Category Archives: Reflektioner och tankar

Himlar

Vi bor på landet. Och bor man på landet antas man också bo nära naturen. Det gör inte vi. I alla fall inte naturen (TM).

Omkring oss har vi fullåkerslandskapet. Stora åkrar med potatis, sockerbetor och spannmål – eller för den delen bar jord delar av året. Insprängt i detta finns trädgårdar, vägkanter och en och annan åkerholme och liknande. Inte mycket till natur, om man med natur menar skogar, sjöar och artrika betesmarker. Dessutom är det slätt. Inte platt, utan en stundtals ganska böljande slätt, men ändå.

Men även om vi inte har den grönskande skogiga naturen, så har vi naturkrafterna. Slätten ihop med den begränsade mängden saker som skymmer sikten – saker som hus och träd och annat – gör att vi har fri sikt. Ovanför oss och omkring oss har vi den fria himlen och det skådespel den bjuder på.

Jag njuter av himlen, av att få följa naturens krafter. Märkliga molnformationer, tusen nyanser av vitt och blått och grått – och morgon och kväll ännu fler färger. Luddiga kanter, skarpa konturer. Lösryckta tussar, kraftfulla fronter, regn på avstånd. Det är mäktiga föreställningar, aldrig upprepningar, alltid förnyelse, aldrig tråkigt.

När jag kör bil här i trakten så funderar jag nästan alltid över om jag kan stanna någonstans för att ta bilder på skådespelet. Fast det blir ju aldrig, för det finns nästan inga bra ställen att stanna. Och jag funderar ofta på om det finns någon liten kamera man kan sätta utanpå bilen för att fånga lite av allt det vackra utan att stanna. Men i praktiken blir det ändå oändligt många bilder tagna i kanten av vår egen tomt. Och då försöker jag ändå begränsa mig.

Däruppe i himlen glider även gladan, och lärkorna drillar. Trots att det liksom inte riktigt kvalar in som natur.

Hur fördelar man 100 dagar när man inte vet när döden kommer?

Det är så märkliga saker man måste ta ställning till i det här vara-gift-med-en-cancer-patient-livet.

Som det här med närståendepenning.

Närståendepenning är pengar som du får för att vårda en närstående person som är så sjuk att sjukdomen är ett påtagligt hot mot hens liv.

Ja, som obotlig cancer då till exempel.

Och det är jättefint och bra att det finns.

Men det är knepigt att förhålla sig till tidsbegränsningen:

Om du är den enda som vårdar kan du få 100 dagar med närståendepenning. Är ni fler närstående som vårdar så delar ni på de 100 dagarna.

100 dagar. Som visserligen verkar gå att dela upp på till exempel 200 halvdagar. Men 100 dagar som inte på något vis verkar gå att förlänga. Det är 100 dagar. Punkt.

Det innebär liksom att jag måste göra någon sorts bedömning av när han är tillräckligt sjuk för att det inte ska vara risk att jag göra av med dem innan han dör och sedan hamna i ett läge när de behövs ännu mer än nu och jag inte längre kan plocka ut närståendepenning.

Min bedömning är att vi är där nu. Men om den senaste behandlingen mirakulöst skulle göra honom bättre, eller i alla fall hålla honom kvar i det läget han är nu, i något eller några år till, då kommer det kanske tillfällen senare när de där dagarna behövs ännu mer.

Jadå, jag är tacksam att möjligheten finns. Jag känner mig privilegierad som lever i ett land där det finns sådana här möjligheter.

Men jag har svårt för den sortens tidsbegränsningar och de effekter de får.

Det här med att skaka hand eller inte

Det här är INTE ett uttalande om vad som är rätt eller fel och vem som borde gjort eller inte gjort vad i den fråga som just nu är aktuell i den politiska debatten. Den debatten uttalar jag mig inte i, för jag är för trött och har för lite ork för att sätta mig in tillräckligt i den för att kunna tycka något vettigt och genomtänkt och nyanserat.

Det jag däremot vill komma med är min egen personliga reflektion kring min egen motvilja mot att ta i hand.

Jag är en person som med glädje kramar människor jag känner. För det allra mesta.

Jag är också en person som egentligen inte alls gillar grundprincipen att man förväntas ta i hand och hälsa på varenda kotte, till exempel på stora fester eller i jobbsammanhang.

