Category Archives: Reflektioner och tankar

Tankar om socialt umgänge

Jag funderar mycket kring det där lågmälda umgänget. Det där man liksom ”bara” får i en familj eller i ett kollektiv. Av att bo tillsammans med människor och samagera på samma yta, inom samma väggar, men utan att egentligen avsiktligt umgås mer än kortare stunder.

Som med tedrickandet, liksom.

För alltså, jag lider ju inte brist på folk som vill umgås. Det är bara det att JAG inte vill umgås. Inte på det sättet.

För umgås innebär att man ska ha ett konstant socialt samspel. Prata. Eller göra. Tillsammans. Inte sida vid sida, utan tillsammans.

Och ja, det kan självklart vara trevligt. Ibland. I lagom doser. Men det är inte min starkaste sida. Och det är inte det jag saknar och längtar efter.

En del förstår i alla fall att jag inte har något större intresse av att umgås. Fast de tror nog att det har mest med sorgen att göra. Och ja, det har ju med sorgen att göra, men inte bara. Lika mycket handlar det om att det är så jag funkar, och jag funkar så ännu mer nu, när jag är extra känslig. Och dessutom kan jag inte längre ”gömma mig” bakom älsklingen: låt honom ta över de sociala bitarna när jag inte längre orkar och själv gå och fortsätta med något annat.

Andra förstår inte alls utan verkar tro att det allra bästa man kan göra är att se till att jag har folk att umgås med mest hela tiden. Att det ska hända saker att fylla ut tiden med. Som att de vill hindra mig från att tänka och känna. Som att de tror att jag blivit rädd för spöken och inte ska lämnas ensam. Eller nåt. Fast alltså, att umgås fast jag inte vill eller orkar förstärker bara jobbigheten.

Det sägs ibland nåt i stil med att en äkta vän är någon man kan vara tyst med utan att det blir obekvämt. Jag tänker att en äkta vän snarast är någon som fattar att tysthet, opretentiös kravlös tysthet, många gånger är bättre än att prata.

Och jag funderar på om förälskelsefasen i ett kärleksförhållande till viss del handlar om att man ska umgås tillräckligt intensivt under ett tag för att lyckas komma till det där stadiet av lågmäld tystnad och lågmält umgänge, eftersom det är det som sedan kommer att funka för att leva tillsammans resten av livet.

Och alltså, missförstå mig inte. Jag är tacksam för att det finns vänner omkring mig, vänner som vill hjälpa mig med saker, vänner som vill finnas här för mig, vänner som vill dricka en kopp te och prata. Du behöver inte ha dåligt samvete om du är en av dem. Och jag säger för det mesta ifrån om jag inte vill träffas. Ibland bryskare än folk tycker är okej, tror jag :-)

Men det är komplicerat. Det handlar inte bara om svårigheten i att vara beroende av andras hjälp, utan också om att det tvingar mig att orka vara någon jag egentligen inte är, i en situation som är jobbig redan som det är.

Och som det är nu så blir jag rejält uppstressad bara av vetskapen att det ska komma folk på besök. Fastän jag vill att de ska komma. Just eftersom det är omgärdat av krav: krav på att jag ska orka umgås, orka tänka ut vad jag behöver hjälp med, orka formulera hjälpbehoven, orka vara projektledare.

Ibland är det så tröttsamt

Det finns alltid de som har det värre. Så är det ju. Men det hindrar faktiskt inte att man kan få beklaga sig över sin situation eller önska att saker vore annorlunda eller försöka förändra saker om det är möjligt.

Min älskade man har dött. Det är för jävligt. Men det betyder inte att du inte får beklaga dig över allvarlig sjukdom – eller för den delen en eländig kräksjuka.

Det finns människor som förlorat halva sin familj i kriget eller i flykten undan kriget. Det är verkligen fruktansvärt. Men det betyder inte i sin tur att jag inte får tycka att min sorg är besvärlig.

