Category Archives: Reflektioner och tankar

Köttfärssås och nödvändiga språkliga glidningar

I förrgår gjorde jag följande till lunch till mig och tolvåringen (jag jobbade hemifrån, han är inte på fritids och det är sommarlov):

Jag fräste lite sojafärs som jag plockat fram från frysen (sojafärs har fördelen att vara ”lösfryst”, vilket innebär att man kan ta så myckey man behöver för stunden) i olivolja, rörde i överbliven hemgjord tomatsås från en annan dag samt två tredjedels burk tacosås som stod kvarglömd i kylen från nåt tacotillfälle, hade i lite balsamvinäger, lite torkad svamp, salt, peppar och herbes de provence. Och så fick det puttra en stumd, innan vi åt det med pasta och ketchup.

Det blev gott. Inget himlastormande – jag var förkyld, och jobbade, och skulle slänga ihop något fortast möjligt, så jag la inte mycket krut på smakfinlir, liksom.

Men – vad kallar man det?

I huvudsak är det ju pasta och köttfärssås jag gjort. Fast utan kött. Så färssås?

Ja. Det är knepigt med namngivandet när man använder fuskkött och surrogatprodukter. Och jag hör väl till de som varit ganska konservativa, som tyckt att mjölk är mjölk och kött är kött och så där.

Men alltså, ords betydelser ändras. Det är så det funkar och alltid har funkat. Bara för att kött ursprungligen betydde ”ätbar muskelmassa från ryggradsdjur” (eller hur definierar du det?) så betyder det inte att det alltid måste vara så. Framöver kan kött lika gärna betyda alla matsaker som fyller samma funktion (smak, näring, substans etc) som den där ätbara muskelmassan ursprungligen betydde.

Och namnet på den där maten man serverar har faktiskt betydelse. Pasta och köttfärssås är en maträtt. Struntsamma vad färsen har för ursprung, så länge det smakar detsamma. Vilken färs jag använder är nog generellt inte det mest avgörande för hur min köttfärssås smakar jämfört med andras. Men om jag däremot pekar ut specifikt att det här inte är köttfärssås utan sojafärssås eller vegofärssås eller det tråkiga färssås – ja, då gör jag det automatiskt till något annat. Något att vara misstänksam mot för den som tycker att vegetariskt i sig andas konstigheter som man ska vara skeptisk till.

Så jag tror jag ska försöka börja vänja mig vid att kalla det köttfärssås.

(Sedan är det ju en annan sak att man kan behöva upplysa om vad färsen är gjord av ifall man har vegosar eller allergiker på plats.)

Hjälp och skuld

Ja, det finns en anledning till att jag lärt mig att vilja klara mig själv och inte vara beroende av andra.

Ja, det finns en anledning till att jag har svårt för att be om hjälp.

För jag vet att det riskerar att komma surt efter.

Kanske lika så bra att bli påmind om det, egentligen.

Idag måste jag faktiskt skriva det här

En gång i tiden, när jag började blogga, så gjorde jag det bland annat för att kunna uttrycka sånt jag inte hade möjlighet att uttrycka någon annanstans men ändå ville ventilera med fler. (Ja, jag kunde prata med älsklingen. Men ibland är det bra med fler kontaktytor, liksom.) Och för att skrivandet passade mig. Och jag bloggade i högsta grad anonymt, ingen mer än älsklingen visste att det var jag som hade skrivit det jag skrev.

Då kunde jag i viss mån skriva friare. För även om bloggen fortfarande är ”anonym” så är ju väldigt många av den som läser den vänner och släktingar som i allra högsta grad vet vem jag är.

Det snävar in mitt skrivande. I alla fall så fort någon mer – utöver offentliga personer – involveras i det jag har behov av att skriva om. Och det innebär att jag i praktiken väldigt ofta på olika sätt försöker maskera vem jag skriver om – för att ingen ska känna sig utpekad eller illa behandlad eller nåt sånt. Så jag håller det allmängiltigt, skriver om ”folk” eller ”personer” eller annat. Det får tyvärr ofta effekten att personer som inte alls borde känna att det handlar om dem undrar om det är de som gjort fel eller gjort mig ledsen eller vad det nu är. Och det är ju inte heller så lyckat. Och jag är ärligt talat ganska trött på det där tassandet. För det känns som att det mest biter mig i baken.

