Category Archives: Reflektioner och tankar

Planering ger framtid och liv

Ibland känns det som att döden är så nära, bara ett stenkast bort och flåsar i nacken. Och andra dagar har den försvunnit bortanför horisonten, så där så att man kan låtsas att den inte finns, åtminstone för stunden.

Men vi fortsätter att planera. Som om det finns en framtid. För det finns en framtid, även om vi inte alls vet hur lång den är.

För det är drömmar och planering och en strävan vidare mot något som gör oss till människor. Har vi inte det har vi inget. Då blir allting frågan om verklighetsflykt. Och när verklighetsflykten inte heller finns kvar blir allting bara överlevnad för stunden – och utan mål innebär det liksom att man lika gärna kan ge upp. Då blir allting bara en väntan på döden.

Fast visst funderar jag på döden ändå. Och inte minst på sorgen. Jag funderar över hur sorgen skiljer sig åt mellan en sådan här ”utdragen död”, där vi ju ändå på något vis går och väntar på döden, samtidigt som vi lever och gör och är ”som vanligt”, och ett plötsligt dödsfall. För jag gör ju bitar av bearbetningen nu, i förväg – hela den här biten med hur hemskt det är att han ska dö och jag ska bli ensam kvar och en massa sånt. Självklart kommer jag inte att vara klar, men det är ju ändå en annan sak än med något som händer helt plötsligt och är över på två sekunder.

Näst i pipelinen av stora saker ligger att ta itu med vardagsrummet och den andra verandan – innan de faller samman och invaderas av andra organismer. Vi ska dit i pipelinen, även om omständigheterna ser annorlunda ut än förr om åren.

Och ännu tidigare ligger en vår med ett orangeri. Ett orangeri som inte är helt klart, men tillräckligt för att det ska gå att börja använda, ett orangeri som har ett behagligt klimat när man går ut där. Och steget innan det ligger att börja fundera på årets sådder av det som ska odlas därute.

I planeringen finns en hoppfullhet. En hoppfullhet som är en nödvändighet för livet.

I en orimlig tid

Sen lördagkväll. Jag står på Triangelns station och väntar på ett tåg hem. På andra sidan kommer ett Öresundståg, som tydligen är ett Konst- och kulturtåg, med reklam för kulturresmål och med tavelramar målade runt fönstren.

Plötsligt slår det mig: hela den här grejen med ID-kontroller och ID-krav på båda sidor Öresundsbron kanske i själva verket är en konstinstallation. Det är faktiskt den hittills rimligaste förklaringen till hela grejen.

Men världen och vår samtid är inte rimlig.

Kärleken och ögonblicket och evigheten

Djupare sett är det otänkbart att det som en gång existerat med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet och sedan genom hela den kommande evigheten fortfara som ett intet.

Ovanstående är ett citat av Schopenhauer, hämtat från någon av Maria Gripes böcker. Förmodligen är citatet inte ens helt rätt; jag skrev upp det i min citatbok någon gång i min ungdom, och numera vet jag inte ens var citatboken ligger.

Och visst känns det så. Tanken på att någon ska sluta existera är så omöjlig att ta in. Och då känns det Schopenhauer formulerade rimligt. Men det handlar väl snarast om vår egen begränsade begreppsvärld – och om att vi söker tröst.

Och om vi tittar närmre på det så visst, de fysikaliska eller energimässiga beståndsdelarna i en organism lär ju fortsätta att finnas i någon form – men det kvittar ju. Det vi bryr oss om är ju den specifika kombinationen i form av en specifik levande varelse. Hur gärna vi än vill kommer den inte att finnas för evigt.

Det finns stunder när jag önskar att jag hade kunnat hänga kvar i den där vibrerande tiden i början, när allting fortfarande var känslomässigt intensivt och framtiden var en tid när det skulle bli bättre. Den där tiden när tillvaron på sätt och vis bestod av plågsamma tvåveckorsperioder i väntan på nästa gång vi skulle ses, och så knappt två intensiva dygn tillsammans, och så repetera. (Ja, nu överdriver jag. Tillvaron var självklart mer än så, även då :-) )

Fredagskväll på balkongen mot innergården i kollektivet i Malmö, med varsin tekopp, när han efter lång längtan kommit med tåget. Nånstans önskar jag att jag hade kunnat stanna i det ögonblicket för evigt.

