Category Archives: Reflektioner och tankar

Om du var här

Om du var här skulle jag prata med dig om gastankarna i bilen och infon i displayen om hur långt man kan köra på den gas som finns kvar i tanken. För förr var det ju alltid så att den där siffran ökade låt säga de första två tre milen man körde efter tankning. Om den till exempel hamnade på 360 km när bilen när nytankad, så kunde den mycket väl krypa upp till 400 km efter några mils körning, innan den började minska (vilket ju är vad den rimligen ska göra).

Numera så är det tvärtom. Den visar ett alldeles löjligt högt värde när den är nytankad, en sträcka jag inser att den tankade gasen aldrig nånsin kommer att räcka till. Och sedan sjunker det ganska snabbt i början, innan det liksom mer stabiliserar sig.

Min gissning är att det måste hänga samman med när några av tankarna byttes före jul på grund av rost. Fast jag har inte lagt märke till det förrän efter att du dog. Men tiden mellan jul och att du dog… var ju inte precis en tid när jag hade möjlighet att fundera över alla sådana saker. Det var liksom tillräckligt med annat att oroa sig över.

Och alltså, det här är ju inget jag oroar mig över. Det är en observation. Något jag har noterat. Något jag skulle ha pratat med dig om. Sådana där vardagssaker.

Och det är liksom ingen idé att prata med någon annan om det. För att det ska vara lönt att diskutera det här måste man ju ha kört bilen mycket och länge och tankat den en massa gånger och så. Det är liksom bara du och jag som har det.

Ångest över läskiga ämnen från gummihandskar

Ja, det finns andra saker man kan gå och noja sig över också.

Idag har jag varit och fått massage. Jag har gått hos samma massör i över tio år. Numera – sedan någon gång i våras tror jag – använder massören handskar när hon masserar. Engångshandskar.

Engångshandskar och sedan någon förmodligen ganska fet massagekräm. Och så en timmes ingnidande och gnuggande och mosande av min kropp. Säkert ett väldigt effektivt sätt att få otrevliga ämnen från handskarna att krypa in i huden och vidare in i kroppen.

Men jag är för snäll för att säga något eller fråga något. Fastän jag oroar mig.

Och jag tänker att jag borde gå till någon annan massör, för att slippa oroa mig över det här. Fast jag orkar inte försöka hitta någon annan. Jag vet ju att den här är bra.

Så jag fortsätter gå dit. Fortsätter oroa mig. Fortsätter skämmas över att jag inte tar tag i det här.

I år är det en väldig tur att vi inte måste överleva på vår egen skörd

För då skulle vi helt klart svälta.

Jag har liksom inte haft engagemanget och orken. Det har jag fortfarande inte. Jag har inte skött trädgårdslandet ordentligt – inte rensat, inte vattnat, inte skördat. Jo alltså, lite grann, men inte orkat engagera mig. Det blir lite grann. Halvhjärtat. Och mest skörda och äta för stunden. Inte spara och lagra, frysa in och torka och sylta och så där. Pallar inte. Vill inte. Orkar inte planera och tänka framåt. Behöver fokusera på att överleva i nuet.

Ja, vore vi på allvar beroende av det så skulle jag förstås ha försökt mer allvarligt. Men ändå. Jag skulle inte ha mäktat med tillräckligt. Om vi vore beroende av vår egen skörd så skulle vi svälta ihjäl framöver. Om inte andra ryckte in och delade med sig till oss eller så.

So much för strategin leva i nuet som effekt av att ha sett döden på nära håll :P

Presenter och presentkort och sånt där

Jag har ett presentkort liggandes någonstans. Ett presentkort på Hemtex, ett presentkort jag fick när jag fyllde år.

Jag har kollat på Hemtex. Både på nätet och i fysisk affär. Jag har än så länge inte hittat att de säljer något jag anser mig behöva, eller ens något jag känner att jag skulle vilja ha.

Ja, jag är en otacksam jävel. Jag vet, jag ska vara glad att jag får presenter.

Och när presentkort började bli vanliga så kändes det ju som en så himla smidig lösning. Ett sätt att undvika att köpa presenter som mottagaren inte ville ha eller behövde. Ökad valmöjlighet.

Det tycker jag ju i grunden. Egentligen.

