Category Archives: Reflektioner och tankar

Nattliga irrfärder

Vaknar vid halvettsnåret på natten efter ha sovit kanske en dryg timme (förkylningshostan har gjort det svårt att somna). Tänker att jag ska gå ner på toa och kolla läget med älsklingen – om han fått i sig något att äta i stillsamheten framför tv:n där han fått en macka och lite kräm innan jag la mig.

Men på toa är det upptaget. Älsklingen har kräkts igen. Och nu konstaterar han att det är dags att ”ge upp” och bege sig till sjukhuset. Det finns liksom ingen kraft kvar, och det finns inga uppenbara tecken på att det håller på att ge med sig.

Så jag väcker äldstingen och talar om att jag ska köra in pappa till sjukhuset. Att pappa förmodligen måste kopplas till dropp för att få näring och vätska, som lillebror vid en kräksjuka för fyra och ett halvt år sedan. Hittar några kläder och tar på mig. Och så kör vi iväg genom natten.

Sjukhuset. Akuten. Jag hatar akuten, för den funkar så dåligt ihop med min hypokondri och smittnoja. Samtidigt som jag är oändligt tacksam över att akuten finns – och dessutom finns så nära.

På sjukhuset tar det en stund innan vi får komma in, trots att det inte finns någon före i kön. Och sedan tar det ett bra tag till innan han slutligen får komma in och lägga sig på en brits. Fast att det tar tid är för att de försöker stuva om. Kräkande cancerpatient. Potentiellt nedsatt immunförsvar, och potentiellt smittsam (det KAN ju vara kräksjuka) – dubbla skäl att lägga honom separat, liksom. Och jag stannar kvar tills han fått lägga sig på en brits och tills de huvudsakliga frågorna är besvarade.

Sedan kör jag hem genom natten igen, vid tresnåret. Stannar på McDonalds och köper en kaffe för att hålla mig vaken. Fast kaffet är varmt så jag bränner tungan och är knappt påbörjat när jag väl kommer hem.

Nattradion står på i bilen och spelar Lena Philipsson:

Drömmen om dig en gång
Drömmen om dig är sann
För alltid, tillsammans

Nu när alla gator ligger tomma
Nu när jag är ensam, vill jag komma dig nära
Jag hör ljudet från en trumma inom mig
Ingen annan når mig som du når mig
Ingen annan får mig för du står mig så nära
Åh, det känns i hela kroppen inom mig

Kom och följ mig fram
Kom och ta min hand

Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig än gång, drömmen om dig är sann
För alltid tillsammans

Nu när månen lyser på mitt fönster
Nu när hela himlen är kristaller som glänser
Vill jag inte hissa hjärtats vita flagg
Sinnerna ska vakna, jobba över
Ljuset som jag saknat det är allt jag behöver
Jag vill gå och följa linjen i din hand

Jag vill vara här
Vara där du är

Kärleken är evig när vi är tillsammans
Ingenting är större än det här
Drömmen om dig en gång, drömmen om dig är sann

Sedan övergår radion till Håkan Hellström, som hävdar ”För jag tänker aldrig dö”. Det kan han ju hävda bäst han vill…

Det ligger eller sitter något litet på vägen. Något blänker till. Det är en liten katt som sitter och äter (?) på något, typ något platt trafikdödat? Den lilla katten verkar inte alls registrera att det kommer en bil, och det är tur att jag hinner fatta att det är en katt och att det inte är någon trafik (det är det inte kvart över tre en måndagmorgon) och hinner broms in. Katten hinner fatta, och börjar springa bort från bilen i vägens riktning, en lång bit innan den fattar att den ska av vägen.

Någons lilla älskling verkar överleva natten.
Och min älskling har förhoppningsvis fått dropp kopplat vid det här laget.

Jag ska dricka upp kaffet och gå och sova några timmar.

Och när man vant sig vid hur saker funkar så funkar de inte så längre

Älsklingen fick cellgifter tisdag-torsdag den här veckan. Det innebär att han är en vecka (eller sex dagar) ”sen” jämfört med när han brukar få dem. Anledningen är att det är en ny period. Efter sex omgångar=tolv veckor gjordes undersökning och först vid läkarbesöket därefter bestämdes med säkerhet att han skulle fortsätta med sex omgångar till. Och då gick det inte att få ihop med cellgifter den veckan utan det fick bli med en veckas förskjutning.

