Category Archives: Reflektioner och tankar

Stanna och backa tiden

När något hemskt och jobbigt händer så hamnar väldigt mycket av min fokus ofta på det där enskilda ögonblicket, händelsen. Dels ältandet kring avd som faktiskt hände och varför. Orsakskedjor. Kunde jag gjort annorlunda? Vad var det egentlige som hände? Minns jag rätt? Men framför allt fastnar jag på att den där enskilda händelsen hade kunnat undvikas OM… Och hade jag, och andra, gjort annorlunda vid rätt avgörande ögonblick så hade allting varit annorlunda, det där hemska hade aldrig hänt, och då hade saker varit helt annorlunda.

Som med nacken och det där fartguppet i september för snart tio år sedan – det är väl det stora praktexemplet. Men även i massor med mindre men ändå jobbiga saker.

En stor del i att det är svårt att komma vidare från de där sakerna har liksom varit att jag fastnat på att det varit så små detaljer som varit så avgörande, och om inte de sakerna hade varit just så – för det hade de ju inte behövt vara – så hade allting varit annorlunda. Och då vill jag liksom backa tiden tillbaka till precis innan, så att saker inte blir just så där. För det är så förbannat onödigt. Ingenting blev ju bra av det. Och då tycker jag liksom på något sätt att det borde gå att backa tillbaka och göra om.

Det gör det ju inte. Det vet jag ju. Jag är inte dum i huvudet. Logiskt sett vet jag att det inte går. Känslomässigt – och på sätt och vis även logiskt – tycker jag att det borde gå.

Och så fastnar jag där. Länge länge.

Men den här gången är det annorlunda. Här finns inget enskilt ögonblick när allt gick snett (det tror jag inte i alla fall, även om det förstås inte går att svara på vad cancern berodde på – och ska man gräva i det på den nivån så är det ändå inte ett ögonblick som jag ens vet när det inträffade, och jag kan inte analysera sönder det). Här är det ett långt förlopp. Ett långt förlopp där trots allt väldigt mång av de konkreta saker folk aktivt gjorde i praktiken förbättrade livssituationen, förlängde livet, och så vidare. Och visst, det är fullt möjligt att om ”rätt” prover och undersökningar hade gjorts vid ”rätt” tillfällen så hade kanske byte av cellgift kunnat ske vid en optimalare tidpunkt, och progressen hos cancern kunnat fördröjas ytterligare eller den brustna tarmen kunnat komma senare eller något annat. Men ändå. Det var ingen enskild händelse som var avgörande. Det var ett långt förlopp totalt sett, det mesta som gjordes var helt klart bra och rätt, och vi visste hela tiden att det faktiskt bara fanns ett möjligt slut.

För min bearbetning och möjlighet att komma vidare är det nog bra. Hade det varit en bilolycka som tog livet av dig så hade jag haft det mycket mycket svårare – då hade jag haft ett totalt helvete av den här sortens tankar.

Fast det är liksom förbannat jobbigt ändå, om man säger så. Jag vill liksom inte veta hur illa det hade varit om du hade dött av nåt sånt…

Lösryckta tankar

Folk kommenterar att de på olika sätt är imponerade över hur jag hanterar sorgen och läget. Och jag tänker att jag inte riktigt vet vad alternativet är. Fast så inser jag att jag ju faktiskt kunde ligga i fosterställning och gråta konstant. Fast det ligger inte riktigt för mig, åtminstone inte längre stunder. Min livsvilja är för stark. Plus att det funkar ännu sämre att ligga i fosterställning och gråta nu när jag inte har någon annan som kan hjälpa mig på fötter, någon jag kan få ge upp hos, liksom.

Och så säger de att tröttheten, den där tröttheten som gör att även om jag sover hela natten så är jag fortfarande skittrött på morgonen och behöver sova mer, att den där tröttheten kanske delvis är retroaktiv. Och det gör mig på något märkligt sätt glad. För det innebär att jag har utnyttjat tiden så länge han fans kvar så bra jag kunde, i all fall på ett sätt. Att jag liksom sov ”för lite” då innebär ju i någon mån att jag gjorde annat. Som att vara med honom.

Och jag går och binder upp tomater i orangeriet och gläds åt att det hann bli ett orangeri medan han levde, att han också hann glädjas åt det och uppleva det – det där som vi ju skulle göra så långt fram i tiden men som faktiskt blev av tidigare.

För övrigt så är det ett så tröttsamt exempel på det här fokuset på att all tid ska vara kvalitetstid

En liten bit av samma citat som i förra inlägget igen:

En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn.

