Category Archives: Reflektioner och tankar

Jag har glömt hur man gör för att våga gå all in

Jag fascineras av saker omkring mig. Stora projekt av skilda slag. Folk som genomför grejer, på alla möjliga skalor.

Som att titta på dokumentärer om filmer och TV-serier. Robin of Sherwood, med mängder av tankar och idéer och research och kostymer och samordning och resor och stuntmän och djur och statister och catering till oändliga mängder med människor. Och i uppförstorad skala (typ gånger många tusen) med Sagan om ringen-filmerna.

Eller personer som startar företag. Tar den där idén de kläckt, ordnar med utvecklingsarbetet för att fixa produkten, bygger upp produktion och verksamhet och raggar upp pengar och marknadsför och så vidare.

Eller de som sätter upp en teaterföreställning. Skriver en bok. Ordnar en stor fest. Och så vidare.

Jag är mäkta imponerad av alla människor som får idéer – stora idéer – och sedan genomför dem. Människor som orkar med hela den där apparaten. Som orkar samordna en massa människor. Som vågar och orkar (ja, orkar!) tro på att saker går att genomföra. Och som orkar tro på att det är värt det, orkar tro på att det de vill göra är viktigt och bra nog för att tillåta de problem som uppstår. Som en lagom dos vansinne, bortprioritering av andra ansvarsområden (som socialt umgänge eller städning).

Jag blir imponerad.

Och ruskigt trött av att tänka tanken på allt jobb.

Men mest blir jag nog avundsjuk. För jag har glömt hur man gör för att våga gå all in på det där sättet.

Nej, det är inte så att jag aldrig har velat eller kunnat eller varit sådan. Jag har ju varit där. Okej, inga gigantprojekt. Men alltså, vi spelade trots allt in en film med en massa människor inblandade när jag var typ tolv, i alla fall till stor del på mitt initiativ. Och jag har varit drivande i att ordna studentfester. Och jag har sytt en massa kläder jag designat själv, och skrivit egna pjäser och böcker (jaja, nu ska vi inte diskutera kvalitet :-)). Och renoverat lite hus. Och så vidare.

Men alltså, jag har tappat det.

Och visst, en del av det tappade jag redan som ganska liten, i den här allmänna skiten med folk som trycker ner en i skorna och talar om att det man vill göra inte är vettigt eller bra eller värdefullt – bara för att det inte faller dem i smaken eller inte passar in  deras mallar, och man är dum nog att tro dem. Men jag inser ju att jag behöll en del av det ändå, för jag har som sagt var åtminstone genomfört en del saker senare.

Det riktiga avbräcket är föräldraskapet. Ansvaret för någon annan. Det här att veta att oavsett vad jag sätter igång så förväntas jag alltid kunna släppa det med ett par minuters varsel för att rycka ut/in akut. Det här att jag alltid kommer att behöva fixa mat och ta hand om disk, och vad jag än vill hitta på så kommer jag aldrig att kunna ägna mer än kanske en timme per kväll åt det – aldrig några sammanhängande sjok av tid. Och det här att veta att vad jag än hittar på så kommer alltid någon del av omgivningen, och därmed som en effekt även jag själv, att tycka att alla prioriteringar som inte sätter mina barn först av allt, att vara av ondo. Och på de premisserna kan jag aldrig gå all in. På de premisserna kommer allting alltid bara bli halvmesyrer.

Därför blir jag trött vid blotta tanken på att genomföra något stort projekt. Inte för att det på något vis borde vara omöjligt i sig…

Om att rensa

Jag rensar. På både det ena och det andra sättet. För att det är en nödvändig del i att komma vidare.

De två senaste dagarna har jag ägnat åt att rensa jobbmejl. Det är ett tröstlöst arbete. Det kommer ju liksom aldrig att ta slut, aldrig bli klart. Fast ändå är det nödvändigt. Både för att hitta bland de mejl som behöver vara kvar, och för att lätta lite på ryggsäcken.

Men det känns ganska hopplöst. Det tar sådan tid. Och det blir extra påtagligt hur mycket tid det tar när det blir så här upplagrat och koncentrerat. Det här är inte bara för de där senaste jobbiga två månaderna. Det här är för lång tid tillbaka – det här har varit nedprioriterat under så väldigt lång tid.

Och jag slåss konstant mot känslan av att det är slöseri med tid, att jag borde ägna tiden åt något viktigare, något riktigare. Fastän jag samtidigt vet hur viktigt det här är för det allmänna måendet. Men det är det där med att prioritera. Vi får höra så mycket om vikten av att prioritera rätt. Så till den milda grad att man ibland lägger mer tid på att fundera över om man prioriterat rätt än på att faktiskt göra något. Och ska man göra allt utifrån prioriteringar så förlorar man helt möjligheten att göra för att man vill och det känns rätt och behöver bli gjort nu för magens känsla.

