Category Archives: Reflektioner och tankar

Ett litet stänk av grått ska inte kategoriseras som svart

I hela den här debatten kring Aida Hadzialics ”rattfylla” så kommer också kommentarerna om att vi förringar rattfylla och därmed inte visar respekt för/tänker på/förstår de som drabbats av rattfylla, till exempel genom att någon nära har dött av ett rattfyllo.

Jag upplever att det finns en brist på nyanser här. Som så ofta, förstås. Som vanligt vill många förenkla till en enkel svart-vit värld.

Självklart ska man inte alls köra med alkohol i blodet. Men det är trots allt skillnad på att köra riktigt full och att ligga precis på gränsen för olagligt. Och jag inbillar mig att de som faktiskt kör ihjäl folk eller orsakar allvarliga olyckor oftast har mycket högre alkoholhalter än 0,2 promille. Eller? Någon som vet var statistiken finns får gärna länka.

Jag tycker det är hemskt att här där jag bor på landet så finns det folk som tar nåt riktigt starkt strax innan de ska köra och resonerar som så att nu är inte polisen ute, så det är lugnt. De är farliga. På riktigt.

Jag tycker inte alls det är samma sak med någon som druckit vin för flera timmar sedan och råkar ligga precis på gränsen för vad som är olagligt. Inte alls samma sak. Det är milsvid skillnad i resonemang kring ansvar och risker.

Så ja, jag förstår att ni som förlorat någon på grund av rattfylleri tycker det är hemskt när en minister åker fast för rattonykterhet.

Men återigen: världen är inte bara svart och vit. Det finns en enorm gråskala. Vi kan inte hålla på att placera allt som har en liten gnutta gråstänk i sig i kategorin svart.

Om nutidens idé om att ta ansvar

Jag är nykterist. Jag dricker inget med alkoholhalt över 2,25%. Jag tycker det är skitdumt att köra bil när man druckit alkohol och därmed riskera andra människors liv.

Men jag tycker också att det får finnas någon sorts rimlighet och proportioner.

Så här beskriver avgående minister Aida Hadzialic det som hände:

– I förrgår kväll var jag i Köpenhamn med en vän och skulle ta mig till Malmö. Jag hade tidigare under kvällen innan en konsert druckit två glas vin, ett glas rött och ett glas mousserande. Cirka fyra timmar senare gjorde jag mitt livs största misstag och valde att ta bilen hem till Malmö, naturligtvis i tron om att jag inte var påverkad.

– Strax efter brofästet på andra sidan blev jag stoppad av polis, i en ordinarie nykterhetskontroll och utandningsprovet konstaterade 0,2 promille.

Och på grund av detta väljer hon att avgå som minister.

Vad har då någon som åker fast med 0,2 promille alkohol i blodet att vänta från samhället i övrigt?

När någon rapporteras för rattfylleri startar två olika processer: den straffrättsliga (tingsrätten) och den körkortsadministrativa (Transportstyrelsen). Straffet för rattfylleri är oftast dagsböter. För grovt rattfylleri är fängelse det vanligaste straffet. Fängelsestraffet verkställs i stor utsträckning med elektronisk fotboja.

Om det är ett förstagångsbrott och om föraren inte har orsakat någon olycka brukar straffet bli villkorlig dom eller skyddstillsyn kombinerat med samhällstjänst.

Rattfylleri leder så gott som alltid till att körkortet återkallas. Bara vid halter på 0,2–0,3 promille (0,10-0,15 mg/l luft) finns möjlighet till varning i stället för återkallelse.

Källa: Trafikverket.

Men är man minister eller annan offentlig person så förväntas man dessutom ta ansvar för sina misstag. Och märkligt nog har ”ta ansvar” blivit synonymt med att avgå. Den som gjort något fel förväntas avgå och försvinna från spelplanen fortast möjligt.

Är inte det ganska märkligt? Jag förväntar mig att den som gjort något dumt ska ta ansvar genom att rätta till sitt misstag. Om man är högt uppsatt chef som gjort misstag inom ett företag borde man väl stanna kvar och ställa saker till rätta? Och om man är minister som missyckats med att räkna ut hur snabbt alkoholen förbränns i kroppen så borde man kanske skänka pengar till trafikskadades förening eller på annat sätt tydliggöra och ta konsekvensen av det man gjort.

Men nej, lösningen blir att avgå. En efter vad jag förstår kunnig och kompetent minister, uppskattad från många håll, blir plötsligt värdelös för att hon gjorde en missbedömning på ett helt annat område, och då är hon ute ur leken, eventuellt för gott.

Vad får vi för samhälle om bara de som är perfekta kan vara ministrar eller höga politiker?

