Category Archives: Reflektioner och tankar

Gatuadresser och den urbana normen

Råkar av en händelse se Anslagstavlan, detta smått fantastiska samhällsinformationsreklamsprogram. En av informationsreklamsfilmerna är från PTS (Post- och Telestyrelsen?) och handlar om hur man gör när man skickar brev. Man informerar om att många brev varje år inte kommer fram. Och så talar man om att det är viktigt att sätta på rätt porto och skriva adressen rätt: namn, på den det ska till, gatuadress och nummer, och så postnummer och ort.

Men alltså, om man nu ska göra en informationsfilm av det här slaget (och alltså riktar sig till de personer som av någon anledning inte har koll på dessa saker eller möjligen struntar i dem), varför säger man då gatuadress? Det finns många adresser som inte är gatuadresser. Dels boxadresser i städer, men kanske framför allt adresser på landsbygden.

Bara ett exempel till på den urbana normen, antar jag.

Ystad

Ystad är vår närmsta stad.

Det är däremot inte den stad vi är i oftast i normalfallet. Vi jobbar båda i Malmö. (Ja, när vi jobbar då. För tillfället jobbar älsklingen inte alls. Och just idag jobbar inte jag heller på grund av förkylning. Och även när vi jobbar så sitter vi ju ofta på distans, det vill säga hemma. Men ändå. Sitter vi på våra respektive kontor så sitter vi i Malmö.) Malmö är vardagen.

Till Ystad har vi inte alls den relationen. Ystad är ju visserligen en gullig turistmagnet med skitgamla coola hus, och det händer att vi åker dit på julskyltning. Vi åker även dit och tankar gas och gör en del ärenden i affärer i ytterområdena.

Men Ystad har framför allt en helt annan roll. För i Ystad finns sjukhuset. Ystad handlar om liv och död.

Första gången det blev riktigt påtagligt var väl den där gången jag åkte in till akuten med blödningar och trodde att det var ett missfall till – men istället åkte därifrån med besked om att jag väntade tvillingar. Och även om det i slutändan bara blev ett barn den gången, så föddes han där sisådär 7-8 månader senare. Liksom hans lillebror. Och det är i Ystad vi fått se dem som foster på ultraljudsundersökningar. Det är också till Ystad jag åkt med spränghuvudvärk och andra krämpor på nivån att jag varit rätt att jag skulle dö. Till Ystad vi åkt med en femmånaders med andningsbesvär. Till Ystad vi åkt med en tvååring (eller hur gammal var han?) med armen ur led. Det var i Ystad vår minsting låg inlagd med dropp när han inte vågade dricka för att allt kom upp vid en eländig kräksjuka för fem år sedan och han till slut var så orkeslös att vi befarade det värsta.

Det var till psykakuten i Ystad jag åkte för nio år sedan när ångesten som startade av en nackskada höll på att göra slut på mig, och i Ystad jag sedan fick samtalshjälp under lång tid.

Och det är i Ystad de tar hand om min cancersjuke älskling. Med undersökningar, inläggning och dropp vid behov. Och varannan vecka två dagar med cellgifter.

Ystad har en märklig plats i mitt hjärta. Och varje gång jag går in på Åhléns i Ystad – vilket ju inte är jätteofta, men ändå – så minns jag den där morgonen den 12 juli 2008 när vi ”vandrade” omkring på köksavdelningen, ivägskickade från förlossningen för att jag skulle röra på mig, jag med hemska värkar. Och vi passade på att köpa en skärbräda med avrinningsränna, för en sådan behövde vi, så vi kunde ju lika gärna passa på.

Sunkförkylningstankar

Jag är fortfarande placerad under ett täcke i soffan. Jag sover bort stora delar av tiden och drömmer märkliga drömmar.

Älsklingen mår bättre idag. Han är igång och gör saker – åkt och tankat, köpt kattmat och så där. Det är jag som är ynket och han som är den friska. Och jag hinner liksom tänka tankar om vanlig normal tillvaro och saker som går tillbaka till hur de brukat vara – innan jag minns, att så är det inte alls, för hans huvudsjukdom är dödlig, och även om den tillfälliga förstoppningen är borta så är tillvaron fortfarande ett sluttande plan, och även om vi inte vet den exakta lutningen på planet så vet vi var det slutar.