Efter sex omgångar och tolv veckor tror man att man vet hur saker funkar. Men den här gången är det annorlunda.

Redan förra veckan var småskum. Trots att han alltså inte fick cellgifter så var det som om han fick känning av dem ändå – som att kroppen hade vant sig vid cyklerna.

Och den här veckan reagerar han kraftfullt på cellgifterna. I alla fall jämförelsevis. Värre än första gången på förra perioden – som egentligen varit den värsta hittills. Annars har vi hunnit vänja oss vid att han är lite lagom ”speedad” när han fått cellgifterna (främst av kortisonet) och har svårt att somna i alla fall första kvällen – men att han några dagar senare sover en massa. Nu tvärsomnade han istället bredvid sjuåringen första kvällen.

Och han mår illa. Kräks. Har diarré. Kan inte äta utan att få upp maten igen. Som sagt var, värre än första varvet. Jag har kokt kräm åt honom igen, för första gången på länge, men än har han inte smakat på den.

Det vore ju intressant att veta varför det blir så här. Är det frågan om att kroppen vant sig vid cellgiftscyklerna och att det här liksom blir ur fas? Eller hann kroppen vänja sig av på en vecka? Eller är det bara ur fas med kroppen på något annat sätt – det sägs ju ibland att även män har något motsvarande menscykler? Eller har han en förkylning i kroppen? (Det har resten av familjen.) Eller… antyder det något värre…?

Tankar om bilder och döden och respekt

De som är kloka och insatta säger att man inte ska dela bilderna på drunknade, döda flyktingbarn. Teoretiskt tänker jag att de väl har rätt. Det kan förstås ses som respektlöst.

Fast i magtrakten håller jag inte riktigt med.

För mig är det självklart att vi ska ta emot flyktingar som kommit hit för att ta sig ifrån krig, förföljelse, torka och andra missförhållanden. Men det är ett teoretiskt, principiellt resonemang. Det bygger på mina värderingar om alla människors lika värde, en allmän förståelse för andra människor, och så vidare. Mina åsikter om hur världen bör se ut och fungera, mina principer om människors ansvar. Känslomässigt, visst, men ändå teoretiskt.

Men när jag ser de där bilderna i flödet, på döda barn som spolats iland på stranden, då rör det mig på ett annat sätt. Det griper tag i magen på mig. Det tar sig igenom den mur jag har byggt för att hantera tillvaron – tillvaron av cancer och ångest och annat i bagaget, och muren jag bland annat byggt av sertralin för att kunna klara av att leva normalt. Det blir något mer än det teoretiska resonemanget och vad jag tycker och blir på ett helt annat sätt något jag KÄNNER.

Fast jag scrollar snabbt förbi. För dels är det obekväma bilder att se. Men framför allt och allra mest vet jag ju att det är fel att dela bilderna – och därmed också att titta på dem. Så jag skäms över att jag tittar på dem, och jag skäms över att de gör skillnad för mig.

För jo, det ger mycket mer effekt att se de döda barnen än att se bilder av samma barn som levande, glada, skrattande. Bilder på glada skrattande barn har jag, liksom alla i min generation i Sverige, redan sett oändliga mängder av. De berör inte påtagligt, för de är för vanliga. De kunde vara mina men är inget jag reagerar på, eftersom det är något vardagligt och normalt. Men bilderna på döda barn är något annat. Då blir det påtagligt att det lika gärna kunde vara mina barn.

Jag ser personer påtala att det visar att vi gör skillnad på våra ”vita” barn och barn med annan hudfärg. Och det blir ett så märkligt argument, för jag tycker inte ens de har annan hudfärg. Ja, de har annan hårfärg än mina blonda barn, men det har ju massor av andra barn härhemma också. För mig är det påtagliga just att de är barn, och jag känner att det kunde vara mina barn. Och de är döda, och det är mina barn tack och lov inte.

