Fortsättning om den älskliga fasen.
Extra trevligt blir det av att så många hälsar på. Mina föräldrar och hans föräldrar som kommer och hjälper till, kompisar och vänner som får tummen ur och kommer och hälsar på. Vi bor ju lite avsides – enligt andra ;-) – men givet läget är det fler som faktiskt kommer hit. (Eller är det kanske också frågan om att vi faktiskt är hemma?)
Det är väldigt trevligt med alla trevliga människor som kommer hit :-)
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Reflektioner och tankar
Tagged cancer
Ibland funderar jag på det här med kål. Kål är ju sånt där som betraktas som någon sorts… ”urgrönsak” ;-) Ja, nu överdriver jag fruktansvärt. Men kål hör sånt där som folk odlat lääänge – i Sverige troligen sedan vikingatiden eller längre.
Samtidigt ”ska” de allra flesta kålsorter förkultiveras – sås i krukor inomhus eller under varmare förhållanden än utomhus under försäsongen och sedan planteras ut när det blivit varmare. – Och det går väl liksom inte riktigt ihop med odling under ”gamla tider” – vem sjutton skulle ha haft möjlighet till sånt då?
Men kanske är det en överdriven idé att hålla på och driva upp kålplantor i förväg? Ute i vårt potatisland växer i år ett antal plantor självsådd broccoli (eftersom vi odlade broccoli och annan kål där ifjol). Och de plantorna är längre komna och finare vuxna än de jag drivit upp ”på rätt sätt”.
Posted in Reflektioner och tankar, Trädgård
Det är en väldigt märklig tillvaro…
För en månad sedan hade vi liksom hamnat i en mardröm. Fast en mardröm som var verkligheten. Jag gick omkring med någon sorts önskan om att vakna ur mardrömmen, samtidigt som jag kämpade med att inse och acceptera att det inte bara var en ond dröm, utan att det faktiskt var verkligheten, att verkligheten var så där ond, och att det liksom inte skulle försvinna.
Och nu går vi – eller i alla fall jag – omkring i en verklighet som är fascinerande lik det vanliga livet. Saker är liksom nästan som vanligt.
Det faktum att vi nu båda är sommarlediga bidrar kanske. Eller, officiellt så är han sjukskriven; det är bara jag som är ledig. Om inte cancern vore så skulle vi båda vara sommarlediga nu. Men det är ju en formalitet.
I övrigt så… har han hunnit med andra omgången cellgifter för en vecka sedan. Och den här omgången påverkades han mycket mindre – åtminstone utifrån vad jag märkte av. Kanske för att han hunnit lära sig när han behöver ta vilka motmediciner mot illamående och annat. Men inte bara därför, tror jag. På det hela taget upplever jag att han mår bättre den här cykeln.
Och han äter som vanligt. Inte bara de bra dagarna, utan i någon mån alla dagar. Det verkar som att all mat funkar. Han har inga gallkramper längre.
Så… min älskling har tappat över tio kg (kilon som han inte alls behövde), han äter som han ska, han är på det hela taget pigg och glad och har energi och gör saker, tar initiativ, drabbas av inspiration att laga nya sorters mat baserat på kokboksrecept (!)… Så vi går här hemma och småpular med fixande på sunkuthuset och diverse trädgårdsfix, och han inte bara säger att han ska göra saker utan gör också en hel del av dem.
Det är en märklig känsla. Detta dessutom kombinerat med den där vetskapen som ligger under ytan om att det här är menat att vara en mardröm. Att han har cancer, och det inte ser bra ut – vilket känns så sanslöst osannolikt just nu, på nåt vis. När jag skriver det tänker jag att det på något vis borde kännas som en skräckfilm, men det gör det inte. Mer att jag går omkring med vetskapen om att jag inte ska ta något för givet, att det finns något dåligt – men jag tänker att jag kansek inte behöver bry mig om det just nu.
Även om det förstås leder till någon sorts lite dåligt samvete, för det finns ju så många seriösa tråkiga saker man säkert borde tänka på och göra, eller i alla fall välja noggrant vad man ska lägga tiden på…
… eller så kan man nöja sig med att vara nöjd med att vi har det riktigt trevligt och gör saker vi gillar att göra och gillar att få gjorda och se resultaten av. det är bra. Det är väldigt bra.