Och jag sitter här i mitt soffhörn och snorar. Orkar inget. Orkar inte ens fundera ut vad jag borde titta på på svt play. Men till kvällen måste jag försöka gaska upp mig lite till med packning och sånt.

Om att ta ställning

För ett tag sedan var det någon som delade en bild med ett citat. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men det handlade om vikten av att alltid ta ställning och att de som inte tar ställning är dåliga. Nåt sånt. Jag opponerade mig i alla fall: jag menade att det ibland kan finnas situationer när man faktiskt av olika skäl inte har tid och ork och möjlighet att prioritera sådant som att sätta sig in i komplicerade och viktiga frågor, och att det då kan vara vettigare att inte ta ställning. Som till exempel i ett läge när man har en allvarligt sjuk man, en son som har det besvärligt, och man själv inte hela tiden mår så bra. Och då finns det ändå många som har de mycket mycket värre än jag och som har mycket mer skäl än jag att inte orka eller hinna fördjupa sig i alla viktiga frågor. För det finns oerhört många viktiga frågor. Och de flesta är rätt komplexa om man börjar rota i saker.

Men det finns en utbredd uppfattning i vårt land om vikten av att ta ställning. Att markera hemvist och uttrycka sin tydliga och klara åsikt. Och ja, visst finns det i många fall en poäng med att ta ställning: att klart och tydligt säga nej till vissa beteenden eller företeelser. Men många gånger finns det en poäng med att inte göra det.

Dessutom: ett ställningstagande behöver inte att man behöver bestämma sig för en av två ytterligheter. Det behöver inte vara antingen eller, inte antingen JA eller NEJ. Det finns ett jättestort utrymme mittemellan som innehåller möjligheten till nyanser och individuella lösningar.

Men i vårt land verkar vi liksom väldigt ofta fastna i att vi ska vara FÖR något specifikt, och då samtidigt per automatik MOT något annat som ses som en motsats. Fastän det faktiskt inte alls måste vara det.

Jag kom att tänka på det när jag diskuterade amning med en facebookbekant häromdagen. När det kommer till amning så har det svenska samhället i stort bestämt sig för att vara ”amningsvänligt”. MVC och BVC och BB ska förorda amning. Svenska rekommendationer utgår från att amning är den bästa lösningen. Att ge ersättning har liksom blivit paria. Och det tar sitt avstamp i internationella rekommendationer etc. Men rekommendationer och attityder och vad man bestämt sig för att förorda inom vård etc har liksom slagit över på ett sätt som gör att de som utifrån sina egna förutsättningar – problem att få amningen att fungera, för lite mjölk, eller helt andra ickefysiska personliga skäl som gör att man inte vill eller kan amma – inte får det stöd de behöver. För vården ska egentligen knappt tala om att det finns någon annan möjlighet än amning. Vilket i sin tur gör att de som velat ha möjligheten att välja bort amningen har hamnat i en motsatsställning och till viss del tvingats bli ”rabiata” åt sitt håll. Och till och med jag, som huvudsakligen ammat när barnen varit små och trots allt ammat en bit över året med båda barnen, och aldrig haft några problem med amningen, delvis har skämts för att jag ibland valt ersättning, trots att jag hittat de lösningar som varit bäst för mig, mina barn och min familj.

Tänk om utgångspunkten istället kunde vara att hitta den bästa lösningen för varje förälder och varje barn? Om vi lät bli att fokusera på om valet är amning eller inte amning, om vi istället fokuserade på att hitta den ”blandning” som passar bäst för var och en? Presentera de möjligheter som finns, hitta den lösning som passar och sedan stötta i det?

(Jag ska i sammanhanget tillägga att jag dels inte har närmre koll på debatten på det här området i nuläget; det är snart sex år sedan jag slutade amma och kanske är det inte alls så polariserat längre. Jag tar bara upp det som ett exempel på den här idén att man måste välja en av två ytterligheter, och jag baserar resonemanget ovanför på hur jag upplevde det när mina barn var små.)

