Category Archives: Reflektioner och tankar

Julskinkan

I kylskåpet ligger julskinkan och väntar – i övermorgon är det dags för tillagning.

Skinkan ifråga är en sådan här:

Ekologisk rimmad julskinka Änglamark

Jag är väldigt nöjd med att ha fått fatt i en ekologisk okokt skinka, där köttet dessutom kommer från Jord på trynet. Och den fanns att få fatt i utan att jag behövde ränna land och rike kring – den fanns i en affär bara en knapp mil hemifrån.

Men KRAV verkar ha utsett julskinkan till någon sorts symbolgrej. De fyller sociala medier med sitt tjat om hur mycket bättre det är med KRAV-märkt skinka, att alla borde välja KRAV-märkt julskinka och att EU-ekologisk liksom inte duger till.

Skillnaden är, så vitt jag begriper, i det här fallet i princip en enda: Den KRAV-märkta skinkan har inget tillsatt nitrit. (Ja, skillnaden mellan EU-ekologiskt och KRAV-märkt är större än så för grishållning i stort, men Jord på trynet är KRAV-märkta i sin djurhållning, och det som gör att julskinkan inte har KRAV-märkning är att man tillsätter nitrit.)

Så varför stör det mig att KRAV pumpar ut sitt tjat om att välja inte vilken ekojulskinka som helst utan just en KRAV-skinka?

För det första: Det är nästan omöjligt att få tag i en KRAV-skinka. Här är KRAV:s egen lista över vilka affärer som har. Och ärligt talat är den inte lång, om man betänker hur många mataffärer det finns. Man kan också notera att det huvudsakligen är i storstäder det går att köpa KRAV-skinka. Vi som inte bor i de områden där det går att få fatt i KRAV-skinka ska alltså ha dåligt samvete för att vi inte lägger en dag, i den ändå ganska stressiga julmånaden, på att åka iväg och slåss om de KRAV-märkta julskinkorna. – Vore det inte trevligare om vi kunde få känna oss glada över att vår lilla butik faktiskt tagit hem ekologisk skinka och köpa den och vara nöjda med det? Speciellt med tanke på att det ändå är brist på ekoskinka.

För det andra: Ja, nitrit ökar troligen risken för cancer – men minskar botulinum-risken. Och med tanke på att min man redan har cancer tycker jag förstås att cancerrisker är relevanta saker – men samtidigt inget att hänga upp sig alltför mycket på, eftersom det finns många andra faktorer. Men framför allt tycker jag att det är bisarrt att hänga upp sig på detta just när det gäller val av julskinka. För ärligt talat, de flesta som äter kött äter en hel massa charkprodukter under årets lopp – korv, skinka och annat. Det är liksom inte bara julskinkan som innehåller tillsatt nitrit.

Nu är ju inte jag den som bryr mig särskilt mycket om julskinka – jag brukar äta några få bitar när den är nytillagad, och sedan bryr jag mig inte mer. Men för många är julskinkan en viktig del av julen. Och då tycker jag inte julskinkan är rätt tillfälle att känna dåligt samvete över nitritet. Det rimliga är att minska mängden charkprodukter man äter totalt. Under hela året. Eller att under resten av året försöka välja nitritfria charkprodukter. I den mån det går att få tag i, förstås.

På det hela taget är jag väldigt trött på kampanjer som går ut på att få de som anstränger sig att göra det som är bra att ändå känna att det de gör inte duger för att det finns ett steg till uppåt på stegen man ”borde” ta. Jag tror det är kontraproduktivt i längden. Om alla som vill göra gott ständigt går omkring med en klump av otillräcklighet och prestationsångest i magen, så leder det också till en väldig massa ohälsa och att en massa goda krafter till slut blir utbrända och drabbas att kronisk hopplöshet.

Låt oss istället vara glada över den positiva förändring vi faktiskt åstadkommer.