Så nu gör jag avsteg. Ja, du kan hata mig för det. Det gör nog ingen större skillnad i nuläget.

—–

Jag har en ganska komplicerad relation till min mamma. Mamma är bra på en massa sätt. Men vissa områden är väldigt svåra. Ett sådant handlar om att framföra kritik mot henne.

Nu menar jag kritik i ganska vid mening: att över huvud taget framför synpunkter på något hon sagt eller gjort. Gör man det så rasar världen totalt.

Ja, så har det alltid varit.

Om jag för mamma påpekar att hennes sätt att uttrycka sig eller göra något på gör mig ledsen eller ger mig prestationsångest eller stressad eller något annat besvärligt, så kommer hela den långa harangan, om hur otacksam jag är och hur mycket hon gjort för mig och att jag minsann alltid kritiserar henne och så vidare. Oavsett om jag framfört det snällt och försiktigt, på det mildaste sätt jag kunnat komma på, eller om det kommer när bägaren runnit över för mig.

Därför drar jag mig för att framföra kritik. För jag vet vad det kommer att leda till. Med andra ord är det väldigt sällan jag framför kritik mot mamma. För jag vågar inte, eller vill inte ta risken. Även om jag tycker att man måste kunna påpeka för någon – speciellt någon så nära – att det här påverkar mig negativt – för hur ska man liksom annars nånsin förbättra relationen?

Tidigare i sommar (gissningsvis för ungefär två månader sedan) rasade mammas värld när jag påpekade att barnen och jag tyckte att hon var väldigt klämkäck i tonen hela tiden när hon försökte planera vår sommar.

Och idag, när mamma ringde, rann min bägare över när hon för gissningsvis för säkert fjärde gången  under den senaste dryga veckan ringde och frågade om mina vänner varit här och gjutit vidare på verandan nu då? (Eller om det varit under längre tid men kanske fler gånger. Jag har inte fört dagbok. Det kan kvitta.) Och när hon ringde om motsvarande sak iförrgår (?) så var det också ”Jaså, är du inte klar med alla fönstren än?”. Nej, för vi har varit bortresta, och jag har börjat jobba, och jag är förkyld, och dessutom har både jag och barnen dåliga dagar ibland när faktiskt inget blir gjort.

Jag påtalade för henne i telefon idag att både jag och barnen upplever det som förhör när hon ringer och frågar den sortens saker. Och jag påpekade det orimliga i att jag förväntas ligga på vänner, som snällt, av egen vilja och utan ersättning, kommer och hjälper mig med gjutning och murning, och att jag dessutom inte har ork att samordna och hålla allting rullande, jag har fullt upp med att försöka hålla mig och barnen ”flytande”, givet hur vi mår och så vidare. Jag är synnerligen glad och tacksam att jag har vänner som hjälper till när de kan. Och jag påpekade att jag kommer att tala om för henne när det är gjort.

Då brakade helvetet löst. För hon och pappa försöker minsann PLANERA för när de ska komma hit nästa gång, och pappa har minsann så ont att han knappt kan gå, och själv tog hon minsann ut sig alldeles för mycket sist de var här –

– Ja, mamma, men jag sa att du inte behövde plocka så mycket vinbär.
– Nu pratar jag inte om vinbären utan om att jag kittade åtta fönster, och det var alldeles för mycket och ansträngande på så kort tid.
– Ja, men jag har inte sagt att du behövde gör det, det var du som gjorde.

– och om att jag ALLTID och ständigt och jämt kritiserar henne och det har jag minsann ALLTID gjort, och så vidare och så vidare och hädanefter får jag minsann klara mig SJÄLV! – [Klick]

Jaha.

Och ja, mamma kommer som sagt var att se det som alldeles utomordentligt hemskt att jag skriver om det här här. Nå, men nånstans ska det ta vägen. Och tyvärr går det ju inte att diskutera med henne – det slutar illa var gång jag försöker. Och jag kan inte ens beklaga mig för älsklingen längre.

