Ibland känns det som att döden är så nära, bara ett stenkast bort och flåsar i nacken. Och andra dagar har den försvunnit bortanför horisonten, så där så att man kan låtsas att den inte finns, åtminstone för stunden.
Men vi fortsätter att planera. Som om det finns en framtid. För det finns en framtid, även om vi inte alls vet hur lång den är.
För det är drömmar och planering och en strävan vidare mot något som gör oss till människor. Har vi inte det har vi inget. Då blir allting frågan om verklighetsflykt. Och när verklighetsflykten inte heller finns kvar blir allting bara överlevnad för stunden – och utan mål innebär det liksom att man lika gärna kan ge upp. Då blir allting bara en väntan på döden.
Fast visst funderar jag på döden ändå. Och inte minst på sorgen. Jag funderar över hur sorgen skiljer sig åt mellan en sådan här ”utdragen död”, där vi ju ändå på något vis går och väntar på döden, samtidigt som vi lever och gör och är ”som vanligt”, och ett plötsligt dödsfall. För jag gör ju bitar av bearbetningen nu, i förväg – hela den här biten med hur hemskt det är att han ska dö och jag ska bli ensam kvar och en massa sånt. Självklart kommer jag inte att vara klar, men det är ju ändå en annan sak än med något som händer helt plötsligt och är över på två sekunder.
Näst i pipelinen av stora saker ligger att ta itu med vardagsrummet och den andra verandan – innan de faller samman och invaderas av andra organismer. Vi ska dit i pipelinen, även om omständigheterna ser annorlunda ut än förr om åren.
Och ännu tidigare ligger en vår med ett orangeri. Ett orangeri som inte är helt klart, men tillräckligt för att det ska gå att börja använda, ett orangeri som har ett behagligt klimat när man går ut där. Och steget innan det ligger att börja fundera på årets sådder av det som ska odlas därute.
I planeringen finns en hoppfullhet. En hoppfullhet som är en nödvändighet för livet.