Det finns de som förlorat sina fullgångna barn strax innan barnen skulle födas. Det är verkligen jättehemskt. Men det betyder inte att de som fött levande barn inte har rätt att tycka att förlossningen var hemsk – oavsett om det berodde på komplikationer eller på personalbrist.

Kvinnor i andra länder har det i många fall mycket sämre än vi kvinnor i Sverige. Men det är inget skäl för oss i Sverige att låta bli att klaga över de orättvisor och problem som finns här. Tvärtom.

Och ja, det dör många människor i terroristdåd och andra hemskheter i Afganistan och Syrien och Turkiet. Men jag är trött på att känna mig som en dålig människa för att jag bryr mig om vad som händer i Paris eller i München i vårt grannland Tyskland.

Nektar

Jag har ju en del blommor i trädgården, blommor som uppskattas av humlor och bin och fjärilar och andra insekter. Gott och väl så.

Ganska ofta funderar jag över olika blommor och deras storlek och deras nektarmängd. Bland de saker som insekterna älskar i min trädgård är till exempel oregano, gurkört, honungsfacelia och stockrosor.

Oreganon har många små blommor. Gurkörten har något färre något större blommor samt ger liksom intrycket av att inget kan finnas i den väldigt öppna blomman. Stockrosorna har få och stora blommor.

Men hur många små oreganoblommor motsvarar en stor stockrosblomma? Om man skulle optimera för insekterna och inte alls ha blommorna för att de är vackra, borde man då satsa på stockrosor eller oregano eller något annat för at maximera? Hur många humlor räcker en stockrosblomma till?

Ja, jag inser att det är bra med blandning – för att de säkert uppskattas av olika insekter, för att de blommar vid delvis olika tillfällen, för att det är bra att sprida riskerna, och så vidare.

Men det hindrar ju inte mig från att stå och fundera när jag ser humlorna fara i och ut ur blommorna :-)

Minnen

22 juli. Vid det här laget skulle du ha varit död, enligt läkarens dystraste prognos, då den 11 april.

Vid ungefär den här tiden för sjutton år sedan var du i Taizé. Och jag var på Österlen med släkten för att fira mormor sjuttioårsdag. Jag tror jag skrev pappersbrev till dig.

Vid ungefär den här tiden för tretton år sedan var du också i Taizé. Och jag var ensam hemma en vecka, gravid med tolvåringen. Jag åt blomkål som visst var lite möglig och fick kli i halsen och ringde sjukvårdsupplysningen för att jag var rädd för om det kunde vara dåligt för barnet. Det tog 45 minuter innan jag kom fram i telefonkön och då hade kliet minskat, och hon på sjukvårdsupplysningen ansåg att det inte var någon fara för barnet, men hon tyckte att jag för min egen skull borde ringa en ambulans och bli körd till sjukhuset. Det gjorde jag inte.

Idag för fem år sedan hade vi barnfri vecka, med barnen hos dina föräldrar, och höll på att renovera tvättstugan – när plötsligt allt fokus flyttades till hemska händelser i Norge.

Idag har jag skrapat fönster och varit och vattnat växter vid din grav. Och nu är det tydligen några som skjuter en massa människor i München.

What’s in a name?

Vår lillskrutt, ja alltså åttaåringen, har ett ganska enkelt och okomplicerat namn. Trestavigt. En konsonant på var position mellan vokalerna. Vi har valt den enklast möjliga stavningen.

En av konsonanterna är ett t. Bara ett enkelt t.

Men det enkla är tydligen det svåra. För ända från början har omvärlden envisats med att klämma in ett h också. Skriva th.

Släktingar redan från början. Och sedan förskolan, och sedan skolan. Det är långt vanligare att det står med th än med t på lappar och annat han får hem. Och det blir liksom bara mer och mer övervikt på th.

Men det där räknas ju som småaktigt att bry sig om – det är väl inget att gnälla över? Så vi säger inget, för det är liksom fult att irritera sig på. Det gör ju ingen praktisk skillnad.

