Category Archives: Reflektioner och tankar

Alla har inte möjligheten att släppa allt och bli hjältar

– Vad gjorde du när…?

Det är en klassisk fråga till dem som var med under en historiskt viktig period när hemska saker skedde men kanske kunde ha förhindrats, en klassisk fråga från de som kommer senare, i andra generationer som inte levde när det hände.

– Vad gjorde du för att förhindra Förintelsen?

Andra världskriget och förintelsen av judar och andra ”icke önskvärda” är väl den allra mest klassiska.

Och i vår tid använder vi greppet för att motivera oss själva att ta ställning, engagera oss i viktiga frågor, så att vi ska kunna svara något inte alltför pinsamt när våra barn i framtiden frågar oss saker som

– Vad gjorde du för att hindra oåterkalleliga klimatförändringar?

På sistone har jag börjat fundera. För i de där frågorna ligger någon sorts antagande. Antagandet om att alla faktiskt har möjlighet att kunna arbeta aktivt för Det goda, att alla lever liv som innebär att man kan släppa vardagen och gå över i ”hjälte-mode” vid behov. Eller att alla andra allvarliga problem liksom försvinner magiskt när hjälte-mode behövs, och plötsligt kvarstår bara vardagsproblem av det slag som går att skjuta på till sedan (disk, tvätt och omtapetsering, typ).

Det finns liksom någon sorts grundantagande och krav om att alla ska vara på topp.

Men så funkar det ju inte. Ganska många människor kämpar med akuta problem varje dag. Allvarlig sjukdom. Barn med stora problem i skolan. Kampen för att få en alldeles för liten lön att räcka. Ångest och depression. Och massvis med andra saker. Många människor lever liv som är en ständig kamp.

De blir inte hjältar. De kan inte släppa allt och ställa sig på barrikaderna – för om de släpper allt så går de eller deras närstående under på nolltid. Och vem fan skulle vara hjälpt av det, ärligt talat?

De kommer inte att kunna svara något fint på de där frågorna av typen ”Vad gjorde du när…”. Och därmed kommer de att betraktas som svikare, som människor som inte tog ansvar, inte engagerade sig – som små lortar.

Fast de är också viktiga. Alla vanliga människor med sina vanliga kamper formar samhället och värderingarna, i sina små vardagshandlingar, i vad de säger och gör och hur de kämpar sina små kamper. Man behöver inte stå på barrikaderna, ordna vita bussar eller gå i demonstrationer för att vara en del av det goda och göra viktig skillnad. De små vardagshandlingarna och -uttalandena bidrar också till vartåt samhället tippar.

Men i det allmänna samtalet och i historieskrivningen är det inte mycket värt.

Kallt och blåsigt

Igår var världen dimmig, drypande fuktig och vindstilla.

Idag är det minusgrader och blåser isande kallt. Och torrt. Inte en tillstymmelse till nederbörd. Vinden ligger på från sydost, rakt genom (den renoverade) verandan och den otäta ytterdörren innanför, och hallgolvet blir skitkallt, liksom allrummet på ovanvåningen, eftersom trappan går i samma riktning som ytterdörren. (Så kan man rimligen inte säga?)

Ikväll har vi, på sjuåringens önskan, sett om en av Star Wars-filmerna. Det blev mittenfilmen av den ursprungliga trilogin (Star Wars V). Det är ganska fascinerande at se den när man nyss sett The Force Awakens (Star Wars VII). Nu är det ännu mer irriterande än förr att se Han Solo uppträda som en skitstövel – det blir liksom ännu mer uppenbart med den nya filmen i färskt minne – och samtidigt liksom tröstefullt att han fått bättra sig ordentligt till den nya filmen :-) Men det är liksom verkligen helt obegripligt att Leia över huvud taget faller för honom.

Serier och avsnitt och historiens makt

Häromsistens började jag fundera över detta med serier och avsnitt. Främst när det gäller TV.

Vi lever i en tid när det är möjligt att ”knarka” TV-serier rakt av, många avsnitt på raken – via de vanliga TV-kanalernas webblösningar, men också via Netflix och liknande och via hemköpta DVD:er med en hel eller till och med flera säsonger.

Uttrycket ”knarka” (det är inte bara jag som använder det eller liknande ord) säger något om hur vi ser på det här. Även om många av oss gör det så ser vi det inte riktigt som okej. Det är inte så vi lärt oss att göra, och det är fortfarande lite fult. Någon sorts frosseri – och frosseri är ju en ”dödssynd”. Så vi skämtar om det, använder nedsättande termer – men fortsätter ändå.