Jag tror inte att vi alla alltid måste ta ställning i alla frågor. Ibland är det faktiskt bättre att kunna säga ”Jag vet inte vad jag tycker, för jag har inte satt mig in i det”. Och ibland kan man säga ”Jag vet inte. Min magkänsla säger det här, men det kan mycket väl komma att ändras när jag fått veta mer”.

Och ibland får man lov att nöja sig med att lita på de slutsatser någon annan, som man litar på och som har kunskap inom området, har dragit. Alla behöver inte vara experter på allt. Inte ens om man själv och alla i ens familj är friska och välmående.

För världen är för komplicerad för att alla ska kunna vara insatta i allt. Och lösningen på det är inte svartvit.

En Alfonssak till

Ett inlägg till i Alfonsföljetongen:

På flera håll har jag läst kommentarer som handlar om att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret gott kan få göra det, för då har poängen gått fram: gör man som Alfons gjorde så ska man må dåligt. De antar alltså rakt av att de barn som mår dåligt av Alfons och odjuret har dåligt samvete för saker av liknande slag.

Så är det inte med mina barn. Mina barn har ett stort rättvisepatos. Och de har väldigt svårt för när någon – de själva eller någon annan – gör FEL (TM). De klarar inte av att titta på program och filmer där någon gör saker de inte borde. För så ska man inte göra. Och det i sig är skräckinjagande jobbigt.

Och ja, jag funkar likadant. Jag klarade på min tid – knappa tio år gammal – absolut inte av att titta på Rädda Joppe.

Fortsättning Alfons

Nu några dagar senare verkar det, efter att ha läst om #alfonsgate på ytterligare ett antal ställen, som att förskolan i fråga visat filmer ganska lättvindigt – utan pedagogisk tanke och kanske utan närvarande pedagoger. Ett litet barn som ser Alfons och odjuret utan att det finns vuxna som har tänkt igenom hur man ska hantera ifall det blir jobbigt, kanske utan att det ens finns någon vuxen som observerar ifall någon mår dåligt. Om så är fallet förstår jag verkligen om föräldrarna reagerat – och jag vill inte ens riktigt tänka mig in i hur det kändes för barnet.

Och förskolan har alltså beslutat att ta itu med situationen. Man kommer att ta paus från filmvisande en stund framöver:

– Det är viktigt att trycka på att beslutet har fattats på den enskilda förskolan och att detta bara är en högst tillfällig lösning i samband med den situation som har uppstått, säger förskolechef Eva Danerhall.

Under den tillfälliga ”filmpausen” kommer man på den aktuella förskolan att gå igenom rutiner och riktlinjer för filmvisning, så att både barn och föräldrar kan känna sig trygga med vad som gäller.

– Vi kommer absolut att visa film igen när det finns ett pedagogiskt syfte. Likaväl som vi läser böcker eller spelar musik så har också filmen sin plats i den pedagogiska verksamheten inom förskolan, säger Eva Danerhall.

Som sagt var, folk rasar. Och jag skulle nog vilja ge Sydsvenskan rätt stor del av skulden – Sydsvenskans artiklar har inte varit väldigt nyanserade utan känns som att de varit inriktade på att locka klick. En bra tidning – som Sydsvenskan generellt är – borde ha grävt mer innan man skrev, borde ha gett den nyanserade bilden. Ni kan bättre, Sydsvenskan! Men i det här fallet bidrar ni till den polariserade världen, när vi verkligen behöver motsatsen.

Folk rasar som om de själva vore odjuret

En förskola i Malmö visade filmen ”Alfons och odjuret”. Ett barn fick hemska mardrömmar av filmen. Föräldrarna anmälde förskolan till Skolinspektionen. Och nu har Malmö stad bestämt att den närmsta tiden ska det inte visas film på just den förskolan.

Och hela nätet ”rasar”.

För det är jättehemskt att föräldrarna engagerade sig i sitt barn såpass att de påpekade att det här blev problematiskt.