Hade inte den där magkatarren kommit, och hade inte en tumör satt sig och påverkat en gallgång i levern så att det plötsligt blev akut, så hade väl ingen märkt nåt på ”länge” än…?
Läget nu får mig att tänka på ”den älskliga fasen”. Den älskliga fasen är en term som används om hävdade marker (betes- eller ängsmark). Så länge området betas eller slås hyfsat hårt hålls vegetationen nere. Om sedan bete eller slåtter upphör, så kommer en viss grupp blommande växter att blomma upp extra mycket under några år, och betesmarken eller ängen är typ vackrare än någonsin – ”den älskliga fasen”. Och sedan tar starkare växter helt över och konkurrerar ut ängsblommorna, och sedan kommer buskar och efterhand träd – igenväxningen tar fart.
Posted in Allvarlig sjukdom (cancer), död och sorg, Hemskheter, Reflektioner och tankar
Tagged cancer
Det är de meningslösa sakerna som ger livet mening.
Det låter förbannat patetiskt och pretentiöst. Och förmodligen är det inte helt sant, och definitivt inte hela sanningen. Men det gäller ju å andra sidan egentligen för (nästan?) alla ordspråk och talesätt och bevingade ord. Så skitsamma, jag plitade ner ovanstående tanke ändå, för det lät bra, och det fångar en del väsentligt.
Det där med var som är meningen med livet är något som folk tycks älska att älta, och aldrig ger upp att diskutera. Det självklara svaret är förstås att det inte finns någon mening med livet. Livet är på alla sätt meningslöst. Än sen då?
Och ja, man kan ägna sitt liv åt en massa saker som är meningsfulla (utan att de för den skull är meningen med livet). Som att hjälpa människor som far illa, försöka förbättra skolan, lära barn att läsa, bygga avloppssystem eller rädda miljön. Bra och viktiga saker.
Men det som ger varje dag mening, det som gör att ytterligare en dag kan kännas viktig, bara för att den är en dag till, det är små meningslösheter. Sådana där saker som jag i mina rationella stunder kan få för mig att rationalisera bort, tycka att jag inte behöver eftersom de inte på något vis är nödvändiga. Men utan dem blir tillvaron meningslös.
En kram.
En bra låt med ett härligt sväng.
Vanlig vardagsmat som blir så där alldeles extra god.
Ett samtal om smått och stort i soffan.
En blomma som äntligen slått ut och sprider sin väldoft, ett frö som äntligen grott och skickar upp de första hjärtbladen i jorden, och en tomat som slutligen mognat.
Posted in Reflektioner och tankar
Min morfar var alkoholist. Det har jag aldrig själv upplevt något av, jag har bara fått det berättat.
Själv har jag aldrig druckit alkohol i sådana halter som räknas. Det har inget med morfar att göra. Och därmed kanske egentligen inte så mycket med det här inlägget.
Däremot äter jag sertralin. Antidepressiva. Sertralinet är mitt stöd och min hjälp för att hantera mina ”demoner” – min ångest, mina katastroftankar, min orosläggnig.
Sertralin är ingen drog. Inte beroendeframkallande. Inget sånt. Men det är ett sätt att hantera en grundproblematik.
Generellt verkar det finnas en tendens till att ha sådana där sorters grundproblematik i min släkt. På båda sidor. Jag är definitivt inte ensam i min generation i släkten att äta dylik medicin.
Det gnälls ibland över att så många människor äter antidepressiva. Utifrån någon sorts allmän grundprincip om att det är dåligt att en massa människor medicinerar, typ. Speciellt när det handlar om ”sånt där psykiskt”, sånt där som man ju borde kunna klara ändå, genom att gaska upp sig och sluta fåna sig. Och folk klarade sig ju minsann och dag förr, när det inte fanns sådana mediciner. Och så vidare…
Tja, folk hanterade det ju förr också, med de lösningar som stod till buds. Jag tror säkerligen att alkoholen var den ”lösning” en del tog till.
Jag vet förstås inget om varför morfar blev alkoholist. Och jag tror absolut inte att jag skulle ha blivit alkoholist om det inte fanns sertralin :-) Absolut inte.
