Category Archives: Reflektioner och tankar

[fortsättning]

[fortsättning från sent igårkväll]

… för grejen är väl liksom att det är så totalt ointressant för mig.

Vilken religion folk bekänner sig till är så sällan relevant för mig, utom om de har extrema tolkningar eller är bokstavstroende eller så, och det är liksom sällan den sorts människor jag umgås med.

Och vad folk har för sexualitet är förstås bara relevant för mig om det är någon jag är intresserad av eller om det är någon som är intresserad av mig. Och ärligt talat är sannolikheten mycket större att det i så fall faller på något annat – som brist på ömsesidigt intresse eller något annat – än på sexualiteten :-)

Så: inget jag snappar upp per automatik – och inget jag ser skäl att ta reda på, generellt sett. Och alltså vet jag inte.

Om du inte lämnar några spår kommer jag inte ha en susning

Från twitter:

Hur står det till i Sv? #svpol

68% av amerikanerna har inte en vän som är Muslim.

74% Jobbar inte med en

55% har en dålig bild av Islam

För mig väcker det här frågor – och jag kan inte komma med några svar. För sanningen är den att jag inte har koll på vad folk omkring mig tillhör för religion. Ja, visst, infödda svenskar kommer ofta kulturellt från kristendomsmässiga rötter – men inte alltid. Och det betyder inte att de är kvar där. Och för min del kan de lika gärna komma från helt andra bakgrunder utan att jag begriper det.

Grejen är liksom just det: det där hör till sånt jag inte begriper. Sånt jag inte snappar upp de sociala signalerna för. Likaväl som jag inte alls kan svara för om folk omkring mig är heterosexuella eller homosexuella eller något annat. I alla fall inte om det inte är väldigt uppenbart – typ att de berättar eller att jag ser vem de hånglar med. På samma sätt som jag antar att kompisen som är prästvigd också tror på den kristna guden. Det är liksom på nåt sätt att betrakta som faktabaserat eller empiriskt bevisat eller vad man ska säga.

Men vaga signaler av annat slag – nä. Så jag vet inte vad folk omkring mig har för religionstillhörighet eller sexualitet eller annat. Det är väl ett av mina sociala handikapp.

Den lilla hönan behöver inte längre odla sitt frö

Elvaåringen har läsförståelseläxa – sådan där tråkig övning där man först ska läsa en text och sedan skriva svar på en massa tråkiga frågor. Grunden den här gången är sagan om den lilla hönan…

… ja, ni vet den där klassiska sagan, om den lilla hönan som hittar ett korn, sår det, sköter det uppväxande strået, skördar det mogna axet, tar det kvarnen och mal det, och sedan bakar bröd av det – och hennes ”vänner” vill inte hjälpa till med arbetet, och får därför inte heller smaka det nybakade brödet.

Fast i versionen i elvaåringens läxbok så ska de bara grädda pannkakor, och första momentet är att hämta mjölet vid kvarnen.

I dessa moderna tider behöver man uppenbarligen inte odla säden? Man kan alltid räkna med att någon annan gjort det, och behöver inte se det som en del i samarbetet?

Ja, jag förstår också att det förmodligen åtminstone delvis handlar om att korta ner historien så att den tar mindre plats, och kanske göra den mer lättillgänglig, eller nåt sånt. Fast jag tycker ändå det är synd. Jag tycker ändå det finns en poäng med att vanliga svenska barn stöter på historier där maten inte bara uppstår av sig själv utan att någon odlar den.

Som tur är för just mina barn så har de den ”riktiga” sagan i en bok. För jag köpte den någon gång när jag var riktigt trött på deras bristande intresse för att vara delaktiga i vardagsbestyren.

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt?

Jag längtar efter att få rensa ut och komma ifatt. Sortera mappar och filer och mejl, få undan, stryka av på listor. Behöver få göra det för att liksom komma i fas med mig själv jobbmässigt och få energi till nya projekt, hitta kreativitet och kraft. Behöver kunna få släppa andra saker utan att de ska ligga kvar ogjorda efteråt.