Vad får vi för samhälle om de som tar ansvar och inser allvaret i vad de gjort avgår och försvinner av banan, medan personer med mindre skrupler blir kvar oavsett vad de gjort för dumheter? För det är ju alltid de ansvarsfulla som är ”bäst” på att ta konsekvenserna. Det vill säga avgå och försvinna från spelplanen.

Vad får vi för samhälle om en 29-årig kvinna ser det som sitt livs största misstag att dricka två glas vin och fyra timmar senare köra bil? Hade hon bara kört på den danska sidan – där hon ju drack vinet – hade det inte ens varit olagligt.

Och jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om det istället varit en manlig minister det handlade om. För drevet är alltid större mot kvinnliga politiker, kraven på perfektion och inga misstag alltid större mot kvinnorna.

Vi ska inte slösa med gemensamma pengar

Med jämna mellanrum framförs det högljudda synpunkter i medier, synpunkter om hur offentliga medel ska få användas. Inte en skattekrona ska användas till felaktiga eller onödiga eller slösaktiga saker, kan man väl sammanfatta budskapet. Ingen lyx till anställda och så där. Inga onödiga insatser. Hela tiden välja det billigaste alternativet. Ja, och så vidare.

Jag jobbar i det offentliga. Våra löner är ju knappast fantastiska – det är liksom inte för den höga lönens skulle man först pluggar en hel massa år på universitet och sedan jobbar för att ”rädda världen” inom offentlig verksamhet. Men vi har vissa andra förmåner. Inga oerhört fantastiska saker, inbilla er inget. Men om jag behöver gå till läkaren så får jag tillbaka en del av kostnaden av arbetsgivaren. Och behöver jag receptbelagd medicin, så får jag också tillbaka kostnaderna av arbetsgivaren.

Men det där är ju typiskt onödiga kostnader. Sånt där som staten kanske inte borde lägga pengar på, enligt de där som skriker om att offentliga medel ska användas rätt. Så jag skäms lite grann varje gång jag begär ut ersättning för sådana utlägg. Nej visst, det är inga stora pengar, men ska liksom alla ni tillsammans bekosta mitt sertralin och min movicol?

Dessutom är det ju viss administration runt att få ut dem. Saker som ska fyllas i i tidredovisningssystemet, papper som ska skrivas på, kvitton som ska kopieras och skickas in. Administration stjäl tid från mer prioriterade arbetsuppgifter. Tid är pengar. Och tid är värdefull och ska handskas rätt med när det alltid finns mycket att göra.

Så ofta struntar jag i att begära ut pengarna. För att jag skäms att jag kostar pengar. Och för att jag tycker att jag inte har tid och ork att greja med det.

Jag antar att det är den effekten de vill ha, de där som tjatar om vikten av att offentliga medel inte ska användas fel?

Egentligen har jag ju gett upp

Om miljön och klimatet, alltså. För det känns som att vi har harvat så länge, och det händer så lite och långsamt, och det går så fort åt fanders. Så egentligen tror jag liksom inte det är väldigt mycket lönt längre. Eller ja, lönt och lönt, det finns ju grader i helvetet och klimatförändringarna kan bli olika många grader och så, men i alla fall.

Men nej, det hindrar mig förstås inte från att fortsätta. Ganska mycket miljögnetande har jag vid det här laget så djupt rotat att jag kan fortsätta av gammal vana, på ryggmärgsreflex.

Det får duga. Jag orkar inte bry mig mer än så för tillfället.

Jävla måndagsexemplar

Du var ett jävla måndagsexemplar.

Hade vi inte levt i en tid där du kunde få glasögon, så hade du förmodligen fått bli sittande i ett hörn hemma i stugan – du, som inte såg vettigt längre än på någon decimeters avstånd utan glasögon. Du skulle inte haft möjligheten att tillgodogöra dig – och analysera och sprida vidare – en massa klokskap, och du hade varit hjälplös utanför hemmets trygghet.

Eller? Kanske hade dina sociala förmågor hjälpt dig att hitta lösningar även på det?

Och så då den här jävla aggressiva galopperande cancern som tog kål på dig halvvägs genom livet.

Måndagsexemplar. Nåt så väldigt mycket, helt uppenbart. Det finns säkert folk som tycker att sådana egentligen inte ska få finnas. För det finns gott om folk som vill rensa bort dem som inte är perfekta.

Och samtidigt en sådan fantastisk människa, till nytta och glädje och hjälp och utveckling för så många människor under den tid du fanns.

Vilken tur att även måndagsexemplar får lov att finnas. Man vet aldrig i förväg vilka stjärnor det kan bli av dem som vid första anblick verkar helt hopplösa på just den aspekt man väljer att fokusera på vid varje enskilt tillfälle.