—-

För övrigt skulle jag leva reda på en gammal text om detta här på bloggen, och sökte på ”tacksamhetsskuld”. Då hittade jag det här gamla inlägget, från 2009 (som inte var det jag letade efter):

Det är jobbigt med folk som inte säger vad de tycker och tänker men ändå förväntar sig att man ska veta och förstå.
Det är jobbigt med folk som gör saker som man inte bett dem om men som sedan ändå tycker att man ska stå i tacksamhetsskuld till dem och att de ska ha rätt att beklaga sig över hur jobbigt det varit och förväntar sig att man ska tycka en massa synd om dem.
Det är jobbigt med folk som häver ur sig en massa saker men som sedan inte låter en svara, förklara sin sida av saken eller alls prata till punkt utan då bara rusar iväg och skyller på sjukdom för att de minsann inte alls klarar att fortsätta bråka.

Det går inte att umgås på de premisserna.
Speciellt under längre tid.

Det jag däremot letade efter var det här, från april i år , några veckor innan älsklingen dog:

Jag är så rädd att bli en belastning för andra. Att jag blir den där som andra känner att de måste åka och hjälpa med det ena eller det andra, för att hon inte klarar allt själv. För att hon envisas med att bo kvar i det där huset och försöka behålla den tillvaro och de drömmar som var byggda att delas av två vuxna personer tillsammans. För att hon vägrar inse att de där drömmarna och den där verkligheten inte var avsedda för henne. Att det är dags att släppa det nu.

Mina föräldrar börjar trots allt bli gamla, älsklingens också, och båda föräldraparen har i sin tur föräldrar kvar i livet att ta hand om. De är gamlingarna som ska tas omhand. Jag ska höra till den där generationen som ska vara självgående nu och kunna börja ta hand om gamlingarna när de behöver hjälp. Istället blir det jag som blir bördan.

Mamma har kommenterat inlägget:

DU är värd så mycket och DU är viktig för den DU är. DU är viktig för dina barn, för det DU lär dem och för det arbete DU utför för vår värld. DU är viktig för [älsklingens namn] i hans/din svåra stund. DU är ingen börda och vi hjälper dig gärna så gott vi kan. Dina söner behöver DIG nu, men de växer upp och kan ge dig stöd tillbaka(fast det tror jag att de gör redan nu). Kram

Inget snigelår

Det är ont om mördarsniglar i år. Väldigt ont om.

När jag hängde tvätt för en stund sedan så såg jag faktiskt en under torkställningen. Så då gick jag ett varv. Och jag hittade två till, som låg och försökte göra fler. Så jag har dödat tre ikväll.

Ur mitt hänseende är det förstås smidigt att det är få av dem i år. Dels har jag inte ork att jaga sniglar varje kväll. Dels gör det mig liksom ännu mer ont än vanligt att döda.

Men det är lite märkligt att de är så få. Visst, det är lite torrt, men det brukar det ju vara här om somrarna – det är inte värre än det brukar, och då brukar det vara mer sniglar.

Laga ett hål och läka ett sår

Du har lämnat ett stort hål efter dig. Ett stort hål med vassa skarpa kanter. Men långsamt långsamt vallas kanterna in i någon sorts ludd eller sårskorpa.

Det är väldigt dubbelt det där. Jag vill både hålla kvar dig och släppa dig.

Jag vill släppa dig, låta hålet växa igen, för att det är nödvändigt för att kunna leva ett normalt liv. Låta hålet växa igen för att inte hela tiden vara på väg att ramla ner för stupet, ner i slukhålet, utan kunna få vardagen och livet och framtiden att rulla på.

Och samtidigt vill jag inte släppa taget. För om jag inte håller fast vid dig, vid saknaden, om jag inte rensar rent runt de skarpa kanterna, så bleknar du och försvinner, bit för bit. Blir händelser och anekdoter man minns vi vissa tillfällen, blir en skugga och ett namn. Och det skäms jag för. För du är värd att minnas och finnas kvar, så mycket det nånsin är möjligt för någon som är död.