Och jag vet inte om det är respektlöst. Det måste ju i grunden handla om vad vi tycker är respekt? Och det måste väl på något sätt hänga samman med moral och ”religion” och värderingar? I grunden är det väl på något vis en ”religiös” tanke att man ska visa extra respekt för de döda. För mig är det i så fall mer respektlöst att visa tv-reportage med lidande människor från katastrofområden och krigsområden. De kan lida av det. Den som är död är trots allt bortom effekterna av vad vi gör och inte gör. Det kan i mina ögon lika gärna vara respekt att visa vilka hemska resultat våra stängda gränser har, i form av döda barn, för att fler av oss ska försöka hjälpa till att öppna upp gränserna på olika sätt?

Möjligen är det respektlöst mot barnens föräldrar – men det är mycket mer respektlöst att vi inte hjälpt till att förhindra att deras barn dör. Och möjligen är det respektlöst mot andra personer som inte byggt känslomässiga murar för att hantera livet.

Ja, det är komplicerat. Jag delar inte själv bilderna. Men jag har svårt att säga att det är en dålig sak att folk gör det, om det kan bidra till att vi gemensamt blir bättre på att ta vårt ansvar gentemot våra medmänniskor.

Mörka tankar

När man läser om cancer, alltså om folks historier ur livet, så brukar det ofta vara typ så här: Cancer upptäcks. Cancer behandlas. Cancer går tillbaka och försvinner (patienten blir mycket bättre eller rentav frisk). Patient lever som mer eller mindre frisk en tid. Cancern har plötsligt kommit tillbaka och spridit sig – ofta till levern. Cancern fortskrider snabbt. Patienten dör. End of story.

På något vis kändes det som att vi kom rakt in i andra halvan. Det som upptäcktes i maj var metastaserna i levern – dit cancern hade spritt sig. Obotligt. Vi kom rakt in i fasen där allt går hastigt utför och sedan är det slut.

Trots det så biter behandlingen och tumörerna krymper.

Men det känns liksom så… svajigt.

”Vi” (eller älsklingen förstås) har nu hunnit med sex omgångar cellgifter = tolv veckor med behandling. Nästa vecka går han igång med lika många till. Men därefter är det sannolikt att bedömningen är att det ska tas paus från cellgifterna, en eller två tolvveckorsperioder.

Det skrämmer mig. För det låter, när jag relaterar till den klassiska storyn ovan, som att man då ger det öppna målet för cancern att ”komma tillbaka”…

Jag vet. Det jag beskrivit ovan är ju den historia som hamnar i pressen – det behöver inte för den skull vara den generella ”sanningen” eller ens på något vis representativt.

Och jag är ändå tacksam. Jag vet att redan de tre månader vi hunnit få hittills är rena bonusen. Och dagens besked har liksom öppnat upp för en längre framtid.

Knölen och kontinuiteten

Plockar upp potatis. Den är nedvissnad av torka och annat och borde nog plockats upp för länge sedan, men eftersom potatislandet varit fullt av självsådda ringblommor, honungsfacelior, vallmo, gurkört och andra blommor, som jag uppskattat för skönheten och insekterna av andra skäl, så har jag inte nänts gräva upp potatisen. Fast nu måste den upp, tycker jag.

Vi brukar normalt sett äta en hel del av potatisen under sommaren. Vi har gjort det i mindre utsräckning än vanligt i år. Saker har varit lite röriga. Det har varit många besökare, och då kör man gärna på säkrare kort än att gå och gräva i trädgårdslandet och få upp små potatisar. Men på det hela taget känns det lite märkligt att ha massor av potatis kvar i landet i slutet av augusti – så brukar det inte vara.

Det är en klen skörd i år i vilket fall. Potatisarna är få och små. Vilket väl inte är så konstigt med tanke på att det var uselt utsäde.

Det där får mig att fundera över förutsättningarna för odlande. Kontinuitet. För att odla potatis är vi i grunden beroende av att lagra utsäde, i tillräckligt mängd och kvalitet, från år till år. Annars blir det inget. Om skörden slår helt fel. Om all potatisen ruttnar bort. Eller om vi på grund av sjukdom eller andra omständigheter inte riktigt hinner och orkar med odling, skörd eller lagring ett enda år.

Det är en skör tråd.

Visst, nu är det ju inte så i praktiken. Vi lever i ett sammanhang där det går att köpa sättpotatis om vi inte har egna sättor. Fast alla sorterna vi odlar kan vi inte få tag i den vägen. En del av dem hänger på sköra odlingstrådar och finns kvar tack vare enstaka entusiaster.