När jag gick i skolan rensade jag årligen (ja, då var det inte mejl, men annat). Och under studentåren för det mesta efter en tenta. Men nu rullar åren på utan någon riktig brytpunkt, både på jobb och hemma. Och det blir liksom aldrig tid att rensa. Eller aldrig rätt tillfälle.

Jag behöver rensa för att må bra. Och det borde vara en självklar del av jobbet. Inte något jag ska skämmas för att lägga tid på…

Och så kommer uppgifterna om att flygplanet som kraschade gjorde så för att andrepiloten styrde rakt in i alperna med flit. Sett i det ljuset borde jag kunna kasta bort samvetet över om det är slöseri med tid att rensa mejl. Ändå lyckas jag inte.

När det man läser är så ointressant att inget fastnar trots att man läser högt

Det är fascinerande det här att högläsa böcker. Hur man kan gå in i ett läge där man ser texten, formar ljuden och orden i ett snyggt och bra flöde, med lämpliga betoningar och melodi, riktigt bra högläsning, liksom – och ändå inte själv tar in ett ord av det man läser utan låter tankarna flyga åt helt andra håll.

Sedan ett bra tag tillbaka är alltså högläsningsboken för elvaåringen Ringens brödraskap (första boken i Sagan om ringen). Och ärligt talat går det trögt. Man kan ju tycka att vi borde vara klara med den vid det här laget. Men tja, dels har det kommit mycket emellan. Sportlov och melodifestival och resor som gjort att det blivit färre läskvällar. Och så är det ju inte riktigt en bok man sätter sig och högläser i tio minuter, utan ska det va så ska det vara tillräckligt mycket.

Men ett annat skäl är att boken är rätt seg. Tycker jag, i alla fall. Och det är inte heller så att elvaåringen tjatar jättemycket om läsandet.

Jag har ju försökt läsa den här boken (i tidigare översättning) flera gånger tidigare i livet. Som längst har jag kommit så långt som att ha typ fyrtio sidor kvar till slutet innan jag slutligen gett upp.

Det är för långa bitar där det händer väldigt lite. Och det är för många namn och för många komplicerade sidohistorier och för mycket av framåt och bakåt i långa tidsaspekter… För mycket att hålla rätt på. Det funkar inget bra för mig. Jag sovrar bort informationen istället, släpper det, eftersom jag vet att jag aldrig kommer att få ihop det – och för att drivkraften att vilja få ihop det är för liten. Det är inte tillräckligt intressant.

Men vi harvar på. Det vore väl bra att någon gång ha läst den, kantänka.

Men då hamnar jag då och då i det där läget att jag inte alls vet vad jag läst. Trots att jag läst alltsammans högt, så har inget av det hamnat i den medvetna delen av min hjärna.

Självklart finns det nackdelar också

Självklart finns det inte bara fördelar med pendlingen, utan också nackdelar. Absolut. Jag längtar ibland efter att inte ha bestämda tider att passa, efter möjligheten att hänga kvar en liten stund på skolan och småprata med barnen, kanske byta några ord med lärare och annan personal innan skoldagen börjar. Att ha större möjlighet till spontanbesök där. Större möjlighet till spontanitet över huvud taget. Smidigare och flexibare om man vill cykla med barnen till skolan. Enklare kunna handla av lokala affärer. En massa sådana saker.

Komma hem tidigare på dagen. Ha andra möjligheter att träna, dels för att det blir mer tid över, dels för att träningen finns på närmre håll. Och så vidare.

Men det är ju det: världen är sällan enkelt svart-eller-vit. Det finns fördelar och det finns nackdelar. När det handlar om pendling så hör man väldigt ofta om nackdelarna, men väldigt sällan om fördelarna. Och jag tror ändå att fördelarna överväger för min del. Speciellt jämfört med alternativen, som skulle innebära att jag antingen var tvungen att flytta eller byta jobb. Jag vill ingetdera :-)

Jag bor så att jag har de stora staden på arbetstid och landsbygden resten av tiden. Vilken jävla lyx!

