Tidningen är full av hemska, jobbiga saker.
Trollhättan. Nedbrända flyktingboenden. Analyser av vad och varför och vem och hur och bollande av tolkningar av ord och definitioner.
Men också cancer. Dödsruna över en 37-åring som dött av cancer. Reportage med en ännu yngre tjej som drabbats av akut leukemi, som hon upptäckt på grund av kraftig huvudvärk och trötthet. Och så de senaste dagarnas återkommande pumpande om cancerogeniteten hos processat kött.
Idag, med några dagars distans till Trollhättan, är det åter cancertexterna som ger mig mest ångest. Det förstärks förstås av älsklingen, som för tillfället ligger i sängen och sover av sig cellgiftströttheten. Men texter om cancer har alltid gett mig ångest, satt igång hypokondri och letandet efter symptom, satt igång värderandet av sannolikheter och vetskapen om att teoretiskt och proportionellt bör jag eller någon när drabbas och varför skulle just vi klara oss undan, och jag har med tiden lärt mig att låta bli att läsa sånt – jag vet om att hemskheterna finns, men det kommer inte att hjälpa mig att läsa om det. Fast sedan i somras läser jag det i större utsträckning, och för det mesta klarar jag numera att hantera det bättre – det är som att det bekommer mig aningen mindre när vi redan är drabbade och jag inte behöver fundera över om vi kommer att klara oss undan. Fast idag drabbar det mig ganska hårt ändå. För många texter, för vanliga symptom, och för svajig grund att stå på i övrigt.
Och med några dagars distans till Trollhättan är det som hände där är lättare att distansera sig till. För min blonda familj, mina blonda barn. Mördaren var inte ute efter sådana som oss – i just det här fallet var vi liksom inte hotade. Medan hotet från cancern i är riktat mot alla människor, oavsett hudfärg, religion och ursprung.
Samtidigt ligger det något stort och komplicerat i det där. Samtidigt som det är uppenbart att händelser som den i Trollhättan är riktade mot människor med annan hudfärg än min, och jag och de mina därför inte behöver känna oss rädda på samma sätt som de som har annan hudfärg, så betonas hela tiden i oika sammanhang – med all rätt – att vi alla är människor, alla lika mycket värda, och att det som riktas mot någon av oss därmed riktas mot oss alla och hela samhället. Jag känner mig förvirrad av att på något vis samtidigt inkluderas och ställas utanför. Det förstärks av föräldraskapet. Ja, jag bryr mig allra allra mest om mina egna barn, och jag vill att inget ont ska drabba dem, och det onda får, helt själviskt, hellre drabba andra barn än just mina egna. Men går jag utanför det, om jag liksom kan få undanta mina egna barn, så bryr jag mig lika mycket om de andra barnen – och deras föräldrar – oavsett vem de är. Jag vill inte att ondska ska drabba några barn. Jag vill inte att smärtan av att ens barn drabbas ska drabba någon förälder. Och i det skiter jag ett långt stycke i färg och form.
Som sagt var, det är förvirrande att ena minuten känna att man är inkluderad i ett stort gemensamt och nästa minut vara den priviligierade, som står vid sidan om och egentligen aldrig kan förstå.
Men den viktigaste slutsatsen av det är väl kanske att vi som inte behöver vara lika rädda men som ändå är en del av den stora gemenskapen, det är vi som också bör kämpa mest för allas vårt gemensamma samhälle.
.. tänker jag och inser samtidigt att jag ju just nu ändå har så dåligt av den där kraften. För en trappa upp ligger fortfarande älsklingen och sover cellgiftströtthetssömn. Även min egen värld är synnerligen otrygg, fast på ett annat sätt.
Och på något sätt ska jag ändå lyfta mig över oro och ångest och ta hand om disk och tvätt och annat som finns här i mängd.