Sjutton bortryckta år och jakten på missade tidsbubblor

Det är en märklig effekt det där: Du har ryckts bort ur mitt liv. Och då känns det stundtals som att de där sjutton åren med dig liksom inte riktigt funnits. Som att de försvunnit in i en overklighetsdimma. Och plötsligt känns tiden innan dig närmre tidsmässigt igen. Saker från den tiden poppar upp i större utsträckning. Inte bara nu i Göteborg, utan över huvud taget.

Det känns väldigt skumt.

Detta dessutom parallellt med att jag fortsätter att älta knåda tiden med dig, vända och vrida på allt som jag kunde eller borde gjort eller inte gjort eller gjort annorlunda.

Som att jag letar efter något. Som att jag tror att jag någonstans ska kunna hitta något jag kan gå tillbaka och ändra som helt ändrar förutsättningarna. Eller att jag någonstans liksom ska kunna hitta någon liten tidsbubbla med dig som ännu inte är använd, någon tidsbubbla jag kan plocka fram och använda.

Inte för att jag tror att det funkar så. Men det hindrar ju inte att det är det jag gör…?

Tillitsövningar

Liseberg. I någon mån en enda stor tillitsövning.

Den ena tillitsaspekten är att åka. Att förlita sig på säkerheten och att det går bra, släppa förnuftstankar och katastroftankar och ”go with the flow”. Att se till att inte ha löst hängande saker som kan trilla av. Att vila i tryggheten av att det ordnar sig. Att för en kort stund låta endorfiner – eller vad det nu är – fylla medvetandet och koppla bort övrig ångest.

Den andra tillitsaspekten är att lita på sina medmänniskor. Att lämna sin lilla väska med värdesaker och viktiga tillhörigheter – inte minst glasögonen – i en metallkorg eller ett skåp under själva åkturen. Våga lita på att det finns kvar när man kommer ur åkattraktionen. Utgå från den gemensamma grunden att alla andra också är där för att ha roligt, och att enda sättet det liksom ska funka på är om vi litar på varandra.

Jag undrar hur man gör med sånt i länder som lever under mer konstant terrorhot och där varje kvarlämnad väska ses som ett säkerhetshot.

Och så funderar jag över att detta trots allt är tillitsgrejer som ligger på ett helt annat plan.

 

Det finns ingen att diskutera vardagens småsaker med

I vardagen behöver man konstant ta en massa beslut. Många av dem ganska små. Många av dem ändå ganska knepiga.

Jag har varit van att ha någon att ta dessa beslut ihop med. Någon som vet bakgrunden och förutsättningarna precis lika väl som jag. Någon jag inte behövt förklara en massa för, utan jag har bara behövt säga ”Hur gör vi med…?” och så vet han – bakgrund, orsaker, för och emot. Eller visst, jag har väl oftast tagit upp de där sakerna ytterst kort. Men det har inte behövts mycket. Och sedan har man kunnat landa i ett beslut som man vet är sammanvägt av bådas tankar och klokhet och erfarenheter. Ett gemensamt beslut. Om något litet, men ändå stort.

Nu finns inte han längre.

Och det är för små saker som ska avhandlas för att liksom ta initiativ till att diskutera med någon annan. Och för stor affär att dra hela bakgrunden för någon annan. För komplicerat att ens välja VEM jag borde prata med.

Och samtidigt lyckas jag inte bestämma. För jag behöver det där lilla bollplanket.

Så de där små sakerna mal runt runt runt. Och jag lyckas inte bestämma nånting. Har kvar det jobbiga beslutandet framför mig.

Lägg av med gnället!

”Det finns en meningsfullhet i det totalt meningslösa”, säger Martin Berg, docent i sociologi.

Citatet är hämtat från ett sexsidigt reportage i dagens Sydsvenskan om Pokémon Go (som jag ännu inte kan hitta på nätet, så länk kommer senare Nu finns artikeln här). Ett välbalanserat och bra reportage.

Jag kan börja med att säga att jag inte testat Pokémon Go. Min sommar har inte varit normal, och även om jag tänkt att jag kanske också borde testa, så har det inte blivit. Det är å andra sidan oväsentligt för mina reflektioner.

Men när jag läser texten funderar jag mycket över vad människor anser vara meningsfullt och vad som anses vara okej att lägga tid på.

En vanlig uppfattning verkar vara att det är bortkastat att lägga tid på sånt som Pokémon Go när världen ser ut som den gör och det är så mycket annat som behöver förändras eller göras.

Jag är en av de där som sedan länge – många år – försöker lägga min tid och mitt engagemang på saker som behöver förändras. Ganska mycket miljöområdet. Det är ärligt talat inte okomplicerat ur socialt acceptanshänseende. Gör man det ses man som konstig och asocial.

Jag har många gånger upplevt mig som misslyckad för att jag hellre lägger min tid på att förändra världen än på att sitta och slöprata runt ett bord med en öl på stan. För det i sin tur är inte min grej.

