Category Archives: Reflektioner och tankar

Sila rötter för att spara sandkorn

Resurshushållning framställs ofta som något som ska vara lustfyllt och modernt. Det är liksom den bilden man vill förstärka.

Men ofta är hushållandet med resurser tråkigt och tidskrävande. Och raka motsatsen till den effektivitet och kostnadseffektivitet vi lärt oss ska styra våra liv.

Förra helgen klippte jag som sagt var häcken/läplanteringen bakom lekstugan. Och en del av de grenar eller stammar jag sågade ner var ganska grova. Relativt sett. Tillräckligt grova för att rimligen kunna användas som ved.

Det är klen ved. Det är förmodligen ved av ganska dålig kvalitet. Det krävs en hel del ganska ineffektivt jobb för oss att såga och klyva och torka veden.

Men alternativet är liksom att låta denna potentiella ved gå till spillo – kompostera (tar evigheter) eller bränna upp i eldningstunnan till ingen nytta. Och så köpa mer ved till kaminen.

Vår sandlåda är drygt tio år gammal. Byggd av gamla brädor som tidigare utgjorde golv på vinden men som byttes ut för att de var gamla och inte starka nog längre. Nu, efter tio år som sandlåda, finns inte längre något sandlådebehov (barnen har vuxit ifrån intresset), och sandlådans brädor är murkna. Vi ska riva bort sandlådan och istället göra en liten miniuteplats i det hörnet, av tegelstenar som plockats bort från bykeldstaden. Och under och mellan stenarna tänkte vi återanvända sandlådesanden.

I sandlådan växer numera en hel del kirskål. Det innebär att vi har ett rejält arbete framför oss (jag har börjat) med att sila rent sanden från kirskålsrötter.

Det är tidskrävande. Räknat i arbetstidspengar vore det säkerligen billigare att köpa ny sand.

Men sand är faktiskt en begränsad resurs. Har den nu brutits (tagits?) så bör den fortsätta användas istället för att bryta ny jungfrulig sand.

Tiden det tar att sila sand är egentligen inte det största problemen när man sitter där och silar. Problemet är att jag (och förmodligen du) har så djupt rotat att vi ska göra saker på effektiva sätt och vi inte ska göra onödiga saker. Och tanken att det förmodligen är vettigare att köpa nytt. Det är ansträngande att slåss mot den tanken och den känslan mer eller mindre konstant genom hela silningsarbetet.

Alm och buxbom och älskling

När jag klipper häckar i trädgården vandrar tankarna.

På almhäckarna är det varje år en hel del döda kvistar och grenar. Ja vet ju inte vad det är som gör att en del grenar självdör ända in till stammen. Men almsjuka är förstås en av de möjliga varianter jag funderar på. Och ännu mer när det gäller de almplantor som dör mer ”totalt”, bit för bit.

Är det almsjuka så är det ju en kamp som är omöjlig att vinna.

Men det är liksom i så fall på längre sikt. Jag har hittat döda pinnar på almar sedan vi flyttade hit. Kanske har det ökat på en aning, men än så länge går det i så fall ganska sakta. Och även om alla almar på tomten tids nog dör, så är det liksom inget jag kan göra något åt nu. Det får jag hantera den dagen det händer.

Och jag kommer att tänka på buxbomen. Jag har inte hunnit klippa på buxbomen ännu i år (svärmor har). Men i maj ifjol stod jag och klippte de buxbomshäckdelar som mådde sämst. Och jag funderade över risken att det skulle vara buxbomssjuka. För den risken finns ju trots allt. Och stryker buxbomen med så få vi liksom en helt annan tomt. Jag minns den lätt rökiga känslan i munnen när jag tänkte tanken, kände känslan, att det kunde vara buxbomssjukan. Den där rökiga smaken och känslan jag får när jag får riktig ångest.

Men än så länge så lever både buxbom och alm, även om de dör av lite i taget – en gren eller två eller tre.

Och så är det med älsklingen också <3

På sluttningen

Det är så märkligt ogreppbart det där med liv och död… För på ett sätt så är det liksom det där sluttande planet, där liksom livsmängden – orken, kraften, självständigheten, existensen – liksom hela tiden långsamt krymper successivt.

