Category Archives: Reflektioner och tankar

Strävan efter en känsla och en hållning

Det är så märkliga saker det där…

På ena sidan allt det där som kräver eftertanke, överväganden, ställningstaganden, beslut, hanterandet av 27 år till av livserfarenhet, balansgången i vad jag vill skildra och vad jag vill spara till en annan gång och disponera det material som virvlar runt. Konkreta saker och massor med tankeverksamhet.

Och på andra sidan något som på ett sätt kan beskrivas som en kroppshållning. Ett känsla och en tanke som kan åstadkomma en kroppshållning som i sig rymmer en hel fantasivärld och kan göra en om inte oövervinnelig så i alla fall ge kraft att genomleva en hel del jobbigheter. Och den där strävan efter den där känslan som ger den där kroppshållningen, den där där känslan i en massa muskler, den där hållningen som i sin tur ger en massa känslor och kraft, den strävan finns liksom både i dansen och i skrivandet och i sången.

Och det låter ju egentligen bara jättekonstigt, eller hur?

Men det är den där strävan, och den inre… vibration (i brist på bättre ord) den hänger samman med, som liksom är drivkraften. Och lagom tills jag glömt bort dess existens så är den där och pockar på uppmärksamhet igen.

Men även om dansen, sången och fantasiskrivandet hänger samman i den där känslan, den där strävan, så väcks de på olika sätt. För medan dansen och sången i någon mån väcks ur musiken och kroppen liksom hakar på, så väcks det där skriv- och fantasibehovet ur ett behov av att fly verkligheten och skydda mig mot något. Fantasin som skydd inte bara mot elakheter utan även mot meningslöshet, tristess och annat.

Om döden, ord och vad man hinner på ett år

Fram till alldeles nyligen har inlägget ”Men han har i alla fall inte gett upp” från september förra året hängt kvar på ”tio-i-topp” för bloggens mest lästa. Nu i veckan har texten halkat ner från listan. (Ja, den åker väl kanske upp igen nu när jag länkar?)

Och idag påminner mig facebook om att det är ett år sedan vi tapetserade hallen.

Vi hann en massa saker. Jag tvivlade på att han skulle leva till min födelsedag förra sommaren, men vi fick nästan ett år till. Och även om det var ett år med andra förutsättningar, ett år där vissa saker var satta på vänt, så var det också ett år med riktiga saker, ett år där vi fortsatte i vår gemensamma riktning.

Det finns så många olika nivåer av att ge upp. Man kan faktiskt både ge upp och låta bli att ge upp på samma gång. Man kan ge upp och erkänna sig besegrad av cancern, när man vet att den är obotlig och dödlig, och ändå fortsätta livet till så hög nivå som det går så länge det varar. Live life to the fullest. Även om det vissa dagar också bara betyder att sitta och glo på akuten på TV.

Och det är fortfarande så märkligt på så många sätt. För det var liksom inte alls som man föreställer sig det. Eller som jag föreställde mig det. Jag har levt ett år med en dödligt sjuk person. Men en person som ändå större delen av den tiden var i så oerhört hög grad levande. Det var liksom bara de sista tio dagarna som han var döende. Och bara de sista tre dagarna som han var nånstans i närheten av vad man skulle uppfatta som dödssjuk – fast ändå inte alls på det sätt man tänker sig.

Mina tankar vandrar ofta förbi de olika ord folk använder kring döden och sjukdom. Det känns som att många liksom tappat bort nivån på värdeladdningarna hos orden. ”Det är så tragiskt” skriver de – om någon som dött 80 år gammal under inga konstiga omständigheter alls. ”Han är döende” skriver de – om någon som har obotlig cancer men fortfarande liksom inte alls hamnat på det kraftigt nedåtlutande planet utan är i full fart, arbetar och lever fullt ut. Och nej, jag har inte full insikt i dessa personers tillvaro – men det har inte de som skriver om det heller.

Och jag önskar i efterhand att jag hade fått ut ännu mer av det där sista året. Fastän det nog inte hade varit möjligt. För vi fortsatte vara vi, så långt det var möjligt, på det sätt det funkade under rådande omständigheter. Vi lyckades märkligt nog behålla ett hyfsat normalt liv, där ångest och panik inte tog över helt. Det är egentligen märkligt nog och en bedrift i sig. Att det i den bästa av världar kunde varit ännu mer och ännu bättre gör ju inte att det ens hade varit möjligt i denna verkliga dödliga värld.