Ändå låter jag kanterna börja växa igen. Håller mig borta från kanterna så att jag inte ska sparka bort det som slagit rot eller riva upp sårskorpan.

För jag orkar inte leva med den smärta det innebär att hålla dig vid liv och hålla slukhålet bredvid mig vidöppet. Det är för smärtsamt. Och jag vill inte bli den människa jag måste bli för att kunna hålla dig vid liv på det sättet.

Så jag släpper iväg dig. Bit för bit. Ryckigt. Fram och tillbaka går det i läkning och igenväxning. Och ibland tror jag att jag själv liksom bygger egna trådar över hålet, som väven man liksom bygger upp när man ska stoppa ett hål i en strumpa. Och att jag sedan försiktigt går över de där halvelastiska lätt slaka tunna trådarna, över hålet, och avsiktligt låter bli att titta ner. Nästan som att öva på att akta sig för helvetesgapet.

Jag dödar dig. Låter dig dö. Fy på mig. För jag vill inte.

En rådgivare eller hela världen

När man under många år har bott tillsammans med den person, och denna person är ens bästa vän, då har man också vant sig vid att goda råd finns på nära håll. Att den man oftast ber om råd också för det allra mesta vet vad som är bäst för en. Hen kan väga in inte bara fakta och information, utan även kännedom om vad som funkar för just den här personen och vad ett val kan ge för konsekvenser.

Då behöver man inte råd från en massa personer. Det räcker oftast med just den här personens råd. Och man vet de råden går för och vet hur man ska värdera dem.

När den där personen plötsligt inte finns längre, måste man fråga andra. Ingen av dem är ordentligt insatt. Inte i all fakta, eftersom hur man än försöker så blir det ändå mest skrap på ytan. Och än mindre i hela bilden av hur det påverkar än på en massa andra plan. Ingen av dem har möjlighet att fylla rollen som den ende rådgivaren. Så man måste fråga fler. Många. Typ alla.

Och då får man massvis med råd och åsikter. Alldeles för många. Förstås.

Det är skitjobbigt. För man måste väga samman och värdera. Välja vilka man ska lyssna på. Och en del kommer att känna sig trampade på tårna för att man inte gjorde som de tyckte. Hade man aldrig frågat dem hade de aldrig känt så.

Det blir stundtals väldigt komplicerat. Och väldigt jobbigt. Både för mig och för alla er som försöker hjälpa till.

Fast jag vet i nuläget ingen annan väg. Det får vara lite så. Med tiden antar jag att det utkristalliserar sig någon sorts ”väg”, att jag får någon sorts mer styr på saker och ting. Och att ni lär er när jag faktiskt frågar om råd och när jag inte ens gör det utan bara har behov av att gnälla ;-)

Småbeslutens kitt

Jag står och tittar på oxelplantorna i häcken.

Vi köpte de där oxelplantorna som en tiopack häckplantor till nedsatt pris i slutet av säsongen för en del år sedan. Planterade dem i några av luckorna i syrenhäcken bredvid infarten på västra sidan, där det är bra med lite skydd, inte minst för att minska igensnöandet under snöstormar. Och de tog sig bra – jag tror det är nio av plantorna som lever.

En av plantorna har stuckit iväg bättre än de andra. Har blommat med någon enstaka klase (säger man så på oxel?) både ifjol och i år, och är på god väg att kunna bli ett träd.

Det är nu det är dags att bestämma sig: kapa den till lämplig häckhöjd, eller låta den växa till ett träd?

Oxlar är vackra träd, populära i alléer häromkring. Både blommor och bär gör nog nytta för fåglar och insekter. Ett träd får nog med blommor och bär än en häckplanta som hela tiden beskärs. Men träd tar mer plats. Och det var häck vi satsade på. Fast ganska mycket på slump.

Det är hög tid att bestämma sig.

Det är ingen viktig fråga. Båda svaren är helt acceptabla. Det är bara att bestämma sig för det ena eller det andra.

Och hade du funnits här så hade jag kanske knappt lagt fram argumenten för eller emot. Jag hade frågat dig, och vi hade tittat på varandra, och vi hade kommit fram till något. Men beslutet hade varit gemensamt, och vi hade varit överens eftersom vi hade tagit det tillsammans och det liksom egentligen nästan kvittar.