Och det är jättehemskt att en förskola ska låta bli att visa film under en period.

Eller vad?!

Hur många av alla de som rasar har ens läst boken eller sett filmen?

Jag har. Jag minns att mina barn när de var i den åldern bok och film riktar sig till inte alls klarade av boken och filmen. Det var för mycket ångest, för hemskt.

Det är en bra bok och en bra film, som tar upp viktiga ämnen. Men människor är olika känsla. För en del barn kan det behövas något på den nivån för att nå in med en poäng. För andra barn är det alldeles för mycket.

Jag har inga problem med att förstå att man som förälder till ett känsligt barn tycker att det kan vara en katastrof att barnet fått se Alfons och odjuret på förskolan. (Och jag vet en annan situation där det istället handlat om en skola där det för något äldre barn visats film som var känslomässigt upprörande för flera av barnen, och där en samstämmig grupp av föräldrar tyckte att det var förkastligt att den filmen visades.) Kanske kunde Alfons-affären ha skötts smidigare än den gjorde – eller så gjorde den det, och det är bara media som gör det mer dramatiskt än det är, för att det lockar klick? Men jag har inga problem att förstå att barnet reagerade, och att föräldrarna i sin tur både reagerade och agerade.

Och jag undrar om det helt enkelt är för att det handlar just om Alfons Åberg, denna helyllefigur som alla har en relation till, oavsett om de verkligen minns någon Alfons-historia eller inte. Att folk helt enkelt inbillar sig att Alfons kan inte vara läskig och at det därför är uppåt väggarna galet.

Ungefär som alla människor som fått för sig att alla Astrid Lindgrens historier handlar om någon sorts idyll – när det i själva verket är ytterst få av hennes historier som gör det.

Och i den aktuella historien så är det nästan som om den stora massan själva gått och blivit odjuret under sängen.

Det här att argumentera emot bara ett lösryckt område – jag är så trött på er svartvita värld!

Jag blir så trött på de svartvita förenklade diskussionerna.

Som de som sitter och gastar, upprepat, om och om igen, till exempel på twitter: ”Ekologiskt är inte bra!” Eh, jo? ”Nä, för avkastningen blir mindre vid ekologisk odling!”

Ja, fast det är en förenklad bild. Och det är bara en liten lösryckt del av det hela. Den totala bilden är oerhört mycket mer komplicerad – vilka siffror vi får på avkastningen varierar förstås beroende på så mycket annat, och det är faktiskt FULT att avfärda ekologiskt rakt av bara utifrån den parametern. Det finns väl avvägda studier som väger in typ allt, men av någon anledning verkar de som skriker ”ekologiskt är dåligt!” aldrig läsa dem (eller så bryr de sig inte om det som står i dem).

Men visst, ja, sammantaget och i genomsnitt ger ekologisk odling och produktion mindre skördar etc. Det kan man bland annat lösa genom att äta mindre kött och mer vegetabilier.

Men då skriker de där enkelspåriga typerna istället: ”Nej nej nej, ni får inte äta mindre kött, då missgynnar ni svenska bönder!!”

För vi vet ju att alla att svenska bönder bara är köttproducenter?! De svenska bönodlarna behöver vi inte bry oss om?!

Vidare skriker de ”Strunta i ekologiskt, köp svenskt istället!”

Men alltså, jag vill ha svenskt. Jag köper svenskt i möjligaste mån. Jag vill ha svenskt av många anledningar: för resiliensens skull, för att vi generellt har god djurhållning och ligger långt framme vad gäller miljö i konventionellt jordbruk, för att jag vill gynna våra egna bönder för att jag tror att det är viktigt att de finns kvar och vi har bättre möjlighet att påverka jordbruket här på nära håll. Jag vill ha mat som är både svensk och ekologisk, och finns det det så köper jag det. Men ärligt talat kan jag inte hjälpa att inte svenska bönder satsar på ekologiskt i den utsträckning som det efterfrågas. Det tydligaste jag kan göra för att övertyga svenska bönder att satsa på ekologiskt är att efterfråga och köpa.

