Category Archives: Reflektioner och tankar

Det är alltid någon annans fel

Jag åker till banken för att gå igenom min bunt med papper och ställa alla frågor som måste ställas för att jag ska kunna få klarhet i vad det är jag förväntas skriva på på de olika pappren. Och förstås för att påtala att jag tycker det är illa att papprena är så dåligt formulerade respektive med så knapphändig information och instruktion att jag inte vet vad det är jag skriver på – och att jag tycker att det borde åtgärdas, att de borde göra något åt det, så att kunderna slipper sitta och gissa.

”Jag hör dig”, säger kvinnan i kundtjänst. ”Men jag tror inte det kommer att ändras”, säger hon också.

För ingen av dem har någon möjlighet att påverka utformningen. Alla sådana ”papper” och formuleringar – alla dokument för att upprätta konton och beställa kort och avsluta konton och ändra det ena och andra och tredje – köps in färdigt från Swedbanks system (även om det inte är Swedbank jag är kund hos utan en liten bank). Det finns ingen möjlighet att påverka. Ingen möjlighet att komplettera. Ingen möjlighet att modifiera det obegripliga som bjässen producerat.

Det är alltid någon annans fel.

Det sägs att kunden alltid har rätt. Tja, hos bankerna är det uppenbarligen inte alls så. Hos bankerna verkar det inte ens finnas ett intresse för att kunden ska ha en chans att begripa. Inga klarspråksambitioner. Inga ambitioner att kommunicera med kunden.

Kunden har uppenbarligen inte alltid rätt. Kunden ska vara så osynlig som möjligt. Banken ska uttrycka sig så att banken kan komma undan med vad som helst och finta bort kunden med formuleringarna.

Myndigheter har krav på klarspråk. Och med jämna mellanrum kommer juridiska avtal från stora internationella bjässar upp på tapeten. Men att våra inhemska banker inte ens kan utforma en vettig begriplig rakt på sak A4 om upprättandet av ett vanligt bankkonto? Eller skriva rakt ut hur jag som efterlevande förväntas hantera det papper där de uppmanar min döde man att skriva under på att han godkänt att hans konto ska avslutas?

Ja, jag är gnällkärring. Jag vet. Och det är tröttsamt. Det är tröttsamt att vara gnällkärring på områden där jag inser att jag aldrig kommer att orka åstadkomma förändring.

En telefon som inte ringer och ett felsökande med fokus på vems fel

Den fasta telefonen ringer inte.

Det går att ringa från telefonen utan problem. Men ringer man till den så hörs inga ringsignaler som annonserar inkommande samtal. Varken i de tre telefonerna med sladd eller i den trådlösa. Fast lyfter man luren när någon ringer (för att det är man själv som ringer hit från en mobiltelefon som man har i andra handen, och alltså VET att det ”ringer”) så upprättas telefonsamtal. Det är alltså ”bara” ringandet som inte fungerar.

Bredbandet, på samma jack, funkar alldeles som det ska.

Efter att ha kört Telias automatiska felsökning på nätet, och sedan följt deras förslag på nätet med att plocka loss alla jack och bara koppla in en telefon i taget och allt sånt där, och fortfarande inget funkar, så ringer jag Telias support. Efter lång telefonkö, och efter att slutligen ha hamnat hos en supporttjej som inte verkar ha tillgång till den info jag knappat in specifikt om mitt ärende via webben, så felsöks det igen (efter att jag plockat loss alla saker från alla jack). Hon konstaterar att ”Ja, det verkar ju som att det är något som är fel” – och det framgår inte riktigt ens vad hon menar: om hon kan se att något är knas eller om det bara är ett uttalande utifrån mina beskrivningar.

Hon konstaterar i alla fall hon ska upprätta en felanmälan och skicka det till tekniker. Och så påpekar hon att om det är något som är fel som beror på mig och inte på dem så blir det jag som åker på en kostnad.

