Jag har skrivit om det förut. Om mitt bloggande och varför jag skriver. Men jag har förstått att det kanske är dags att göra det igen.

Ja, jag vet att det jag skriver är väldigt personligt. Väldigt självutlämnande, skulle kanske en del säga.

Fast det är ju å andra sidan jag själv som sätter gränsen. Jag skriver inte allting här, även om jag skriver mycket. Men jag gör själv bedömningen av vad som är okej för mig att skriva.

Skrivandet är min ventil, min kanal. Det är mitt sätt att rensa systemen, få ur mig tankar och kunna hantera tillvaron. För tillvaron är inte alltid enkel. Och det gäller inte bara nu – den som känt mig länge eller läst min blogg länge vet att det funnits många påfrestande perioder av olika slag.

Och ja, det hjälper mig att veta att andra kan läsa det jag skriver – det skulle inte vara samma sak att skriva i en ”låst dagbok”. Jag skriver för en läsare, även om läsarna oftast är få och ibland kanske nästan ingen alls. Jag vet att det finns ett skyddsnät av människor och att i alla fall någon av dem sannolikt kommer att läsa det jag skriver.

Fast jag skulle nog skriva även om ingen läste?

Men jag skriver också för att det kan finnas andra som mig. Andra som kan känna stöd eller tröst i att känna igen sig i det jag skriver. Det jag skriver kan hjälpa någon annan. Jag vet inte om det är så i den nuvarande situationen, men jag vet att det varit så när jag skrivit om graviditeter och om ångest och annat: att andra – både vänner och främlingar – känt igen sig i det jag skrivit och varit hjälpta av det. Och det ser jag ett stort värde i. För det finns så många saker som det inte pratas om, eller som det bara pratas om på vissa avgränsade städade standardiserade sätt. Om det jag skriver kan fylla ett tomrum så är det gott, både för mig och för den jag hjälper.

Och det där hänger ju samman med att jag skriver om sådant som betraktas som för personligt och för privat. För jag skriver ibland om sådant man förväntas låta bli att skriva om. Och det är lite poängen. Jag tycker inte om de avgränsningar som de sociala konventionerna satt upp. Så jag försöker skriva om det jag finner meningsfullt och viktigt att skriva om. Även om det ibland gör det svårare både för mig och läsaren. För jag skriver inte för att roa, min blogg är inte ett glassigt magasin. Jag skriver för att jag har ett behov av att skriva. Även om det ibland är svårt att skriva, ibland är svårt att fokusera och börja och få ur mig det, så är det ett behov.

Och en välsignelse.

Och det här är som sagt var inget nytt. Jag började inte blogga när älsklingen fick cancer – jag har bloggat länge länge.

Det här är mitt sätt. Du får lov att tycka att det är för personligt eller privat. Då är mitt bästa tips att du låter bli att läsa. Ingen tvingar dig att läsa det här. Men för mig handlar det om mental överlevnad.

Sedan bloggar jag ju om så mycket annat också. Jag uttrycker åsikter, förklarar sammanhang, irriterar mig på samhällsfenomen. Och skriver dagbok som i gör anteckningar om vad som gjorts när etc. Här i bloggen finns typ allt.

Och så får det vara. En gång i tiden försökte jag hålla isär det i olika bloggar – en för renovering, en för graviditet och föräldraskap, en för annat. Det gick inte. Saker hänger samman. Livet hänger samman. Jag vill inte hålla isär saker, för vad som är viktigt och hur jag reagerar och tycker på ett område hänger samman med vad som händer på ett annat.

Det här är min blogg. Take it or leave it.