Vinterväglag är vinterväglag och fördomar är högt älskade

Apropå väder och olika landsändar och så:

Så fort det snöar i Skåne, eller blir halt eller nåt sånt, så får vi höra att vi i Skåne inte kan hantera vinter och snö och halka. Tåg blir inställda eller försenade på grund av frusna eller igensnöade växlar. Folk kör fast i snön eller krockar på hala vägar. Och en hel del av oss stannar hemma i möjligaste mån för att inte utsätta oss för fara och för att vägarna inte är farbara. Och lustigt nog genererar alltsammans kritik av samma slag, oavsett om man tar sig ut i trafiken och misslyckas eller om man av säkerhetsskäl avstår och stannar hemma: Skåningar/sydlänningar kan inte hantera snö och halka. Skåningar begriper inte. Skåningar gör FEL (TM).

Men ibland slår vädret till med blixthalka eller snöoväder även norröver, väder som ger stora svårigheter i trafiken. Nu senast i veckan tror jag det var i Jämtland. Och jag tror inte det var så länge sedan det var Västernorrland. Men märkligt nog så hörs aldrig den sortens röster då. Händer det olyckor eller blir besvärligt på grund av vädret däruppe så beror det just bara på vädret och absolut aldrig på att människor är inkompetenta när det till exempel gäller att hantera en bil i vinterväglag.

Och nej, julen är INTE bara för barnen!

För övrigt så hör visst de här ”vit jul”-människorna till dem som anser att ”julen tillhör barnen”. Och det är en uppfattning jag inte heller delar. Julen tillhör alla som vill fira den. Där ingår jag, 40 år gammal, som behöver en paus efter en intensiv höst med jobb, en sjuk älskling och en son som inte mår jättebra. Jag vill fira jul – äta god mat och godis, umgås med familjen och återhämta mig.

Fastän jag är vuxen så har jag behov som behöver uppfyllas för att jag ska må bra. Jag kämpar hela tiden mot en massa samhällsströmningar som försöker sänka mitt värde till att bara vara förälder och som därmed vill få mig att köra över mig själv till förmån för andra hela tiden. Men faktiskt så är jag också en människa, med ett eget värde, fastän jag passerat den där magiska 18-årsgränsen.

Jag tror det är väldigt farligt att göra den där uppdelningen, att säga att barnen är viktigast, att julen bara är till för barnen, och annat sånt. Vad sänder det för signaler, liksom?

Som förälder behöver vi föregå med gott exempel. Och i det ingår att lära barnen att alla vi människor har ett värde, inte för att vi har en viss ålder, utan för att vi är de vi är, och att vi är de personer vi är, med intressen, glädjeämnen och svagheter, oavsett om vi är 5, 50 eller 100 år. Att vi behöver respektera varandra och ta hänsyn till varandra oavsett ålder. Och att julens glädje är värd att fira och uppleva även när man är vuxen, till och med om det inte finns några barn med.

(Och tänk vilken ångest vi annars skickar med barnen, om de liksom måste uppleva julen åt alla andra och om dessutom julen liksom inte är något värd när man inte är barn längre?!)

Dåliga argument för vit jul

Jag ska börja med att påpeka att jag är nykterist och dricker inte starkare drycker än 2,25%. Och det kommer jag förstås inte att göra i jul heller. Men jag kommer ändå inte att skriva på för en vit jul.

I sociala medier cirkulerar för tillfället den här bilden:

vitjul

Och jag tycker argumenten är usla.

1. Det är mycket möjligt att det är sant (även om min tilltro till Yougov-undersökningar är synnerligen låg), men det säger ändå ganska lite. Är det vuxna som druckit mycket eller lite det handlar om? Men visst, det här är nog trots allt det bästa argumentet.

2. Ja, men det gör jag ju ändå? Det behöver jag inget ställningstagande för någon vit jul för att få göra. Jag som nykterist gör det i vilket fall. Och även min omgivning, som inte är nykterister, gör det, för de vet också om värdet av att det finns alkoholfria alternativ – även när det inte finns nykterister på plats. Och säkert skulle det vara bra om fler botaniserade i alkoholfria hyllan, inte bara till jul – men det är inget argument för en vit jul.

3. För de 4-5 barn i varje klass som lever i hushåll där någon vuxen riskkonsumerar alkohol gör det ingen skillnad att vi, i ett hushåll där det inte riskkonsumeras alkohol avstår från de små mängder som dricks här.