Nämner detta för en kollega i en diskussion.

”Äsch, det är inte lönt, det finns aldrig någon möjlighet att få komma ifatt”, svarar hen.

Nä, det är väl kanske i någon mån sant. Det lämnas egentligen aldrig utrymme till det. Det förväntas ske magiskt, eller genom att folk lär sig ignorera själens signaler och strunta i att detta skulle behövas. Eller genom att folk trycker på den stora delete-knappen som tar bort allt allt allt. Eller genom att datorn kraschar.

Eller genom att människorna kraschar…

Vill vi verkligen ha ett samhälle där det är en självklarhet att man aldrig ska få komma ifatt? Fastän folk går sönder av det, känslomässigt och mentalt? Är det verkligen värt det, värt det lidande det orsakar och de pengar det kostar i sjukskrivningar och rehabiliteringar och andra sorters förluster?

Det är ett evigt tjat i olika sammanhang om att det behövs fler jobb. Men om vi bara byggde in tid nog för att rensa och komma ifatt och inte skjuta upp till efter pensionen eller döden åt andra stackare att ta hand om, och sedan fördelade det arbete som behöver göras men som vi som har anställning inte hinner för att vi faktiskt ska kunna hinna rensa och komma ikapp och inte fylla hjärnan och datorn med sånt som borde slängas i en papperskorg mellan de personer som inte har anställning, så skulle vi ha löst arbetslösheten. – Och då är det ju ändå så att det finns ytterligare en väldig massa saker som behöver göras.

Det är inte fråga om tid. Det är fråga om värderingar och om hur den ekonomiska religionen och moralen ser ut.

Personligheten tycker jag att en del av de där förutsättningarna borde byggas om. För så här kan vi ju inte ha det.

Potatisskräpet

De där potatisarna jag satte häromdagen, det var de potatisar som stod kvar i källaren av fjolårets skörd. De minsta och ratade potatisarna, och de som hann skrumpna innan de blev uppätna, och de som hann bli bortglömda. Och eftersom det inte är kolmörkt i källaren så hade de mängder med tunna långa hattifnattgroddar. Inte alls så som groddade potatis ska se ut. På en del av dem snurrade jag ihop de långa groddarna innan jag öste på jord. På andra, där groddormen trots allt var för stabil och därmed helt skulle knäckas av från potatisen av såda behandling, kortade jag in groddarna meddelst sax.

Eftersom det alltså är frågan om överblivna potatisar – överblivna av ena eller andra skälet – så är det också alldeles för många skrumpna groddade potatisar för vårt trädgårdsland. Det innebär att en del av dem kommer att bli slängda, om än på komposten. Det innebär alltså i praktiken matsvinn.

Hade vi däremot odlat blommor eller gräsmatta istället för trädgårdsland med potatis, så hade det inte blivit något matsvinn, utan möjligen på sin höjd ogräsrensing (och det ses ju som positivt).

Om två olika sagofigurer så här i påsktid

Så här i påsk är det rätt mycket prat om Jesus och uppståndelsen. Den där gode ledaren som vill hjälpa de svaga och fattiga mot en förtryckande överhet. Uppvuxen som jag är med kyrka och söndagsskola och kristendom som en självklar om än inte jätteviktig beståndsdel, så minns jag fascinationen över den Jesus som gestaltades i den klassiska fyraavsnittsmegaserien om Jesu liv, som många år i rad visades lagom till påsk. Och även musikalversionen av berättelsen i form av Jesus Christ Superstar många år senare (när jag redan tappat tron). Det är en fascinerande historia. Jesus är en fascinerande sagohjälte, en godhjärtad rebell med ledaregenskaper, en vilja att förändra världen till det bättre – och stunder av kraftigt tvivel.

