mycket mer av kraften från min omgivning – som kanske inte skulle orkat.

Tack vare dessa ”lyckopiller” har mina barn en mamma som kan finnas och orka vara en individ med egen kraft och egna intressen att stå upp för (vilket väl är en grundförutsättning för att inte curla).

Tack vare dessa ”lyckopiller” hade jag faktiskt kraft att skaffa ett andra barn och kraft att komma tillbaka till livet och vidare i livet.

Lyckan i sig skapas på helt andra sätt. Och jag vet inte ens om jag strävar efter lycka. Lycka är något som infinner sig ibland, i magiska ögonblick. Inget att bygga livet utifrån.

För den som vill allmänbilda sig mer inom området rekommenderar jag FASS.

Biogasnät

Nu blir jag förbryllad.

Anders Wijkman, tillsammans med Naturskyddsföreningen m.fl., har skrivit en debattartikel där de kritiserar att regeringen gett Eon tillstånd att bygga ut gasnätet. Bland annat hänvisar man för argument till Energimyndighetens föreslagna biogasstrategi.

Denna biogasstrategi har fått hård kritik från flera håll, inte minst i Skåne (läs till exempel Länsstyrelsens yttrande). Många viktiga aktörer på marknaden delar inte alls Energimyndighetens uppfattning. I Skåne är målet en produktion på 3 TWh år 2020, vilket är möjligt att nå.

Men det som ofta ses som en flaskhals är just utbyggnaden av gasnätet. Och både biogas och fossilgas/naturgas transporteras i samma gasnät, tillsammans. En utbyggnad av gasnätet gynnar alltså biogasen, och är just vad många aktörer i Skåne efterfrågar.

Anders Wijkman brukar säga kloka saker, men den här gången delar jag inte hans uppfattning. Jag tror att det trots allt är bra att Eon fått tillståndet. Nu är det förstås upp till dem att bevisa att de kan använda det klokt.

Vad Eon skriver själva i frågan.

”Vi måste börja med baaarnen!”

Jag börjar komma upp i den åldern nu när folk runtom börjar bry sig för mycket om sig själva, bli egoistiska. När människor jag aldrig hade trott det om visar sig strunta i miljö, hållbarhet och rättvisa. Förmodligen för att det stör deras egen bekvämlighet.

Fast det skulle de förmodligen aldrig erkänna. Istället börjar de lyssna på suspekta skeptiker – klimatskeptiker och liknande. De säger att de ifrågasätter, och att fler minsann borde göra det. I själv verket hänger de på skeptikermobbens strategi att ifrågasätta små detaljer. Skillnaderna i forskningsrön mellan olika forskare använder de för att ifrågasätta, istället för att se att det faktum att i princip alla forskare kommer till samma slutsatser, med bara nyansskillnader, snarast innebär en stor enighet klimatförändringarnas orsaker och effekter.

(Ja, självklart(?) har jag också blivit bekvämare med åren. Jag har inte ork och glöd eller praktisk möjlighet (med andra sorters ansvar) att stå på barrikaderna som vuxen. Men jag förnekar inte problemen, motarbetar inte – jag bara gör inte tillräckligt.)

Och samtidigt pratas det om hur viktigt det är att lära barn att göra rätt från början. ”Vi måste börja med baaaarnen!”

Ja, barnen är absolut jätteviktiga. Men inte viktigare. Min generation har lärt sig om miljöproblemen i alla fall sedan högstadiet – själviskheten slår uppenbarligen till ändå när man når en viss ålder. De för detta barn som nyss nått vuxen ålder har drillats i miljöproblem och -lösningar sedan dagis. Innebär det att alla miljöproblem är lösta nu när de kommer ut i arbetslivet? Självklart inte. Även dessa barn tappar engagemanget, och glömmer för den delen.

Kanske blir det bättre för varje generation, kanske blir det lite självklarare för varje generation. Men herregud, om vi ska vänta på den generation av uppväxande barn som slutligen fått det tillräckligt mycket med modersmjölken och dagissamlingarna, så kommer det att vara försent, och modersmjölken kommer redan att vara så förgiftad att de dör av den.

Jag menar inte att barnen är oviktiga. Det är absolut jätteviktigt att lära barnen hur det hänger samman och hur man gör rätt etc. Men vi måste vända oss till vuxna också. Vi måste se till att inte tappa dem som blir vuxna till bekvämlighet och förnekelse. Vi måste vinna dem och behålla dem – igen och igen och igen.

Hur fan gör vi det?

Lagom, gifter och epigenetik

Någon la upp en länk till en text om giftet socker.

Jag ska erkänna: jag orkade inte läsa den långa långa texten, som desssutom var på engelska. Men poängen var väl i stort att socker är ett gift och i förlängningen roten till en väldig massa ont.