Jag dricker glögg med balkongdörren öppen inatt
Jag är så trött på alla mail och koder
Jag vill ha dig här på riktigt inatt
Och suga liv ur din halspulsåder

(Lasse. Som nästan allt från den tiden är det Lasse.)

Och jag minns tillfällen från den tiden, eller åtminstone de första åren, när mensvärken var förjävlig och plågsam och något att bara uthärda och genomleva, men samtidigt något som gick att uthärda just för att man visste att det var tillfälligt och övergående, tryggheten i att det är något som går över och inte är farligt, minns älsklingens förtvivlan och känsla av maktlöshet över att jag hade så ont och han inget kunde göra – samtidigt som jag var så glad över att han fanns där hos mig. Och jag vill liksom hänga kvar i den stunden, i dået som trots plågan är full av trygghet och framtid.

”Försök stanna kvar i det inre lugnet”, säger hon som håller BodyBalance-klassen när vi sätter oss upp efter den avslutande avslappningen. Men jag känner inget inre lugn. Träningen gör att tankar som jag annars aldrig hinner eller orkar släppa fram kommer igenom. Och jag har bara en tydlig känsla av den kommande ensamheten.

Jag vill ju bara hålla fast vid honom för evigt. Ibland tänker jag att jag liksom skulle vilja hålla liv i hans huvud på något konstgjort sätt, för att kunna prata med honom vid behov. För evigt. Få den tid som han kan leva att räcka till och portioneras ut. Som någon sorts ”The face of Boe”.

Oerhört själviskt tänkt.

Och så funkar det ju inte heller. Jag kan inte styra över liv och död.

Och nej, i verkligheten hade jag inte velat stanna i dået för evigt heller. Jag är så glad att slippa distansförhållandet, så glad att kunna dela vardagen istället för att värdera varje minut tillsammans så högt att man liksom var konstant drogad av den andres närvaro (eller frånvaro).

Religionen som moraliskt stöd gentemot andra?

Jag är ateist. Och jag har inga som helst behov av en religion för att stötta min uppfattning om vad som är rätt eller fel – moral behöver ingen religion som grund. Det där har jag skrivit långt och utförligt om en gång i tiden, i ett inlägg om något Marcus Birro hade hävt ur sig.

Samtidigt är det ju komplicerande att de allra flesta anser sig ha rätt. Och när det kommer till moral så kompliceras det av att det liksom inte riktigt funkar att argumentera med fakta och vetenskap. (Jo, ibland och till viss del – men inte hela vägen, eftersom det ju i grunden ändå handlar om tyckande. Plus att de man behöver argumentera emot ju ofta ändå inte är så förtjusta i fakta.)

Så även om jag tycker att jag har rätt och tycker att min sida är den goda, så antar jag att de som jag betraktar som onda också tycker det om sina åsikter. Jag tycker min sida är hjältar, de tycker deras sida är hjältar.

Jag antar att det är i det läget folk behöver religionen. Inte för att motivera för sig själva varför de tycker som de tycker – för folk lyckas alltid vrida religionen till det de själva vill motivera i vilket fall – utan för att motivera sin åsikt för andra. ”Min religion/min gud säger faktiskt så här!” ger liksom mer tyngd än bara ”Jag tycker…” eller ”Jag är säker på…”. Religionen blir liksom helt enkelt något att slå folk i huvudet med när annat inte räcker till.

Sagor för vuxna

Mina svärföräldrar är inte mycket för filmer och böcker som handlar om ”övernaturliga saker”. I övernaturligt inkluderas då allt som går utanför det som är möjligt med dagens kunskap, eller hur man ska säga. Det innebär att båda Harry Potter, Sagan om ringen och Doctor Who, och allt annat av den typen, går bort.

Inte så att de är fördömande. De vill bara inte själva se det, de stör sig på det och vill därför inte se.

Vi sitter och pratar om det vid matbordet (under den gångna helgen).

– Ungefär som med Bamse då? säger jag. Bamse kan alltid stoppa i sig lite dunderhonung och bli stark, och så löser sig allt.

För det där har jag och sjuåringen pratat en hel del om. Sjuåringen har genomskådat Bamse och tycker inte Bamse är särskilt spännande, just av den anledningen.

– Ja, eller så tar Skalman fram något konstigt från sitt skal och fixar det med, fyller sjuåringen i.

– Ja, fast det är ju sagor, säger någon av svärföräldrarna.