Och som sagt var, jag började fundera. För vad är det egentligen som gör att långa filmupplevelser (eller radioteater eller annat) ska delas upp i avsnitt och göras till serier som sträcks ut över en evighet?

Jag gissar, utan att ha gjort någon närmre research, på att serier/följetonger är något som började i tidningar en gång i tiden. Det här med längre texter – böcker, kärleksromaner och liknande – där ett avsnitt kommer i varje nytt nummer av tidningen. Efter vad jag förstått har många stora författare börjat så och till och med publicerat en del av sina mest kända verk på det sättet. (Och formen finns ju fortfarande, både i veckotidningar som Året Runt och sommartid i Sydsvenskan och andra dagstidningar.) Och det är ju på något vis begripligt, för tidningar är trots allt beroende av lösnummerförsäljning och liknande.

Men i radio och TV? Där känns det mer obegripligt, åtminstone i dessa mediers barndom när Public service var allenarådande och det inte fanns reklamskäl att behålla lyssnare/tittare till nästa vecka. (Eller var det bara i Sverige som radio och TV huvudsakligen var reklamfri i dessa mediers barndom? Jag har inte koll.)

Hägde idén liksom bara med när tidningarnas läsare även gick vidare till nya medier? Eller fanns det andra skäl? Antogs tittare bara ha tid att titta på fyrtiofem minuter av något ”oviktigt” per kväll? Eller ens per vecka? Eller ansågs det generellt bara inte lämpligt att slösa bort mer tid? Eller handlade det istället om att ha en morot i den stundtals odrägliga tillvaron – det här med att ha något att längta efter och se fram emot varje vecka?

Det är trots allt lite spännande att fundera på.

För själv trivs jag ju uppenbarligen ganska bra med att kunna ”frossa” i en serie i taget. Ett avsnitt per kväll de dagar jag/vi har tid att titta på TV, ibland kanske två.

Men visst är det praktiskt att det ändå finns naturliga brytpunkter i form av avsnitt. Och det är onekligen praktiskt med de möjligheter som erbjuds för TV-tittande nuförtiden.

Ett sidospår att fundera över är det här att radio och TV länge ”bara” fanns som Public service och sågs/ses som något staten åtminstone ska se till att det finns ett neutralt alternativ av. (Och det är jag glad för.) Men tidningar, som ju funnits mycket längre, finns det inga Public service-alternativ av. När det kommer till tidningsmedier behövs det uppenbarligen inget neutralt alternativ. Det känns egentligen lite märkligt. Jag antar att det enbart har historiska skäl? Och jag antar också att alla skulle se det som en fullkomligt befängd idé med en statlig neutral tidning och att den som föreslog något sådant skulle idiotförklaras. Inte minst utifrån konkurensaspekter – för då skulle ju den staliga tidningen riskera att konkurrera ut de andra tidningarna. Men när det gällde radio och TV så hann staten först. Och då är det okej att Public service finns. (Tack och lov.)

Om rätten att bry sig om det vackra när man borde bry sig om viktigare saker

I julklapp fick jag bland annat ett antal porslinknoppar till hallbyrån. Hallbyrån är från början en lackat furumöbel, köpt via Blocket eller liknande, men under hösten har jag slipat den (snabbt och synnerligen slarvigt) och sedan målat den med grön linoljefärg (blandning av thottgrönt och titanzinkvitt). Och så önskade jag mig porslinsknoppar, sådana där man kan köpa till exempel på Indiska, målade i olika färger och mönster, att byta ut de tråkiga furuknopparna mot.

Väggarna i hallen fick ju ny tråkig tapet under hösten. Eller den blev väl inte fullt så tråkig som jag hade önskat – det är ju snyggt och fräscht med ny tapet, liksom. Men tanken med en ganska tråkig tapet var att den huvudsakligen skulle vara ett underlag för en massa snygga affischer, och så har det nu också blivit. För ett tag sedan satte vi upp en hel drös med affischer och annat: en ganska detaljerad karta över närområdet här för cirka 40 år sedan, en karta över Hallands väderö, en jättegammal karta över Bretagne som vi köpte när vi var där 2014, en affisch med skånska dagfjärilar, en affisch med reklam för Balatum, ett vykort över Mont S:t Michel och ett över svenska fyrar, och en karta över alla järnvägar som funnits i Skåne. Men några affischer fick vänta ett tag till, eftersom de skulle sitta på väggen utan tretex och därför inte kunde sättas upp med bara häftstift utan behövde hängas på riktiga krokar och därför först behövde ha ramar.