Och så avslutar hon med att tala om att hon kan erbjuda mig tre gratismånader på Spotify och Storytel. Jag avböjer. Jag orkar inte krångla med mer för stunden. Och vet inte riktigt om det känns rätt att knyta spotifyabonnemanget till Telia.

Men det som hänger kvar i huvudet är det där med att det är jag som riskerar att betala om felet visar sig ligga hos mig. Det är ju ingen nyhet. Det vet jag redan innan jag ringer att det är så. Inte bara hos Telia, utan oavsett vart jag ringer med felanmälningar. Och jag vet att åtminstone på mig har det där en hämmande inverkan: Jag drar mig för att ringa. Drar mig för att ta itu med och försöka lösa saker. För det finns en risk att det är jag som missat något väsentligt och att det därmed är jag som får både skämmas för min dumhet och dessutom stå för kostnaden. Och det är ju knappast lockande. Så då drar man sig för att ringa…

Och jag funderar på hur det påverkar samhället i stort. Intresset för att underhålla, för att se till att saker fungerar, för att felanmäla och åtgärda. Jag funderar över hur det påverkar funktionen i våra offentliga byggnader och funktioner, och alla möjliga andra sammanhang. Vem vill vara den som initierat åtgärdandet av något som inte fungerar, när fokus hela tiden ska flyttas till vems felet var och om man kan riskera att bli betalningsskyldig?

Älvdans i september

img_4286

Det är den 27 september. Över nejden ligger sjok av morgondimma, och solen är ett glödande klot.

Kom änglar, kom älvor, det börjar bli kallt
här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt

Men även om temperaturerna börjar dra sig mot något svalare, så är det fortfarande varmt för årstiden. Definitivt inte kallt.

På åkern en bit bort står en sådan där jättestor vattenspridare och bevattnar. Den 27 september. För det är torrt: det var länge sedan det kom något vettigt regn. Och växtsäsongen är inte i närheten av slut.

… går åt helvete med allt…

Ikeakväll

Ikväll har vi varit på Ikea. För det lutar åt att det blir en Ikeaugn den här gången också: En Gränslös med pyrolys. 30-300 grader; varmluft; stor volym; självrengöring. Och så bra pris men ändå tillverkad av Electrolux, om jag förstått rätt. Fast innan jag bestämde mig ville jag åka dit och ”klämma på den”.

(Ett problem kvarstår dock. Visserligen ska det inte vara några problem med storlek och stomme på köksskåp – det ska tydligen vara så att alla ugnar passar i stommen. Men ovanför gamla ugnen sitter en passbit/list, typ 9 cm bred. Och den gamla ugnens front är 58 cm. Och den nya är i så fall 58,9. Så jag måste såga i brädan och få det snyggt – hahaha! – eller ersätta med något annat. Som en rostfri list som personalen på Ikea föreslog – men den de säljer är nog istället för smal. Jaja.)

Nå. Jag lyckades i alla fall få med mig barnen till Ikea – trots suckar från nästantonåringen. Och jag körde dit. Det har alltid brukat vara älsklingen som kört när vi ska till Malmö – jag gillar inte körning inne i Malmö, och tja, det har nog alltid blivit han som kört när vi ska till Ikea också. Så på något vis kändes det som övningskörning och ta itu med lite små trösklar där också.

Plus att gå på Ikea ju är en jättekonstig grej utan älsklingen. Eftersom han, och vi, varit så väldigt mycket Ikea. Ikea är så mycket förknippat med honom.

Det är inte samma sak att gå där själv som att gå där och diskutera lösningar och upptäcka nya produkter tillsammans med honom.

Det är dessutom väldigt annorlunda att åka någonstans två vuxna och två barn och man som vuxna kan hjälpas åt att hantera att barnen tycker det är tråkigt och egentligen vill hålla besöket till minsta lilla. När jag åker på egen hand med barnen så pallar jag inte med den striden. Så vi har ”klämt på ugnen” och vi har köpt några glas, och vi har ätit kvällsmat, men det är också allt vi gjort på Ikea ikväll. Jag skulle ju gärna ha strosat en stund och sett lite mer, men det ville inte barnen. Det vill de liksom aldrig – de vill hålla sig till att följa med och göra det som absolut behöver göras och sedan åka hem.