Jag är nämligen lite av… tja, jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det. Jag har ju inte riktigt bakterieskräck. Men jag är synnerligen väl medveten om hur lätt förkylningar och influensor och kräksjukor smittar. Och då bär det mig emot att ta folk i hand. Speciellt i sjukdomsperioder. Det känns liksom så vansinnigt att alla ska springa och ta varandra i hand – herregud så många smittspridningskopplingar som görs, liksom! Jag vill inte bli smittad. Och om jag själv är förkyld vill jag inte smitta ner andra.

Och detta alltså redan innan min älskade man fick cancer och bör akta sig för infektioner.

Men ta i hand ska man göra. Annars är man konstig, avvikande, skum, asocial. Socialt inkompetent – även när man har goda skäl att låta bli. Förnuft räknas inte i det sammanhanget.

Ibland låter jag bli ändå. När jag själv är riktigt tvärförkyld. Jag talar om att jag är riktigt förkyld och inte vill smitta ner dem. Men jag får förklara det för varje person. Och en del verkar riktigt förolämpade för att jag inte tar i hand. Fastän jag gör det för att de inte ska behöva lida av samma förkylningselände som jag.

Som sagt var, jag uttalar mig inte om de nuvarande handskakningsaffären, för den är komplex och jag har inte satt mig in i den tillräckligt. Men jag har sedan lång tid tillbaka problem med principen om att alla alltid ska skaka hand med varandra. Jag trivs ärligt talat inte med det kravet.

Kanske finns skulden där för att mörkret inte ska bli så totalt bottenlöst?

Jag skulle vilja slippa de där tankarna om skuld och orsak och ansvar. Slippa fundera över om älsklingen dör för att vi ätit fel eller motionerat för lite eller bor på fel ställe eller om han druckit för mycket grapefruktsjuice. Jag skulle vilja kunna känna mig bara jävligt förbannad och ledsen, bara tycka att det är orättvist och fel och dumt. Svära och gråta och vara arg och besviken.

Men jag är inte säker på att jag skulle klara det bättre. Kanske finns tankarna och känslorna kring skuld och ansvar där för att kunna hantera det obegripliga, det som liksom inte går att hantera. För att det svarta hålet inte ska äta upp en helt och hållet. För hur hemskt det än är att känna skuld så är det liksom ännu värre att något så stort och hemskt bara sker helt utan anledning. Även om det är så det är.

Och jag tänker att jag klarar det här bättre för att jag är van vid att inte ta saker för givet. För att jag aldrig riktigt vågat lita på att något gott och bra ska vara. För att jag till min läggning i någon mån alltid går och väntar på det värsta.

Fast det har ändå varit skönt att jag haft några år på senare tid när jag nästan börjat lägga av mig den vanan. När jag vågat tro på att jag får ha det bra. Vågat lita på att han finns här.

Tji fick jag. Och ändå är jag glad att ha trott det ett tag. Det är liksom en ganska skön känsla.

Alla säger att det är så hemskt och orättvist. Och ändå så känner jag under ytan att ja, men jag är nog inte värd mer än så. Att det ju bara handlar om känslor och varför skulle jag vara viktigare än andra eller ens lika viktig. Jag kämpar i någon mån alltid med att tro på mitt eget värde, och det blir liksom knappast bättre av det här. Eller av att den som är bäst på att få mig att tro på att jag har något värde är på väg att försvinna.

Jag är så rädd att bli en belastning för andra. Att jag blir den där som andra känner att de måste åka och hjälpa med det ena eller det andra, för att hon inte klarar allt själv. För att hon envisas med att bo kvar i det där huset och försöka behålla den tillvaro och de drömmar som var byggda att delas av två vuxna personer tillsammans. För att hon vägrar inse att de där drömmarna och den där verkligheten inte var avsedda för henne. Att det är dags att släppa det nu.

Mina föräldrar börjar trots allt bli gamla, älsklingens också, och båda föräldraparen har i sin tur föräldrar kvar i livet att ta hand om. De är gamlingarna som ska tas omhand. Jag ska höra till den där generationen som ska vara självgående nu och kunna börja ta hand om gamlingarna när de behöver hjälp. Istället blir det jag som blir bördan.

Och det här med i-landsproblem verkar för vissa ha blivit typ motsatsen

I-landsproblem. En välkänd benämning på småproblem som det är löjligt att engagera sig i när det finns större och allvarligare problem att ta hand om här i världen. Varför bry sig om cigarettfimpar på marken när det finns barn som svälter i Afrika, typ. Och alla som någon gång engagerat sig i någonting alls har nog upplevt kritik på någon nivå om att de inte borde engagera sig i sådana småsaker när de istället borde… ja, något annat, i alla fall – något större och viktigare.