Nu när både ramar och krokar hade skaffats har vi idag satt upp de fyra nytrycken av köksväxtplanscher på väggen ovanför den grönmålade byrån samt i mitten mellan köksväxterna även den gamla lilla spegel som följde med huset och liksom ska hänga på den väggen.

Det blir snyggt. Jag gillar det. Det blir som jag vill ha det, och trivsamt.

Och samtidigt skäms jag. För det är värdsligt och fåfängt och materialistiskt. Och därmed är det dåligt redan i vanliga fall. Men nu, med den hemska döden och allting annat som flåsar oss i nacken, så borde jag liksom inte alls bry mig om sånt utan bara om sånt som är viktigt på riktigt.

Och om man skrapar bort allt det där som ger guldkant på tillvaron och gör vardagen och alla dagar och hela livet trevligt, så blir allting ännu tråkigare och jobbigare. Vi ska alla gå i säck och aska. Och då blir allting meningslöst. Vilket det ju förstås ändå är i grunden.

Nä, i praktiken är vi nog inte hjälpta av att kräva av oss själva att vi ska vara den sortens idealister, speciellt inte när livet är svårt. Lite glädje behöver vi för att orka bära det svåra.

Och så tar även detta år slut

Snart är 2015 slut. När jag skriver det här är det mindre än sex timmar kvar av året.

På många sätt har det varit ett ganska förfärligt år. Värst på listan är förstås beskedet att min älskade man lider av obotlig cancer. Men hösten har också kantats av en allmänt besvärlig situation för vår yngste son – han har verkligen inte mått bra, och vi är mitt i något som jag inte riktigt vet fortsättningen av.

Och även på andra sätt, utanför det privata, har det på många sätt varit ett skitår. Många människor världen över är på flykt undan krig och katastrofer. Det rimliga är att välkomna våra medmänniskor och ge dem möjlighet att starta nya liv här i vårt land, men varken vårt land eller andra länder har levt upp till de fina värderingar vi pratar om i mindre krävande tider. Våra svenska politiker har tagit en rad mycket märkliga beslut. Och ovanpå det har vi sånt som terroristattentaten i Paris.

Men samtidigt har året 2015 varit mycket bättre än man kunde befarat. I början av sommaren tvivlade jag på att älsklingen skulle leva till min fyrtioårsdag på midsommarafton. Nu vet vi att han svarar bra på cellgiftsbehandlingen, tumörerna i levern krymper, och den sannolika överlevnadstiden räknas nu i år i plural. Dessutom mår han hyfsat bra under behandlingarna.

Trots förutsättningarna har vi dessutom faktiskt kommit vidare med en del saker här hemma. Orangeriet är någonstans i närheten av klart – eller i alla fall så pass klart att det börjar närma sig att bara vara finliret kvar. Vem hade kunnat tro det? Och hallen har blivit tapetserad och fått fint golv, och vattenpumpen är slutligen på plats. För att bara nämna några saker.

”Flyktingkrisen” har trots allt visat många positiva sidor och handlingskraft hos en väldig massa människor. Och även om regeringen fattar märkliga beslut just när det handlar om flyktingfrågan, så har de samtidigt åstadkommit en hel del positivt på miljöområdet. Och vi fick ett Parisavtal! Visst, Parisavtalet hindrar inte klimatförändringarna, men det är trots allt bättre än ett totalfiasko :-)

Dessutom, och det är inte så oväsentligt som det kan låta, så har jag ”upptäckt” Doctor Who och återupptäckt Robin of Sherwood. 45 minuter av verklighetsflykt kan vara ytterst värdefullt i en påfrestande tillvaro.

Jag ska inte skriva något om förhoppningar för 2016. Jag tror de är uppenbara för var och en. Och vad jag önskar gör inte mycket skillnad. Vi får göra det bästa av de förutsättningar som bjuds, helt enkelt.

Hus och familj

En av de saker som skaver när det gäller den luddiga och oklara men i längden hemska framtiden är det här med boende. För i ett längre perspektiv, när älsklingen är borta och barnen utflugna, så blir jag själv kvar i huset.

Och ur alla rimliga aspekter så är ju huset för stort för bara mig. Ur miljö- och konsumtionshänseende kan inte en ensam person bo kvar i ett normalstort hus.