Ja. Det där kan mycket väl vara olika saker. Tiden vid facebook kan vara fokuserad tid, tid som man diskuterar med vänner om viktiga saker. Men det kan också vara klicka-slappna av-tid. Någon sorts ställtid. Tid som man annars hade satt sig och bläddrat i första bästa tidning framför ögonen. Eller något annat okvalitetstidsmäsigt.

Det finns ett så tröttsamt fokus på att allting vi gör, hela tiden, måste vara högkvalitetativ användning av tiden. Tiden måste hela tiden vara välanvänd. Vi måste göra kreativa, kloka saker som ger något på sikt. Vi är alldeles för dåliga på att lata oss – fastän vi egentligen behöver det för att må bra. Jag själv är ett jättebra exempel på att ställa stora krav på att använda tiden rätt hela tiden. Och då blir det inte lättare när de respitområden jag hittar hela tiden ska manglas av experter som talar om att jag minsann borde göra något kvalitativt och fokuserat.

Läs även Ögonblick och arbetssträckor.

FULT

Läser vidare i Sydsvenskans serie om skärmtid. Som det här:

3. Facebookbanta. Du behöver inte gå ur, men ha en helt skärmfri dag i veckan.

– En vuxen spenderar ungefär 75 minuter per dag på Facebook, men bara 17 minuter fokuserat på sina barn. Vi fastnar ofta vid skärmen samma tid varje kväll. Det är en rutin vi kommit in i och måste bryta. Gör något aktivt istället för Facebook. Om ni är ett par, ge varandra en massage och gör sedan en reflektion efteråt. Då märker ni att det var bättre än att sitta vid skärmen och kommer att göra om det. Om skärmen lockar mer är det nog fel på förhållandet.

Ja. Vi vet. Det är FULT att umgås via facebook. Det är däremot inte ett dugg fult att lägga motsvarande tid på att glo på TV för att man är trött och vill sitta ganska passiv och egentligen inte bryr sig om vad det är på TV:n utan bara sjunkit ner i soffan och stirrar framför sig.

Något blir genast fult så fort det involverar dator eller telefon (ja, om man inte pratar i telefonen, förstås). Att sitta och umgås i TV-soffan och diskutera det man ser på TV är bra och socialt. Om man däremot diskuterar det man ser på TV via sociala medier, med vänner man har i andra delar av landet eller världen – som till exempel lång trådar om Eurovision tillsammans med andra som älskar att analysera musiken, kläderna, surheten i tonerna – då blir det genast per definition FULT.

Att sitta i soffa och diskutera med sin älskling via facebook, och samtidigt ha med en mängd vänner som sitter i andra soffor på andra ställen, det är också per definitiom FULT.

Eller att min reflektion över tillvaron hamnar här i bloggen, där jag kan dela den med alla som är intresserade – och där min älskling åtminstone tidigare kunde läa den alldeles strax efter att jag skrivit ned den – det är också FULT.

Och hör du experten, det var inget fel på mitt förhållande. Numera har förhållandet ett stort fel, och det är att min älskling är död. Men han levde tills han dog, både via skärmen och på andra sätt.

 

Sluta nedvärdera det skrivna ordet

Sydsvenskan skriver om skärmvanor. Igen. Outtömligt ämne det där, uppenbarligen :-) Och rubriken den här gången är ”Familjeexpert: Vuxenvärlden har kapitulerat”.

Det finns förstås oändliga mängder att skriva i ämnet, men det kommer jag inte att göra nu (du får leta bland gamla inlägg), för den här mamman har i viss mån kapitulerat under sin sorg.

Men jag hänger upp mig på den här biten, ett uttalande från ”Familjeexperten”/familjerådgivaren Lena Cronqvist:

Jag tror vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet. Därför är det viktigt att vi fortsätter att samtala med våra barn så att de lär sig att tyda kroppsspråk och att uttrycka sina känslor med ord.

Det jag inte tycker om är hennes sätt att värdera. Hon anser uppenbarligen att det ena sättet att kommunicera är bättre än det andra: talat språk är bättre än skrivet språk.

Ja, talat språk har sina fördelar. Men skrivet språk har också sina fördelar. Och olika personer har sin styrka på olika områden. För en del människor kommer man mycket längre i möjligheten att uttrycka sig om man får göra det skriftligt än om man måste göra det muntligt – för andra är det tvärtom. För alla oss som lyckas bättre att uttrycka vad vi verkligen tänker och tycker och känner om vi får skriva istället för att prata så är det en enorm tillgång med ”skärmutvecklingen”.