Och samtidigt, i slutändan, så är det ändå frågan om på eller av. Ja eller nej. 1 eller 0. Och bortom den punkten finns inget sluttande plan.

Cancerskulden

Jag funderar ibland, eller ganska ofta, över skuldbeläggandet kring cancern.

För det talas så mycket och så ofta om att cancern beror på ditten och datten. Saker man själv kan styra över. Och att det alltså därmed är självförvållat.

Som att det nånstans påpekades att 75 procent av cancerfallen beror på kost och liknande. Jag vet inte var jag såg siffran. Jag vet inte var siffran kom ifrån. Jag vet inte vilka cancerformer som inkluderades. Det kan ärligt talat kvitta. Poängen är att någon påpekade att majoriteten av de som får cancer faktiskt har sig själva att skylla, för om de bara hade ätit bättre och motionerat mer och så vidare så hade de minsann sluppit skiten.

Jag tycker det är relevant att vända på det. För även om 75 procent av cancerfallen beror på fel kost och liknande, så betyder inte det att 75 procent av alla som lever på det sättet drabbas av cancer. Av alla de som äter ganska genomsnittligt (det vill säga ganska nyttigt men inte tillräckligt samt totalt sett mer mat än de gör av med) och motionerar genomsnittligt (det vill säga lite men ändå för lite) så är det egentligen ganska få som drabbas av cancer vid dryga 40 års ålder. Faktiskt. De allra flesta som inte lever idealt drabbas mestadels av dålig kondition – och på längre sikt av andra vällevnadsproblem. Men det är liksom inte så att 75 procent drabbas av obotlig cancer.

Men visst, samtidigt hoppas jag att det finns en faktor av hälsosamt leverne i det hela – för det är möjligt att påverka. Och om våra söner har fått med sig de gener som verkar ge förhöjd cancerrisk så vill jag gärna att det ska finnas någon möjlighet att minska risken att de också ska drabbas. – Men hur hysterisk måste man då vara? Gör vetskapen om en eventuell sådan möjlighet bara allting ännu svårare? Ännu mer utrymme för skuld?

Nu när vi är i den sits vi är så är det för övrigt trots allt tacksamt att älsklingen hade lite hull att ta av. Så mycket vikt som han tappat det senaste knappa året så är han ändå fruktansvärt mager nu. Och han behöver all den näring han kan få i sig. Även av ”tomma” kalorier. Periodvis är det verkligen inte alls frågan om att försöka få i honom nyttiga saker, utan att få i honom något alls – och är det energirikt är det desto bättre. Även om det innebär socker.

Ja, ska kan lyssna på självutnämnda experter så ska man undvika socker så man inte matar tumörerna. Men vården är av en annan uppfattning. Och jag med. Jag råkar hellre mata tumörerna en aning än att min älskling dör av näringsbrist och svält. Och stundtals känns det faktiskt inte heller helt otänkbart.

Läs även Cancer är liksom inget man kan säga ja eller nej till.

Om odödlighet och att inte bry sig om konsekvenser

Tidningarna är fulla av artiklar och analyser om terroristattackerna i Bryssel. På och mellan raderna kan man läsa om den stora fördel IS och andra terroristorganisationer har jämfört med ”oss”, vår sida: De har självmordsbombare. Terroristerna vill skrämma oss med döden, men själva är de inte rädda för döden, och de är inte bara beredda att offra livet för det de tror på – de gör det med glädje. För egentligen tror det inte att deras liv tar slut med den där självmordsbomben, utan att något bättre väntar bortanför. I någon mån betraktar de sig som odödliga.*

Sedan kommer jag till nästa tidningsartikel:

Terroristerna har inte lyckats få stopp på resandet

KASTRUP-MALMÖ Terrorhotet ger resandet och dess platser – tåg, flygplatser, tunnelbanor – en dov klang av rädsla.
Men resandet betyder för mycket för att ges upp. Vi ger oss av, trots obehaget.
Inför sommaren 2016 är Paris mer populärt än någonsin.
Den starka svenska ekonomin betyder i sammanhanget långt mer än en upplevelse av risk. Resandet är helt enkelt otroligt viktigt: det första vi lägger pengar på när konjunkturen lyfter, det sista vi slopar när den viker nedåt igen.