Och ur datorhögtalarna sjunger Suzanne Vega från en konsert i Tyskland:

… he sounds like he’s missing something or someone that he knows he can’t have now
and if he isn’t I certainly am …

Kyrkan borde börja från scratch – eller ha två sorters medlemsskap

Svenska kyrkan tappar tydligen alltfler medlemmar. Så där pass att de faktiskt börjar tycka det är problematiskt. Så där att det allt oftare hörs åsikten att man faktiskt kan vara med i kyrkan av helt andra skäl än att man är troende, och att kyrkan vill betona sitt värde för alla oss som inte tror, och i förbigående antyda att vi borde vara tacksamma och därmed kanske egentligen borde vara med ändå.

Jag tycker det hela är bisarrt. Och det bisarra uppkommer egentligen som en effekt av historien, en effekt av att vi tidigare tvångsanslöts föddes in i kyrkan och liksom aldrig riktigt fostrades i att fundera över detta som ett val. Och numera har folk insett att det ÄR ett val man kan göra, vilket gör att många går ur och många aldrig döper sina barn. Och därmed är det helt logiskt att medlemsantalet sjunker. Oavsett hur bra eller dålig, rätt eller fel kyrkan är så kommer liksom medlemsantalet att sjunka under de förutsättningarna.

Det enda rimliga vore att börja om från början. Att alla som faktiskt vill vara med i kyrkan, vara medlemmar i detta religiösa samfund, denna religiösa förening, får anmäla sig och gå med och betala medlemsavgift. Precis som det är i alla andra föreningar. Att ett medlemskap är ett aktivt val. Då skulle medlemsantalet verkligen reflektera antalet som vill vara med i kyrkan, istället för antalet som inte orkat ta ställning eller som inte går ur för att de får dåligt samvete. Och förändringar i medlemsantalet, uppåt eller nedåt, skulle verkligen därefter kunna säga något om kyrkan, istället den långsamt insjunkande effekten av förändringar i samhället.

Och ja, det skulle innebära en drastisk minskning av medlemmar i kyrkan, jämfört med nu. Absolut. Och därmed också en enorm minskning i vilka pengar kyrkan skulle få in i medlemsavgifter. För inte nog med att kyrkan har enormt många medlemmar, kyrkan har dessutom enormt höga medlemsavgifter. Om du i många andra föreningar som arbetar med goda saker betalar några hundra per år i medlemsavgift, så betalar många tusentals kronor om året för medlemskapet i kyrkan. (Du som är med i kyrkan kan nog fortfarande se på ditt skattebesked hur mycket just du betalar till kyrkan.) Och även om det förstås är schysst med medlemsavgifter som är differentierade efter inkomst, så känns det ändå bisarrt om man tittar på vilka summor det handlar om.

Ja, kyrkan gör väldigt mycket bra saker. Absolut. Kyrkan har värdefull verksamhet som hjälper fattiga, ensamma och utsatta personer. Men det finns ingen anledning att den verksamheten ska ligga inom en religiös organisation. Och kyrkan vårdar byggnader som är värdefulla delar av vårt kulturarv. Men det går att lösa på andra sätt. Faktiskt. (Vårdandet av kulturarvet sköts för övrigt redan åtminstone delvis med statliga pengar.) Att jag tycker att det kyrkan gör är viktigt och bra är inget argument för att vara medlem och stötta ekonomiskt via just den organisationen. Det tyngst vägande skälet att låta goda saker göras via den organisationen är att det är en väletablerad organisation med struktur och erfarenhet. Å andra sidan visar det sig många gånger att det inte alls funkar så bra på alla ställen.

Tänk dig att du istället bidrar med de pengar som skulle gå till kyrkan, som medlemskap där, till något annat du tycker är viktigt. Någon annan förening med viktig verksamhet. Naturskyddsföreningen, Naturarvet, Amnesty, Röda korset eller något annat. Så har i alla fall jag försökt tänka sedan jag gick ur kyrkan. Att gå ur kyrkan ger en oerhörd möjlighet att vara rejält generös mot andra saker jag tycker är viktiga.