Fast huset är min fasta punkt, där jag mår bra. Huset är min plats på jorden, där jag lagt ner själ och hjärta i att bygga något långsiktigt och vackert och som jag mår bra av. Och som vi byggt in oss, vårt tillsammans, i. När det bara är jag kvar, så är huset det jag har som är våra gemensamma minnen, vårt gemensamma liv.

Det vill jag inte bli av med. Jag behöver den stommen att bygga framtiden på, för att jag ska fortsätta fungera.

Och jag gissar på att det även för barnen är centralt att ha kvar den fasta punkten. Fast som sagt var, i det fallet gissar jag mest, men jag tror att jag har rätt, även om det är viktigt på olika sätt för dem.

Jag hoppas jag kan hantera det dåliga samvetet och unna mig att bo kvar på längre sikt, tycka att jag är värd detta som är så centralt för mitt mående, och helst släppa detta samvete.

Ibland känns det som att min familj håller på att bli en avsågad gren på det stora mänskliga släktträdet. Kontrasten är så stor när man är på släktträff med älsklingens farmor och hennes fyra söner och deras respektive och alla avkomlingar, och trots att inte alla är på plats så är det runt 45 personer som radar upp sig ute på trappan för fotografering. Det är liksom också ett livsverk. Jag känner mig på något sätt så liten jämfört med det. Men trots den svajighet som råder i min tillvaro så vet man ju inte… Inte så att jag känner behov av att lämna efter mig 45 ättlingar, men jag skulle nog uppskatta att lämna någon sorts liv efter mig – kan man säga så? Och på något vis känner jag att jag behöver den där kärnan, den där fasta punkten, som huset är, för att kunna hålla fast och för att barnen ska kunna ha något att hålla fast vid. För att ha något att bygga framtiden kring, någonstans att samlas – oavsett om det är släktingar eller vänner eller andra som ska samlas. Om det skulle råka hända att jag lever tills jag närma mig hundra så behöver jag nog det.

Tredjedag jul

27 december. Tredjedag jul. I exil och stillsamhet i Östergötland fylls huvudet av blandade märkliga och förvirrade tankar.

Som igår, på annandagens släktträff med oändliga mängder släktingar på älsklingens sida. Tankar kring vad som händer den dagen älsklingen inte längre finns. Bör jag försöka åka iväg med barnen för att de ska vara med på den här sortens släktträffar då och då? Åka fyrtiofem mil för att träffas och umgås med människor som jag inte har någon närmre knytning till i några timmar? Fast vi åker ju inte dit varje jul ens nu. Och barnen är inte jätteglada för det i vilket fall – sjuåringen genomlider timmarna där med maximalt tänjande av sitt tålamod. Och älsklingens farmor, som liksom är kärnan i det hela, är redan urgammal, och det är ju ändå ingen som riktigt vet vad som händer den dagen hon inte finns som centrum längre…

Men även om man bortser från jul och släktträffar… så har barnen farmor och farfar och kusiner här i Östergötland. Och det är en bra bit att åka, och en resa som känns betydligt mindre lockande om det är jag själv som ska åka hit med barnen i framtiden. Nog för att svärföräldrarna är bra, men jag känner mig ju inte hemma här på det viset. Men jag antar att det är något jag får se till att försöka orka med att göra ibland… när den dagen kommer.

På det hela taget är det en märklig känsla som infinner sig av att komma hit upp. Vi bodde ju i Linköping tillsammans ett knappt år. Jag kände mig aldrig hemma här. Precis som på så många andra ställen som jag liksom aldrig känt mig riktigt hemma på. Det där något som jag liksom aldrig lyckas sätta fingret på, det där jag inte alls vet vad det är, men något som gör att jag landat där vi bor nu på ett sätt jag under många år av runtflyttande inte lyckades med. Och jag tänker att även om den relativa ro jag funnit i min oroliga själ hänger samman med sertralin, så är det också något med just platsen där vi satt ner våra bopålar, något jag inte tror att jag skulle funnit om vi blivit kvar häruppe. Vilket är märkligt, med tanke på hur många trevliga människor det finns häruppe – men som sagt var, det är som att det är något med platsen i sig. Vilket förmodligen är bullshit – men jag har ingen bättre förklaring. Och jag tänker att även om våra liv kanske på vissa sätt blir förkortade av det, så är det värt väldigt mycket att leva på en plats där själen mår bra.