Ni som sitter och skriker (eller nej, ni skriker inte, och ni skulle säkert inte få för er att skrika, men ni sitter och envetet upprepar samma sak ganska högljutt, igen och igen, och det är nästan samma sak): Världen och sambanden är inte så enkla som ni vill ge sken av. Och vad värre är: ni utgår från, eller försöker ge sken av, att JAG inte skulle ha tänkt vidare i fler steg. Ni vill få mig att tro att det är ni som har helhetsbilden, och det gör ni genom att ignorera det som inte passar er bild – och försöka smutskasta mig.

Och jag tycker det är så tröttsamt. Jag tycker det är så tröttsamt med er svartvita värld, där ni vill avfärda och smutskasta en massa lösningar, istället för att se att det finns bra delar i många olika lösningar och ingen av dem är den totala lösningen men allesammans är bättre än det sämsta.

Och ovanpå detta så har vi hela biten med media… En växande andel av befolkningen litar inte alls på ”gammelmedia” utan förlitar sig på skumma ”alternativa medier” som svämmar över av rasism och konspirationsteorier. Och jag och andra försvarar de klassiska tidningarna och den riktiga journalistiken, med väl underbyggda reportage etc.

Samtidigt händer det allt oftare att ”gammelmedia” trampar rejält i klaveret. Det är journalister som inte kan ämnet de skriver om (ofta naturvetenskap), det är journalister som inte ens läser igenom det material de skriver om och därmed i sina nyhetstexter förmedlar något som är nära nog MOTSATSEN till det som sägs i till exempel forskningstexter (som till exempel när det gäller ekologisk odling nyligen) och där andra journalister sedan sväljer tolkningen rakt av utan att kolla upp källan, och det är tidningar som lockar med förenklade sanningar och click bait-rubriker (som ”nyheten” om hur bebisar ska sova – som Sydsvenskan på facebook sålde in med kommentaren ”Nyblivna föräldrar, se för allt i världen till att följa de här råden”). Och det känns ärligt talat stundtals lite jobbigt att försvara tidningarna etc när de samtidigt gör bort sig.

Hallå, jag vill inte ha er svartvita onyanserade förenklade värld! Jag vill inte ha oneliners och click bait-rubriker. Jag vill inte ha en polariserad värld med smutskastning, jag vill ha samarbeten där man hjälps åt att ta tillvara det bästa av olika lösningar. Även om jag inte alltid orkar eller hinner läsa de längre reportagen, så betyder det inte att jag istället vill ha dålig journalistik. Jag vill ha en nyanserad bild, både av lobby och journalister.

Den urbana normen

Plötsligt fylls flödet av folk som talar om att näthandel minsann inte alls är bra för miljön.

Källan visar sig vara en artikel i Ny teknik, som inleds så här:

Tvärt emot vad många hävdar så minskar inte näthandeln mängden bilavgaser, visar en färsk undersökning.

Läser man vidare visar det sig dock att det knappast rör sig om en allmängiltig sanning:

Delawareforskarna poängterar att studien endast gjort i en stad, Newark…

Alltså: studien har gjorts i en STAD. (Dessutom en stad som att döma av den ganska korta nyhetstexten i Ny teknik sannolikt inte är uppbyggd på riktigt samma sätt som städer i Sverige – men det är bara min gissning.)

Där är den igen: Den urbana normen. 

För alltså, ärligt talat så måste väl potentialen för näthandeln, både ur miljöhänseende och andra aspekter, vara större på landet? Det är vi som bor på landet som sparar in miljötyngande och tråkiga resor in till stan för att handla diverse tråkiga men nödvändiga saker genom att handla på nätet. Det är vi på landet som via näthandeln får tillgång till ett helt annat utbud, som gör att vi kan stanna kvar på landet och vara nöjda här istället för att vi ska flytta in till städerna och trängas på redan överbefolkade ytor med bostadsbrist och samtidigt vara olyckliga för att vi egentligen trivs bättre på landet.