Tankar vid vattenkranen

Jag har varit ute och grävt upp jordärtskockor ur trädgårdslandet och ska göra soppa till lunch. Bianca – hög bladig grönska med vackra gula blommor, en riktig prakt åt grönsakslandet sommartid, och sedan underbart goda knölar under senhöst, vinter (i alla fall vintrar som denna) och tidig vår, den tid av året när det annars är ont om mat i trädgården, ända fram tills de sista måste upp för att en ny odlingssäsong ska starta. (Ja, det kommer att finnas för många skockor kvar i landet när vi ska dra igång det här året. Den här gången också.)

Men det fastnar mycket jord i knölarnas veck. Så jag står i köket och spolar rent dem. Och det stör mig att behöva förlora fin bördig jord till avloppet. Så jag försöker undvika det genom att ha knölarna i en bytta, skölja, springa ut i trädgården och tömma. Processen får upprepas, flera gånger. Jorden hinner ju dessutom sedimentera i botten på vägen ut. Det finns inget smidigt sätt att få till det. (Ja, självklart bör avsköljandet ske i anslutning till trädgårdslandet. Men vi har inget vatten draget dit vintertid. Och att stå med iskallt vatten och slabba med det därute – aj, ont i kroppen…)

Jag försöker hälla lite av jordvattenblandningen i blomkrukorna i köksfönstret. Det funkar också dåligt. Och jag spiller och får torka och ha mig.

Jag står där och funderar över det här med vattenåtgång. Om det här som brukar dras upp, om hur många liter det går åt till att odla saker, och framställa kläder, och vårt vattenavtryck. Hur stor skillnad det gör att göra på olika sätt – men tt det alltid är någon annan faktor som påverkas istället. Vill jag spara jorden i vår trädgård går det åt mer vatten. Och det skulle gå åt mycket mindre vatten om jag istället köpte ”industrigrönsaker” som sköljts på effektiva sätt, istället för att odla grönsaker i mitt trädgårdsland.

Jag brukar tänka på vatten när jag tillagar linser och bönor och sånt också. Sånt som ska läggas i blöt i rejält med vatten, och gärna bytas vatten på under blötläggningstiden också, och sedan kokas i mer vatten, som sedan ska hällas bort. Det går åt en massa vatten. Och jag tänker att ofta är det råvaror man använder på ställen där det är ont om vatten. Eller ris. Ris ska man ju, om man gör ”rätt”, skölja innan man tillagar det. Jag struntar i det, för dels är jag för lat, och dels är det det här med att spara på vatten…

Och så tänker jag på matsvinn där jag står. Jag skrubbar knölarna, för jag tycker det försvinner så mycket om jag skalar. Å andra sidan skär jag bort ganska frikostigt av det jag tycker är fult. Så det blir en hel del svinn. Och det kommer ju alltid att bli knölar kvar i marken som vi missar. Det blir ju på det hela taget mer svinn när man odlar själv än när man köper, eftersom det inte alltid blir så rationellt och perfekt. Hade vi istället odlat blommor – ja, sådana man bara har för att de är vackra, inte Bianca, som råkar blomma som en bonus – så hade det ju inte blivit matsvinn, för då hade det inte varit mat. Förlorad mat som kunde ätits är alltid dåligt, det är procentsatserna som är det viktiga – det är i alla fall den känslan man får när det pratas om det här. Som om just mat vore helig.

Sånt tänker jag på när jag står och förbereder lunch. Vad tänker du på?

Till pendlingens försvar

Det sägs att det är dåligt för hälsan att pendla.

Jag har nu pendlat samma sträcka i tolv år, med uppehåll för två föräldraledigheter à ett halvår. En dryg timmes restid enkel resa. För min del vill jag hävda att pendlingen är bra för hälsan.

För det första så föredrar jag att ha ett jobb jag mår bra av och pendling framför att ha restid lika med noll och ett jobb jag inte mår bra av. Det var därför jag bytte till det jobb jag har nu :-) Och fortfarande efter drygt tolv år tycker jag att det är ett bra val.

Men även om jag har ett bra jobb, ett jobb som jag trivs bra med för det mesta, så finns det jobbiga dagar, dagar som är för intensiva eller mentalt ansträngande. Och jag funkar som så att om jag har kort eller nästan ingen resväg, så har jag inte alls hunnit koppla bort jobbet mentalt när jag kommer hem. Har det då varit en jobbig dag, så har jag med mig allt det jobbiga i huvudet när jag kommer hem, och lyckas ofta inte släppa det på hela kvällen. Det innebär att hela kvällen har jag adrenalinpåslag och stresspåverkan. Jobbet finns där hela kvällen – jag är inte mentalt ledig.