Och häruppe är det som att mitt inre ganska omgående dessutom fylls av en extra dos melankoli. Inte bara nu, utan liksom alltid. – Eller om det är en tomhet som gör att melankolin får bättre tillträde? Fast i så fall inte bara.

Och jag tänker på att det är spännande det där med vilka personer man håller någon form av fysisk kontakt med i det långa loppet. (Fysisk kontakt kanske inte är det rätta uttrycket? Men alltså IRL-kontakt istället för bara via telefon, mejl eller sociala medier, liksom.) För även om det som sagt var finns en hel massa trevliga människor här i trakten som man kan tänkas vilja träffa på när man är uppe och hälsar på släkten, så är det egentligen en ganska begränsad skara det blir återkommande besök hos. För eftersom det ofta blir i samband med högtider, så är ju många då upptagna med annat eller iväg på besök på andra håll. Och då blir det förstås att man väljer att träffa dem som inte är upptagna utan kan ordna med spontanfika under okomplicerade former. Och så förstärks det ytterligare av om det finns barn i lämplig ålder och personlighetstyp för att umgås med våra barn. De personer som liksom kvalar in på alla tre – trevliga, fysiskt på plats vid rätt tillfällen samt med barn i rätt ålder – blir liksom dem man träffar. Och en hel massa andra människor blir det inte alls att man träffar, även om de egentligen är jättetrevliga.

Och så bråkar kroppen igen. För jag borde fått mensen nu. Och sedan dagen före julafton har det i omgångar kännts som att nu, NU, kommer den med besked – med mensvärk, och känskan av att det rinner blod, och känslan av att huvudet slås ut totalt och liksom blir mentalt dimmigt – men någon mens kommer det då inte. Fastän jag nu är på dag 30, tror jag. Och visst, om min kropp kan hoppa över mens på grund av stress eller mental overload, så är det ju inte ett dugg orimligt att den gör det så som veckorna närmst före jul var, men det känns alltid extra märkligt när kroppen skriker MENS och det ändå inte blir något.

Nå, vi ska ganska snart bege oss hemåt mot Skåne igen. Bort från den snö som fallit här och genererat snölyktor och igloos, och tillbaka mot regndränkt Skåne. Där ska vi försöka hinna saker som behöver hinnas, ordna saker som behöver ordnas och intala oss att det någon gång ska bli chans till återhämtning och till att hitta på något kul eller konstruktivt. Hoppet är det sista som överger en, eller nåt.

Jultraditionen att skambelägga stressen

En av de saker som dyker upp flitigt i flödena så här års är diskussionen om och ifrågasättandet av julstressen. Det hör liksom till traditionen.

Det fina, sociat accepterade, är att inte vara stressad. Och då ska man gärna deklarera att man själv inte är stressad. Men framför allt verkar det vara viktigt att tydliggöra att stressen är något man kan välja bort. Den som känner sig stressad av/inför/kopplat till julen har tydligen helt och hållet sig själv att skylla och har helt enkelt bara inte gjort de rätta valen och prioriteringarna. Till julen är det nämligen viktigast att ta det lugnt och känna julfrid, umgås med familjen och ha det trevligt.

Men alltså, stressen kan bero på saker utanför ens makt. Den kan grundas i familjekonflikter och kommunikationsproblem som kommer till ytan i julförberedelser och under julens umgänge. Det där som antas vara det trevliga och mysiga kan vara det som ger stressen. Eller för den delen behov av anpassning till olika personers behov och förutsättningar – som i sig gör att man måste ha anpassad mat eller andra sorters anpassningar, som helt enkelt genererar arbete och därmed tidsbrist = stress.

På det hela taget är julen en känslomässigt intensiv period. Och dessutom ofta första ledigheten på länge och därmed första tillfället på länge att tänka, känna, slappna av. Då kommer mycket som varit undanstängt fram. – Och då kan mycket att göra (som synbart verkar vara anledningen till stressen) bli ett sätt att hantera det som är känslomässigt jobbigt.

Sen finns det ju liksom olika sorters stress. Att ha full rulle med att fixa god mat och pynta och så där behöver inte alls vara negativt utan kan vara något man trivs jättebra med och vill gå upp i.

Men omvärlden, i form av tongivande krafter, ger ett tydligt budskap: Julstress är fult och fel. Upplever man julstress så ska man skämmas. Sådan är tidsandan.

Fan att det finns så mycket man ska skämmas över. Det känns så onödigt och meningslöst.

Jultankar 2015 med förhoppning om lite julefrid

Förra julen skrev jag det här.