Det intressanta nu är att det allt oftare liksom på något vis går åt andra hållet: man får kritik för att man liksom engagerar sig i något för stort. Att man engagerar sig i flyktingströmmar och integration och klimatfrågan och annat sånt, när det minsann finns ungdomar här hemma i byn som är arbetslösa och det finns gamlingar som inte får god mat på hemmet.

Personligen tycker jag att engagemang och förändringsvilja på alla nivåer är bra. Det behövs både de som försöker förändra i det lilla och i det stora. Och även om en hel del engagerade människor är sådana som drar lass inom många områden, så finns det ärligt talat ingen som kan fixa alla områdena. Försöker man engagera sig i allt så går man sönder.

Men det är så bisarrt med alla dessa människor som klagar på vad andra engagerar sig i och försöker diktera vad andra borde engagera sig i och talar om att andra engagerar sig i fel saker. Om de nu tycker att det behövs engagemang på ett område som ingen tagit tag i så är ju det bästa att de själva gör något? Och vad skulle nånsin bli bättre av att vi som engagerar oss i något istället lät bli?

För alltså, engagemang är ju liksom inget som kommer på beställning. Ideellt arbete, sånt där man inte får betalt för, det gör man för att man av någon anledning vill och brinner för. Och detsamma är i många fall sant för vad man arbetar med och får betalt för. Ett personligt intresse och engagemang är liksom ofta den grund det vilar på. Eller att man på annat sätt mår bra av det. Den grunden kan man inte bara flytta på beställning för att någon annan talar om att man enligt dem borde tycka något annat är viktigare.

Läs även I-landsproblem.

I en tid när självklarheter har blivit för politiska

När jag var liten fanns det vissa saker som var självklara. Människors lika värde, oavsett ursprung och hudfärg och religion. Medmänsklighet och hjälpsamhet och ärlighet och att välkomna dem som kommit hit för att det var krig eller svält där de kom ifrån. Sådana saker. Fast kanske inte uttryckt ens så komplicerat, men ändå. Det var sånt man pratade om i skolan, i samband med FN-dagar och temadagar och annat. Och för den delen långt innan dess, när jag gick i söndagsskolan, då på en ännu enklare nivå. Fast jag uppfattar det inte för den skull som ett kyrkligt budskap utan mer ett allmänmänskligt budskap, något samlande för ett gott samhälle. Och som fullkomligt självklara saker. Hade det setts som politiskt hade det liksom inte tagits upp som självklara saker i skolan från lågstadiet – hade det setts som något som kunde ifrågasättas hade det inte kommit förrän i högstadiet och på ett helt annat sätt.

Men det var då.

Visserligen pratar de fortfarande om dessa grundläggande värderingar som viktiga och självklara i skolan, efter vad jag förstår. Men utanför skolan har de numera blivit känsliga och heta. Att uttala sig om att man står för människors lika värde, för asylrätten och för människors möjlighet att få en chans istället för att dömas på förhand baserat på sit ursprung – eller ens att man vill stå för vanlig enkel vänlighet och medmänsklighet – ses tydligen numera som politiskt, ja, såpass politiskt att det hindrar att man sitter med i styrelsen för en ”opolitisk” förening.

Och visst, allting är politik. Men det är en bisarr tid när det har blivit kontroversiellt i vissas ögon att stå för medmänsklighet.

Nackdelen med att använda nätet som kunskapskälla

Nej, jag tänker inte på dåliga och oseriösa webbsidor med tvivelaktiga källor. Det är förstås också en stor nackdel, men den problematiken är väl beskriven många gånger om – och den stora skiljelinjen där är väl snarast folk som bryr sig och folk som inte bryr sig. Men det ska jag inte orda mer om här.

Det jag tänker på handlar om att det helt enkelt inte går att lita på att den kunskap man söker finns kvar nästa gång. Eller att den ens går att hitta från början.

Så här:

Det finns många seriösa och bra och pålitliga aktörer på nätet. Myndigheter, forskningsinstitutioner, ideella organisationer, företag, och så vidare. Dessa har en stor mängd kunskap. Och de allra flesta av dem har ett intresse av att förmedla sin kunskap – i alla fall ibland och på vissa premisser. En del av dem har till och med ett uppdrag att sprida sin kunskap, informera om det de kommit fram till i forskning, och så vidare.

Letar man efter information, till exempel när det gäller miljöfrågor, finns alltså i grunden ganska goda odds för att hitta information på webben.