Fast numera känns de där presentkorten mer som en boja. Jaha, någon har bestämt att jag måste hitta något jag vill ha i den här affären. Då måste jag bevaka vad de har, hålla koll på om det dyker upp något som intresserar mig. Kanske kalkylera sannolikheten att de får in något ännu bättre senare. Jag gissar på att det är effektivare reklam än att ha klassisk annonsering?

Dessutom måste jag kalkylera för hur jag ska kunna handla för så nära just det där presentkortsbeloppet. I alla fall om det är en affär jag annars inte skulle handla i. För jag vill ju inte behöva lägga på något utöver det presentkortet innehåller – för då vinner ju affären på det :P Och jag vill inte heller köpa för mindre än presentkortets belopp och liksom aldrig hämta ut resten – det vinner affären förstås ännu mer på. Och allra mest vinner de på att jag helt glömmer bort presentkortet – det händer ju obehagligt ofta. För man kan liksom inte gå omkring och ha fokus på vad som ska konsumeras från ställen man inte alls behöver något ifrån…

Grundproblemet här är väl egentligen idén om att man ska ge något till den som fyller år. Oavsett om personen ifråga behöver något eller inte. Och oavsett om man känner personen tillräckligt väl för att veta vad hen behöver eller vill ha. Och så försöker man lösa det problemet på olika sätt – sätt som skapar nya problem av ännu komplexare nivå.

Själv är jag en socialt missanpassad otacksam jävel. Jag uppskattar inte att få sånt som bara blir liggandes eller som fyller utrymme utan behov. Och jag är usel på att ge folk onödigheter för att det ska vara så.

Men jadå. Jag ska nog lyckas hitta nåt på Hemtex innan det blir försent.

Om du inte tullar på flaskan tillräckligt så är du lat?

En kort reflektion, egentligen utifrån att ha suttit och skrivit det förra inlägget och sedan plötsligt kommit att tänka på Livets bilders inlägg ”Flaskan”:Jag tror vi är ganska många som lärt oss att vi ska känna oss lata om vi inte i vår normaltillvaro ganska ofta är nere och krafsar rätt långt ner i den där flaskan. Att det liksom är normalt att tömma mer ur flaskan än vi hinner fylla på.

Jag behöver få lov att lita på mig själv

Jag behöver få lov att lita på mig själv. Lita på min egen förmåga att bedöma läget och bedöma min kapacitet och förmåga. Lita på och lyssna på mig själv.

Jag har sorg.

Jag är ensamstående mamma med två skolbarn och med ett jobb att sköta.

Fast alldeles oavsett så bör det vara jag som är bäst på att veta och bedöma vad jag klarar, vad som funkar för mig.

Jag har alltid haft orimliga krav på mig själv. Fast de kraven kommer ju egentligen inte bara från mig själv. De kommer också från andra, från vilka frågor som ställs, vilka förväntningar som ställs.

Jag känner mig aldrig tillräcklig. Jag känner alltid att jag borde gjort mer, eller annorlunda. Så har det alltid varit. Och jag kämpar med det. Redan ”i vanliga fall” – redan innan, när vi var två föräldrar.

Nu är vi inte det längre.

Det finns dagar när jag är någonstans i närheten av min normala kapacitet. Och det finns dagar när jag mest överlever.

Dessutom finns det, precis som för alla andra människor, dagar när det är annat som fyller tillvaron. Dagar när jag och barnen är på Liseberg. Dagar när jag är utslagen av förkylning eller mensvärk. Dagar när det är fullt tillräckligt mycket att jag börjat jobba efter semestern och extra trött, och resten av tiden fylls av att orka laga mat och ta in tvätten som inte ska bli blöt av regnet. Och dessutom finns förstås min, och barnens, sorg där hela tiden, som en extra tyngd och kraftansträngning.

Och jag har inte längre älsklingen här som en buffert, som kan säga åt mig att jag aldrig kan hinna och orka allt jag tycker jag borde.

Jag behöver få lov att lyssna på min egen känsla: Hur mycket klarar jag? Hur mycket orkar jag? De dagar det faktiskt inte går, så behöver jag kunna lyssna på det, acceptera det, släppa efter för att det är så. Det är viktigare nu än någonsin, nu när jag måste klara det själv. Nu, när jag i någon mån – oavsett hur mycket ni vill bära mig genom detta – bara har mig själv.

