Category Archives: Reflektioner och tankar

Kan vi få folk att ta sin avslappnade all inclusive-vecka på västkusten?

https://twitter.com/familjen_f/status/818037272591339520

https://twitter.com/familjen_f/status/818038902174916609

De där tweetsen läste jag häromdagen. Mitt huvud for iväg på ett sidospår, som jag dock inte hade tid/ork/whatever att skriva om just då. Men tankarna gick ungefär så här:

En vecka på ett pensionat eller bed and breakfast eller något sådant. På västkusten, eller ostkusten, eller skånska kusten, eller Öland eller Gotland. Eller vid Vänerns eller Vätterns strand. Eller i något vackert naturområde. Visst låter det som en väldigt lockande semester? Nästan som något hämtat ur en roman. Något sådant där man drömmer om. Lugn och ro. Vackra vyer. Någon annan som lagar maten, städar, diskar… Möjligheten att njuta och koppla av.

Personligen skulle jag förmodligen riskera att bli rastlös efter två dagar: även om det låter lockande i teorin så är praktiken något annat – och jag åker heller aldrig på semester som går ut på att mest ta det lugnt. Jag borde säkert ta det mer lugnt. Men det är en annan historia.

Poängen här är att jag tror att många egentligen skulle vilja åka på den där ”pensionatssemestern” om de hade råd. Men det har de inte. För en vecka med helpension för en svensk familj på ett svenskt pensionat är sannolikt inte överkomligt för så många. Precis som det inte var på den tiden vi läser om i romanerna när den sortens semestrar ”görs”: det handlar om en priviligierad grupp som har råd med det, och de flesta har inte råd med semester alls.

Men i dagens läge kan många ha råd med den sortens semester: en vecka på pensionat med uppassning. Fast det kallas ”all inclusive”, och pensionatet eller hotellet ligger inte i Sverige utan i något annat land.

Ja, det är varmare i de där andra länderna än i Sverige. Men jag tror att det inte är den enda förklaringen till att folk reser utomlands istället för till svenska motsvarigheter?

Att det är dyrare i Sverige beror förstås på bättre löner, bättre villkor, större myndighetskrav och så vidare. Alltsammans bra saker. Alltsammans sådant vi tycker vi vill ha. Men ändå… när det kommer till kritan har vi lärt oss att det är viktigt att få så mycket som möjligt per betald krona. Att annars är vi dumma i huvudet. Därför köper många till exempel utländskt kött i affären istället för svenskt. Och på samma sätt köper många utländsk semester.

Och ja, så var det det där med klimatet. Vi behöver minska flygandet. Och då kanske det kunde vara bra om vi kunde minska på det flygandet som handlar om att folk vill resa till ställen där det är tillräckligt billigt för att få uppassning under en veckas tid…?

Men så… hur fixar vi det?

Jag vet inte. Jag har ingen lösning. Jag vill absolut inte försämra löner och villkor och allmänna krav på verksamheter i Sverige. På det hela taget är det vi uppnått i Sverige bra.

Men jag tänker att man på något vis borde omfördela pengar med avdrag och bidrag och skatter och sådant där allmänt pengahanterande, så att det blir fördelaktigare för människor att ta den där semesterveckan på ett pensionat i Sverige. Det borde rimligen bli billigare och enklare än att låta folk okynnesflyga och sedan hantera problemen i efterhand. Eller? Och jag tänker att likaväl som man kan ha RUT för att folk ska slippa städa hemma själva, så borde man kunna ha RUT förlagt till semesterveckan, på nåt vis.

Har du några tankar och idéer kring det här?

Alla vi enstöringar

Det sägs att människor är sociala varelser. Att det är en viktig sak i vår överlevnad och vårt evolutionära arv. Att vi är flockdjur och trivs och fungerar bäst att bo tillsammans.

Ändå är vi så många. Så många som egentligen inte alls funkar eller trivs i de normala sociala sammanhangen. Så många som klassas som introverta på olika sätt. Så många som mår bäst om vi större delen av tiden får rå oss själva. Och vi löser det på olika sätt. En del som jag, med att bosätta oss långt bort från andra. Andra genom att bosätta sig där de kan försvinna i mängden och inte behöver umgås med grannarna, som i en lägenhet i ett höghus i stan där ingen egentligen vet vem du är.