Och det beslutet hade blivit en del av kittet mellan oss: alla de där små besluten man tar tillsammans och som bygger det gemensamma överenskomna livet.

Tjejen är inte grejen för mig

Heidi Avellan skriver så här i gårdagens Sydsvenskan:

Kärleksförhållanden är komplicerade, men det finns en mall. Det säger klick, man flyttar ihop, bildar kanske familj. Mallen säger också hur man gör slut.

Vänskapsrelationer är också komplicerade, men saknar de upptrampade stigarna. Ytliga vänskaper bleknar, en dag överraskar minnet av en vän för längesedan. Så finns vänskaperna som är sega och självklara, samtalet fortsätter där det slutade, även om det gått månader och år sedan sist. Om vänskapen ändå tar slut finns ingen mall och ingen plats att lufta tragedin. Bara ekande tomhet.

Vi som växte upp i flickböckernas värld fick lära oss att en tjej hänger med tjejer tills den rätte går förbi. Då slår hon följe med honom. Efter det blir väninnorna det som varit och han det som är. Populärkulturen bekräftade mönstret.

Lyckligtvis har mycket hänt sedan dess. Dagens unga kvinnor är klokare, väninnegäng värnas medan pojkvänner kommer och går. För väninneskap är viktigt på riktigt; här förs djupa existentiella samtal och relationen varar livet ut.

Den sortens texter gör mig så ledsen. För de bygger på det klassiska grundantagandet att så här är alla tjejer/kvinnor, så här är det för ALLA. Det där är mallen jag liksom blivit påtvingad, som omvärlden med sina idéer om hur saker ska vara, har försökt trycka in mig i i alla år, och jag har fått kämpa med näbbar och klor för att värna mig och hävda att jag minsann får lov att vara på mitt vis.

Jag avskyr ordet ”väninna”. Det pekar ut vänskap mellan tjejer/kvinnor som något särskilt, något annat än vänskap mellan tjej och kille. Ordet väninna har en underton av fniss och hemligheter och flärd och relationsdiskussioner. En typ av vänskapsrelation som aldrig intresserat mig.

Jag har genom åren haft fler vänner som är killar/män än vänner som är tjejer/kvinnor. Just i nuläget är det inte så, och jag tycker själv fortfarande att det är lite märkligt :-)

Och vad är det för märklig idé om att kärleksförhållanden följer en mall eller upptrampade stigar? Det låter mer som förhållanden som är någon sorts spel för gallerierna än äkta kärlek.

Men det är texter och kommentarer av det här slaget, det här antagandet att kärleksrelationer är något som kommer och går men vänskap består, som i Avellans text, som jag syftade på i den här texten för några månader sedan. Och nu citerar jag mig själv:

Det finns säkert de som tycker jag har mig själv att skylla. Folk brukar ju vara så glada för att tala om hur dåligt det är att gå upp så mycket i sin pojkvän att man glömmer bort att odla annan vänskap. Men grejen är att han var min allra bästa vän. Allra bästa vän någonsin. Och vänskapen var grunden och vänskapen fanns där först och vänskapen var alltid allra viktigast.

[Letar bland gamla mejl från augusti -99, när vi alldeles nyss blivit ihop – mejlen från honom har jag kvar men mejlen från mig verkar ha försvunnit… vilket är lite synd. Men här finns först ett citat från mitt mejl, och så svaret.]

> Och dessutom rädd att någonstans i allt det här tappa bort vännen
> [namn], som redan blivit extremt viktig, för pojkvännen [namn]. Eller
> förlora vännen *om* pojkvännen försvinner.

Jag har aldrig riktigt förstått de som låter hela sin kontakt med en person falla för att de inte är tillsammans längre. Vad var då poängen? Om man är tillsammans för att man tycker den andre är en underbar människa, blir han/hon en annan människa då, efteråt, så att man inte vill se denne igen? Jag begriper inte…En vacker dag ska jag säkert skriva ett långt och bra mail om kärlek och vänskap och förhållanden och så, men inte nu.