4. Jag är inte fit for fight när barnen väcker mig och vill leka klockan 6 på juldagens morgon – eller någon annan morgon vid den tiden. Tack och lov är mina barn numera så stora att de inte väcker mig vid den tiden och vill leka. Men genom de år de gjorde det har jag aldrig känt mig fit for fight vid den tiden. Och då har jag alltså aldrig druckit drycker med en alkoholhalt som ”räknas”.

5. Mitt ena barn har stundtals ont i magen av oro. (Eller, jag vet inte om det är just ont det ska kallas. Men oro är det, och i magen.) Den oron kan inte tas bort av att jag lovar att låta bli alkohol – det skulle inte göra någon som helst skillnad. Att antyda att barns ”magoro” skulle försvinna om alla lät bli att dricka alkohol på julen är antingen väldigt naivt eller väldigt fult. Det finns många många andra skäl att ha oro.

Ja, jag förstår att det finns många barn som upplever hemska jular på grund av vuxna som dricker för mycket alkohol. De kommer inte att få det bättre av att min älskling låter bli att dricka en enda öl (vilket är min gissning av vad han kommer att dricka på julafton) eller av att jag skriver under på att dricka samma som jag brukar.

Tidigare inlägg om ”vit jul”, från 2011.

Å så muntert *ironi*

Annars då?

Tja, igår lämnade vi barnen i skolan, och sedan lämnade vi bilen till verkstan på sådan där standardmässig service som moderna bilar själva talar om när det är dags för enligt standardmässiga rutiner. Sedan satte vi oss en stund på ett kafé och jobbade, innan det var dags för mig och älsklingen att bege oss till BUP för att prata om vår sjuåring, som mår ganska dåligt för tillfället (och nej, jag kommer inte att redogöra för det här, men vi har det jobbigt), för att klura på om vi kan hjälpa honom på något sätt (mer än vi redan gör, ska jag väl tillägga). Och på vägen tillbaka därifrån ringde verkstan och talade om att de främre gastankarna på bilen är rostiga och att vi därför inte får köra bilen. Istället blir det hyrbil – tack och lov tar försäkringen i alla fall de tre första dygnen av hyrbilskostand, men det lär ju bli fler, eftersom verkstan inte kan göra något alls förrän de pratat med huvudkontoret på måndag… och det känns inte alls kul med hyrbil i övrigt heller, efter förra gången. Det lär väl bli dyrt i övrigt också.

Cancer, BUP, allvarligt bilkrångel. Livet leker. Stabilt. Eller inte. Allmänt ganska mastigt för en sån som mig som har en ångestproblematik.

Resten av dagen igår tillbringade vi med julklapps- och vinterskoshopping med barnen på Emporia och Ikea.

Och nu är jag själv med barnen några dagar.

(Ja, jag är tacksam både för BUP, bra bilförsäkring och god cancervård. Det vet ni.)

Tusen tankar om värde och mening

Det kan ju inte hjälpas… trots de positiva beskeden innan idag så far det massor med ganska jobbiga tankar i huvudet nu. Röriga tankar, konkreta och diffusa på samma gång. Jag råkade googla det där läkemedlet han ska fortsätta få även under uppehållet, och konstaterade att det i alla fall för sju år sedan var något mycket nytt och mycket dyrt. Och nu yr mina tankar runt på sånt som hur stort värdet av några år till är och vem som egentligen är värd skitdyra mediciner.

Jag är så tacksam för fantastisk sjukvård, fantastiska människor och allting som flyter på smidigt och bra. Jag är så glad över att vi får ha älsklingen kvar ett tag till – både av egoistiska skäl och för barnens skull, och för hans egen skull inte minst.

Men är vi värd det mer än andra?

Och jag funderar över hur tiden och åren och tillvaron förändras av att ha en bortre avgränsning, om än sannolikt några år bort, jämfört med en synbar evighet – och den skillnaden är som natt och dag. Eller snarast som dag och natt. Innan var det vi, här, tillsammans, ”för evigt” – inom all överskådlig och relevant tid. Och även om tre-fyra år är länge, så är det så väldigt mycket kortare än för alltid – även om det samtidigt är för alltid. Och väldigt mycket längre än ett halvår.