Jag försöker. Verkligen. Jag accepterar att det finns bra dagar och dåliga dagar. Anpassar mig efter det och försöker vila i det. Och försöker släppa efter på kontrollbehovet, acceptera att jag inte orkar försöka ha full kontroll, inte klarar av att vara projektledare och hålla ihop allting. Acceptera att saker får flyta lite och att våga lita till att det nog faktiskt ordnar sig även om inte allting blir planeringsmässigt optimalt under en period.

Då är det väldigt jobbigt när någon annan envisas med att vara det där dåliga samvetet jag försöker låta bli att lyssna på. När någon annan envisas med att försöka fylla i de där konturerna jag kämpar med att sudda ut. Och då är det dessutom inte bara mina egna orimliga krav jag inte lever upp till, utan jag gör någon annan besviken.

Nä, just det, det gör jag förstås inte. Det var ju inte så det var menat. Det var inga krav. Det var bara omtanke. Eller nåt sånt. Nå, men det hindrar ju inte att det blir något jag hela tiden måste förhålla mig till, något jag hela tiden måste kämpa med att trycka undan och inte lyssna på.

Och jag har tillräckligt med sådant av annat slag.

Och mig själv kan jag i alla fall säga till. Till och med på skarpen, om det behövs. Låt bli det där nu! Släpp det där nu! Men med någon annan får jag inte ens antyda att det där gör mig ledsen eller att det sätter igång saker i mig.

Jag behöver få lyssna på mig själv. Lyssna på vad som är rimligt. Tillåta mig att acceptera att jag inte klarar allt. Tillåta mig att vara snäll mot mig själv, som så många personer sagt till mig så många gånger det senaste året. Lyssna på mig själv och lita på mig själv. Jag har behövt det länge, men jag behöver det mer än nånsin i den nuvarande situationen.

Men jag behöver också kunna lyssna på och lita på det andra säger. Som det här, som också många sagt till mig på sistone: att jag inte behöver känna tacksamhetsskuld för att folk hjälper mig, för människor hjälper huvudsakligen andra människor för att de själva mår bra av det och blir glada av det. Jag tror de menar det, när de säger det. De flesta.

För jag är inte intresserad av att behöva känna tacksamhetsskuld. Då klarar jag mig hellre själv. Och jag är inte intresserad av att behöva leva upp till andras krav. Jag har fullt tillräckligt högt ställda krav på mig själv. Jag behöver sänka kraven på mig själv. Och jag har inte lust att bli motarbetad i den kampen.

För övrigt är det inte ens en kamp jag för bara för min egen skull. Det handlar också om att kunna vara en rimlig förebild för mina barn – vilket arv jag lämnar vidare till dem.

Och jag tänker att oj, vad schysst det skulle vara om jag kunde lära mig att känna mig stolt över det jag lyckas med, istället för att alltid bara känna skuld och skam över det jag inte lyckas med.

Betydelsen av en logga

Jag är ingen storköpare av tomater. Tomater hör till de grönsaker man ska låta bli när det inte är säsong, eftersom de då odlas i växthus med uppvärmning och bevattning, väldigt ofta i länder och områden där det redan är vattenbrist. Och sommartid, när det finns svenska tomater, så har jag ju en hel massa tomater själv, liksom – och köper alltså inte så många.

Men ja, ibland köper jag. Oah då köper jag gärna svenska tomater. Inte de där som ligger i stora papplådor och säljs i lösvikt, de där tomaterna som alla är stora och ganska tråkiga och saknar både sortnamn och info om vem som odlat dem. Jag handlar mycket hellre de där som kommer från hyfsat lokala odlare, där odlarna valt ut goda tomatsorter och där jag kan veta något om hur odlingen går till och vem det egentligen är jag gynnar.

I affärerna häromkring innebär det ofta att det är två tomatodlare från Österlen som är relevanta. Båda odlarna har tomater i olika färger och former, packade i tråg av olika varianter. Båda företagen har en egen logga. Båda är märkta med Svenskt Sigill. Priset är ungefär detsamma. Tomaterna och utbudet i variation är nog att betrakta som likvärdigt.

Det ena företaget har dock tillägget ”Klimatcertifierad” på sin Svensk Sigill-märkning.

Med andra ord är det liksom ganska självklart vilka tomater jag borde välja.

Ändå står jag där gång efter annan och utkämpar den interna striden. För det är något med den andra sorten som känns mer lockande. Efter mycket funderande tror jag att det kan vara loggan det handlar om. Att Orelunds logga ger ett något mjukare och vänligare intryck än Ingelstorp. Att förpackningarna också ligger i den linjen, på nåt vis. Det är i alla fall den enda anledning jag lyckats komma på.