Med en dryg timmes restid är situationen en helt annan. Jag hinner passera andra världar på vägen hem, byta miljö flera gånger om. Hinner rensa hjärnan och ställa om. När jag kommer hem har jag ofta helt hunnit glömma jobbet. Till och med om det faktiskt är så att jag någon enstaka gång plockat med mig något hem som jag tänkt titta på på kvällen, så känns det ofta helt oviktigt när jag väl kommit hem.

Det är bra.

Ibland använder jag stunden på tåget till att sova. Ibland till att lägga meningslösa patienser på telefonen för att tömma huvudet. Och ibland tar jag fram datorn och skriver ett blogginlägg. Periodvis händer det dessutom att jag läser en bok.

Jag kan ibland tycka att jag borde bli bättre på att använda tiden till något vettigt – det vill säga mer bloggande och läsande och mindre av meningslösa patienser eller facebook och twitter. Men alldeles oavsett är tiden värdefull. Det är en stund som är min. En stund jag bestämmer över, mellan jobb och föräldraskap. På jobbet är tiden inte min egen. När jag kommer hem ska jag laga mat och vara förälder och kan inte styra min tid själv. Men på tåget är jag bara min egen. Om jag har tankar jag vill formulera så är det tacksamt att få chansen att göra det vid fyra-halvfemtiden, istället för att vänta med det till sent på kvällen, när barnen somnat och jag egentligen själv är för trött för att tänka och göra. Den där stunden på tåget på vägen hem är min chans att få vara bara mig själv på dagtid.

Ibland lyckas jag och min man ta tåget samma tider. Eller ganska ofta :-) Det innebär att vi med lite tur lyckas få sitta bredvid varandra, och prata som vanliga människor, utan att barnen avbryter oss. På dagtid. När vi är vakna. Det innebär att vi kan lyckas prata om saker som vi inte lyckas få prata om hemma. Ja, inga komplicerade saker. Hur det varit på jobbet. När vi ska få fatt i en elektriker. Vad vi ska äta till middag. Eller så kan vi bara sitta bredvid varandra och spela varsitt hjärndött spel – det är faktiskt också ganska skönt att kunna sitta bredvid varandra och göra :-)

Det händer ibland att jag jobbar hemifrån. Det är skönt att spara in restiden, kunna vara mer avslappnad vad gäller tid (när man inte måste passa tågtider), kanske kunna dra ut på hämtning och lämning på skola och fritids. Men det innebär också att jag har svårare att sluta att jobba i tid (ingen tågtid att passa…), och svårare att släppa jobbtankarna när jag väl slutat – och det är mycket större risk (ja, risk) att jag sätter mig senare på kvällen och jobbar igen, för att jag inte kunnat skaka det ur huvudet. Trots att jag i praktiken ofta redan jobbat mer än mina timmar den dagen.

Så – det må vara så att det allmänt är dåligt för hälsan att pendla. För min del tror jag dock att de positiva aspekterna kompenserar rätt bra.

När nån har dött

När någon kändis dör är folks reaktion numera att skriva en kommentar på sociala medier. Och det allra vanligaste är att de skriver RIP. Eller möjligen utskrivet på svenska, ”Vila i frid”.

Jag förstår ju att tanken är fin. Jag har liksom inget emot det. Men det är ändå inte utan att det fascinerar mig lite. Och visst, jag är ateist, men i vårt sekulariserade Sverige förväntar jag mig att väldigt många precis som jag faktiskt ser döden som slutet. Så varför känner så många människor ändå att det vettigaste att skriva när någon dött är ”Vila i frid”? Är det för att det är enkelt och neutralt och man kommer på något bättre?

För mig känns det rimligare att skriva ”Tack för allt” eller ”Vi kommer att sakna dig” eller nåt sånt. Inte för att jag tror att den döde kommer att läsa det eller så, men för att det ju är vad hen gjorde i livet jag vill påtala värdet av, på ett eller annat sätt.

Men det kanske inte är socialt accepterat? RIP och Vila i frid är väl säkra neutrala kort, antar jag.

En kris eller kanske dess motsats?

Ja, jag går igenom en period med mycket vacklande för tillfället. Vänder och vrider på min tillvaro och mig själv. Återupptäcker och återuppväcker och gräver och rodnar.

Ja, jag fyller fyrtio år i sommar.

Innebär det att det är en fyrtioårskris?

Tja, det är väl säkert alldeles för tidigt att uttala sig säkert om ;-) Men spontant skulle jag inte kalla det det. Kriser har jag haft ett antal genom åren, av olika slag, men gemensamt för dem har varit att de handlat om att jag på något vis bitit ihop och kämpat längre än jag klarar, och sedan får försöka lappa ihop mig själv och klara ut situationen när skadan redan är skedd.