Ja. Sagor är just vad det är. Och grejen är att även vuxna behöver sagor.

Att man gillar sagor betyder inte att man tror på dem, det betyder inte att man förlitar sig på Dumbledores eller Gandalfs magi eller på att Doctor Who ska komma flygande i sin TARDIS och lösa saker.

Sagor är på samma gång verklighetsflykt och verklighetsanalys. Verklighetsflykt behöver vi alla ibland (och kommissarie Morse är minsann också verklighetsflykt). Och sagornas värld, placerad utanför vår vanliga verklighet, ger samtidigt utmärkta möjligheter att titta närmre på det som händer i vår egen värld och verklighet men från ett annat perspektiv. Som det här jag skrev om Doctorn häromdagen.

Jag behöver definitivt sagorna, minst lika mycket nu som vuxen.

 

Mörkret

Fan vad mörkret är mörkt idag.

Och då menar jag inte mörkret som i bristen på ljusa timmar på dygnet (även om jag längtar efter fler timmars dagsljus och något högre temperaturer och möjligheten att göra saker utomhus), utan mörker på ett helt annat plan. Och nej, det är inte bara i Stockholm det händer besvärliga saker.

Det far runt tusen tankar i huvudet på mig. Tankar och trådar som jag vill formulera till ett sammanhang, men sammanhang är komplexa och jag är trött och om jag kräver av mig själv att tankarna ska skrivas ner samlat och vettigt så blir de inte alls nedskrivna.

Jag tänker på alla människor som genom åren sagt ”Aldrig mer”, refererande till Förintelsen och Hitler och andra världskriget, människor som fortsätter säga ”Aldrig mer” även nu – och som liksom tycks tro att om man säger det tillräckligt högt och tillräckligt många gånger så ska det göra någon skillnad. Men jag tror att problemet i alla fall delvis är att vi som säger det och tycker det egentligen aldrig varit tillräckligt många, aldrig tillräckligt stor andel. Jag tror att genom alla år av skolarbeten och annat om allas lika värde och värderingar och värdegrund och FN-dagar, så är det egentligen många som det aldrig nått in till – personer som inte brytt sig eller personer som inte hållit med. Men det har liksom aldrig blivit skarpt läge förrän nu. Det är inte förrän nu de ansett sig ha haft skäl att agera på sin övertygelse. Och då kvittar det att vi var en hel massa som förstått det där med ”Aldrig mer”. För de andra är inte tysta längre. De som tyckte nåt annat är inte tysta. Och de som egentligen aldrig lyssnade, de där värderingsarbetet aldrig satte sig, sugs med i det de högljuddas dravel.

Jag tänker på alla gånger jag känner mig som en dålig förälder över petitesser, som för mycket skärmtid eller för ogenomtänkt mat eller för mycket nyponsoppa eller något annat, och tänker att det är idioti att vi ska matas med så mycket skit om alla petitesser som gör oss till dåliga föräldrar, när de flesta av oss egentligen är fullt tillräckligt bra föräldrar och allt det där egentligen kan kvitta, för jämfört med de som inte ens lyckas lära sina barn vettigt hyfs och bemötande och respekt för andra människors värde så kan det väl kvitta om min unge fick nyponsoppa några gånger för mycket.

Jag tänker på idiotin att jag lik förbannat känner att jag är en dålig människa som sitter vid datorn och bemöter folks halvkvävda ”asylkritiska” uttalanden på ett nyanserat sätt, för jag borde umgås med svärföräldrarna som är på besök. Trots att det är viktigt att de där sakerna bemöts. Och trots att jag är trött av både mens och infektion och egentligen inte orkar något mer fysiskt ansträngande än att sitta vid datorn. För det är ju fult att sitta vid datorn :P

Jag tänker på den återhämtning jag trots allt fått i helgen. Tack vare att jag blev sjuk. För jag är ju usel på det där med att ta det lugnt och göra ingenting – och alla de saker som innebär att ta det lugnt ger mig mest bara dåligt samvete. Så jag behövde nog bli sjuk för att tvinga mig att låta kropp och själ ta det lite lugnt…

Och så slås jag av tanken på att återhämtning inte bara är för nuet utan kanske ännu mer för framtiden. Det är så lätt att tänka att det är nu jag måste orka, nu jag måste åstadkomma bästa och mesta möjliga utifrån situationen och vad jag orkar. Men som världen utvecklas nu, så känns det som att tillvaron kan bli betydligt sämre väldigt mycket snabbare än man vill tro. Och då är det bra att ha någon ork kvar att ta till, för plötsliga och oväntade behov.