Marken är torr och hård. Trots att det regnat lite på sistone har fukten inte trängt särskilt långt ner. Och i den ostörda jorden bland potatis och blomster har vindorna frodats. Det är kraftiga vinderötter med många snurror – och många rötter – jag hittar när jag plockar upp potatisen. Jag plockar det jag hittar i det jordskikt jag gräver i, men inte mer. Här kommer att vara massor med vindor nästa säsong…

Bondmoran

Sammantaget är det mycket av ingen rast och ingen ro. Jag gör saker konstant. Målar, bygger, rensar, lagar mat, städar. Och förstås jobb-jobbar, det vill säga sitter vid datorn. Latar mig gör jag i alla fall synnerligen lite.

Men även om en hel del av det jag gör är ansträngande, även fysiskt, så är det ju inte klassisk ”motion”. Det är inte rörelse av det slag som bränner kalorier. Så trots att jag är igång och gör saker mest hela tiden, så… krymper jag inte, om man säger så.

Och jag tänker på forna tiders bondmoror. De satt visserligen inte vid datorn utan satt väl längre stunder vid bordet och spritade ärtor istället. Men ändå. Mycket kroppsarbete, men huvudsakligen hemmavid. Antar jag. Och tänker att det kanske finns en koppling till den fysiska bild jag fördomsfullt har om bondmoran.

Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter

Sydsvenskan 21 augusti, sidan 3:

 

Urklipp från Sydsvenskan 2015-08-21

 

Jag är kvinna. Jag tycker och tänker. Och jag skriver det jag tänker, här i bloggen.

Men ärligt talat orkar eller vågar jag ofta inte ens dela det jag skrivit sedan. Det finns här i bloggen, och mina få trogna läsare läser det kanske förr eller senare (om det inte drunknar i mängden av korta inlägg som inte handlar om tyckande). Men jag länkar sällan mitt tyckande på facebook eller twitter numera. Trots att jag har ganska snälla ”flöden”. Jag orkar inte ta risken.

För jag känner att det finns sådana enorma krav från omvärlden, den där utanför, för att jag ska få lov att tycka. För att jag ska få tycka måste jag göra en total analys, få med alla parametrar, väga in för och emot och inte missa att läsa någon viktig källa. Ha ordentligt på fötterna och täta alla håligheter. Innan jag gjort den hemläxan har jag egentligen inte lov att tycka offentligen.

Det är de krav som ställs på oss duktiga flickor i den struktur vårt samhälle har.

Och eftersom jag inte hinner eller orkar hela den processen för minsta lilla tyckande så låter jag hellre bli. Det går inte ihop med att samtidigt ha hus och barn och annat.

På andra grupper ställer samhällets strukturer inte alls samma krav. Vissa grupper *host* kan komma undan med vilka låtsasfakta och kategoriska uttalanden och anklagelser som helst.

Effekten av detta är att våra nyanserade inlägg uteblir (eftersom vi är rädda att de inte är tillräckligt nyanserade). Istället fylls nätets tyckande av vinklade inlägg i mängd från personerna i de där andra grupperna.

Det är ett elände. Verkligen. Våra röster behövs ju också! Och kanske ännu mer i dagens samhälle.

Men det tar så mycket ork. Så mycket mod. Varje gång. Och jag känner att jag återigen tappar mark, tappar av det jag kämpat med att återta.

Så jag tycker. Jag skriver, här i bloggen. Men jag påtalar det sällan, och du kommer bara att hitta det om du själv aktivt kommer hit.

Lösningen på allt: fortsätt mata monstret

Börsras. Kina. Världsekonomi i gungning.

– För att lugna marknaderna behöver vi snabbt få tydliga indikatorer på att tillväxten börjar vända upp igen.

Uttalandet är hämtat från en artikel i dagens Sydsvenskan och kommer efter vad jag begriper från SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

Och jag får för mitt inre upp en diffus bild av ett monster från en film eller en saga: det stora monstret som alla kämpar med att hålla på gott humör. Skämma bort med god mat, klia under hakan, svassa för och fjäska för, samt konstant lugna och intala att jodå, allting är bra, det finns inga problem. För alla är rädda för monstret, alla är rädda för att monstret ska äta upp dem. Och ingen vill se att ju mer man matar monstret desto större blir det.