Men jag tror nog att antidepressiva mediciner kan ha hindrat en och annan människa från att bli alkoholist. Och det måste vara en enorm samhällsvinst i varje sådant fall. En alkoholiserad förälder kan leda till enormt mycket elände för barn och familj. Antidepressiva kan istället erbjuda en fungerande förälder med ett fungerande liv. I bästa fall kan det leda till att ”familjeförbannelser” i form av dåliga uppväxter som leder till senare problem, i eviga cirklar, kan brytas. På så sätt kan vi faktiskt långsamt bidra till en bättre värld för många människor.
Så snälla, kan vi sluta med stigmatiserandet kring veka ansvarslösa människor som tar ”lyckopiller”?
I julas fick elvaåringen första Hobbitfilmen, extended version. (Hans pappa läste boken för honom för ganska länge sedan vid det här laget.) Nu när vi läst och sett första Ringen-boken och -filmen tillsammans konstaterade han (elvaåringen alltså) att han ju ville se resten av Hobbitfilmerna också. Så vi har skaffat hem andra Hobbitfilmen (den tredje finns inte som extended ännu).
Extendedversioner, ja. För dels är det ju kul att se maximalt långa filmer ;-) Och dels är det kul att se dokumentärer om hur de löst det ena och det andra och det tredje i filmerna :-)
Så… jag har nu suttit och sett ytterligare några dokumentäravsnitt om Peter Jacksons Middleearthfilmer. Och som sagt var, det är fascinerande. Men samtidigt är det mycket svårare att se sådant nu än för till exempel elva år sedan.
För det är ett sådant… överflöd. Ett sådant resursslöseri.
Som bara detta med att åstadkomma att dvärgar och hobbitar ska se mindre ut än människor, alver och trollkarlar. Och nu dög det inte längre med de lösningar man använde till ringenfilmerna, där man lekte med perspektiv och annat, för nu skulle det vara 3D, så då löste man det istället med att göra dubbla uppsättningar av all utrustning i vissa scener – en större, en mindre – och så parallellkopplade kameror och dubbel inspelning.
Eller alla oändliga mängder med ”prostetics”. Ja, alltså, silikon- eller gummimasker till alla dvärgarna, och till deras stunt doubles, och till deras scale doubles, och mycket av det är om jag fattat rätt engångsmaterial. Oändliga mängder material i alla fall – saker som sedan bara slängs. Och hur hälsosamt det är att gå omkring i de där maskerna etc hela tiden har jag ingen aning om.
Eller de oändliga mängder fisk som uppenbarligen gått åt till scenen där dvärgarna i stora trätunnor översköljs och täcks över med färsk fisk. Precis hur stora fiskmängder som helst. Fisk som jag antar sedan slängs. Trots problem med både överfiske och svält i världen, liksom.
Eller att flyga iväg med en del av Bilbos håla till London för att spela in några av scenerna där. Eller för den delen flygtransporter av skådespelare från hela världen för filmande i Nya Zealand.
Och så vidare. Ett sanslöst resursförbrukande. Och här sitter en annan och har dåligt samvete för att ha köpt ett spel till barnen.
Ja, det är förstås många som ser filmerna. Utslaget på alla som ser filmerna blir det förstås inte så mycket per person. Men ändå. Det är mycket. Vems koldioxidkonto och ekologiska fotavtryck ska det bokföras på?
Kanske borde vi ha miljökonsekvensbeskrivningar även för till exempel filmprojekt? För det finns många perfektionistkonstnärer som vill göra det absolut perfektaste som går och lite till. Och det kan mycket väl vara människans längtan efter perfektion som slutligen tar kål på oss…
Kanske man i alla fall kunde önska ig miljömärkning av filmbolag och liknande som ett första steg? Inte för att det kommer att bli avgörande för vilka filmer folk ser, förstås. Men det skulle i alla fall kunna vara en möjlighet för filmskapare att visa att de faktiskt bryr sig.