Faktiskt väldigt mycket som Robin Hood, åtminstone i Robin of Sherwood-versionen. Robin of Sherwood dör till på köpet i slutet, offrar sig för andra, och gör det medvetet och överlagt. (Och uppstår igen om man så vill.)

Fascinerande berättelser om personer som fungerar som hjältar, ledstjärnor, stöd i svåra stunder och äventyrsberättelser :-)

Men den ene blev grunden för en hel religion och tillbeds av miljoner världen över, varav en hel del verkligen tror att han är guds son och verkligen återvände från de döda, och även vi som inte tror ett dugg på den religiösa aspekten av historien firar högtider tydligt färgade av dessa gamla berättelser. Den andre betraktas som en saga – en bra och välkänd saga, som lett till många filmer etc, men dock bara en saga. Skulle man välja att ira högtider baserade på Robin Hood skulle man betraktas som minst sagt konstig. Men att fira högtider baserat på vad Jesus sagt och gjort är att betrakta som ”normalt”.

Det tycker jag är lite fascinerande. För mig personligen är de båda sagofigurer.

Vilket förstås inte gör dem oviktiga eller ointressanta. Vi behöver sagor!

För litet, för stort och för instängt… tror jag

Vi har varit hos svärföräldrarna utanför Linköping under påsken. Som hastigast har vi även passerat genom Linköping.

Jag bodde också i Linköping ett knappt år för ungefär femton år sedan. Att passera genom staden ger mig fortfarande känslan av att vara väldigt glad att ha flyttat därifrån.

Det är ju inte så att det är något stort fel på Linköping. Jag bodde tillsammans med älsklingen, samma älskling som jag numera är gift med. Och han hade många bra vänner, varav en hel del av dem numera förstås även är mina vänner. Och eftersom en hel del av dem bor kvar i Linköping så antar jag att de gillar Linköping.

Men jag trivdes aldrig där.

Säkerligen är min upplevelse färgad av att jag kom dit i ett läge när jag inte mådde bra, ett tillfälle när jag skulle BORT från något.
Men Linköping var liksom aldrig min grej. Och jag har svårt att sätta fingret på vad problemet består i. Men staden är en förvuxen småstad: stor till ytan och därmed ganska mycket avstånd när man ska förflytta sig – men ändå väldigt mycket småstad i kulturen. Samt mycket mer av att konsumera (fin)kultur och passa in än att vara sig själv och skapa eget.

Eller jag vet inte. Men på något vis en instängd känsla. Jag hörde aldrig hemma där.

Och det är intressant hur viktig en sådan där grundläggande känsla kan vara. För jag menar, nu bor jag på landet utanför en liten håla. Men jag har Malmö inom räckhåll. Och det utnyttjar jag förstås inte för fem öre i nuläget, eftersom det inte funkar i det läge i livet jag är nu. Men VETSKAPEN ger frihetskänsla: Jag vet att möjligheterna finns där om jag skulle vilja. Och bara det ger en frihetskänsla.

Utan sagorna står vi oss slätt

Kanske är det så att vi alla egentligen bygger våra liv på sagor? Att vi alla behöver ha någon sorts saga att bygga vår tillvaro kring, för att bygga mål och mening och hämta kraft ur?

Sagorna kan förstås vara av väldigt olika karaktär. För en del är det en fotbollssaga, som handlar om att det rätta laget ska vinna och de rätta supportrarna ska ge sig ut på korståg och nedkämpa fienden, på fredligt eller ickefredligt sätt. För andra kan det handla om sagan om att lyckas inom ett yrke eller bli framgångsrik på annat sätt. Och för andra kan sagan handla om att någon gång kunna få en bostad eller komma till ett land där hen slipper förföljas. Eller hitta kärleken, gita sig och leva lyckliga ever after.