Är vi verkligen så jävla mycket flockdjur som det påstås? Är det verkligen så att flockmentaliteten är det bästa för människan? Om det är så kasst evolutionärt sett att vara enstöring, hur kan vi då vara så många?

 

Nej, det här är inte alls färdigtänkt. Bara en liten reflektion till lördagskaffet, för mig själv i vardagsrummet, med Suzanne Vega på hög volym för sjuhundraåttiotredje varvet.

Jag kan inte ens sätta en vettig rubrik i oväsendet här

När man tänker på det är det väl ganska märkligt egentligen? Att vi känner att de där sakerna vi är bra på inte riktigt räknas, liksom.

Åtminstone upplever jag att det ganska ofta är så. Saker vi har lätt för anses inte ha något värde. Ska det vara värt något så ska det vara något man fått jobba och kämpa för. Det är det vi fått lära oss.

Och jag tror att det dödar glädjen i mycket. Oavsett om det handlar om skolarbete eller fritidsintressen. Om man liksom hela tiden får veta att man ska ägna sig åt det som inte faller sig naturligt, och att det som faller sig naturligt liksom inte är nåt värt, ja, då kommer man i längden att vara ganska elak mot sig själv. När man egentligen kunde vara snäll mot sig själv och åstadkomma lika mycket, fast inom andra områden, men istället vara lyckligare och må bättre.

—–

Jag skulle skriva längre om det här om jag hade någon chans att koncentrera mig. Men jag har en åttaåring i rummet som utkämpar en strid med hjälp av ljussabel och mängder med explosioner, och det är så svårt att alls lyckas tänka då. Hjärnan blir banne mig helt blockerad.

 

Kyrkans körsångsmonopol

I den debatt som varit på sistone kring kyrkans roll och kyrkans värde så argumenteras det bland annat för att det finns stora poänger med att vara medlem i kyrkan även om man inte tror på gud, för att kyrkan gör en massa bra saker. Vilket ju i sig är bisarrt, för om inte de pengarna gick till kyrkan, om kyrkan verkligen blev av med den rollen man har, så skulle de pengarna kunna gå till liknande verksamhet fast i annan regi.

Nå. Ett av delargumenten i det där är musik och körer. Jag har sett personer argumentera för hur fantastiskt det är att kyrkan ser till att det finns möjlighet för så många människor att få sjunga i kör.

Jag tänkte på det, när jag satt och sjöng till stereon i bilen innan idag. Tänkte på den där längtan i magtrakten att få sjunga. Att hitta människor att majsjunga och gå luciatåg med. Och så la jag liksom plötsligt ihop det ena med det andra: det där blir sannolikt aldrig av – för på en liten ort är det liksom kyrkan som har ensamrätt på att samordna engagerade människor som vill sjunga tillsammans. Kyrkan har monopol på körsången. Vill man sjunga tillsammans med andra så får man svälja den religiösa förtreten och acceptera att halva den repertoar man ska sjunga har religiös koppling och att det är kyrkans lokaler som kommer att vara replokal och konsertlokal.

Hade inte kyrkan funnits så hade förmodligen sångälskande människor sökt sig samman och valt repertoar och sammanhang baserat på gemensamma önskemål. Och så är det förstås på större orter; där finns det i alla fall tillräckligt många människor för att det ska finnas båda delar. Men på små orter blir det så lätt att kyrkan, med sin stora verksamhet, med både pengar och lokaler, får monopol. På både det ena och det andra.

Älskade twitter

Twitter.

Twitter är en egen värld. Och ändå inte.

På twitter har jag vänner. Riktiga vänner. Vänner som bryr sig, vänner som lyssnar, vänner som jag kan bolla saker med. Vänner som stöttar, vänner som ger mig nya infallsvinklar. Vänner som lär mig helt nya saker och ger mig förståelse för nya saker. Vänner som har faktakunskap på områden där jag ännu inte kan tillräckligt, eller som skickar vidare frågorna i sina nätverk. Väldigt få av twittervännerna har jag träffat IRL (och i ärlighetens namn är det sällan dem jag pratar särskilt mycket med på twitter).

Det är en brokig skara, de där vännerna på twitter. Och det är en stor del av poängen. På twitter har jag oftast bara en mycket vag känsla, om ens någon alls, om åldern på dem jag umgås med. Och utseende är också väldigt oväsentligt. Det som är viktigt är ord, tankar, uttryckssätt, förmåga att vara lyhörd.