Fast han kommer ju totalt sett att ha sett sitt namn felstavat så oerhört många fler gånger än han sett det rättstavat.

Och som sagt var, det är ett enkelt namn, med en enkel stavning. Inte Sveriges vanligaste namn, men i alla fall ett namn som jag faktiskt förväntar mig att de allra flesta svenskar hört och känner till – och borde kunna stava till.

Och ja, jag har själv dragits med motsvarande problem hela livet.

Och så tänker jag på alla de som har namn som är ovana för oss svenskar, namn från andra språk utan anpassning till svenskan. Självklart är problemet långt mycket värre för dem.

Det är envisheten som kommer att ta mig igenom det här

Jag har nog alltid varit envis av mig, tror jag. Eller, jag var envis redan från början – men det där är en egenskap som jag fått kämpa för att ha kvar.

Envis som i kan kämpa hårt för något jag tror på och inte ge upp. Envis som i att när jag anser att jag har rätt så anser jag att jag har rätt och står på mig.

Omvärlden lärde mig ganska tidigt att envishet är en ful egenskap. Sådan ska man inte vara. Genom skolåren och andra erfarenheter under uppväxten slipades envisheten ned. Jag gömde undan den, eftersom den orsakade för mycket smärta. Som ung tjej var det liksom inte tillåtet att vara envis. Vuxna tyckte inte om det. Jämngamla av det motsatta könet tyckte inte om det. Och inte så att jag brydde mig om det för att behaga någon, men skiten man fick för att man inte ville bli nedtrampad gjorde för ont för att det skulle vara värt det.

Fast med tiden reste jag mig igen. Återhämtade min egen tro på att det var en bra egenskap. Lärde mig att framföra det som något som ofta ses som negativt men som i grunden är positivt. För envisheten innebär ju att saker blir gjorda. Att jag inte ger upp.

Och det är envisheten som kommer att ta mig igenom det här. Envisheten som gör att jag inte lägger mig ner och ger upp. Envisheten som gör att jag fortsätter ta mig ur sängen varje dag, även de dagar jag helst skulle vilja stanna i sängen för evigt. Envisheten som gör att jag fortsätter laga mat, och diska, och gå ut med sopor. Kanske inte riktigt med den frekvens jag borde, men ändå. Envisheten som gör att jag inte ger upp trots all hopplöshetskänsla.

Det är inte viljan som håller mig över ytan. Det är envisheten.

Kräfta

Jag funderar ibland över det här med kräfta eller cancer. Ja, det kallades väl kräfta på svenska förr i tiden? (Kräfta är väl helt enkelt det svenska ordet för stjärntecknet cancer.)

Nå. Det jag funderar på är detta: Efter vad jag uppfattat så var det en diagnos man kunde få för ganska länge sedan? Men hur ställde man den diagnosen innan man kunde röntga och så? Kunde man ta det på symptomen? Eller ställdes diagnosen bara postumt, vid obduktion?

Gissar på att jag ska kolla i Nordisk Familjeboks utgåva från för hundra år sedan när jag kommer hem till mina föräldrar nästa gång…?

Vad har du för värde?

Ibland när någon skadats väldigt illa, i en olycka eller så, så säger man att det vore bättre för hen om hen hade fått dö istället. Och självklart kan det vara så – om smärtan är för svår, om de fysiska begränsningar hen får leva med för evigt är alltför besvärliga ihop med personens personlighet, och så vidare.

Men en persons värde består inte bara i vad hen kan göra. En människa är så mycket mer än så.

Jag har sagt eller skrivit att jag skulle ha velat kvar min älsklings huvud i en burk, hålla det levande och ha möjligheten att i alla fall plocka fram det då och då. Inte som ett alternativ till att ha honom här på riktigt förstås, men som ett alternativ till den hemska verkligheten, där han är död för tid och evighet.