Men…

Det första problemet är det rent tekniska. Webbplatser är idag långt ifrån statiska. Det byts plattformar och verktyg och struktur hej vilt. Och visst, webben ska inte vara statisk, den ska vara föränderlig. Fast har det inte blivit lite väl hysteriskt? I alla fall, problemet i det här sammanhanget är att det gör det väldigt svårt att hitta tillbaka til informationen. Även om man bokmärker länken till den där bra informationen man hade hittat, så är risken väldigt stor att man ändå inte hittar tillbaka, för nästa gång man vill läsa infon så är länken trasig och man får börja om från början. (Borde inte det där gå att lösa tekniskt, så att sidor som faktiskt finns kvar efter migrering till ny webb också får en vidarekoppling från den gamla adressen? Fast det förutsätter ju att någon i beslutande position ser värdet av att det ska läggas tid och pengar på sånt…)

Det andra problemet handlar om att egentligen ingen har ett uttalat uppdrag att tillhandahålla informationen. Speciellt inte under någon längre sammanhängande tid. Ansvar flyttas runt och skiftar. Och ganska ofta är ansvaret hos offentliga verksamheter så ospecificerat att de ändå själva kan bestämma vad de vill informera om och på vilken nivå.

Det innebär att om jag till exempel vill ha bra information – antingen till mig själv eller till någon annan – om vad en viss kemikalie är för något, vad den används till, vad dn har för problem, och så vidare, så kan jag inte vara säker på att faktiskt hitta den informationen. Och än mindre kan jag vara säker på hos vem jag i så fall kan hitta den infon. Det kan vara så att den finns hos kemikalieinspektionen (www.kemi.se) – men då är risken stor att det är uttryckt på ett sätt som bara kemister begriper. Eller så kan den finnas på miljomal.se eller hos naturvårdsverket eller någon av länsstyrelserna eller naturskyddsföreningen – eller någon helt annan. Och OM jag hittar den info jag söker, genomarbetad och bra och skriven på ett begripligt sätt – ja, då kan det mycket väl vara så att den är bortplockad nästa gång jag tittar. Även om inte webben byggts om. För då kan någon ha bestämt sig för att nä, men den här kemikalien är inte intressant att informera om längre, för det var ju för två år sedan tidningarna skrev om den och just nu är det stiltje på områden och ingen som söker efter de infon, så då är det inaktuellt och ska bort.

För övrigt så är det ju allt fler både myndigheter och andra som har fått för sig att all info ska vara så enkel och lättillgänglig att alla kan förstå den – och det har ofta gått så långt att all info som faktiskt är relevant för den som vill eller behöver sätta sig in i frågorna tas bort. För att det för svårt och komplicerat och därmed irrelevant och ska bort. Men hallå! Man kan faktiskt skriva om komplicerade saker och ändå uttrycka det på begripliga sätt! Lösningen är inte att låtsas som att det komplicerade inte finns?!

Jag antar att det här är en viktig anledning till att wikipedia vuxit sig så stort och starkt. För det är liksom det enda stället där man kan lita på att informationen faktiskt ligger kvar på samma ställe – och att det faktiskt finns information om det mesta. Och även om det fortfarande finns problem med folk som lägger ut texter som är extremt färgade av vissa livsåskådningar, och även om det finns småpåvar som bestämmer vad som är viktigt och ska få ha en artikel och raderar annat, så är det liksom ändå det bästa webben har att erbjuda. För de som skulle kunna vara kunskapskällor tycks ha kapitulerat.

Jag hör till en generation som är uppvuxen med att leta fakta i böcker. Och böckerna står kvar i bokhyllan nästa gång jag behöver kolla hur det nu egentligen var. Skulle det vara så att jag inte hittar boken, för att den blivit flyttad, så minns jag förmodligen vad boken hette, eller vad författaren hette, eller hur boken såg ut.

Boken har ju nackdelen att den kan bli inaktuell, eller att det liksom borde läggas till saker i den. Det är ju därför jag vill kunna leta fakta på nätet – och för att nätet liksom alltid finns tillgängligt, till skillnad från en bokhylla eller en bok jag inte ens själv äger.

Så synd då att nätet inte leverar, liksom.

Så lika och så olika

För ett tag sedan råkade jag se en stund på ett TV-program om en brittisk familj som hade tröttnat på livet hemma i London (eller var det nu var), där folk bara pratade huslån och pengar och jobb och stress. Så det hade flyttat utomlands. Till något land långt borta (Afrika?), där de någonstans mitt i djungeln hade börjat bygga sitt eget drömhus av gammalt ”skräp” och hade någon idé om att de minsann skulle livnära sig på det jorden kunde producera och de själva kunde odla och så vidare.