Att vara ute och köra lite längre så där om kvällen ger för övrigt fritt spelrum åt tankeverksamheten på ett annat sätt än när man är hemma. Och varje ny situation som infinner sig ”efter döden” ger liksom utrymme för nya tankebanor. Så huvudet har under bilkörningen tassat runt i nya sorge- och saknadsmarker, med tankespår jag liksom inte avverkat ännu.

Detta samtidigt som jag funderat över konstiga billjud och oroat mig över att bilen kanske börjar bli typ gammal och sliten och att det även på det området känns väldigt ensamt att vara den som måste bedöma vad som behöver kollas upp och aldrig ha en normal motpart i vardagen.

Små steg i vår riktning – idag lönnen

Hej älskling!

Jag kämpar på  så gott jag kan i den riktning vi gemensamt stakat ut och bestämt och kommit överens om.

Idag har jag klättrat upp och toppbeskurit lönnen på gräsmattan. September-december är det man får klippa den. Och det är det ju nu. Fast egentligen så är det ju fortfarande sommar temperaturmässigt, och bladen än gröna, så kanske var det för tidigt ändå och den börjar blöda. Men väntar jag för länge så glömmer jag det istället.

Vidare. Framåt. I vår, din och min riktning. Fastän det på sätt och vis känns motigt. Fast det motiga handlar ju inte om att vägen på något vis är fel – den är lika rätt som alltid – utan om att det finns sorg och saknad i alla de där stegen. Just för att du är invävd i alltsammans.

De pinsamma utmaningsbilderna på facebook – vad är det som är pinsamt?

För tillfället svämmar Facebook över av bilder på folk från när de var barn eller unga. ”Utmaningen antagen!” skriver de och postar en bild på sig själva.

Jag har inte koll på vad utmaningen i sig egentligen går ut på. Men de bilder som postas är i alla fall fullt normala bilder på barn och tonåringar i olika åldrar. Många klassiska skolfotograferingsporträtt, och uppklädda barn till skolavslutningar, och annat liknande. Men också en hel del vardagsbilder.

Påfallande ofta ackompanjeras bilden också av kommentarer från personen själv om att bilden är pinsam, skämsig, genant, och så vidare.

Det där fascinerar mig. Det där märkliga nästan inbyggda antagandet eller kravet på att vi alla ska skämmas över hur vi såg ut när vi var tio eller tretton eller femton eller arton. För att vi hade en viss frisyr eller en viss typ av tröja eller för att vi såg ut som femtonåringar gör. Eller vad det nu är som är pinsamt. Det är liksom obligatoriskt att man ska skämmas över det – det är så man gör, så det ska vara.

Och bilderna får sedan mängder av kommentarer som talar om att du ju var jättesöt/jättefin/jättecool. För det hör också till: så ska det vara.

Och jag tänker att det vore trevligare om vi inte behövde skämmas över hur vi såg ut då. Och så undrar jag hur många som verkligen skäms, och hur många som skriver så för att vi liksom lärt oss att det ska vara så.

Vi behöver det vackra, men problemet är polkagrisstången

Jag minns när vi i skolan fick lära oss om någon fågel – en trut av något slag, tror jag? – och hur viktig färgen på näbben var. Ju tydligare röd prick på näbben desto mer hackade ungarna på näbben och desto mer mat fick ungarna i sig. Eller nåt sånt. Och experiment hade i alla fall visat att en polkagrisrandig stång var effektivast av allt i att trigga ungarnas näbbhackningar. (Nåt sånt. Jag har säkert snurrat ihop det och minns fel. Men i alla fall.)

Jag minns hur bisarrt vi tyckte det var. Detta bisarra överdrivna fokus på något som liksom bara är en utseendegrej.

