Category Archives: Reflektioner och tankar

För ja, jag vet ju att jag kan. Jag har kompetensen och styrkan och allt som behövs för att reda ut det här egentligen.

Att klara att jobba och ta hand om barnen, sköta huset och så där, fastän jag är ensam vuxen, ensam förälder, det är inget problem. Kompetensmässigt. Jag kan. Jag vet hur jag vill vara mot barnen. Vilka krav jag vill ställa. Hur jag vill att vår tillvaro tillsammans ska vara. Hur jag vill bygga vårt fortsatta liv. Fixa mysiga stunder och vardag och framtid.

Och jag har kompetensen att klara av en hel del av husfixande, ta tag i saker, och så där. Och att be om hjälp och tala om hur jag vill ha det när min kompetens inte räcker till. Och lära mig nytt när det behövs. Jag kan, och jag kan lära mig, och jag kan stå för den jag är, och jag kan utmana normer och konventioner när det behövs.

Och jag har andra områden, som jag kan och är bra på och vill utveckla. Jag vet det. Jag vet att möjligheterna finns.

Jag kan. Egentligen. Det vet jag.

Det gör det inte lättare att svälja att jag just nu faktiskt inte kan. Och att det som är skälet till att jag inte kan ”bara” handlar om mina känslor. Sorgen. Smärtan. Det stora hålet inom mig och bredvid mig och utanför mig. Det stora mörka molnet som täcker hela himlen. Den mörka floden som väller upp inom mig. Den svarta bottenlösa källan i min själ. Den tjocka muren som hindrar känslorna från att skära så djupt i mig att jag dör men som också hindrar mig från att känna glädje – och varje känsla av glädje riskerar i sig att döda mig i sin dubbelhet.

Det sitter så väldigt mycket i vägen emellan. Jag kan inte. Jag är så långt ifrån att kunna vara den jag vill vara. Den jag verkligen vill vara, för att det ska vara meningsfullt att jag fått leva vidare fastän du är död.

Någon sa att jag behöver hitta vem jag är nu när du inte finns. Fast det behöver jag inte. Jag vet precis vem jag är egentligen. Jag bara inte lyckas vara den just nu. På grund av sorgen och saknaden.

Jag läste det här inlägget på bloggen Livets bilder, om att skilja på kompetens och kapacitet. Jag nöjer mig här med ett kort citat ut texten, för att fånga det viktigaste:

Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att kompetensen är något jag har – medan kapaciteten är mina möjligheter att använda det jag har.

Först tycker jag att ja, det som står i texten är viktigt och riktigt, men också fullkomligt självklara saker egentligen – det där ska väl inte behöva påpekas, liksom?

Och sedan inser jag att det samtidigt väldigt tydligt är så att i nuläget efterfrågas en kapacitet jag inte alls har. Alla erbjudanden om hjälp kräver av mig att jag ska orka tänka efter, ta ställning, planera, tänka strategiskt, projektleda. Precis det jag inte har kapacitet till alls i nuläget. Och dessutom krävs det att jag jag plockar fram social interaktion som är enormt kapacitetskrävande.

Jag kan göra saker. Avgränsade konkreta saker som inte kräver att jag ska ta ställning till och bestämma utan bara göra. Skrapa fönster. Rensa ogräs. Men så fort jag lyfter mig över denna nivå så tar det massor med kraft. Och min tillvaro för tillfället har som sagt många trösklar och tjurar. De suger musten ur mig. Får mig att rasa efteråt.

Samma sak med jobbet, som jag förväntas orka ta mig an och gå tillbaka till om en dryg vecka. Där förväntas att jag ska kunna tänka strategiskt och planera. och jag begriper inte hur det ska kunna klara det nu. Jag kan klara att beta av okomplicerade saker. Men det tar liksom bara några dagar att ta sig igenom semesterns mejlskörd och de lågt hängande frukterna. Sedan krävs det mer. Och det räcker liksom inte att jag trots allt har hittat tillbaka till att bry mig lite om de frågor jag jobbar med. Inte på långa när.