Precis så som man vill att det ska vara. Precis så som allt värdegrundsarbete genom skolåren sagt oss att det borde vara :P

Twitter är mitt fönster mot världen. Via twitter får jag insyn i vad som händer i andra delar av världen. Inte på det nyhetsmässiga sättet, utan genom människor som jag själv. Människor som jag valt att följa för att de gillade samma TV-serie eller sa något klokt om en pågående händelse, men som sedan blir vänner, för att vi uttrycker oss på sätt som gör att vi förstår varandra. På så sätt vidgas min värld. (Och jag håller dessutom igång min engelska, för att jag ”tvingas” formulera mig och skriva ner på ett begripligt sätt :-) )

Ja, det är riktiga vänner. Det är vänner jag kan tramsa med, vrida och vända på ord – och prata om djupa allvarliga saker när det behövs. Vilket det ju gör ganska ofta i mitt liv som det är nu. Och det är vänner som finns kvar även om jag av en eller annan anledning inte orkar umgås med dem på ett tag.

Många av dem känner mig förmodligen bättre än vad många klasskompisar i grundskolan gjorde på den tiden. Trots att jag känt dem kortare tid.

Ändå får vi höra om att sociala medier är något fult. Att det inte är på riktigt. Att det får ta för mycket tid, och att vi minsann borde umgås med människor på riktigt.

Dessutom får vi höra om hur farlig polariseringen är. Att det är dumt att vi bara umgås med dem som tänker lika. Och ja. Förstås. Självklart. Jag inser att det ökar risken för att grupper som umgås på liknande sätt som jag och mina twittervänner men som har annan syn på världen och värderingar utvecklas åt farliga håll när de kan umgås utan att vi lägger oss i.

Men alltså… Jag önskar att twitter, eller facebook, eller något liknande alls, hade funnits när jag var tretton. Tänk vilken skillnad att faktiskt hitta likar, människor som tänkte som jag, som jag också hade konstiga intressen. Och att få se att det fanns sådana även bland äldre personer, att de som var äldre hade kunnat visa mig att det faktiskt kunde bli bra i slutändan. Istället för att bara vara ett ensamt ufo som fick stånga huvudet mot omvärlden och hela tiden försvara mitt existensberättigande, min rätt att vara jag, fastän jag tyckte om konstiga kläder och struntade i vem som var kär i vem i klassen.

Det finns sådana oerhörda fördelar med att faktiskt få chansen att umgås med människor man funkar ihop med.

Fast ibland känns det som att en del vill ta det ifrån oss. Att det blir vårt fel, vi som mår bra av att få den här chansen, vårt fel att mörkerkrafter som umgås i sina sociala medier-kotterier driver iväg i en farlig riktning. Att det vore bättre för världen om vi istället kunde fortsätta agera kuddflickor mellan rötäggen: stötdämpare som håller isär störmomenten, stötdämpare som får ta smällarna och gå sönder inombords.

Och det som oroar mig mest med en framtid med eventuella katastrofscenarier är nog faktiskt risken att bli avskuren från dessa vänner och möjligheter som är beroende av det digitala. Att åter, som under uppväxten, vara utlämnad till att umgås med de människor som rent fysiskt bor på samma plats. Den gamla bymentaliteten med sina nackdelar. (Ja, jag vet, det finns bra människor här också! Men hade det inte varit för sociala medier hade jag ju aldrig ens fattat vilka ni är…)

Men oavsett vilket: I nuet finns ni. Och ni är underbara och fantastiska, och jag är så glad att ha er.

Tioöringarna trillar ner på så märkliga sätt vid så märkliga tillfällen

Jag står och letar efter en skiva i travarna med skivor ovanpå stereon. De där travarna med spelade skivor som ligger kvar framme och växer tills någon får ett ryck och sorterar in dem, en gång om året eller nåt.

Oftast är det sedan ungefär samma skivor som letar sig fram igen efter ett tag :-) Vissa snabbare, andra efter längre tid. Och trots alla försök till att att strukturera, till att hitta smidigare lösningar för de frammeliggande skivorna, så blir det alltid så där igen. Och igen.

Men i alla fall. Jag stod och letade efter en skiva i travarna. Hittade den inte, trots bläddrande bland mängder av skivor som ville rasa ner på golvet och skivor som blivit liggande utanför sina fodral.