(Tänk så enkelt allt är nuförtiden! Det presenteras hela tiden en massa enkla förklaringar – [DET] är förklaringen till alla sorters problem. Alla problem verkar vara förklarade många gånger om…)

Och jag som trodde sockerhysterin var över. För några år sedan svepte det som en löpeld genom föräldraforumen på nätet: bort med allt socker, överallt – ”mitt barn får verkligen aldrig nånsin äta nåt som innehåller socker”. Men jag trodde alltså att det värsta hade blåst över, att det kunde börja närma sig normaltsuntförnuftnivån igen.

Jag finner behov av att påpeka att allt, ALLT, är giftigt i för stor mängd. Inklusive vatten. Vad som är för stor mängd beror förstås på vilket ämne, men också på en massa andra omständigheter.

Självklart är det inte nyttigt med för mycket socker. Självklart ska socker användas med förnuft. (Förnuft. Lagom. Det finns en nivå mittemellan ytterligheterna. Ibland undrar jag om världen glömt det. Ibland tror jag att internetochinformationssamhället är orsaken till att folk glömt.)

Men jämfört med en massa annat vi proppar i oss och utsätter oss för, utan att blinka, så tycker jag socker är en ganska märklig sak att hänga upp sig på, som gift. Tänk på alla märkliga tillsatser i mat – sötningsmedel, stabiliseringsmedel, konsistensgivare, färgämnen, etc. Tänk på alla mycket märkliga ämnen som finns i smink, hudvårdsprodukter, hygienprodukter. Tänk på alla konstigheter som finns i våra kläder, alla elektroniksaker, alla plastprylar, all heminredning. Tänk på alla kemikalier som används inom industrin och inom lantbruket och som släpps ut i naturen och vattnet, och som i slutändan ofta hamnar även i oss. Och så vidare… Det mesta av detta är ämnen som människan skapat, under de senaste hundra åren. Vi har inte en susning om långtidsverkningarna.

”Socker”, oavsett om vi avser sackaros, eller någon av dess beståndsdelar, eller alla vanliga mono- och disackarider, är ”naturliga” ämnen, som funnits i princip lika länge som det funnits liv.

Inte så att naturligt nödvändigtvis är bra – det finns ingen sådan koppling alls. Men det har funnits gott om tid att hinna märka av eventuella akuta eller långsiktiga effekter. Det enda vi möjligen inte haft tid att undersöka är effekten av stor mängd under lång tid. Men i övrigt är hela mänskligheten en enda långtidsstudie av effekterna på just människa. Dessutom, vi har typ samevolverat med sockret. Bortsett från att sockret inte utvecklats nåt direkt :-) Alltså, hade socker varit fruktansvärt farligt även i små mängder så hade människan redan dött ut. Det har vi inte. Rimligen har genkombinationer som är akut känsliga för socker rensats bort vid det här laget – evolutionen bör snarast ha gynnat individer som har nytta av socker och kan tillgodogöra sig det.

Som sagt var, om socker är giftigt för människor så lär det vara socker i stora mängder. (Vilket ju är rimligt att anta – vi har ju utvecklats till att tillgodogöra oss de ganska små mängder som finns naturligt, och nu finns sockret plötsligt i överflöd.) För de ämnen vi syntetiserat på senare år vet vi däremot väldigt lite om effekterna och vi vet inte alls vilka mängder som behövs för långtidseffekter, och det evolutionära trycket har ännu inte hunnit rensa ut de människor som inte tål ämnena. (Men ja, den evolutionen pågår förstås.)

För övrigt är jag nyfiken på hur man gör de undersökningar som visar att till exempel socker är giftigt, eller för den delen studier som visar att det ämnet eller den kosthållningen bidrar till en ökad risk för cancer eller diabetes. Hur mycket epigenetik ingår i studierna – eller hur stor är bristen på epigenetiska studier som felkälla i sammanhanget? Epigenetik är ett så pass nytt forskningssområde, och jag antar att man i många stora populationsstudier där man studerar kost, vikt och livsstil kanske inte har med tidigare generationers kosthållning. Ökningar av cancer och diabetes verkar ju, enligt epigenetiska studier, kunna bero på kosthållningen i vissa åldrar hos tidigare generationer.

Mer om epigenetik i en annan blogg.

”Växthusgaseler? Vad är det?”

Vår treåring har börjat lägga märke till vad de säger på radion. Upprepar vad de säger: ”Sju döda”, ”tjugofem skadade i tågolycka”, o.s.v. Och frågar…

I morse pratade de på radionyheterna om EU och klimatmål. Om växthusgaser. ”Växthusgaseler”, sa sonen. ”Vad är växthusgaseler?”

Och jag försöker förklara… Men det är inte alltid så lätt att förklara. Speciellt inte saker som uppenbarligen många vuxna har svårt att förstå – och som jag minns att jag själv tyckte var lite knepigt när jag lärde mig det på högstadiet. Svårt då att förklara på en nivå som ”gör sinne” för en treåring, som liksom blir begripligt och ändå greppbart – och utan att bli fel. Och utan att förklaringen blir så lång att han tappar intresse…

Det är en utmaning