Hej! *vinkar* Jag finns här. Vännen [namn] finns kvar, inuti pojkvännen [namn], och vännen [namn] tänker inte försvinna oavsett vad som händer pojkvännen [namn]. Ska du bli av med vännen [namn] så får du nog kasta ut honom med våld, för han tänker hänga fast vid vännen Sanne så länge han bara får…Oavsett.

Helt uppenbart har jag en helt annan syn på det här än Heidi Avellan. Och så kan det ju vara. Men snälla, låt bli att anta att din uppfattning är någon sorts universell sanning.

Jag har förlorat min allra bästa vän. Personen jag hade de existensiella samtalen med. Förhållandet varade livet ut, i alla fall för hans del, eftersom han dog – men hade han fått fortsätta leva tror jag vi hade blivit gamla ihop. Och han var min man. Min man, min älskling, och min allra bästa vän.

Recension och kanske spoilers: Harry Potter and the Cursed Child

Jag beställde den på älsklingens födelsedag, vilket väl var dagen efter att den kom ut. För ett par dagar sedan kom den med posten: Harry Potter and the Cursed Child.

Jag vet inte om älsklingen nånsin hann få veta att den skulle komma att finnas. Tid rinner ihop, och det här med när man fått veta vad blir ganska fort ganska rörigt. Men jag tror att jag själv inte fattade att pjäsmanuset skulle komma ut om bok förrän strax innan jag faktiskt beställde den.

Nu har jag läst den. Och ja, vad ska jag säga?

Jag hatar tidsresor av den här typen. Tidsresor där man far bakåt i tiden och ställer till det så att framtiden plötsligt blir en helt annan. Det hamnar i samma kategori som pinsamheter i rädda Joppe. Kanske är det tur att jag läser det som pjäsmanus och inte ser det live, så att jag kan ta paus när jag behöver? Eller så innebär det kanske att jag drar ut på det i onödan?

Men tidsresorna öppnar upp för alternativa scenarier och alternativa verkligheter. Och det är nyttigt och bra. Det ger en möjlighet att bolla med hur olika människor kan utvecklas, både beroende på små händelser och världen runtom. Det visar tydligt på att mycket kan påverkas – att vi själva kan påverka mycket. Att vem som helst kan bli skitviktig. Att vi aldrig vet vilka händelser som kommer att bli avgörande i det långa loppet. Att en sorglig död kan leda till oerhört viktiga positiva saker. Och att de flesta av oss har möjlighet att bli ”onda” eller ”goda” beroende på val och omständigheter. Och samtidigt att tillvaron är oerhört komplex och väldigt lite är självklart.

Och i alla parallella verkligheterna är en sak oförändrad: mamman som dör av sjukdom dör oavsett det som händer runtom, oavsett om verkligheten runtom utvecklas positivt eller negativt. Från mitt perspektiv är det trots allt trösterikt.

Och ja, boken/manuset är läsvärd/t. Stilen och upplägget och storyn är ganska annorlunda från de ursprungliga Harry Potter-böckerna, inte bara för att det är ett pjäsmanus, utan för att det är en annan sorts komplexitet i berättelsen, en annan sors ”huvudkonflikt”, inte en klassisk hjältehistoria med gott mot ont. Och det är en bra sak – oavsett hur mycket jag älskar Harry Potter-böckerna så utforskas här en del av de spår som liksom släpps i de ursprungliga böckerna.

Sedan kan jag ju inte låta bli att fundera över hur en hel del saker har lösts på scen. Polyjuiceförvandlingar och trollformeleffekter är ju en sak på film, men på teaterscen? Nå, jag utgår från att de löst det snyggt, allt annat vore förstås otänkbart :-D

Var det för mycket spoilers?

Märkliga effekter av döden

Så här ”efter döden” får man vissa märkliga effekter. För ”det värsta” har redan hänt. (Ja, jag vet att det finns värre saker än en snäll och stillsam cancerdöd.) På något vis ger det en mer avslappnad inställning, en något mindre tendens till katastroftankar.

Och i andra fall precis tvärtom.

Och det bir lättare att tillåta sig att bli lat. För det är liksom mer skitsamma.