För sedan tidig ålder får vi ju också lära oss att utseende är sånt man inte ska bry sig om. Utseende och materiella ting är liksom på något vis i grunden oviktiga och nästintill onda saker, som vi alla ska kämpa emot allt intresse för. Vi ska bara bry oss om inre egenskaper och andra värden, och helst ska vi alla vilja leva som någon sorts fattiga eremiter utan några ägodelar alls. En god människa ska inte alls bry sig om skönhet.

Detta samtidigt som vårt samhälle i praktiken är extremt fokuserat på både utseende och ägodelar av alla de slag.

Och jag kan känna att det är lite tröttsamt, att det liksom bara finns de där ytterligheterna. I alla fall i teorin.

För i verkligheten så mår vi ju bra av skönhet. Så länge inte vår längtan går över styr – så länge vi inte satsar på polkagrispinnar istället för riktiga fågelnäbbar.

Det vackra får oss ofta att må bra. Strävan efter att göra något vackrare, skönare, snyggare, piffigare, är ofta det som kan driva oss att fortsätta att göra något som är viktigt även på andra sätt. Att odla det som ger oss själva mat – eller mat för bin och fjärilar. Att sköta om och vårda våra hus. Visst blir en massa saker roligare att göra för att vi också får möjlighet att föra in skönheten i de olika sammanhangen?

Skönheten, det vackra, ger oss något att bygga drömmar kring. Något att sträva mot.

Det är i grunden något positivt. Och dessutom är det säkert anledningen till att evolutionen gynnat vårt intresse för att ha det vackert omkring oss: för att det även ökat överlevnaden i övrigt.

Problemet uppstår egentligen främst för att vi gett oss själva möjligheten att låta skönheten gå på anabola. Att vi i den moderna världen gett oss själva möjlighet att driva vår skönhetslängtan, vår längtan efter snyggare och häftigare och MER, helt in absurdum. Vi har tagit det långt mycket längre än till en polkagrisstång.

Grundproblemet är nog att det finns mer mat än vi behöver – vad gör vi åt det?

Matsvinn. Ett ämne som är på tapeten mest hela tiden. Undersökning efter undersökning, statistik från alla möjliga håll, visar att vi slänger oändligt mycket mat.

Vi slänger mat vi köpt hem och och tillagat men inte ätit upp. Vi slänger mat vi köpt hem men aldrig ens tillagat.

Affärerna slänger mat som inte blivit såld innan den passerade bäst före-datum eller sista förbrukningsdag. Eller mat som blivit kantstött eller börjat bli dålig.

Livsmedelsproducenterna slänger förmodligen mat som inte blivit riktigt perfekt eller som inte uppfyller deras och omvärldens krav. (Men just det ledet är nog det man hör minst om – jag antar att det inkluderar företagshemligheter och liknande. Samt säkert moment som bortrensandet av det som inte är det allra finaste?)

Och odlarna och producenterna slänger förstås också en hel del. Inte minst för att världsmarknadspriser och annat säkert gör att det inte lönar sig att sälja det som är en nivå under perfekt :P

Ett väldigt slängande av mat blir det. Vi kan strunta i siffrorna, för jag gissar på att ni precis som jag har hört dem till leda, och siffrorna beror på hur man räknar och vilka led man räknar, och alldeles oavsett så slängs det så löjligt mycket mat att man egentligen mår illa om man verkligen tänker på det – och själv får jag dåligt samvete bara av att gå i affären och INTE köpa hem allt det kött jag inser kommer att slängas om tio minuter om jag inte köper det.

Och jag står återigen och tänker på fördelarna med planekonomi: att faktiskt ha en plan som innebär att man producerar det som behövs, istället för så mycket som möjligt. Men ja, jag vet. Ordet planekonomi är så oerhört känsligt, utifrån sin historik, så det är egentligen stigmatiserande bara att knysta om den sortens idéer. (Fast ändå, när jag skrev det här inlägget så verkade det som att folk tog det ganska lugnt…?)