Och jag tänker att människor i västvärlden faktiskt också ser sig som odödliga. Nej, inte samma sorts odödlighet. Men folk fortsätter att resa hysteriskt. Som om det vore en livsnödvändighet (nej, det är det INTE). Eller en rättighet (nej, det är det inte heller). Som att det inte går att leva ett helt och lyckligt och bra liv om man inte flyger långt iväg flera gånger om året (jo, det går det visst!). Fastän varje tänkande människa i västvärlden över fem års ålder rimligen vet att det inte funkar att hålla på med dessa eviga flygresor, att vi sabbar livsförhållandena för oss själva och andra – inte minst de som kommer efter oss. I alla fall om vi plockar av oss skygglapparna.

Men det är förstås bekvämare att behålla skygglapparna på. Oavsett om man vill fortsätta sitt resande eller om man vill bli självmordsbombare.

Utrikesflyget fortsätter att slå rekord

För sjätte året i rad ökade antalet passagerare i linjefart och charter både inrikes och utrikes på de svenska flygplatserna. Det visar officiell statistik om luftfart från Trafikanalys.

Utrikesflyget fortsätter att slå rekord

Hela artikeln hos Trafikanalys.

 

Och nej, självklart jämställer jag inte svenska flygturister med IS-terrorister. Det finns liksom andra skillnader. Du som tycker att det är det jag skriver ska nog läsa en gång till och fundera över vad det är jag försöker lyfta fram här.

* Nej, jag har inga djupare kunskaper på området. Det är så jag uppfattar det. Men jag kan ha fel.

Plocka fram det påskpynt du har istället

Påsk närmar sig. Och i år är tydligen påskfjädrar en stor grej. Flera kommuner har gjort ställningstagandet att inte använda påskfjädrar i sina påskdekorationer, eftersom fjädrarna kan komma från kalkoner som plockats levande.

Och det är förstås bra.

Men jag blir lite fundersam när jag läser Djurens rätts debattinlägg i Sydsvenskan:

Du som konsument kan vara med och påverka djurens situation. De fjädrar som säljs i butikerna kommer i regel från samma kalkonindustri som de fjädrar kommunen använt. Det finns knappt några syntetiska fjädrar på marknaden och fjädrar tas inte tillvara i svensk fågelindustri. Men – misströsta inte. Det finns massor av material att använda istället, som kan vara minst lika vackra och färgglada i påskriset. Återvunnen papp, tygremsor eller andra mer miljö- och djurvänliga material är bara några exempel. Bara fantasin sätter gränser!

För det intressanta grundantagandet här är att det antas att vi allesammans behöver eller har för avsikt att skaffa ”nytt” påskpynt.

Jag har påskpynt. Jag har en stor låda i förrådet med påskpynt av olika slag. Pandurogrejer målade när jag var liten. Finmålade urblåsta ägg från en tysk vän till älsklingen (vi lär ha haft de äggen i minst femton år). Blandade årgångar av saker som barnen tillverkat i skolan (och kanske saker jag själv tillverkat i skolan). Saker till påskriset, som små målade äggformade träbitar och virkade låtsasbjörkhängen. Jag har inte så god koll på alltsammans, men jag vet att där finns mer än jag vill ta fram till påsk.

Och ja, där finns nog några sådana där färgade påskfjädrar också. De är i så fall omkring tio år gamla.

För kalkonindustrin och kalkonerna gör det ingen skillnad om jag tar fram och använder de där fjädrarna ett år till eller inte.

För miljön och vår jord och en vettig användning av tillgängliga resurser är den väsentliga delen detta: Jag behöver inte köpa något påskpynt. Och förmodligen inte du heller. Jag tror de allra av oss klarar oss utmärkt med det vi redan har.

Men visst, du som ännu inte har något påskpynt och inte heller kan hitta begagnat pynt på Myrorna eller hos någon som vill minska sitt pyntförråd, du får förstås gärna tänka på det här med att låta bli påskfjädrar.