Och i ärlighetens namn tycker jag att mycket av den verksamhet som kyrkan håller i och som ses som argument för att stanna kvar i kyrkan fastän man inte tror, är sådant som samhället, alltså det sekulära skattefinansierade samhället, ska stå för. Och det är för mig ett märkligt resonemang att folk tycker man ska ge de pengarna till ett religiöst samfund och samtidigt vara så måna om att hålla skatterna till ett minimum.

Men om nu kyrkan och andra vill att människor ska stanna kvar som medlemmar i kyrkan, trots att man inte tror på gud, så tror jag åtminstone att det är dags att dela upp i två olika sorters medlemskap. Så är det ju många föreningar som har det. Man kan vara aktiv medlem, det vill säga en som utövar sporten eller spelet eller vad det nu är föreningen handlar om. Eller så kan man vara passiv medlem, alltså en som inte spelar fotboll eller bridge eller skjuter luftgevär eller åker på scouthajk, men som ändå vill stötta verksamheten, eftersom man tycker att det är bra för bygden att föreningen finns. Och då bidrar man med pengar och kokar kaffe till styrelsemötena, utan att för den skull nånsin hävda att man vill spela fotboll.

Kanske kunde det vara ett sätt för kyrkan att behålla några av de medlemmar som inte tror på gud men som står i valet och kvalet om de ska stanna kvar för att de ändå tycker kyrkan gör bra och viktiga saker. En sorts medlemskap för troende, och en annan sort för de som ändå vill stötta.

Fast jag stannar ändå kvar utanför. Mina pengar går även fortsättningsvis till andra sorters välgörande ändamål.

Vi är så vana vid att sjukdom är något man blir frisk från

Livets Bilder skriver om det knepiga i att vara kroniskt och obotligt sjuk, i ett samhälle där vård och andra ansträngningar är inriktade på att man ska bli frisk.

Mitt huvud har malt via de där tankespåren många gånger sedan älsklingen blev sjuk. Inte huvudsakligen utifrån perspektiv av vården eller möjligheterna att arbeta. Mer utifrån den känslomässiga biten.

För det ”normala” är ju att man blir sjuk, och sedan tillfrisknar man. Ja, det är så vi är vana vid att se det. Ibland blir man tvärsjuk bums och sedan är man liksom konstant under tillfrisknande tills man blir frisk. Eller så blir man sjuk, sjukare, ännu sjukare, och sedan vänder det och man blir friskare och friskare och friskare och till slut förhoppningsvis frisk. Det är så det ÄR. Eller, det är så vi tror att det är. Oavsett om det är förkylning, influensa, brutet ben, stroke, eller något annat. I sämsta fall blir man aldrig helt frisk igen, men utgångsläget är liksom ändå att slutpunkten ska vara något som är bättre än det var som sämst.

Och så kommer då älsklingens cancer dundrandes. Och även om han, tack vare cellgifter och stent och annat, hann bli rejält mycket bättre under ganska lång tid innan det gick utför igen, så fanns det liksom bara en garanterad huvudsaklig riktning.

Obotlig dödlig sjukdom. Sjukdom som ovillkorligen kommer att leda till döden. Ett plan som sluttar nedåt. En sjukdom där man inte tillfrisknar. En sjukdom där man i någon mån bara har att vänta sig att må sämre.

Det är en mental utmaning för huvudet att hantera, eftersom det liksom bryter mot allt vi är vana vid. Och det var uppenbart att många runtomkring faktiskt inte kunde ta in det.

Jag skäms, men jag är så trött på att skämmas – kan vi inte åtminstone skämmas tillsammans?

Söndag kväll. Efter att jag stångat mitt huvud mentalt blodigt med bankpapper åkte jag för att handla, och eftersom det fanns några saker jag behövde handla som inte finns i närmsta affären åkte jag lite längre iväg.