… vilket ju förstås tar oss tillbaka till problemet med att ha dåligt samvete för alla varianter av saker som ger mig återhämtning…

Jag tänker tankar kring det här med att befinna mig en bit bort, ute på landet, som brukar kännas skönt, skönt med avståndet till en massa jobbigt, men att det nu samtidigt känns besvärande, dels för att jag har längre till de värden som behöver försvaras eller hur man ska säga. Men jag tänker också att de som bor i storstäderna trots allt har lättare att försvinna i mängden om de sticker ut hakan och markerar sin ståndpunkt. Jag blir väldigt synlig.

Och det var nog en massa andra röriga tankar som också borde ner i den här sörjan. Fast dem minns jag inte just nu ändå.

Om fler ska be om hjälp måste vi börja i andra änden

Det sägs att vi svenskar är dåliga på att be om hjälp. Jag är det definitivt. Jag sätter någon sorts stolthet och ära i att klara mig själv. Och visst, jag skulle behöva bli bättre på att be om hjälp.

Men jag tror också vi behöver rota i varför vi är dåliga på att be om hjälp.

Att man ber om hjälp innebär ju per automatik att man erkänner att man inte själv kan eller räcker till. (Eller gör det det? Kan man be om hjälp utan att liksom erkänna sig otillräcklig?) Och därför är det oerhört viktigt hur man blir bemött av den man ber om hjälp – hurdan är responsen?

Tyvärr är det så att de svar man får ofta förstärker den där känslan. Svar i nedvärderande ton som antyder att man på ett eller annat sätt är svag eller inkompetent eller lat som behöver be om hjälp. Svar som antyder eller uttalat säger att man borde klara det själv och att det är dåligt att be om hjälp. Svar som direkt eller indirekt säger att det är fult att be om hjälp.

För de där antydningarna sätter sig. Sätter ribban, sätter normen. Den som ber om hjälp kan inte själv, klarar sig inte själv. Den som ber om hjälp är satt i skuld och inte fri.

Och det läget vill man ju inte hamna i.

Dessutom är det liksom på något märkligt sätt begränsat vad det är okej att be om hjälp med. Resten antas man klara själv. Det är liksom inte riktigt upp till en själv att bedöma vad det är man anser att man behöver hjälp med (och vad man klarar själv).

Om vi vill att folk generellt ska bli bättre på att be om hjälp så är det den här ändan vi behöver börja i.

Turn Left – doktorn som multivitamintablett

Vi tittar ofta på Doctor Who på Netflix på kvällarna. Oftast bara jag och älsklingen, men ibland även tolvåringen.

Igårkväll kom vi till avsnittet ”Turn Left”.

Och jag fascineras, för vilken gång i ordningen vet jag inte, över manusförfattarens (och andra inblandades) förmåga att väva in viktiga saker.

På ytan är det ju ganska okomplicerat: resor i tid och rum, actionscener och dramatik och lite humor och glimten i ögat, och för det mesta med en ganska enkel svartvit uppdelning av ond och god: de som ska bekämpas är ofta märkliga ondingar från andra delar av universum.

Samtidigt, som i förbigående, lyfts andra viktiga saker. Inte omärkligt. Men utan att egentligen kommenteras, de bara blir självklara konsekvenser av annat.

Som i gårdagens avsnitt, som lyckas gräva runt ordentligt under ytan.

Vad du gör är viktigt och kan bli avgörande för världen. Ingen är obetydlig, och små händelser kan ha stor betydelse. Och det i sig leder samtidigt, bisarrt nog, till att det inte är någon idé att gräma sig över vad som hände och vad man gjorde och de val man gjort – för de har lett vidare till det som händer på andra områden på sätt du aldrig kan ana, och även om något blivit bättre på något sätt om man gjort annorlunda, så kunde det ha lett till katastrofer på oanade sätt på andra områden.

Och så paralleller till dagens samhälle: vad händer när världen plötsligt drabbas av katastrofer och människor inte kan bo kvar där de bott, till exempel för att hela London är utplånat och hela södra England är strålskadat och människor måste tränga ihop sig i de delar av England som fortfarande är beboeliga och det inte finns bostäder och inte jobb och hela landet är i katastrofsituation – och sedan världen i övrigt också drabbas av katastrofer. Och man plötsligt börjar prioritera vilka människor som ska få de bostäder som finns och skickar iväg de andra – som också är människor. Ju.