Men jag började fundera på om man kanske ändå kunde angripa det på ett lite annat sätt. För alltså, vem som helst som varit i en svensk mataffär måste ju rimligen någon gång ha reflekterat över de oändliga mängder mat som finns där. Att det egentligen alltid finns långt mycket mer mat där än vad som behövs. Och jag tänker att det där borde gå att räkna på. Man borde kunna räkna ihop de volymer och vikter av mat som levereras till våra mataffärer i Sverige. Och så borde man kunna räkna ihop hur mycket mat som egentligen behövs till Sveriges befolkning. Och så kunde man jämföra det. Och även om det förstås måste bli väldigt grovt räknat, med många felkällor, så borde det liksom ändå kunna visa något.

För ja, jag antar att det skulle visa att det egentligen finns långt mycket mer mat än vi egentligen behöver. Att svenska mataffärer rimligen måste hamna i sitsen att det måste slängas mat mest hela tiden, för att där finns mer mat än vi behöver köpa hem och äta. Och att vi som köper maten rimligen kan köpa hem långt mycket mer mat än vi behöver, för det finns ju ingen brist.

Om vi minskar matsvinnet – om vi i hushållen inte slänger mat, och om inte affärerna slänger mat (och om det dessutom inte ska innebära att vi äter ännu mer, och det vore nog knappast lämpligt) – så måste ju faktiskt affärerna köpa hem mindre mat i slutändan.

Och det allra effektivaste sättet att få matsvinnet att minska, alltså att få oss att sluta slänga ätbar mat, vore förmodligen om det totalt sett fanns mycket mindre mat i affärerna. Att mat faktiskt var en bristvara och att vi verkligen behövde hushålla med maten och använda allt och inte låta något förfaras. Grundproblemet är liksom att vi har det för bra.

Men där är vi förstås återigen ute på hal is. Oavsett om matbrist i affärerna beror på planekonomi eller på ransonering på grund av krig eller något annat så är det liksom något icke önskvärt. Det där hör liksom definitivt till sånt där man inte får prata om i det här jävla landet.

Fast jag tror att det är ganska nyttigt att tänka på i alla fall. Och sedan fundera på hur man på något vettigt sätt ska göra något åt det.

Vad finns det för alternativ till choklad?

Det är intensivt. Jobb och hem och föräldraskap. Stundtals tunga saker att dra i. Beslut att fatta, jobbiga saker att genomföra, situationer som kräver mitt mod på olika nivåer.

Jag behöver vara snäll mot mig själv. Jag behöver kunna belöna mig för att jag gjort bra saker, jobbiga saker, saker som tar emot.

Men hur belönar man sig själv på bra sätt, egentligen? Hur är man snäll mot sig själv när livet är jobbigt? Och när utrymmet för alla sorters extravaganser är extremt begränsat, kanske allra mest när det gäller tidsaspekten? Och när man dessutom har sorg och det där med att göra något ”kul” inte känns så jävla lockande i vilket fall för inspirationen är långt borta?

Det enda sättet jag kan komma på och som faktiskt är hyfsat realistiskt i nuläget handlar om att stoppa i sig något gott. En bit choklad eller nåt sånt. Och det är ju inte någon fantastisk lösning det heller – bara den mest möjliga på något vis.

Mer choklad. Till den sörjande mamman som inte tränat sedan i april. Men liksom, vad finns det för alternativ till choklad?

Städningen och tiden

Jag funderar över de människor som verkligen älskar att städa och hålla ordning och ha allting tiptop omkring sig i hemmet. Tycker de verkligen att det är det roligaste som finns? Eller är det istället en effekt av otillräckligheten: att så fort man har några andra intressen så kommer man aldrig att räcka till för att hålla rent och snyggt och ordnat omkring sig, och då har dessa personer till slut istället valt att gå helt upp i städningen. För då kan man ju få chansen att känna sig tillräcklig.

Jag skulle verkligen vilja få ordning. Rensa bort och bli av med saker som bara står kvar från olika sammanhang. Dammsuga och damma och röja. Men det är liksom en omöjlighet att hinna något annat då.