I högarna finns dina skivor och mina skivor om varandra. Förstås. Mina skivor huvudsakligen i originalfodral. Dina skivor nästan alltid i tunna CD-plastfickor. Och vi har fortsatt att ha det så. Dina skivor och mina skivor. Inte för att det liksom gör någon skillnad egentligen. Men du hade så oerhört många fler skivor än jag. Trots att dina stoppades i plastfickor och tog mindre plats per skiva, så hade du många fler lådor med skivor än jag.

Och det hängde också samman med att vilja känna att man bestämde över sina egna pengar. Du bestämde vad du ville köpa. Jag bestämde vad jag ville köpa. I alla fall när det kom till skivor. Och sedan fanns det en hel massa skivor som vi faktiskt köpte tillsammans, som var våra skivor. Och de sorterades ibland in i dina lådor och ibland i mina och ibland i en gemensam låda.

Och nu stod jag där och bläddrade. Dina skivor. Mina skivor. Och så plötsligt trillade den där tioöringen ner: Strikt talat är alla skivorna mina nu. I alla fall strikt formellt juridiskt.

Och det är verkligen skitkonstigt.

Och på samma gång så är det faktiskt så att hur död du än är så är det dina skivor. Och kommer att förbli.

Tänk om inte glasögon fanns?

När man har en halvskriven bok i sin hylla och sitt huvud, en historia placerad i en annan värld, då funderar man ibland kring vilka förutsättningar som gäller på den platsen. Vilka naturlagar som gäller. Vad som uppfunnits och inte. Vilka saker som finns här hos oss men kanske inte finns där.

Och då slås jag av tanken på hur totalt handikappad jag hade varit där. För jag är närsynt och har nåt litet brytningsfel.

Jag har glasögon. Jag har haft glasögon sedan jag var 18 år. Fram tills dess klarade jag mig bra, fast allt sämre, utan. Jag minns hur fascinerande det var att plötsligt kunna se detaljer, som blad och kvistar i en trädkrona, på avstånd. Och att skyltar en bit bort inte längre liksom fick dubbelkontursbokstäver.

De första åren hade jag bara glasögonen på mig på lektioner och andra behovstillfällen. Glömde nästan alltid glasögonen när jag skulle på bio eller sånt. Men med tiden blev det alltmer ett behov för hela tiden, och sedan många år har jag på mig glasögonen all vaken tid utom i duschen, typ.

Älsklingen var långt mer beroende av glasögonen än jag. Han kunde se saker hyfsat ordentligt på tio centimeters avstånd, men inte mycket längre bort, om han inte hade glasögon på sig. Ja, det var förstås inte så att han var blind på 20 cm håll, men han var väldigt närsynt.

Men ingen av oss skulle klara sig särskilt bra utan glasögon. Vi hade väl huvudsakligen fått hålla oss till sysslor som inte krävde att vi kunde se saker på avstånd. Förmodligen hade vi känt oss som lite mer belastning. Eller i alla fall han. Och när jag drabbas av tanken att jag i en annan tid och ett annat sammanhang hade kunnat tänka mig att vara bågskytt, så inser jag att min syn inte på något vis räcker till det.

Men i vår tid, i vår värld, så är lite närsynthet och lite brytningsfel, inget handikapp. Det är något som vi enkelt åtgärdar med glasögon, eller linser, eller rentav operation. Och därmed har vi förflyttat gränserna för vem som kan vara ”nyttig”, men framför allt för vem som kan vara delaktig. Tänk så många stjärnor  på så många arenor som har kunnat få chansen att ”bli något”, utvecklas, göra en insats för världen, bara för att någon kom på att man kan tillverka glasögon – tänk så många bra saker som aldrig skulle hänt annars.

Jag tycker den tankepromenaden är nyttig. Det är nyttigt att komma ihåg att på andra områden är hjälpmedlen fortfarande inte lika självklara – men de kan komma att bli. Och det finns massor med fantastiska människor som behöver möjligheten att vara sig själva och utvecklas, till tillgång för sig själva och för världen. Precis som jag fått, trots att jag inte ser perfekt.

Jag gör inte så gott jag kan, och jag tror fler borde låta bli

Du gjorde så gott du kunde!