Vad gör oss värda de åren tillsammans? Är vi värda mer än de som inte får dyr behandling? Borde vi uppnå något särskilt med den tiden för att liksom kompensera?

I affären kan man fortfarande köpa sådana där mustaschbroscher och annat liknande. ”25 kronor till cancerforskningen.” Ja, vad gör futtiga 25 kronor för skillnad i förskningen egentligen?

För forskningen gör det nog egentligen större skillnad att den dyra medicinen som forskningen faktiskt kommit fram till köps och används. På något märkligt rundgångsvis gynnar alltså älsklingens cancer (och den medicin som därmed köps till honom) förmodligen cancerforskningen…?

Du tänker för mycket, Sanne. Nöj dig med att vara glad för att medicinen finns, den nytta den gör och den tid ni får. Lev – och tänk inte så mycket.

Black friday – kan vi inte ha vår egen tolkning?

Idag är det tydligen Black Friday. En amerikansk (USA:nsk) tradition grundad i att det är en klämdag när folk har tid att shoppa och affärerna därför kör rea/stora erbjudanden – om jag fattat det rätt. Ungefär som mellandagarna här? Och numera satsar tydligen många svenska affärer på att ”hänga på” med Black Friday-erbjudanden. Mer konsumtion. Precis vad vi inte behöver.

Men eftersom benämningen Black Friday tydligen trots allt landat i Sverige, så tänker jag föreslå en alternativ tolkning och användning av dagen: Idag är den svarta fredagen. Den sista helmörka dagen innan vi börjar tända julbelysning av diverse slag inför första advent. Idag är det alltså en mörk dag, i den fysikaliska aspekten av det. Och det tycker jag vi kan göra fullt ut: släcka lite extra nog, njuta av att mysa i mörkret – innan vi i helgen tänder de ljus som behövs i mörkret.

 

Att vara stolt över att inte vara tvärsäker

För elva dagar sedan skrev jag så här:

Det är en komplicerad tid och en komplicerad värld vi lever i. Och all informationen finns därute. Som engagerad och ganska medveten bör man vara insatt och påläst. Ha åsikter och ta ställning i allt, men självklart inte utan att först ha satt sig in i frågan ordentligt, läst på, vägt för och emot och så vidare.

I grunden är det förstås jättebra. Fast… ibland orkar jag inte riktigt. Jag orkar inte sätta mig in i allt, läsa allt, förstå alla samband i alla konflikter och samhällsproblem och situationer. Varken huvudet eller tiden räcker till. Och då kan jag ju inte heller tycka något riktigt tydligt. Möjligen ha en magkänsla, hålla fast vid grundläggande värderingar och ställa frågor, men inte uttrycka någon riktigt tydlig åsikt i det specifika.

Då känner jag mig otillräcklig och lat och inte tillräckligt bra. Som en sån där man inte riktigt ska vara. Speciellt eftersom liksom alla andra verkar ha orkat sätta sig in i och ha väldigt klart för sig.

Och så där känner jag ganska ofta för tillfället. För det är så väldigt komplicerat det där som pågår omkring oss i samhället för tillfället. Inte bara i länder långt borta, utan HÄR, där jag passerar varje dag.

Sedan dess har vi hunnit med terrorattentat i Paris, höjda terrorhot på flera håll i Europa, inklusive Sverige, en misstänkt terrorist som gripits och sedan visat sig vara oskyldig, en oherrans massa turer fram och tillbaka med flyktingsituationen… för att bara nämna några saker.

Folk har tyckt så oändligt mycket. Folk tycker en jävla massa på områden de garanterat inte kan och vet tillräckligt om. Åsiktsgrupperingarna blir bara mer och mer polariserade. Det är väldigt mycket ”De har fel och jag har rätt!”. Tonen i twitterflödet blir allt hätskare.