Och visst, det finns absolut skäl att utvärdera vilka de miljömässiga konsekvenserna av näthandel är – det är inte alls självklart att det är miljömässigt bättre än vanlig handel (även om ju näthandeln som sagt var har andra vinster också). Men då behöver man ju titta på våra förutsättningar.

Men nej, i Sverige är det så man gör: man konstaterar att något inte är det bästa alternativet i städerna. Och sedan avfärdar man det som en dålig lösning. För när det handlar om att hitta bra lösningar så verkar det bara vara städerna som är intressanta. Och på något märkligt sätt verkar detta gälla alldeles extra mycket när det handlar om miljö.

Om miljöeffekterna av näthandel ska utvärderas så vill jag att man ska titta på våra förutsättningar, där det man handlar via nätet hämtas ut av oss själva på ”Posten”, det vill säga i vår vanliga mataffär när vi ändå är och handlar. Inte som i Newark-studien:

Studien visar att bostadsområden sällan har byggts för en ökad trafik av dessa små lastbilar, som dessutom parkerar på trånga gator och orsakar köer.

För inte sjutton får vi varorna levererade hem.

Och jag vill också att man tittar på helhetsbilden i vårt perspektiv – hur använder vi den tiden som frigörs? Och hur påverkar den minskade stressen vårt mående?

Och så vill jag att man skrotar den där urbana normen generellt och tittar på vilka lösningar som är rätt på landsbygden. Det gäller till exempel

Egentligen är problemet kanske ännu större? Det finns en övertro i Sverige på standardlösningar som ska passa alla – alla barn, alla typer av bostadsområden, alla whatever… Jag tror det hindrar många bra lösningar i många olika sammanhang.

Jaha, då ska visst en massa bebisföräldrar få dåligt samvete igen

Vissa dagar är jag extra glad att jag inte är bebisförälder längre. Idag är en sådan. Anledningen är den här ”nyheten” (just här är citatet hämtat från Sydsvenskan):

Spädbarn bör sova i egen säng – och på rygg
Spädbarn sover säkrast i en egen säng under de första månaderna. Och ryggläge i sängen är livsviktigt.

Ja, nyhet och nyhet då. Det enda som är nytt är ju att någon gjort en avhandling – och nu vill jag inte förringa forskningsrön; det är säkert så att det stämmer att risken är allra minst för plötslig spädbarnsdöd om man följer de här råden. Och råden är ju då alltså fortfarande desamma som de var när vår äldste föddes för tolv år sedan: Barnet ska sova på rygg, i egen säng – och så ska föräldrarna låta bli att röka.

Det låter ju så enkelt i teorin: Lägg barnet på rygg i barnets egen säng, så är allting frid och fröjd.

Verkligheten är en annan. Våra barn vägrade sova i egen säng. Och ja, det finns folk som tycker att det är väl bara att sätta hårt mot hårt, och att förr eller senare somnar barnen. Men så ser inte verkligheten ut. Som förälder vill man att barnet ska få sova, så att både barnet och man själv som förälder ska kunna må bra. Spädbarnstiden är jobbig nog ändå.

Kontentan blir att man löser det på det sätt som funkar med ens eget barn ändå. Hittar de sätt som gör att ens eget barn sover – och därmed även föräldrarna. (För vår del handlade det om samsovning.) Och samtidigt har man konstant dåligt samvete för att man gör FEL, att man gör något som är FARLIGT, att man inte följer RÅDEN. Att man kanske kommer att DÖDA sitt barn.

Bebistiden är svår på så många sätt ändå. Det kommer så många råd från så många håll. Det man egentligen mest av allt behöver lära sig under den perioden är att lita på sig själv, att man som förälder kan, att man som förälder känner sitt barn. Istället fylls man med känslan av att man har fel, att man gör fel, att man är en dålig förälder.

Tänk om man kunde nyansera lite mer när man går ut med den här sortens nyheter, istället för att få en generation föräldrar till att känna sig dåliga?  Trots allt poängtera att det är väldigt få barn som dör i plötslig spädbarnsdöd, TROTS att många föräldrar samsover? Poängtera att det faktiskt inte leder till ”certain death”?