Posted in Miljö, Reflektioner och tankar
Tagged film, hushållning med resurser, Tolkien
Ja, bland de saker folk brukade antyda att jag ”härmade” en gång i tiden fanns förstås Tolkien. Vilket väl blir lite extra löjligt sett utifrån att jag vid den tiden bara hade läst Bilbo (av Tolkiens böcker alltså; jag hade ju läst fler böcker än så :P). Men jag tror att det var två aspekter som folk hade en tendens att hänga upp sig på: kartor och språk. För ja, jag ritade en karta över den där världen som boken jag skrev utspelade sig i. (Det är väl fullkomligt självklart – hur ska man kunna skriva en historia om en påhittad värld, med resor och så, utan att rita en karta för att orientera både sig själv och läsaren.) Och ja, jag hittade på språkfragment för de länder och människor jag skrev om. Jag tycker det är spännande med språks uppbyggnad och hade en gång i tiden funderingar på att eventuellt studera indoeuropeisk språkforskning. Inte sjutton kan jag hjälpa att Tolkien också gjorde sånt! Och det är ju inte bara Tolkien som ägnat sig åt sånt, utan även väldigt många andra som hittat på andra världar. Fast grejen är väl antagligen att de som kom med sådana kommentarer inte själva läste fantasy utöver kanske just Sagan om ringen, som väl liksom fått någon sorts allmänbildningsstatus eller blivit en sådan där sak som man ska ha läst.
Vi skriver alla på samma historia, där trådarna ibland flätas tätt samman, ibland strävar vitt isär.
Men det är faktiskt bara jag som kan veta hur min version av historien ser ut och vilka delar av väven som ingår i min version. Bara jag som kan bestämma. Och till detta kommer att jag kanske berättar historien på ett annat sätt, med ett annat språk eller en annan stil, eller med en annan poäng eller sensmoral.
Och kanske kanske en vacker dag att jag lyckas hitta tillbaka till tråden, och antingen skriver om min variant från början och städar upp i den – eller skriver något helt nytt, vem vet?
Men inte nu. Det kräver långt mycket mer fokus än för att komma loss och skriva ett blogginlägg.
Vi har varit hos mina föräldrar över Valborg. Stått vid valborgsbål på en udde vid havet. Sedan sovit över och lämnat kvar barnen på några dagar.
Innan vi övergav nordvästra Skåne åkte vi ut på Bjäre, ut till kusten, till Dagshög och Skaudd och det gamla stenbrottet. Sädesärlorna flög runt och visade upp sig, lärkorn drillade i skyn, triften hade börjat slå ut och färga marken rosa, vattnet glittrade i solen, och i fjärran på andra sidan viken kunde man tydligt se klipporna på norra sidan av Kullaberg.
Sedan begav vi oss hemåt. Men efter en liten stund på motorvägen blev det stopp på grund av en olycka, och vi tog istället vägen mer snett över Skåne. Förbi Söderåsen, över backar, genom små samhällen. Halvt utslagna bokskogar med vitsippsmattor och rödbruna fjolårslöv, så vackert så att det gör ont i hjärtat. Vi åt lunch på en pizzeria i Röstånga.
Det var länge sedan vi åkte genom Skåne på det viset, så där lite på slump. Välja väg och rastplats utifrån karta och omständigheter. Uppleva. Se allt det vackra – all grönska, alla söta och konstiga hus, åsar, verksamheter, och så vidare. Jag tycker om det.
Det finns flera skäl till att det inte blir så ofta. Barnen innebär en delvis mer inrutad tillvaro – färre frihetsgrader när allting måste anpassas till fler personer med andra behov och önskemål och fler fasta punkter att ta hänsyn. Men det är också delvis en effekt av miljösamvetet. Vetskapen om att man inte ska ut och köra bil i onödan. Och då försöker man begränsa det till nödvändigheter eller viktigheter. Att köra runt på roliga småvägar och titta på lustigheter och trevligheter är så långt från nödvändigheter och viktigheter man kommer, ur det hänseendet.
Jag förordar kollektivtrafik av miljöskäl. Kollektivtrafik är bra och viktigt, både för miljö och av tillgänglighetsskäl för dem som inte kan köra bil av olika skäl. Men kollektivtrafiken har sina nackdelar. Även om det finns bussar väl anpassade till att ta sig ut till naturreservat och andra vackra naturområden, så minskar det drastiskt möjligheterna till spontanitet. Det blir frågan om att ta sig från punkt A till punkt B, vara på punkt B och uppleva den, och sedan ta sig tillbaka från punkt B till punkt A. Man kan inte stanna till när man ser en spännande loppis på vägen och se om det är något att ha, eller fortsätta vidare till nästa besöksmål om man känner att man vill mer.