För de allra flesta av oss innebär det förstås inte att vi ska sluta prata. Men för en liten grupp, där det talade språket liksom aldrig riktigt fungerat, kan det mycket väl vara så att det skriftliga kan få lov att ta över.

Uteblivet kroppspråk när man skriver kan ersättas av ord och formuleringar, när man faktiskt får utrymme att uttrycka sig klart och tydligt och utan att bli avbruten i sina tankar.

Som sagt var, talat språk har sina fördelar, skrivet språk har sina. Men jag tycker det är synnerligen olämpligt att värdera det ena som bättre – och därmed dessutom lägga ytterligare börda på dem som mår bäst av att skriva och äntligen hittat sitt redskap. Det är tröttsamt att behöva skämmas för det som får en att må bra.

Den sista biten av citatet är dessutom helt obegriplig. Varför i hela fridens namn skulle det talade språket vara bättre på att få våra barn att lära sig att uttrycka sina känslor med ord?

Och förresten, hade det inte varit just på skärmar så hade det säkert inte varit fult. Både brevskrivande och bokförfattande ses nog fortfarande som ”fina” saker?

Bloggarens taggningsdilemma efter cancerdöden

Man grunnar på så märkliga saker ibland. För tillfället funderar jag – parallellt med allt annat – på hur jag borde tagga blogginläggen nu. Alltså de blogginlägg som handlar om allt runt det faktum att min älskade dött i cancer. (Det är nog alla blogginlägg i nuläget?)

Ska jag tagga dem ”cancer”? Det är ju ingen här som har cancer längre. Å andra sidan, om nu någon läser bloggen för att de känner igen sig och varit i en liknande situation, så är det väl det ordet de går på?

Ska jag tagga dem ”döden”? Fast de handlar ju om livet efter döden – för oss som är kvar.

Vilka ord bör jag tagga inläggen med för att det ska hjälpa läsaren att hitta och samtidigt inte ge helt fel intryck?

Vad tycker du?

Frågan när

Det jag alltid kommer att undra är när. När började cancern? Fanns det något avgörande tillfälle, någon händelse, som avgjorde att han fick cancer? När började den där tumören i tarmen växa – snackar vi månader eller år innan den upptäcktes? Och hur mycket tidigare hade det gått att upptäcka cancern om man hade letat?

Jag vet, det här kommer jag aldrig att få svar på. Det kan tyckas meningslöst att fundera över. Men när har det nånsin hindrat någon?

Nej, jag vill inte vara med i er förening och lobba för bättre ekonomi för mig själv

Det är så tröttsamt det här när man antas tycka på ett visst sätt bara för att man tillhör en viss kategori.

Som den där hemska tidningen Vi i villa, som kommer i postlådan med jämna mellanrum, oavsett om man vill eller inte (eller faktiskt även om man uttryckligen sagt att man inte vill). Eftersom jag bor i ”villa” (eller i alla fall ett fristående hus som vi själva äger) så antas jag vara intresserad av deras tidning. Och dessutom antas jag vilja gå med i den där föreningen, Villaägarnas riksförbund.

Men bara för att jag bor i eget hus så betyder det ju inte att jag tycker likadant som alla andra som gör det! De gånger jag ser uttalanden från Villaägarnas riksförbund så brukar jag inte hålla med. De gånger de riktar kampanjer till mig som villaägare och med sina budskap försöker få mig att gå med så brukar det alltid vara saker där jag har en helt annan uppfattning. Över huvud taget tycks det mig som att deras grundprincip väldigt ofta är att försöka få det att bli billigare/ekonomiskt mer lönsamt för den som bor i villa. Oavsett vilka konsekvenserna är för andra människor eller för miljön. En lobbyorganisation vars syfte är att gynna de egna medlemmarna istället för att se helheten. Och detta alltså samtidigt som de vill ha med mig?! Tack, men nej tack! (Eller nej förresten, inte ens tack, faktiskt.) Fast även om jag inte går med så verkar det som att de ibland ändå vill tala i namnet av alla villaägare?

Eller som jägareförbundet och andra liknande organisationer som liksom rakt av tycks tro (eller vilja tro) att alla jägare och alla som bor på landet helst skulle se att alla vargar utrotades från vårt land.