Det stora märkliga tillväxtekonomimonstret.

En dag kommer monstret att förgöra oss. Men fram tills dess är det viktigt att fortsätta mata det.

Tilliten var svår att vinna, och nu vill jag hålla kvar vid den

Han är fortfarande det bästa som har hänt mig.

Men det tog sån tid. För mig. Tid för mig att våga tro på det. Tro på att han älskade mig. Tro på att det var på riktigt. Våga lita på att han fanns där, och inte bara för en kort stund. Att något som var bra kunde vara länge. Att han verkligen inte, aldrig, ville mig något illa. Jag var inte van vid det. Inte van vid besvarad kärlek. Inte van vid kunna lita på och öppna upp och att det inte slog tillbaka på något dumt sätt. Och inte van vid att mina känslor var något okej – mer van vid att mina känslor var något som det skulle drivas med.

Tillit är svårt.

Tilliten tog tid.

Men tilliten kom. Jag lärde mig att lita på att han finns här, hos mig. No matter what. Inom all överskådlig framtid. Även om jag gör misstag, även om jag inte alltid är bäst, även om jag ibland inte orkar, inte alltid fungerar, så finns han där. Och han älskar mig.

… tills döden skiljer oss åt…

Måste jag nu alltså lära om? För det kommer en dag när han inte längre finns, även om vi inte alls vet när den kommer. Nej, jag vägrar lära om redan.

Jag använde den första månaden, från mitten av maj till juni, till att bearbeta och acceptera. Jag vet vad som väntar därborta – om än i ytterst vaga termer. Jag har accepterat det, i alla fall på vissa nivåer. Jag har bearbetat, i alla fall lite. (Och ja, självklart inser jag att det är en helt annan sak när det är ”på riktigt”, när den dagen kommer.)

Men han lever, och han mår ganska bra, och vi har inga som helst tidsprognoser att förhålla oss till. Så jag har i någon mån huvudsakligen släppt det igen.

Jag lever inte i acceptansen av att han ska dö. Det ger inget som helst mervärde till tillvaron att hänga upp sig på det och låta det styra tillvaron och livet.

Istället tillåter jag mig att stanna kvar i tilliten. I känslan av att han finns här och att jag kan lita på det.

För ”efter” kommer alldeles oavsett. Ingenting blir bättre av att jag lever i övergången till ”efter” hela vägen dit.

Jag antar att det är det en del menar med att leva i nuet. Fast jag skulle inte kalla det så. För mig handlar det mer om att försöka hänga kvar i en tillvaro där det finns en morgondag, där det går att planera. Än så länge är det så.

Det kan tyckas som att jag ljuger för mig själv, målar upp snygga väggar runt mig. Någon liten del av mig tycker att det är fult och fel. Fast jag mår bättre i det. Och livet går faktiskt inte ut på att kräva maximal saklighet och moral av sig själv i alla upptänkliga situationer. Ibland behöver man vara lite snäll mot sig själv också. Ibland behöver man tillåta sig själv lite skygglappar.

 

Och sen då – hur blir det sen? Hur kommer tilliten att påverkas av att den jag lärt mig lita på alltid skulle finnas där inte längre gör det?

Det vet jag inte. Det är inte alls självklart. Det kan gå åt helt olika håll.

Jag hoppas jag kan behålla den trygghet och tillit jag vunnit. Det är ju ingen som svikit den egentligen.

Och jag tror att det är större chans att behålla den om jag dröjer kvar i den känslan så länge jag kan.

Ta det lugnt och låt bli det roliga

och när folk säger saker som ”var rädd om dig”, ”ta det lugnt”, ”ta inte ut dig” och ”var snäll mot dig själv” och allt vad det nu är… till exempel nu när livet visar sin jobbiga sida… tja, då verkar de mena att man ska låta bli att göra allt sånt där ”riktigt”. Allt sånt där som måla fönster och fixa med uthus och greja med trädgården. Istället ska man just ta det lugnt. Men däremot förväntas man hålla igång de tråkiga sakerna: disk, städning, tvätt, allmän ordning. Inte låta det förfalla.

Alltså: fortsätta att göra tråkgörat, ge sig själv tid att sitta och fundera över det som är tråkigt och jobbigt, men låta bli allt det som är kul och som man mår bra av.