Inatt låg jag och tänkte på Karl-Bertil Jonsson.
Karl-Bertil Jonsson hör, liksom Kalle Anka, till de riktigt stabila jultraditionerna i Sverige. Karl-Bertil Jonsson har visats på TV varje (?) jul sedan jag föddes, vilket för min generation (och alla yngre och även en del äldre) hör till de saker som ”ALLTID” varit på ett visst sätt. Och även om många av oss inte ser programmet varje jul – det finns ju så mycket annat att göra på julafton, typ äta, äta och äta (samt umgås) – så räcker det att se programnamnet i tablån för att en hel del av oss ska börja återge delar av dialogen från minnet, antingen högt eller inne i huvudet. En väletablerad jultradition, med ett fint budskap som hör hemma i julen. Den klassiska Robin Hood-tanken:
Att ta från de rika och ge åt de fattiga.
Detta ligger jag och tänker på, i mitten av november. I en tid när de dagliga diskussionerna i media, i flödet från omvärlden, handlar om pengar. Om vi har råd. Om vi har råd att hjälpa de som är mer utsatta än oss – de behövande, de otrygga, de som saknar mat eller fristad. Och eviga diskussioner om vem det är viktigast att hjälpa, vem som har mest rätt till vår hjälp, vem som är mest behövande, vem som är vårt ansvar, vem som är vår medmänniska.
Att ta från de rika och ge åt de fattiga.
Och samtidigt drar julhandeln snart igång. Julhandeln spås alltid slå rekord. Om julhandeln inte slår rekord kommer handeln att betrakta det som kris – när det handlar om handel och tillväxt tycks det som att det enda som duger är en exponentiell kurva. (Trots att alla borde begripa att det inte kan fortsätta så i längden.)
Jag har inga principiella problem med julklappar. Vi behöver firanden och högtider. Och ofta samlar man ju ihop och ger till exempel barnen större saker som de behöver just i samband med födelsedagar och jul – skulle man inte köpa dem till dessa tillfällen så skulle man köpa dem någon annan gång på året. Och dyrare presenter – och därmed ”mer” julhandel – behöver inte nödvändigtvis vara dåligt – det kan handla om miljömässigt bättre produkter, kvalitet som håller längre eller allmänt sett mer genomtänkta saker.
Men däremot har jag något emot meningslösa julklappar. Saker som inte fyller någon funktion. Saker som inte håller. Saker som bara kommer att samla damm. Julklappar som skaffas mest för att ”det ska vara så” – och så krystar man fram något, hittar på och köper något – som man inte ens vet om mottagaren vill ha eller kommer att använda.
Det kan till exempel vara en tändstickstavla av Bodens fästning.
Och då tänker jag att vi nog skulle behöva se Karl-Bertil Jonssons julafton – inte på julafton, när det redan är försent och julklapparna är både köpta och utdelade, utan redan nu. För att påminnas om möjligheten att göra som Karl-Bertil:
Jag tog undan paketet och gav det till en fattig.
Och vi behöver inte vara brottsliga som Karl-Bertil och ta någon annans paket (det är ju trots allt lite problematiskt) – vi kan ta de paket vi själva skulle ge till någon, och istället skänka de pengarna till någon som behöver dem bättre.
Som sagt var, vi ska inte skippa de bra julklapparna. Men när du sitter och funderar på vad du ska hitta på till någon som redan har vad hen behöver, strunta då i att hitta på något. Och skriv gärna ett kort att överräcka istället för julklappen. Det kan stå just så:
Jag tog undan ditt paket och gav det till en fattig.
Och vi behöver inte fastna i diskussioner om vilka det är vi ska hjälpa. Vi behöver inte ställa de behövande mot varandra. Du kan själv välja om din julklapp ska gå till svenska hemlösa, din hemorts kyrkas verksamhet för fattigpensionärer och barn, nyanlända flyktingar eller till att hjälpa flyktingar ”på plats”. För jag lovar dig: alltsammans behövs.
Till skillnad från tändstickstavlor med Bodens fästning, som trots allt gör ganska lite skillnad för en bättre värld (förlåt, tändstickskonstnärer!).
Och som sagt var, vi borde se Karl-Bertil Jonssons julafton redan nu, inför julhandeln. Men å andra sidan så kan som sagt var de flesta av oss de bärande delarna av dialogen utantill. Så kanske räcker det med den här påminnelsen?
Men nej, jag vet, i praktiken är det inte fullt så enkelt som det låter i praktiken. Vi sitter fast i konventioner och vanor. Men tillsammans kanske vi kan hjälpa varandra, knuffa varandra i rätt riktning och stötta varandra?