Ur mitt hänseende, jämfört med rådande omständigheter, hade det varit ljuvligt underbart att ha honom kvar i livet, evigt sängliggande, nästan förlamad, men ändå kunna ha ett utbyte med honom. Visst var det värdefullt att kunna dela praktiska sysslor med honom, göra praktiska saker tillsammans med honom. Men efter att ha delat nästan sjutton år med honom så är det småsakerna som är små, viktiga och oersättliga. Leenden. Trams. Små reflektioner om vardagen. Samtal om myror. Utbyten av tankar. Att avsluta varandras meningar. Lyssna på musik tillsammans. Stötta varandra mentalt kring varandras svaga sidor.

Jag saknar hans röst och hans tankar och hans babbel och hans skratt.

Jag vet inte vad han hade tyckt om att leva på premisser där han fysiskt sett inte kunde göra något. Förmodligen hade han tyckt att det var oerhört frustrerande att vara beroende av andra – men jag tror också att han hade kunnat se att hans värde i form av existens och närvaro hade varit oerhört värdefullt och uppskattat för alla som verkligen betydde något för honom (och då var det ju ändå skitmånga). Jag tror han hade hittat sätt att leva med det också.

Att vara levande, om än med enorma fysiska begränsningar eller oerhört lite kraft, är ändå en enorm skillnad mot att inte vara levande. Speciellt för alla de som älskar en. Och om smärtan – fysiskt eller mentalt – inte är omöjlig att bära, så är livet, även ett väldigt begränsat sådant, ofantligt mycket mer värdefullt än alternativet.

Det tänker jag på, när jag på twitter läser om en person som känner att omvärlden har svårt att se hens värde, nu när hen inte har samma kraft och energi och möjligheter som förr. Jag tänker på det stora, ofantligt stora, hål en människa som inte längre finns lämnar efter sig. Och att det hålet till så fruktansvärt stor del består av de saker som är så små att vi knappt tänker på dem.

Till äktenskapets försvar

Jag ville egentligen aldrig gifta mig. Och det fanns många skäl till det.

Det tyngsta skälet var nog att jag tyckte det var ett märkligt sätt att manifestera kärleken. Detta att lova varandra något för evig framtid, från en viss tidpunkt. För mig är det en omöjlighet att lova att älska någon alltid – jag kan bara svara för vad jag känner just nu, och det finns alltid en möjlighet eller risk att det kommer att ändras.

I grunden så handlar det på något vis om att valet att leva ihop är ett val man gör hela tiden. Jag vill inte stanna i ett förhållande för att jag liksom ”lovat” att jag ska göra det, utan för att jag fortfarande aktivt vill det, hela tiden. Förstår du hur jag menar? Jag är lite rädd att jag genom att gifta mig ska känna att nu har jag sagt att jag ska leva med honom, och då känna krav på att leva upp till det, och då kan känslan av det kravet bli skälet till att jag stannar. Vilket skulle kunna leda till att jag känner ett krav (från mig själv) som gör att jag tappar bort vad jag verkligen känner. Alltså att ”kravet”, även från mig själv, i sig kan döda känslorna.

(Gammalt inlägg.)

Ett antal bröllop jag varit på var en annan orsak. Bröllop är förknippade med så många märkliga traditioner. Väldigt många av traditionerna går inte alls ut på att göra det trevligt för brudparet utan att på olika sätt driva med dem och göra dem till åtlöje. Varför ställa till med en stor fest för att fira ett viktigt ställningstagande, om risken är stor att utsättas för en massa otrevligheter? Nej tack.

Och när man tänker på bröllop och giftermål så är det förstås ofta kyrkbröllop man tänker på. Men varför blanda in präst och en gud som man inte ens tror på i det här?

Ja, och så har vi syntharna ;-) För jag tyckte ju att om vi av någon anledning skulle dela på oss, så behövde jag inte gärna ha dina synthar. Eller dina saker, liksom. Jag tyckte att mitt är mitt och ditt är ditt, och så är det bra med det. Inte för att prylar och pengar är viktigt – utan just för att det inte är det.