Rejält mosig och sliten i huvudet gick jag av gammal vana förbi kyldisken där de lägger saker som är nedsatt pris på grund av kort datum. Och där fanns en hel massa ekologisk kyckling – kycklingvingar, filéer och annat. Men jag orkade inte. Just den kvällen orkade jag verkligen inte köpa hem kycklingdetaljer, trots att jag visste att de skulle komma att slängas typ en timme senare. Jag orkade inte. Och jag hade fruktansvärt dåligt samvete för det, men jag klarade verkligen inte av det just då.

Torsdag (igår). Handlar i min närmsta lilla affär. Konstaterar att de har ett skitlass (ja, verkligen ett skitlass) med nötfärs från hälsingestintan, allihopa med nedsatt pris på grund av sistadag 30 september. Och jag är så trött på att nästan alltid ha köttfärs i frysen som borde ätas upp, för att jag försöker se till att rädda lite av den ekofärs som kommer att slängas i affären om inte jag köper den.

Så igår köpte jag hem ett paket av hälsingestintanfärs. Och idag var jag inom affären, en och en halv timme innan stängning. Det fanns fortfarande åtta paket kvar med hälsingestintanfärs. Åtta paket à 500 gram. Jag köpte två av dem. Och skämdes ofantligt för att jag inte köpte resten.

Nu har jag ikväll stått och lagat oändligt med fina goda köttbullar, som ska stoppas i frysen och finnas som färdigmat. Och visst, det är fint och bra att ha goda köttbullar att ta till.

Men jag skäms. Jag skäms för allt det fina kött som slängs. Alla dessa djur som föds upp, slaktas och sedan bara slängs. Jag skäms över människans överproduktion. Jag skäms över hur vi hanterar värdefulla resurser och råvaror. Jag skäms över att vi hanterar levande varelser för att sedan bara slänga resultatet. Vi pratar om att vi behöver äta mer vegetariskt, att vi behöver hitta andra proteinkällor, som insekter, men samtidigt har vi en löjlig överproduktion av kött.

Jag skäms. Jag skäms över att jag inte köper hem allt det kött som jag vet kommer att slängas när affären stänger för kvällen. Men jag är samtidigt trött på att känna att jag ska agera någon sorts reservlösning och anpassa min mathållning efter vad andra uppenbarligen inte var sugna på just den veckan – och framför allt trött på att vi har en kultur där det anses normalt att det ska finnas så oerhört mycket mer mat än vad som behövs i våra affärer.

Jag skäms. Men jag är trött på att skämmas. Och det verkar vara så många andra som inte alls skäms. Jag tycker att vi åtminstone kunde skämmas tillsammans.


Tidigare inlägg: Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

”Nu måste vi alla” funkar så dåligt på mig

Nu måste vi alla hjälpas åt att hålla xxxbollen vid liv i [ortnamn].

Det har en förälder postat i en facebookgrupp för föräldrar.

Och jag blir bara anti. Vad då ”nu måste vi alla”? Vem har bestämt det? Varför måste vi det?

Jag har inget personligt emot vare sig den här bollsporten eller bollsport i stort. Jag är ointresserad men tycker det är trevligt och bra att det finns för de som tycker det är kul. Däremot ser jag inget specifikt viktigt i att just den här bollsporten finns på just den här orten. Jag kan inte se att jag har något personligt ansvar för att se till att just den här bollsporten ska fortsätta att finnas på just den här orten. Jag kan inte se att någon skulle ha rätt att bestämma att jag ska tycka att det här är viktigt.

Lika lite som jag tycker att klädaffärerna har rätt att ”bestämma” att ett klädesplagg är ett must have.

Jag skulle aldrig drömma om att uttrycka mig likadant om mitt eget fritidsintresse eller nöje.

Nu måste vi alla hjälpas åt att se till så att showdanslektionerna kan fortsätta här i byn.

Nu måste vi alla se till att börja ta fiollektioner.

Nu måste vi alla…

Det funkar inget bra på mig det där sättet att uttrycka sig. Jag blir verkligen bara anti. Och det är ju dumt – för det skulle liksom gå att uttrycka lite annorlunda och ge en helt annan känsla.

Ibland är det annan vila än sömnen man behöver

Jag sitter uppe. Fastän det är sent, och jag är trött. För ibland är det så skönt att bara sitta och vara och ta stunden som den kommer. Ibland är det mer välgörande att sitta och göra ”ingenting” än att sova. Sömn kan inte ge alla sorters vila.