Och man kan bygga sagorna på väldigt olika sätt. Ett sätt är att låta dem uppfylla tillvaron, låta hela tillvaron bestå av strävan att bygga den där sagan till ett lyckligt slut. En annan variant är att ägna sig åt sagan vid sidan om, utanför vardagstillvaron. Genom att titta på mängder av filmer, läsa böcker, lajva och annat. Gå in för sagorna vid sidan om verkligheten.

Men bara tråkverkligheten, utan någon form av saga, utan att bygga en roll för sig själv – funkar vi ens då? Jag undrar det.

Kanske är det sagorna som skiljer människorna från andra djur. Att bygga sagor, drömmar, fantasier. Att inte bara överleva och göra ”som man gör”, för att det är bäst så, utan för att det hela tiden finns en saga, en dröm, ett…något.

Fast jag vet ju inte alls vad andra djurarter tänker. De kanske har avancerade tankevärldar och fantasier.

Men för oss människor tror jag någon sorts sagor är viktigt. Sagan om ens liv ger mervärde och kraft. Och när vi tappar sagan tappar vi väldigt mycket.

Hur många lagningar?

Hur många gånger är det rimligt att laga samma par byxor innan man slutligen ger upp och slänger dem?

Beror det på vem man är eller inte? Gäller samma principer om man är pappan i Lilla huset på prärien, som hade hoppats på att kunna köpa nya vinterstövlar istället för de gamla som är lagade oändligt många gånger och knappt håller samman men som trots detta väljer att hellre lägga pengarna på ett bidrag till att staden ska kunna köpa en kyrkklocka till kyrkan, som gäller för mig?

Är det okej att jag slänger byxorna tidigare än någon som riskerar att annars stå helt utan byxor? Eller borde jag i rättvisans namn kämpa på lika länge?

Det finns förstås olika svar på den frågan. Det svar som förmodligen är det rimliga får mig att känna mig jävligt bortskämd och lat.

Earth hour – en ny högtid?

Elvaåringen var bortbjuden ikväll (och inatt), på LAN hos en kompis. Det tackade han ja till.

Under eftermiddagen, när vi stod och rensade i trädgårdslandet, strax innan han skulle iväg, kröp det dock fram att han hade lite dubbla känslor för det. För han skulle ju missa Earth hour.

Och det handlade inte bara om att han insåg att han inte skulle kunna släcka ner den där timmen. Utan det handlade om vad han skulle missa. Kvällen med familjesamvaro, läsa eller spela spel i stearinljusens sken i ett i övrigt nedsläckt hus.

Visst, det där går ju att göra när som helst. Men det blir ändå inte. Eller, det är något speciellt med det, när man verkligen bestämt sig för att NU, nu ska det vara släckt. När det blir ett frivilligt tvång eller vad man ska kalla det. Nästan lika mysigt som när det är tvunget på riktigt – alltså vid strömavbrott.

På ett sätt blir det ju märkligt förstås. För poängen med Earth hour är ju inte att det ska bli en högtid som man firar återkommande på det sättet. Poängen är att uppmärksamma ett problem. Earth hour är en demonstration.

Å andra sidan… så behöver vi högtider som är anpassade till vår tid. Earth hour är ju på det sättet långt mer relevant som högtid än jul eller påsk. Och precis som de religiösa högtiderna blir det en tid till eftertanke, en möjlighet att fundera över hur vi lever våra liv och vilka vi vill vara.

Och om vi ska bygga en ny och bättre värld, så är det väl ett gott steg på vägen att påminnas om hur trivsamt vi kan ha det i halvmörker, bara familjen tillsammans med en bok eller ett spel?

Nu är Earth hour över för den här gången. Vi tre som var hemma spelade Carcassonne vid kandelabern. Vi har – som brukligt på Earth hour – fortfarande inte tänt särskilt mycket. Sexåringen ligger i soffan med katten bredvid sig, jag sitter i fåtöljen bredvid i kandelaberljuset, och en stillsam Maria Röjås-skiva ljuder från högtalarna.