Jag har förstått att läsning är något folk gärna ägnar sommar och semester åt. Inför semestern diskuteras vilka böcker man tänkt läsa, och folk radar upp långa listor med det de ska läsa och sedan har läst.
Själv tycker jag inte läsning hinns med under sommaren. Inte för egen del. Men även den vanliga kvällsläsningen för barnen faller bort. Det är så mycket annat… och skulle man läsa när man väl får dem i säng sommartid skulle det vara midnatt när man läst klart, typ.
Nej, läser gör jag hellre när kvällarna blir mörka och vardagen återvänt. Då finns tid. Då finns kvällar när man inte hinner och orkar annat. I alla fall ibland.
Fast det handlar ju inte bara om läsningen, utan om sommaren i stort. Det verkar som att folks uppfattning om sommaren är att det är en tid då man ska göra ytterst lite. Läsa är bara ett exempel. Men annars handlar det om att laga mat som tar tid, om att grilla, sitta länge och fika, sitta länge i solen, sitta ute länge om kvällarna, umgås och spela spel och så vidare… Som någon sorts tävling i att göra så lite som möjligt, nästan.
För mig är det så totalt fjärran. Sommaren är en intensiv period. Det är då, under ”ledigheten”, som det finns möjlighet att få gjort åtminstone en del av de saker som tar längre tid, inte minst med huset. Det är under sommaren det är intensivt med trädgårdsarbete och med att skörda, safta, sylta och frysa in. Och det är under sommaren man kan hinna med att åka iväg och hitta på saker.
Det här med att man ”borde” ta det lugnt också – det blir mest ett dåligt samvete och en ytterligare punkt på att göra-listan.
Ja, vi har väl olika prioriteringar. Och jag är inte den som blir lycklig av att sitta och göra ingenting. Det kan vara skönt ibland, om jag lyckas hamna i rätt ”mode” för det. Men jag gillar ju att göra saker och blir snarast väldigt frustrerad i längden av att inte kunna göra något praktiskt som faktiskt leder vidare mot någon sorts mål.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera… Även om det handlar om olika intressen och prioriteringar, så är det en ganska väletablerad social ”sanning” att det självklara är att alla ska ta det lugnt på sommaren. Samtidigt som det ju inte kan ha varit ens möjligt för mer än en väldigt liten del av befolkningen bara man backar någon generation eller två.
Ännu mer förvirrande blir det när idealet med att sitta och göra ingenting på torpet kombineras med någon sorts nyvunnen vurm för att vara självförsörjande.