Man kan inte göra mer än sitt bästa…

Det sägs i oändligt många varianter. Och det sägs ofta. Det sägs som tröst när man känner sig otillräcklig, tycker att man inte reder ut tillvaron, tycker att livet är jobbigt.

Har man gjort så gott man kunde, gjort sitt bästa, så har man ryggen fri, verkar budskapet vara.

För mig är det ett märkligt budskap. Och jag kan ärligt säga: Jag gör i princip aldrig så gott jag kan eller mitt bästa.

Tvärtom finns det i princip alltid massor med potential att göra bättre. Mycket bättre. Och det är ett synnerligen medvetet val att lägga mig på en lägre nivå än så.

För om jag gör mitt bästa, så tar jag sönder mig själv. Om jag gör mitt bästa, maxar insatsen, så blir det ingen plats och tid för återhämtning, vila, andning. Om jag gör mitt bästa går jag väldigt snabbt in i väggen – eller vilken benämning man nu vill använda.

Att göra mitt bästa är, i alla fall för mig, ett klockrent recept på att sabba min egen tillvaro.

Så nej, jag har inte ens ambitionen att göra mitt bästa. Jag har ambitionen att fortsätta försöka låta bli att göra mitt bästa.

Det som är gjort är inte nödvändigtvis gjort

Ibland tror man att när man gjort en förändring så är den förändringen gjord. Men så är det nu tyvärr inte.

På min arbetsplats ska det vara inställt som default att utskrifter ska bli dubbelsidiga. Det där är infört. Det ska vara så.

Men så installeras det nya drivrutiner. Och så ligger dubbelsidigt inte längre som default.

Och de som är duktiga och ambitiösa och bryr sig om miljön ändrar sina inställningar lokalt. De andra skriver ut enkelsidigt.

Och så där är det med så många saker. Att även om man tycker att man har infört något, så räcker det liksom inte att det är infört en gång. Det måste göras igen och igen. Och man behöver ha någon som har ansvar för att bevaka och följa upp så att det fortsätter att bli som det var tänkt. Vid varje avsiktlig förändring, men också då och då annars också.

Oavsett om det gäller dubbelsidig utskrift, ekologisk frukt eller demokrati.

På gränsen till det kontantlösa samhället

Vi lever på gränsen till det kontantlösa samhället.

I de allra flesta situationer betalar jag elektroniskt. Går jag till affären betalar jag med kort. Även på nätet ibland, förstås. Och de saker som inte betalas med kort betalas istället med fakturor, som hanteras elektroniskt via internetbanken.

Men till vissa saker behöver man fortfarande papperspengar. Som när man går på loppis, eller ska köpa grillad korv till barnen på en marknad. Och till barnens vecko- och månadspengar.

Men trots att kontanter är nästan helt bortarbetade i det dagliga livet, så finns det vissa situationer när det faktiskt fylls på med kontanter. Och det är i samband med jul och födelsedagar. För pengar är fortfarande en vanlig present. Framför allt från släkten.

Och jag har inget emot pengar som present. Det är ofta ganska klokt, eftersom det ger mig möjlighet att själv bestämma vad pengarna faktiskt behövs till. I teorin är det alldeles jätterätt.

I praktiken är det däremot förstås sällan så att jag har de där kontanterna med mig när jag väl ska handla något. Oavsett om det handlar om bidraget till en ny frysbox eller om det är en slant att köpa något till bara mig själv för. För de där sakerna köper jag ju med kort, eller på faktura. För att det är det som blivit det vanliga.

Så de där födelsedags- och julpengarna blir lätt liggande. Den gångna julen samlade vi ihop och satte in dem på banken.

Och i övrigt så fungerar födelsedagspengarna som en kontantreserv. En kontantbank. Det är den jag plockar med mig ifrån när jag behöver pengar till loppis eller grillad korv, eller när barnen ska ha månads- eller veckopengar eller nåt sånt. Det är det mina pengar till att unna mig bara något till mig själv går till.

Och egentligen är det nog inget problem. Det går nog jämt upp i slutändan. Att inte behöva trassla för mycket med att jonglera kontanter ut och in på konton är också värdefullt.

Men det skaver lite i ordningsnerven. Det är ju FEL (TM).

Och jag tänker att det finns utrymme för förbättringar och smidiga lösningar kring julklappspengar innan vi är framme vid det kontantlösa samhället.