För mig är det väldigt märkligt med intresseorganisationer som bara är ute efter att gynna en viss grupp och som inte vill se sin egen del i en större helhet. Det är lika idiotiskt som tidningarnas eviga ”Så påverkas DU av vårbudgeten!”. Ursäkta, men det är knappast det som är viktigt för mig.

Mitt engagemang, oavsett om det handlar om miljö, invandring, orättvisor eller något annat, grundas liksom alltid i motsatsen: i att se till att den som idag missgynnas ska få det bättre, så att vi får ett rättvisare samhälle. Inte att ”se om mitt eget hus”…

Måste människor vara genomgoda för att vi ska kunna uppskatta dem?

Ibland funderar jag över vårt behov av, eller krav på, att människor ska vara antingen onda eller goda.

Det är som att vi liksom bara klarar av att en person är antingen det ena eller det andra. Som att när vi väl har börjat bilda en uppfattning om en person så har den liksom genast dragit åt ett av de hållen och får inte längre vara mer än det vi redan placerat hen som.

Ja, inte människor vi har omkring oss i vår vardag förstås – de får ha många nyanser, styrkor och svagheter. Men offentliga personer. De ska liksom vara antingen eller. Och det de placerats som ska vara allenarådande. Som att det liksom inte finns utrymme för komplexitet. Och som att om någon som legat på den goda sidan plötsligt gör en dålig sak, så överskuggar det allt det goda.

Fast om någon onding gör någon enstaka bra sak överskuggar det förstås inte det onda. Det är alltid människors sämsta sida som verkar vara viktigast?

Men alltså, jag tänker att människor har både bra och dåliga sidor. Samtidigt. Och jag tänker att det faktiskt bör kunna vara möjligt att både vara en fantastisk kraft på ett område OCH vara världens jävla skitstövel och onding på ett annat.

Som Robyn. En fantastisk artist, låtskrivare och musikproducent. En fantastisk förebild för kvinnor – och män. En jävligt inspirerande människa. En driftig person som använder sin position till att påverka positivt på andra områden hon tycker är viktiga. – Ja, och så gjorde hon reklam för Volvo. Och det var dumt, ur miljömässigt hänseende. Men det betyder inte att hon blir genomond på alla områden. Det innebär att hon gjorde fel på en sak, en viktig sak, men det bra hon gjort finns fortfarande kvar. Att hon gjorde fel på en grej gör liksom inte att hon per automatik blir sämre än alla de som aldrig gör något bra alls. Tycker inte jag, i alla fall.

Och nu borde jag rota fram fler exempel, men då vet jag att det här blogginlägget aldrig kommer att bli klart.

Fokusera på det vi är överens om

Ibland kan jag känna att det blir väldigt mycket fokus på små skillnader. Inom politik och inom annat. Oändliga mängder tid och energi och prestige som läggs på detaljer kring vilka lösningar man tycker är bäst – för att motverka arbetslöshet eller öka mängden jobb eller lösa ett miljöproblem eller något annat. Folk som nästan blir ovänner för att de har olika uppfattning om vilken lösning som är den absolut optimala och är beredda att idiotförklara alla som kommit till en något annan slutsats. Politiker som ägnar debatter helt åt att spela ut varandra, peka på det lilla lilla de tycker någon annan har fel i. Istället för att fokusera på likheter, på det de tycker lika om, på hur man kan samarbeta med en medelväg och åstadkomma saker.

Det är som att det ibland behövs något större och hemskare för att påminna om de stora likheterna.

Och det gör mig ledsen när folk som ändå i huvudsak har samma syn på livet och samhället och så vidare liksom är så verbalt hårdhänta i sina diskussioner att man till slut drar sig för att alls tycka något.

Snälla, kan vi inte istället fokusera på det vi har gemensamt? På alla de grundläggande saker där vi tycker lika?

För det stör mig. Det stör mig att goda krafter blir osams och ovänner över småsaker – och därför sedan har svårare att samarbeta mot dem som tycker helt annorlunda.

För det där stora och hemska finns där. Alldeles runt husknuten. Människor som inte alls delar våra grundläggande värderingar. Som det här med att människor är lika mycket värda oavsett hur de ser ut och var de kommer ifrån. Sånt där som alla vi andra är överens om.

För hörni, det är skillnad. Det är inte så att alla oenigheter är av samma kaliber. Att vara oense om hur RUT och ROT slår eller bästa lösningen på hur ett skattesystem ger långsiktigt hållbara effekter är mycket mindre än att vara oense om vem som har rätt att vara här eller om hur mycket ditt namn och din hudfärg påverkar ditt värde.