 

Jag minns när tolvåringen var liten. Mycket liten, nästan nyfödd. Jag minns tillfället och vet att det var tidigt, att han verkligen inte var gammal, för jag minns den där känslan av att jag själv var en fågelunge, känslan av att mina armar liksom hade krympt ihop och blivit tunna – fastän jag aldrig tänkt på mig som svullen under graviditeten så var det något som runnit av och gjort armarna mindre när han föddes.

Jag minns känslan när jag evighetsammade honom inne i sovrummet (på den tiden hade vi studion som sovrum), och han slutligen somnade men älsklingen liksom aldrig kom och hjälpte mig loss från den sovande bebisen och hjälpte mig ut till den befriande verkligheten utanför, där han och svärföräldrarna (som var på besök för att insupa det första barnbarnet) satt och fikade och pratade. Jag var ledsen och kände mig övergiven. Och älsklingen tyckte att ja men vi visste ju att du var trött, vi trodde du ville sova. Men jag ville inte sova! Jag var trött, men ännu mer än sömn hade jag behov av att få vara människa, vara jag, vara något annat än mjölkko, komma ifrån att vara bara den som nyligen fått en bebis.

 

Sitta och vara. Vara jag. Finnas.

Det var väl inte mustaschen och språket vi menade liksom?

Aldrig mer. Vi får aldrig låta det hända igen.

Förintelsen. Andra världskriget.

Vi har hört det så många gånger genom livet. Vi får aldrig låta det hända igen. Och vi har tyckt att det är så självklart. Vi får aldrig låta det hända igen. Aldrig igen. Klart det inte ska få hända igen.

Och jag ser mig omkring i världen, inte bara den fjärran världen utan min egen närvärld, mitt hemland, ser på det som pågår, en normaliseringsprocess av läskigt slag.

Och jag undrar vad vi egentligen menade med ”Aldrig mer”. Jag får nästan känslan av att vi förväntade oss att det skulle vara likadant nästa gång. Alltså på pricken likt. Att det skulle vara tydligt fokus på judar, och att den stora faran skulle bestå i en man med lustig mustasch som pratade tyska. Att vi liksom från början skulle kunna gå på dessa tydliga kriterier och säga ”Appappapp, vi har lovat att aldrig mer låta Hitler få makten!”.

Det känns som att vi, eller tillräckligt många av det kollektiva vi:et, liksom inte riktigt tar det på allvar när inte de där kriterierna är uppfyllda. Som att det hittas argument för att det här är något annat.

Och visst, just 1930- och 1940-talen händer aldrig igen. Förstås. Men det var väl inte det vi menade, egentligen?

Just nu står inte Ikea högt i kurs hos mig

Jaha. Här har man vänt och vridit på det här med ersättningsugn för den där som lagt av. Jämfört funktioner, temperaturintervall, rengöringsmekanismer, priser och annat. Och konstaterat att eftersom Ikea har två ugnar som går upp till 300 grader, har pyrolytisk rening, varmluftsugn, tillverkade av Electrolux, med stor volym och i övrigt bra funktioner (som de där utdragsskenorna), så verkar det trots allt vettigt att handla av dem, eftersom det trots allt innebär ett bra pris. Plus att det snävar in valmöjligheterna ganska rejält, vilket är skönt jämför med oändligt många ugnar ute på hela marknaden.

Så har man spanat in Gränslös, pyrolytisk, på webben, och i princip bestämt sig för den. Men trots allt: ska man köpa en ny ugn så vill man liksom klämma och känna och inte bara beställa via webben. Så man tar med sig båda ungarna (som inte direkt har någon lust med det) direkt efter arbetsdagens slut och kör in till Malmö för att känna på ugnen och diskutera den med en försäljare på plats och sedan hem igen – totalt runt tio mils körsträcka och en hel måndagskväll. (Och passar på att köpa ett par lite större glas, eftersom tolvåringen velat ha det ett tag.) Och när man kommer hem pratar man igenom det hela med sina föräldrar och konstaterar att det nog blir bra med den här ugnen.