Och så vidare.

Högaktuella frågor nu, men avsnittet är från 2008, och egentligen är det väl evigt aktuella frågor.

Och som sagt, alltsammans egentligen mest i förbigående, i ett vanligt enkelavsnitt på 45 minuter, med även i övrigt en ganska komplicerad story där huvudet får anstränga sig för att hänga med ibland.

Och jag tror att det är minst lika effektivt med den sortens iförbigåendekommentarer som med filmer eller TV-serier med direkt fokus på ”de viktiga frågorna”.

Och det är väl det som gör Doctor Who så bra: blandningen av dels action, fantasi, ”vetenskap” och humor, dels djupare lager av invävd samhällskritik och -analys, och vändande och vridande på existensiella och filosofiska frågor.

Kanske är det också därför det faktiskt är ett så effektivt sätt att må lite bättre i en tillvaro som är ett gungfly.

För det är han faktiskt värd

Jaha, då är vi på det igen. Idag har älsklingen varit och fått cellgifter igen. Nu sitter han här och mår allmänt skit – både av hur han mår av sjukdomen och sedan av cellgifterna.

Tankarna far runt igen, kring behandling och kostnader. För det kostar ju en massa – inte för oss, men för sjukvården och därmed i slutändan för oss alla som skattebetalare. Vad gör att vi är värda de pengarna?

Nej, så kan man ju inte tänka – fast det gör jag ändå. Det är ju sällan min grej att hålla mig till det som är rimligt :P

För oss, mig och barnen, är han förstås värd oändligt. Men är det skäl nog att han ska få kosta oändliga mängder för samhället? Det finns ju så mycket pengarna behövs till…

Men jag försöker tänka att han faktiskt är värdefull för väldigt många andra människor också – vänner, kollegor, studenter och andra. Det är många som vill ha honom kvar så länge som möjligt.

Och… någon gång ska väl de goda få kosta pengar också? De som orsakar problem i samhället, till exempel brottslingar som både kostar i form av den skada de åstadkommer och i form av fängelser och annat efteråt, kostar ju en massa pengar. Sett i det ljuset kan väl en högt älskad människa i sina bästa år få kosta en del också…

Sånt jag tänker på när folk är mot abort

Att vara människa är svårt på många sätt. Att vara förälder förstärker en del av dem och lägger till fler.

Livet igenom måste man som människa göra en mängd val. Som mamma måste man dessutom i varje valsituation ta hänsyn till hur barnet påverkas, från det ögonblick man blivit gravid. I varje val måste man lyckas vara rädd om både sig själv och barnet. Och sedan måste man för evigt leva med konsekvenserna av de val man gjort. Det är stundtals väldigt svårt.

En del människor har sjukdomar som gör att de faktiskt är fysiskt beroende av mediciner för att de ska kunna leva ett drägligt eller uthärdligt liv – eller ens överleva. Mediciner som samtidigt kan vara ytterst skadliga för fostret. Som mamma ställs man i så fall alltså inför ett omöjligt val. Och väljer man att prioritera sig själv – att man själv ska klara av det och alltså fortsätta medicineringen – så tvingas man sedan leva resten av sitt liv med konsekvenserna. Dels den mentala biten av att veta att man skadat sitt barn. Dels den praktiska biten med att vara den som har det praktiska ansvaret för barnet, kanske så länge det lever.

Och utanför detta har vi alla de andra människor som påverkas – av en mamma som kanske dukar under för bördan, fysiskt och mentalt, av ett syskon som tar upp all den tid som skulle behövas till de andra barnen, av de kostnader som tynger hela familjen… och så vidare. Så många liv som kan påverkas till det sämre, så många liv som kan förstöras.

Abort är en möjlighet. Om abort erbjuds som möjlighet så kan den gravida kvinnan få möjlighet att väga in, ta hänsyn, värdera – och komma fram till om det går eller inte. Få möjligheten att välja. Få möjligheten att slippa de omöjliga valen.

Men när man förbjuder abort och tvingar kvinnor, oavsett livssituation, att genomgå graviditeter, så tvingar man kvinnor att göra dåliga val, val med hemska konsekvenser för många människor.

Sånt tänker jag på när folk säger sig vara för liv och därmed mot abort.