Det här är min blogg. Take it or leave it.

Jag har skrivit om det förut. Om mitt bloggande och varför jag skriver. Men jag har förstått att det kanske är dags att göra det igen.

Ja, jag vet att det jag skriver är väldigt personligt. Väldigt självutlämnande, skulle kanske en del säga.

Fast det är ju å andra sidan jag själv som sätter gränsen. Jag skriver inte allting här, även om jag skriver mycket. Men jag gör själv bedömningen av vad som är okej för mig att skriva.

Skrivandet är min ventil, min kanal. Det är mitt sätt att rensa systemen, få ur mig tankar och kunna hantera tillvaron. För tillvaron är inte alltid enkel. Och det gäller inte bara nu – den som känt mig länge eller läst min blogg länge vet att det funnits många påfrestande perioder av olika slag.

Och ja, det hjälper mig att veta att andra kan läsa det jag skriver – det skulle inte vara samma sak att skriva i en ”låst dagbok”. Jag skriver för en läsare, även om läsarna oftast är få och ibland kanske nästan ingen alls. Jag vet att det finns ett skyddsnät av människor och att i alla fall någon av dem sannolikt kommer att läsa det jag skriver.

Fast jag skulle nog skriva även om ingen läste?

Men jag skriver också för att det kan finnas andra som mig. Andra som kan känna stöd eller tröst i att känna igen sig i det jag skriver. Det jag skriver kan hjälpa någon annan. Jag vet inte om det är så i den nuvarande situationen, men jag vet att det varit så när jag skrivit om graviditeter och om ångest och annat: att andra – både vänner och främlingar – känt igen sig i det jag skrivit och varit hjälpta av det. Och det ser jag ett stort värde i. För det finns så många saker som det inte pratas om, eller som det bara pratas om på vissa avgränsade städade standardiserade sätt. Om det jag skriver kan fylla ett tomrum så är det gott, både för mig och för den jag hjälper.

Och det där hänger ju samman med att jag skriver om sådant som betraktas som för personligt och för privat. För jag skriver ibland om sådant man förväntas låta bli att skriva om. Och det är lite poängen. Jag tycker inte om de avgränsningar som de sociala konventionerna satt upp. Så jag försöker skriva om det jag finner meningsfullt och viktigt att skriva om. Även om det ibland gör det svårare både för mig och läsaren. För jag skriver inte för att roa, min blogg är inte ett glassigt magasin. Jag skriver för att jag har ett behov av att skriva. Även om det ibland är svårt att skriva, ibland är svårt att fokusera och börja och få ur mig det, så är det ett behov.

Och en välsignelse.

Och det här är som sagt var inget nytt. Jag började inte blogga när älsklingen fick cancer – jag har bloggat länge länge.

Det här är mitt sätt. Du får lov att tycka att det är för personligt eller privat. Då är mitt bästa tips att du låter bli att läsa. Ingen tvingar dig att läsa det här. Men för mig handlar det om mental överlevnad.

Sedan bloggar jag ju om så mycket annat också. Jag uttrycker åsikter, förklarar sammanhang, irriterar mig på samhällsfenomen. Och skriver dagbok som i gör anteckningar om vad som gjorts när etc. Här i bloggen finns typ allt.

Och så får det vara. En gång i tiden försökte jag hålla isär det i olika bloggar – en för renovering, en för graviditet och föräldraskap, en för annat. Det gick inte. Saker hänger samman. Livet hänger samman. Jag vill inte hålla isär saker, för vad som är viktigt och hur jag reagerar och tycker på ett område hänger samman med vad som händer på ett annat.

Det här är min blogg. Take it or leave it.

Det är ju så mycket mer

Att dela livet med någon – en partner, en älskling – handlar om så mycket mer än att leva tillsammans med någon man älskar. Tvåsamheten är så mycket mer än just de känslorna.

Visst är det honom, den jag älskar, den jag trivs så bra med, den jag tycker så lika om i många (men inte alla) saker, som jag kommer att sakna när den dagen kommer.

Men på ett annat plan finns en annan sorts ensamhet att oroa sig över. För när man delar livet med varandra, så finns det någon som håller koll på en. Vakar över. Tar hand om en när det behövs.