Men den trygga stabila tillvaron är ett gungfly, en tillfällighet man kan få på kort besök. Det faktum att jag kanske vågade börja tro på att den fanns där på riktigt var väl liksom på något sätt för bra för att vara sann.

Mellan varven drabbas jag av hopplöshetskänslor. Det här att försöka bringa ordning i tillvaron, försöka rensa igenom leksaker och kläder som ingen längre använder och försöka få dem vidare till andra som kan ha nytta och glädje av dem, när allting som går emot sjuåringen eller gör honom upprörd eller missnöjd riskerar att utlösa en katastrof som varar någon timme och dränerar oss alla på energi, både fysiskt och mentalt… och ändå försöka orka vara en bra förälder och ställa någon sorts krav och inte vara för orättvis mot storebror.

Det sägs att man som kvinna, mamma, ska säga upp sig från projektledarrollen. Att man inte ska gå med på att vara den som ordnar hela julen och ser till att allting händer. Men ärligt talat har jag svårt att se att det i nuläget finns något alternativ till att jag tar den rollen. Ja, det skulle förstås vara att låta hela tillvaron rämna. Nej, inte bara ställa in julen, utan verkligen få saker och ting att rasa samman.

Visst, älsklingen mår ganska bra – men alltså, allt är relativt. Det är inte som om han vore fullt frisk, trots allt. Det är ju liksom inte att vänta sig. Han mår bra, jämfört med vad man kunde vänta sig och utifrån förutsättningarna, men nu är inte tillfället att säga ”Nä, nu får du ta över”.

Vi gör så gott vi kan, var och en, utifrån de nuvarande förutsättningarna. Och de förutsättningarna är att jag i nuläget måste dra det tyngre lasset. Och måste orka reda ut det här.

Egentligen är jag ju tacksam. Tacksam över att vi faktiskt får fira även den här julen ihop. Fast ibland har tacksamheten svårt att tränga igenom tyngden av det som är jobbigt i stunden. Det är svårt hinna med att känna glädje när energin går åt till mer akuta saker.

Men ja, det blir jul även i år. Julmat och julklappar och gran (det fanns bara två kvar att välja mellan vid affären idag, så det var i alla fall lätt att välja). Och i år är det bara vi fyra här på julafton. Det är på ett sätt lite tråkigt men samtidigt också lite skönt… tror jag. Eller, jag vet inte om jag skulle orka med att ha folk här.

Vi har vänt och ändrat lite på saker den här julen. Ätit sill och köttbullar till lunch även idag. Kokat risgrynsgröt redan ikväll så att vi kan äa den till frukost imorgon på julafton.

Klockan är över elva. Julgranen är klädd. Skinkan är klar och provsmakad. I soffan ligger sjuåringen och somnar inte – men det är jag som vill att han ska somna här nere i vardagsrummet, för jag vet att jag måste sitta hos honom tills han somnat, och jag vill inte gå upp och sätta mig däruppe på hans rum och tappa julstämningen – jag vill sitta kvar härnere med julmusik, och jag har vaktat gröt till alldeles nyss. Jag försöker väl helt enkelt värna någon liten del av det som är viktigt för mig själv också, i den stora röran.

Korvrutin?

Nu har korvarna stått sitt dygn i kylskåpet i sin socker-salt-salpeterblandning, och vi har klippt dem och stoppat i påsar och lagt i frysen. Elva stycken julkorvar – och så en liten kort som vi provkokte och -åt redan igår.

De ser väldigt fina ut i år. Jämna och så. Och jag funderade igår, medan jag malde kött och späck och potatis i omgångar, och sedan blandade korvsmet och stoppade korv, på det här med vana och rutin. Att i år är det enda jag egentligen kollade upp närmre ungefär vilken kryddblandning och ungefärliga mängder i övrigt vi brukat ha de andra åren. Men att jag liksom numera vet hur man gör – eller i alla fall vi tillsammans. Att korvgörandet inte längre är en magisk ritual som man måste tänka igenom flera gånger, utan mer något man återuppväcker varje år. (Ja, älsklingen kollade upp det här med slutsaltningsgrejen i kokboken för säkerhets skull.)

Det har liksom tagit tid att komma dit med korven. För det är inte något vi har med oss ”i bagaget”, som sånt där man kan och vet och alltid gjort. Och saker man gör max en gång om året tar liksom tid innan de sätter sig. Men det börjar komma dit.

Det är en ganska fascinerande känsla.