Plötsligt är jag glad över att inte ha orkat sätta mig in i allt. För jag vill hellre vara lite lagom luddigt osäker på vad som är rätt lösning, nånstans där i mitten, än att vara ilsket stensäker på något som tids nog – några dagar eller år senare – visar sig vara uppåt väggarna.

Och jag är också nöjd med att kunna erkänna min okunskap. För vårt samhälle, som är så komplext, bygger också på att vi har olika expertisområden – alla kan inte vara experter på allt. Och i det ligger också att vi måste överlåta vissa bedömningar och ställningstaganden på några personer, som kan sakerna bättre än oss andra. Vi måste lita på att de kan mer och har bättre överblick, att dessa personer som studerat ett ämne i flera år och arbetat med det ännu fler kan ämnet bättre än vi som plöjde tre artiklar på nätet och en i morgontidningen. Och JA, de kommer att ha fel ibland. Den ingår också i kalkylen.

För som en på twitter skrev:

idag ska jag försöka vara stolt över att jag inte är tvärsäker på allt, istället för att skämmas över det.

Tänk om bara de bästa fick lov att säljas

När vi stod därute för en stund sedan och bytte däck, så stod jag och funderade över vilka däck det är vi har. Jag minns att innan vi köpte dem så var det en massa funderande kring vilka däck det skulle vara. När man ska välja däck måste man ju väga samman både vilka producenter som fasat ut olämpliga ämnen och oljor, vilka däck som bidrar till en låg energiförbrukning vid körning, vilka som verkligen har bra (bäst) väggrepp, och så vidare. En väldig massa saker att ta reda på och väga samman – och som varje konsument behöver göra själv. Plus att det till detta kommer vilka däck som faktiskt går att köpa där man bor.

Och då började jag fundera på upphandling. Offentlig upphandling tycks ju ibland gå ut bara på att få fram den billigaste leverantören (även om det faktiskt går att ställa andra krav). Och det har en massa stora nackdelar, som till exempel företag som slås ut för att de inte satsar på eller kan eller vill pressa priserna (till exempel för att de faktiskt vill ha en vettg personalpolitik). Men det anses liksom okej, eftersom det handlar om att offentliga pengar ska man hushålla med, och då är det viktigt att komma ”billigt” undan, i kronor och ören räknat.

För mig är det viktigt att hushålla med jordens resurser och att inte skada natur och miljö. Så jag började fundera på om man kunde göra något likadant fast ännu större. Att man varje år testade alla produkter på ett visst område – som i det här fallet däck. Och så korade man de låt säga tre bästa – och sedan var det bara de tre som fick säljas. För att bara det som är allra bäst för miljön ska få tillverkas och säljas. Och de andra är välkomna tillbaka nästa år och göra nya försök.

Nej, jag vet att det inte skulle funka. Jag vet att det är nästintill förbjudet att ens knysta om den här sortens tankar, för det är ju KOMMUNISTISKT gubevars att BESTÄMMA vilka som får tillverka och sälja saker, rena rama DIKTATUREN och så vidare. Och det sortens fasoner är liksom bara tillåtna om det går ut på att spara eller tjäna pengar.

Och visst, jag inser att en massa företag skulle riskera att slås ut. Och det är ju inte heller okej. Fast det är lite märkligt att det är okej när det handlar om att pressa priserna på offentlig verksamhet.

Gammal?

Jag har på sistone insett att jag numera räknas till de äldres skara. Jag fyllde ju 40 i somras.

Jag har nyligen läst kommentarer om att det är fel när de som är 30 eller 40 beskrivs som unga, för det är vi inte. Och de senaste dagarna har jag sett kommentarer om att personer i min ålder (eller kanske till och med yngre) är äldre – och antaganden om att vi därmed per automatik sitter fast i gamla normer och mönster om hur saker ska vara, medan de unga representerar en möjlighet att skapa ett nytt samhälle.

Och alltså, visst är det nog så att en del ”äldre” är fast i gamla mönster. Men i miljösammanhang är vi många som kämpat sedan vi var unga med att ändra mönster, rutiner, normer och så vidare – och vi fortsätter fortfarande. Att döma ut oss som hopplösa bara för att vi är över 35 tycker jag är fördomsfullt.