För det mesta lyckas jag dock övervinna det där och kommer hem med Ingelstorps tomater. Men inte utan den inre striden.

Intressant nog lyckas jag inte hitta Orelunds logga på webben. Jag får väl ta en bild nästa gång jag passerar lämplig mataffär.

Men så här ser Ingelstorps ut:

image

Och den här infon ligger med i paketet:

Ingelstorpinfo

TILLÄGG:

En läsare har hittat bild på Orelund-loggan.

Vankat dina gator

Idag var det Mötesplats Skåne, Region Skånes återkommande evenemang i Malmö, dit jag brukar gå i tjänsten. (Och fritids hade stängt för planeringsdagar, så jag fick ta med mig åttaåringen. Trots att han hade med sin – dvs din gamla – surfplatta att spela spel på, så hade han ganska tråkigt, så vi stannade inte jättelänge.)

Men det innebär att vi gått bort till Dockplatsen. Och tillbaka. Rört oss i dina gamla jobbkvarter.

Och sedan ville åttaåringen gå bort till SF-bokhandeln. Han började prata om det direkt vi klivit av tåget i Malmö på morgon: ”Nu när vi är i Malmö kan vi väl gå till en bokhandel så jag kan få köpa den där minecraftboken?”. Jag fick nysta och vända och vrida med diverse frågor – Menade han någon särskild bokhandel? I så fall vilken? – och konstaterade efter hand att det nog var SF-bokhandeln han menade. Så då fick vi ta bussen vidare genom stan. Och sedan gick vi fel, för jag hade ju hunnit glömma att de flyttat – invigningen var ju några veckor efter att du hade dött; det hörde nog till sådana där saker som du trots allt var övertygad om att du skulle hinna vara med om… Nå, vi hittade till den nya lokalen, och åttaåringen fick beröm för sin mantel av personalen (och jag beröm både för sömnad och för att uppmuntra min unge nörd :-) ) och hittade och köpte sin bok.

Men… rejäl dos av att vandra dina Malmögator idag, på nåt vis. Även om jag ju vandrar omkring i minnen av dig varje dag härhemma, så är det liksom mycket mer påtagligt att trampa omkring i det som var dina ”revir”.

Tankar om psyk och brända toner

Bläddrar dagens Metro på lunchen. Skummar Cissi Wallins text om psykvården.

På sidan efter är det stort pådraget om höstens mode:

Våga brända toner

Äntligen är det dags att göra plats för höstmodet på riktigt. Den här säsongen är det brända toner i vinrött, senapsgult och orange som gäller.

Och jag funderar över att det är människor som oroar sig och mår mentalt dåligt och är rastlösa och sånt där som ses som dåligt anpassade och avvikande – medan den som tycker att vilka nyanser man ska köpa nya kläder i under de närmsta tre månaderna är viktigt betraktas som normal och rimlig och välanpassad.

Tankar om hur det påverkar oss som inte bryr oss att vi inte kan se OS på TV

OS pågår i Rio. Och de senaste veckorna har jag i sociala medier uppfattat ett visst gnällande från olika många håll om att OS går i TV-kanaler som de inte kan se. Sammanfattningsvis kommer gnället huvudsakligen från folk med sportintresse.

Utöver det är det väl nästan bara tack vare sociala medier jag fått reda på vad som händer i OS. Ja, och så lite när radion stått på på ”rätt” kanal, och lite i morgontidningen. För jag är ju inte direkt sportintresserad.

Och när jag tänker på det så är nog det den mest intressanta effekten av det här med att OS numera går i många olika kanaler men i väldigt liten utsträckning i kanaler som alla har: Vi som inte har något direkt sportintresse missar egentligen OS nästan helt. Och i ärlighetens namn tycker jag det är lite tråkigt.

För som det var förr, så såg vi väl alla lite OS när det var OS. Helt enkelt för att man slog på TV:n och kollade vad det var, och så var det det bästa som fanns just då. Och då såg man lite, och hade ett litet hum, och upptäckte kanske någon sport man inte kände till och så där. Och då hade det lite sånt där sammanbindande kitteffekt, både genom att man kunde prata om det i fikarummet och genom att man såg människor från länder man knappt kände till.

Men nu är det bara de riktigt sportintresserade som tar sig tid och råd att lösa möjligheten att se på OS.

Och kanske kanske är det egentligen en lite dålig utveckling.