”Du snarkar väldigt kraftfullt, så ibland undrar jag om du har svårt att få luft”, sa älsklingen till mig härom morgonen.

Och det är ju sånt där som kan bli farligt. Sånt där som man eventuellt bör undersöka hos läkare på sikt.

Det är också sånt som ingen upptäcker om man inte delar säng med någon. Om man inte delar liv med någon. Utan någon vid min sida, på det sättet – vem ska då upptäcka konstigheter hos mig som riskerar att bli livsfarliga?

Vem ska ringa ambulansen när det behövs?

Det finns liksom en annan sorts ensamhet och utsatthet, nånstans bortom den stora hemska sorgen och saknaden.

Ibland skäms jag och känner mig slösaktig för att jag lägger pengar på onödig lyx

Som nu i orangeriet. Vi ska installera en begagnad kamin.

Varför ska vi göra det då? Tja, för att det är det gamla bykhuset och det finns en skorsten och det liksom känns rätt att ha en eldstad där. Och för att det är bra att kunna värma en liten aning därute om det blir smällkallt om vintern, så att vinterförvarade växter ska klara sig den där enda gången vart femte år när det blir minus 20. Och för att det känns ganska mysigt att kunna värma en kanna te därute. Typ så.

Ren lyx, alltså. Onödigt. Behövs inte alls. Just biten med vintervärmning för växterna, som är det enda rationella skälet, skulle säkert gå att lösa billigare på annat sätt.

För det kommer ju att gå på en slant det här. Visst, vi har köpt en begagnad kamin för 1500 kronor. Men den behöver kompletteras med nya stenar invändigt för nästan tvåtusen. Och det ska sättas rör i den befintliga skorstenen och kaminen ska installeras, och dessa bitar går på 13 000. Och det ska göras bygganmälan och sånt där.

Det är ganska dyr lyx. Och det skäms jag för. Jag skäms för att lägga en massa pengar på att installera en kamin som inte ens är modern och miljömässigt bra i ett oisolerat utrymme för användning vid enstaka tillfällen. Jag skäms liksom i så många riktningar samtidigt.

Jag undrar om andra människor skäms lika mycket över sin onödiga lyxkonsumtion? Sina poolar i trädgården, sina resor till Thailand, och så vidare. För det är ju inte så att jag har mer att skämmas över än många andra egentligen.

Om alla de andra skäms lika mycket har vi ett stort skamtrauma att hantera.

Men det sannolika är väl att de inte alls skäms.

Folk tror det de vill tro, antar jag

Det är ju inte precis så att älsklingen har låtit bli att tala om för sin omgivning hur saker och ting står till. Tvärtom har han ända från början varit väldigt öppen och ärlig med hur an mår och hur förutsättningarna och framtiden ser ut.

Därför fascinerar det mig hur folk kommenterar när han lägger upp sina statusar om hur han mår och hur hans sjukdom utvecklar sig på det ena eller andra sättet. För väldigt många av kommentarerna går liksom ut på att han, eller cellgifterna, eller något annat, ska vinna över cancern.

Fastän det ju är frågan om obotlig cancer. Cancer som han aldrig kommer att kunna ”vinna över”.

Och alltså, jag har inga problem med att folk kommer med uppmuntrande kommentarer, glada tillrop och så där. Men det fascinerar mig att folk liksom verkligen verkar tro att det är en kamp han kan vinna.

Det verkar som att folk liksom tror det de själva vill.

Eller som att folk nuförtiden är så vana vid att cancer är något som kan botas, och att man liksom antar rakt av att det gäller oavsett var cancern sitter, att det är cancer som cancer och att en viss andel visserligen inte klarar sig men att de flesta gör det och att det på något vis är frågan om att kämpa så kan man vinna. Oavsett cancertyp. Som att själva idén att cancer skulle kunna vara obotlig inte finns i deras föreställningsvärld, för så ser inte den moderna världen ut.

Som att folk väldigt gärna behåller de där skygglapparna på och vill intala både sig själva och oss att det är en saga eller en film med lyckligt slut.