Men i slutändan gifte vi oss ändå. Av rent juridiska skäl. Har man barn ihop och bara är sambos så bör man se till att skriva diverse papper – jag har inte ens koll på vilka – och eftersom vi aldrig kom till skott att få det där gjort så valde vi till slut att ändå gifta oss. För att det var enklast.

Nu i efterhand är jag väldigt glad att vi gjorde det. Nu, när du är död, har jag insett att det underlättar en massa. Och när någon man älskar är död är man tacksam över att kunna minimera mängden trassel och byråkrati – det är fullt tillräckligt med sånt ändå. Och samhället är liksom trots allt fortfarande byggt för att skyddsnäten ska funka smidigast om man är gifta.

Jag, som aldrig varit intresserad av det här med att gifta sig, skulle vilja flytta fokus för äktenskapet. För i vårt land ser vi äktenskap och giftermål mest av allt som ett sätt att manifestera kärleken, gärna på ett vackert och överdådigt sätt. Fest och romantik. Men jag tycker vi borde bli bättre på att se äktenskap just som en juridisk överenskommelse.

Det låter förstås gammeldags och som något hämtat från en omodern hederskultur. Men det är inte så jag menar. Vi ska självklart välja vem vi lever vårt liv med utifrån kärlek och känslor och välmående, inte utifrån strategiska affärsöverväganden.

Men att gifta sig handlar inte om att visa sin kärlek och ta ställning till att leva tillsammans. Det är ett konstant ställningstagande man gör från dag till dag. Att gifta sig är däremot just frågan om ett juridiskt avtal: Detta är den person jag har ett ekonomiskt och juridiskt liv tillsammans med. Detta är den person som får ta över det fulla ansvaret – med för- och nackdelar – för mina barn, mina pengar och alla mina jordiska tillhörigheter när/om jag dör.

Det är en praktisk fråga. En fråga om att tydliggöra för samhället att det är den här personen som ska dra nytta av skyddsnät och som ska ta de beslut vi annars tog gemensamt. Ett sätt att underlätta byråkratin för den stackars överlevande partnern.

Ruskigt oromantiskt. Fast ändå kopplat till kärleken, faktiskt – till att älska en människa så mycket att man bryr sig om hur den ska ha det om man själv inte längre finns.

Men i huvudsak tycker jag kärleken ska manifesteras på andra sätt än genom giftermål.

Jag vill berätta om myror

Jag vill berätta för dig om småsaker. Som myror.

Inget viktigt alls egentligen.

Berätta att det verkar vara ett myrbo i orangeriet i kanten mellan den tegelbelagda ytan där bykkaret satt och det gjutna golvet runtom – på en liten fläck  i den sprickan är det massor med myror.

Berätta att i övergången mellan det nya gjutna golvet och den gamla bortre delen av golvet, också i orangeriet, verkar det också vara ett myrbo. Är det liksom där de bosatte sig istället för de (flera) myrbon som var i mitten av golvet därute innan, när det var mer grus än betong?

Berätta om myrbon längs ena ytterväggens insida i orangeriet. Och myror under trappen vid den rivna verandan. Och diskutera myrbon i största allmänhet.

Inte för att något av det är viktigt på något vis. Inte ett dugg viktigt. Vore det viktigt skulle jag ju kunna diskutera det med någon annan. Men det är helt oviktigt. Det är liksom bara sådana där små vardagssaker. Sånt där man står och diskuterar och jämför hur det var förra året och hur det blev jämfört med vad man hade trott, och så vidare. Fnissar lite. Pratar i halva meningar. Fascineras gemensamt. För att man fascineras över saker tillsammans och noterar samma sorts saker och… trivs med det. Delar vardagen och livet. Inklusive myror.

Men jag vill inte prata med någon annan myrorna. Myrorna är oviktiga. Det är gemenskapen med dig jag vill ha.