Att umgås, i form av att sitta och spela sällskapsspel – kortspel, den försvunna diamanten, monopol och TP – det är sånt som betraktas som bra saker. Då är man social och umgås. Oavsett att man slösar bort tiden och inte förändrar världen. Men att ut och gå tillsammans med vänner och spela spel som Pokémon Go ses uppenbarligen inte alls som lika bra.

Och det här med att läsa böcker hela dagarna, som sågs som slöseri när jag var liten, det är numera något synnerligen fint.

Ibland blir jag så trött på ert gnäll, världen. Så trött på alla idéer om vad som är fint eller fult, allt placerande i fack och värderande. Kan vi inte bara nöja oss med att vi är olika, funkar olika, trivs med olika saker?

Man kan ägna sin tid åt att aktivt förändra saker till det bättre. Man kan också ägna sin tid åt att vara det samhälle vi vill ha, där människor är glada och umgås och trivs. Båda delar är bra och viktiga. Det behöver inte vara en motsättning, och vi behöver inte klanka ner på varandra.

Problemet är varken de som försöker göra världen bättre eller de som lever här och nu och är glada. Problemet är de som aktivt förstör världen.

Identitet och folk som vet

Jag skrev på twitter.

Ibland tänker jag att jag borde länka till fler av mina inlägg här på twitter. Men vilka? De är så många, och bildar en gemensam sörja.

Inser också att en bit är att jag hela tiden är rädd att få kommentaren ”Du borde prata med någon professionell”.

Det är möjligt att jag borde. Men alldeles oavsett så behöver jag fortsätta skrika ut min smärta.

Och ett av svaren jag får är:

Du borde prata med någon professionell. Nä, jag vet inte, men oroar mig för att du gör sorgen till en del av din identitet.

What? Ursäkta?

Ja, självklart är sorgen en del av min identitet. Enda sättet den inte skulle bli det vore ju att släppa och gå vidare som om ingenting hade hänt. Och tro mig, det hade varit skönt, men det funkar liksom inte så. Sorgen är en del av min identitet, oavsett vad jag gör, det kan jag inte göra något åt.

Däremot är det inte hela min identitet. Jag kämpar på med att behålla de andra delarna av min identitet, att kunna hämta upp mig själv och inte sväljas av sorgen. Jag kämpar.

Men sorgen blir inte en större del av min identitet för att jag skriver, bearbetar – eller ylar. Det är sätt jag använder för att förhindra att sorgen tar över helt.

Och nej, att jag ropar och ylar betyder inte att jag vill att någon ska servera mig lösningar och ge instruktioner. Ibland behöver man få yla, skrika, klaga, bara för att få ur sig. För att inte kvävas. Det är en märklig, om än spridd, missuppfattning att den som gnäller alltid vill ha en konstruktiv lösning. Ibland vill man bara att någon ska höra skriket.

Det hör till de saker jag faktiskt lärde älsklingen. Han hade också svårt för det där i början, det där att bara lyssna och inte servera lösningar. Men han lärde sig och blev bra på det. Blev en bättre lyssnare – och det tror jag fler än jag haft glädje av.

Men nu ska jag alltså på något vis känna skuld och skam över att sorgen blir en del av min identitet. Det är något jag tydligen borde se till att undvika, och om det blir en del av min identitet så är det något dåligt som beror på något jag borde gjort annorlunda.

Ursäkta, men jag kan hitta alldeles tillräckligt med saker att känna skuld och skam över i den här situationen ändå, jag behöver inga nya från andra.

Dessutom: det visar sig att den här personen som oroar sig för att sorgen ska bli en del av min identitet

… känner ett litet ansvar att ta upp aspekter jag tror han skulle sett…

Människan – som kände min älskling via jobbet – tycker alltså att han ska rycka in och vara min älskling. För han tror att han kan tillföra saker som jag inte själv ser att min älskling skulle ha sagt till mig.

Nå. Jag vet att det där inte är vad älsklingen skulle säga.

Men givet den jag är, med de tvivel jag drabbas av när jag mår dåligt, så är det där ändå tillräckligt för att sätta min hjärna i spinn av ifrågasättanden. Ifrågasättanden kring mig själv, kring älsklingen, kring allt.

Jag behöver få lov att uttrycka min sorg. Utan att andra ska hoppa in och tala om hur jag borde vara. Utan att vara rädd för att få kommentarer från folk som inte har professionell kunskap men som ändå anser sig veta bäst. Jag behöver inte kommentarer som tar sönder mig ännu mer.

Ja, det är möjligt att jag behöver prata med någon professionell. Eller också inte. Jag avgör själv om och när och hur. Jag behöver inte den sortens kommentarer på twitter i vilket fall.