Och ska vi se det ur ett ekonomiskt och landbygdsutvecklingsmässigt hänseende, så tror jag det är verksamheterna som blir lidande. Gästis, loppisar, gårdsbutiker, lokala hantverksbutiker, och en hel massa annat. Kommer du med besökare till exempelvis Stenshuvud med bussen så kommer du till just Stenshuvud, och kommer inte att kunna uppleva allt det andra eller stödja det lokala näringslivet. Du kan inte tänka när du just åkt ifrån Stenshuvud att kanske borde vi äta lunch också innan vi åker hela vägen hem, utan har du satt dig på bussen så har du.
Så: bussen är utmärkt för pendling till jobb och skola, även på landet. Men för en levande landsbygd behöver vi även andra lösningar. Bilar, med rätt bränslen och för rätt tillfällen, är nog fortfarande en del av den lösningen. För det måste väl ändå fortfarande vara bättre att jag då och då rör mig omkring i min älskade hembygd och gynnar dem som lever där, än att jag kompenserar detta behov med långa flygresor (som uppenbarligen många människor gör)?
Men jag tror att här fortfarande finns en hel del tankearbete att göra. Det behöver hittas lösningar som är rätt för områden där det bor något färre människor än i städerna. Och problemet där är väl lite att det så lätt låser sig, när en del som bor i städerna tycker att bilar i alla dess former är ondska och en del som bor på landet säger la-la-la-bingo så fort man nämner att vi kanske behöver minska bilåkandet och höja bensinskatterna och tänka på miljön. Det är svårt med konstruktiva diskussioner när det låst sig från början. Men konstruktiva diskussioner behövs, och landet behöver ses som något annat än den efterblivne kusinen. Vi behöver ibland andra lösningar – våra lösningar, som är rätt för oss, och som gör att vi kan leva moderna och miljöanpassade liv.
Och med tanke på hur mycket det ibland fjäskas för att få stadsbor, i områden där bussarna går var femte minut och avstånden inte är längre än att man smidigt kan gå och cykla, att välja buss och cykel istället för bil, så kunde det faktiskt ibland få fjäskas lite för oss lantisar. Men nejdå, om vi ska få något lite extra då är vi plötsligt en besvärande börda… ;-) Det är också lite tröttsamt i längden.
Läs även Landsbygden behöver omställning innan oljan blir för dyr
Det är en mamma på tåget med en skrikande unge i barnvagn. Det stör mig inte. Det är inte mitt barn. För inte så många år sedan var det jag som var mamman med det olyckligt skrikande barnet, i alla möjliga och omöjliga situationer. Jag minns ångesten över att inte kunna göra barnet glatt och nöjd eller kunna försvinna från en hopplös situation.
Numera har jag inga problem med andras skrikande barn. LJag känner lättnad över att det inte är mitt barn, att jag inte behöver hantera det. Mina barn är så stora att jag utan problem kan ignorera. Jag behöver inte lösa problemet. Det är inte mitt ansvar. Och det är allmänt accepterat att känna så. Att inte försöka hjälpa.
Vi kan inte bry oss om alla. Det finns en gräns i vilka vi engagerar oss i. För det finns för många människor, för många problem, för många jobbigheter. Och för att hantera vårt eget måste vi på något sätt begränsa vårt engagemang. Annars skulle vi gå sönder. Annars skulle vi inte kunna vara tillräckliga för dem vi faktiskt bör ta ansvar för. Och för min del är det vitalt att gå vidare från småbarnstidens problem och kunna känna att nu är jag igenom. Och det är det liksom ingen som ifrågasätter. Det är okej att man bryr sig mer om dem man står närmst: de som är ens familj och vänner, de som finns på samma ort som en själv, dem som man på något vis har en relation till.
Men om det händer något någon annanstans i världen, då tas andra förklaringsmodeller till. Bryr man sig inte om det, så är det plötsligt för att man inte tycker att alla människor är lika mycket värda. Då kommer anklagelserna om att det handlar om hudfärg eller religion eller annat.
För mig räcker det alldeles utmärkt med avståndet: att det är saker som händer väldigt långt bort. Oavsett om det är i Afrika eller Nordamerika eller Asien. Avståndet gör att jag kan distansera mig: jag behöver inte ta in vidden av hemskheten till fullo. Jag behöver inte relatera hemska saker som hänt till sannolikheten att det ska drabba mig eller mina barn, utan jag kan klara av att avfärda det med något som hänt långt borta.