Jag är inte insatt i detaljerna. Jag såg inte programmet från början, och jag har inte läst om det, och jag kan ha missuppfattat totalt. Men jag uppfattade det i alla fall så här:

Västvärldsfamilj tröttnar på det moderna samhällets negativa sidor. De löser detta genom att bege sig till ett annat land där det inte finns lika mycket regler eller kontroll. Där tar de egna initiativ som bland annat innebär att de bygger nytt i oförstörd natur, odlar upp områden med oförstörd natur, och så vidare. Utan att fundera över konsekvenserna. Utan att fundera över att det faktiskt inte alls funkar om alla gör så. Och så försöker de släta över det med att de minsann återanvänder resurser (sopor) till att bygga med.

Eller sammanfattat på ett annat vis: någon sorts nykolonialism.

Jag klarade inte av att titta särskilt länge på programmet – det fick mig att må diffust illa.

Så jag bytte kanal. Och hamnade istället rakt in i ett avsnitt av Bonderöven – eller 100% bonde som det väl heter på svenska. Så lika och så olika :-)

För Bonderöven verkar liksom grunda sig i något liknande – en önskan om att komma ifrån det moderna samhällets negativa sidor, en önskan om att bli självförsörjande och återvända till en något enklare tillvaro. Men istället för att bryta ny mark i ett fjärran land och riskera att förstöra genom sin okunskap, så ”återanvänder” Bonderöven gammal odlingsmark, gamla byggnader och gammal kunskap. Samt bygger på med det den moderna världen har att erbjuda av kunskap och annat. Och han stannar kvar hemmavid och åstadkommer en positiv förändring på hemmaplan.

Det är hos sådana som mig den sortens kampanjer landar

Men alltså, det här med att säga nej till cancer och cancerskulden och så vidare… I slutändan är det liksom ändå här det landar:

Det är mitt fel att älsklingen drabbats av cancer och kommer att dö. För vore det inte för mig så skulle han bott kvar på ett ställe där han fortsatt cykla till och från typ allting.

Och skulle mina barn någon gång drabbas av cancer, så är det mitt fel, helt enkelt för att jag fått barn ihop med en man som troligtvis har gener som ger förhöjd cancerrisk.

Det är helt enkelt, till syvende och sist, mitt fel.

Nej, jag vet. Det är inte rimligt och logiskt att tänka så.

Men likväl är det så det funkar.

De som verkligen borde ta till sig av kampanjer och goda råd som påtalar hur man borde leva för att undvika cancer lyssnar förmodligen inte.

De som lyssnar och tar till sig är istället sådana som jag. Vi som redan mycket väl vet hur vi borde leva – och som samtidigt redan är mycket väl medvetna om att vi inte uppfyller alla rekommendationer, att vi inte lever perfekt. Och vi är många gånger experter på att suga åt oss av det kritiska budskapet som talar om att vi inte gör tillräckligt, inte försöker tillräckligt, inte är bra nog. Vi är så vana vid att pumpas fulla med det budskapet från alla håll. Så vana vid att skuld och skum är något vi liksom bara ska känna. Vi duger inte. Vi får inte vara nöjda med vårt liv. Vi får inte känna att vi är bra nog. Vi ska alltid känna att vi borde ha försökt mer, gjort lite till, lite bättre. Och om något går dåligt, som att vi själva eller någon närstående drabbas av cancer, ja, då är det självklart vårt fel.

Tack och lov att jag numera trots allt är bättre på att låta ångest rinna av (delvis tack vare sertralinet – som ju gör mig fet :P ) och åtminstone kan se det bisarra i det hela.

För ärligt talat så tycker jag inte att det är mitt fel.

Kung eller president?

Ibland funderar jag över ord och deras användning och betydelser.

Som det här med kung och president. Idag ser vi det som att en kung är någon som kommer ur ett mossigt gammalt system där man ärver kronan/makten och alltså fått sin roll som statschef i arv, baserat på släktskap, inte baserat på meriter. Medan en president är någon som fått sitt ämbete för att folket valt honom.

Men kungamakten/kronan har inte alltid ärvts. En gång i tiden valdes kungen. Visserligen förstås på andra sätt än hur presidenter väljs idag, men ändå. Åtminstone på vissa håll valdes den som ansågs lämpligast till ämbetet till kung.

Och då tänker jag att kung och president egentligen är ord för samma sak, i alla fall från början.

(Och tittar man på bland annat USA och vilka som blir presidenter och presidentkandidater där, så är ju det här med släktskap till tidigare presidenter knappast en helt oviktig faktor…)