Och så är man trött så där efter arbetsdag och Ikeakväll och orkar inte fixa beställningen av ugnen just den kvällen. Och på tisdagen hinner man inte. Så på onsdagen, efter att ha jobbat intensivt hela dagen och medan köttfärssåsresten från frysen långsamt tinar, så passar man på att göra beställningen av ugnen via nätet. Letar reda på ugnen på Ikeas webbsida, klicka på ”Köp online”, ugnen hamnar i kundvagnen, man går vidare till kundvagnen och ska slutföra köpet, knappar in postnummer för att få veta leveranstid…

DÅ kommer det röd text under ugnen:

rodtext

Och man vänder sig till Ikeas chat, som bekräftar:

hej, tyvärr så har denna ugn utgått och går ej att beställa längre

Detta står alltså inte på ugnens webbsida. Detta ha alltså inte heller meddelats av försäljaren på Ikea Malmö när vi diskuterade ugnen i måndags kväll.

Och trots att jag preciserar för damen i chatten vad jag vill att ugnen ska uppfylla för kriterier, och påpekar att 300 grader är en väsentlig del, så föreslår hon ”Kulinarisk” som hon talar om går upp till 250 grader. Samt att hon tycker jag ska ställa den sortens frågor till kundservice som har telefonnummer ditten datten – fastän infon om chatten säger

Här kan du chatta med IKEA kundservice när du har frågor om produkter, behöver monteringsanvisningar eller vill ha hjälp att beställa från IKEA.se.

Och ja, den andra ugnen med samma funktion men lite annat utseende har visst också utgått.

Ikea står inte högt i kurs hos mig just nu. Även om jag är en trogen Ikeakund på många sätt. Just nu lutar det mycket starkt åt att köpa ugn från någon annan.

Men det jobbiga är ju att jag lite grann är tillbaka på ruta ett, med alldeles för många variabler att hålla rätt på, sånt där som tar kål på huvudet.

FAN SÅ JÄVLA JOBBIGT.

Och så bleknar det

Ett år. Ett sorgeår. Visst är det så man brukar säga?

Och jag tänker att det är ganska logiskt. Och att det inte har med tidsrymden i sig att göra, utan med cykliciteten i de saker vi har att hantera i tillvaron.

Sorgen väcks till liv, i sina olika former, i varje sak vi varit vana att göra tillsammans med den saknade, varje sak vi måste klara att göra själva. Ibland är det saknaden av personen i situationen som väcker sorgen. Ibland är det det praktiska i att vara den som själv måste minnas hur det var man gjorde det ena eller andra av saker som inte görs alltför ofta eller bara säsongsvis.

I varje ”ny” situation – vanlig och vardaglig eller festlig och sällsynt, men ändå: händelse där man tidigare haft den saknade med sig och nu istället tvingas göra utan henom – väcks sorgen på nytt. För vissa av sakerna räcker det att ta sig igenom den första gången, men för andra sådana saker kommer sorgen både andra och tredje och femte gången också.

Utvecklingssamtal med barnen. Ta beslut om viktiga inköp. Ta reda på hur saker ska göras som tidigare den andre skött.

Jag antar att det glesas ut efter hand. Och att efter ett år har åtminstone de flesta sådana där saker dykt upp och varit tvungna att hanteras.

Idag har jag tänt kaminen i matrummet för första gången den här säsongen. Det är blåsigt och har kommit några droppar regn. Lite höstkänsla äntligen. Fast det är ju inte på något vis kallt. Men jag bestämde att det fick bli en brasa ändå. För att kolla att det funkar som det ska inför säsongen. Och för att kanske ge lite myskänsla.

Så jag har ryckt i den där spaken som släpper ner gammal aska i asklådan. Vridit på nedre spjället. Och börjat fundera över skillnaden på de båda spjällen, nu när man hunnit komma ur rutiner och hunnit glömma.

Jag hade kunnat fråga dig. Förmodligen hade du kunnat svara. Och hade du inte kunnat det så hade jag kunnat konstatera att om varken du eller jag minns så är det nog inte så viktigt.

Men jag kan inte fråga dig.

Jag gissar på att jag nästa höst kanske känner ett litet, betydligt mindre men dock, styng av samma sak.