Och det är ju något jag gör i alla hemska och otrevliga situationer: försöker hitta sätt att kunna avfärda, att kunna hjälpa mina egna varnings- och panikssystem att inte sätta igång. Det där är långt bort. Det där kommer sannolikt inte att drabba oss för att… ja, vilka argument som nu går att plocka upp i den aktuella situationen. Och visst, det är hemskt att man gör så. Men det är en mental överlevnadsgrej. Skulle jag släppa igenom allt skulle jag gå totalsönder väldigt väldigt fort.
De saker som når igenom det där skalet och gör riktigt ont är ju de gånger det inte går att avfärda, inte går att styra bort från tankarna, för att det kommer för nära. Och det kan handla om det geografiska, men det kan också handla om andra aspekter.
I samband med de återkommande katastroferna med flyktingar i Medelhavet nämns Estonia-olyckan, och påpekas att vi minns Estonia-olyckan fortfarande, men kommer att ha glömt olyckorna på Medelhavet snart. För mig kommer Estonia närmre just utifrån den mänskliga närheten. En bror till en lärare som försvann. Och att jag själv hade åkt till Estland, om än via annan båtlinje, bara ett drygt år tidigare. Och så vidare.
För övrigt, när min sexåring hör om händelserna i Medelhavet på radion så ställer han kloka frågor om varför båtarna sjunker, och vi pratar sedan om det som hänt och vems ansvaret är och så. För honom kommer allt närmre – han har ännu inte lärt sig att avskärma, men han jobbar på det. Och vad gäller hudfärg och religion så undrar jag om det ens har gått upp för honom att de människor som åker över Medelhavet kanske ser annorlunda ut än vi – jag tror nog inte han har gjort den kopplingen ännu. För honom är det bara människor som drunknat.
Posted in Föräldraskap, Hemskheter, Reflektioner och tankar
Det sägs att tid är pengar. Och det är väl på sätt och vis sant. Pengar är ett sätt att värdera det som tar tid – att göra, att odla, att tillverka, att genomföra. Det som tar mer tid att göra kostar rimligen mer i pengar. Dyrare i pengar är värdefullare, har högre kvalitet, är mer eftertraktat och så vidare – i alla fall är det liksom grundprincipen.
Och så finns det en massa saker och företeelser som förstås inte kan värderas i pengar. Många av dem vad vi skulle säga ovärderliga. Kanske just för att de inte heller kan omsättas i tid? För oavsett hur mycket tid vi lägger ner – i form av arbete eller väntan eller annat – så kan de aldrig ersättas om de gått förlorade. Ett människoliv (som släckts), eller ett grundvattenmagasin (som förorenats).
Men i alla fall, de där tidpengarna… Det är märkligt, för om nu någots ekonomiska värde motsvarar nedlagd tid, då borde dessa pengamässigt dyra produkter vara populära. Istället har det liksom gått åt motsatta hållet på en massa områden. Mat och kläder och prylar och en himla massa andra saker… Det är numera någon sorts märklig status i att lyckas köpa allt sådant så billigt som möjligt.
Speciellt om man köper något som man kanske inte riktigt behöver. Då kan man döva sitt samvete med att det var billigt. Då är det liksom mer okej. Lägger man däremot mycket pengar på något man kanske inte riktigt behövde, då är det extra fult.
Borde det inte rimligen vara tvärtom?
Och även när vår tid inte översätts i pengar utan är just bara tid… För alltså, ska man åstadkomma något ”på riktigt”, då tar det tid. Skriva en bok. Odla ett trädgårdsland. Eller för den delen bygga upp en egen värld eller ett eget projekt i ett datorspel (som minecraft). Det tar tid att genomföra något på riktigt.
Men även tid har det blivit fult att slösa använda mycket av – även där är det som att det är viktigare att komma billigt undan. Som det här med att inte sitta för länge framför datorn eller andra skärmar. Hur länge man sitter där verkar ofta vara viktigare än vad man faktiskt gör. Eller, det verkar viktigare att inte sitta för länge än att man faktiskt får möjlighet att slutföra och göra något bra.
Däremot är det tydligen okej att slösa med råvaror och naturresurser. Att ta hand om det man har tar tid, både att vårda och laga. Det är snabbare och därmed billigare att köpa nytt igen och igen. Och då ska man ju förstås allra helst köpa billiga varor. Så gör det inte så mycket att man behövde köpa nytt. Och dessutom är ju kvaliteten sannolikt lägre, så man inte behöver bry sig om att vara rädd om…