Det här är annorlunda. Tror jag. Den här gången ä det snarast frågan om att jag för första gången på väldigt länge hinner tänka och känna efter innan det blir en kris. Över huvud taget första gången på många år som jag liksom haft tid och ork och möjlighet att stanna upp och tänka efter. Eller första gången på många år som jag, på något märkligt sätt, tillåtit mig att göra det.

Ja, det hänger väl samman med att barnen blivit såpass stora, och tillvaron är tillräckligt stabil. Det finns utrymme för mig. och jag har ett uppdämt behov av utrymme för mig. Till viss del delar av mig som inte riktigt haft chansen att komma fram sedan… högstadiet, typ ;-) För sedan rusade det på:gymnasiet med mycket pluggande samt dansen på kvällarna, studenttiden med mycket plugg och alltid dans eller musikal eller nåt annat sånt på kvällarna, och så några allmänt röriga år, och sedan hus och barn och intensivt och… nu är vi här. Nu, när det faktiskt börjar finnas lite utrymme för MIG igen – och då finns ett behov av att ta vid och fånga upp där man liksom var senast man hade tid att tänka och känna :-)

Och kanske är det det som kallas fyrtioårskris. För att det ses som en kris, när det i själva verket är en ganska naturlig reaktion. För att det ses som att man drabbas av någon sorts fjantigt försök att återgå till ungdomen, när det snarast är frågan om att man faktiskt fortfarande är den där personen inombords och tt hen varit eftersatt för länge.

Och jag antar att det hänger samman med ”medelålders tanter” som plötsligt börjar klä sig som ”tonåringar” igen. De har under många år anpassat sina kläder till så många praktiska aspekter, inte minst kopplade till att kunna göra saker med barnen samt att inte alls ha tid att bry sig om vilka kläder man drar på sig på morgonen så länge det inte är alltför skitigt och trasigt eftersom man ändå måste lägga mest fokus på att få upp ungarna och få dem att äta och klä på sig och… och så kommer plötsligt den där dagen när man faktiskt kan klä sig som man själv trivs igen – och då väljer man något man gillar, eller det man gillade senast man faktiskt hade tid att bry sig om vad man gillade – samt att man insett att man numera kan skita i vad andra tycker, för den är ändå ingen som tackar en för att man anpassar sig, och inte blir man lyckligare heller.

Att inte sabba drömmar med realism

När jag blir vuxen och bygger min borg, så ska jag be att få alla pengar som riktiga pengar, alltså kontanter, och inte med kort, för jag vill ha så mycket som möjligt som på medeltiden.

Det är sexåringen som deklarerar ovanstående en kväll. (Jag har ju tidigare berättat om hans framtidsplaner.)

Jag var ju äldre än han är nu… Jag var 11-12-13 år när jag förklarade att jag ville leva på 1800-talet.

Ja, jag älskade den tidens kläder och stil. Och ja, jag var också medveten om att det var mycket elände på olika sätt – och ja, jag romantiserade säkert eländet en aning också. Man gör det när man fantiserar och drömmer om något, inte minst när man fortfarande knappt är tonåring. Man måste få göra det, faktiskt. Och det hänger väl liksom samman med att gå upp i ett intresse på allvar – man måste tillåta sig att bli riktigt fascinerad och gå in i och acceptera för sig själv att det här jag fastnat i är intressant och viktigt och värdefullt – och inte bara av rationella skäl, utan ännu mer av känslomässiga skäl.

Eller?

Det tyckte i alla fall inte folk omkring mig. Jag fick förstås försvara och förklara och var konstant ifrågasatt för detta. Tja, det kan ju på ett sätt verka rimligt.

Å andra sidan, vem ifrågasätter och plockar sönder en tolvårings dröm om att bli fotbollsproffs? Att bli fotbollsproffs är i de allra flesta fall inte ett dugg mer realistiskt än att förflyttas till ett annat århundrade.

Grejen är att man behöver drömmar och fantasier, och behöver våga hänge sig. Utan att plocka ner allting till förnuft och realism.

Det jag lärde mig var istället att hålla mig till sånt som var möjligt, realistiskt, seriöst, faktasäkrat, och inte ha alltför högtflygande drömmar eller tro att jag kunde bli nåt.

Har man andra drömmar än de flesta är man extra utsatt. Det är större risk att bli ifrågasatt för att ingen förstår tjusningen och vitsen. Och dessutom har man inget stöd från andra som delar samma drömmar – ingen att drömma tillsammans med.

Nåväl, jag växte upp till att inte våga leva ut mina drömmar. Hade inte folk idiotförklarat mig hade jag nog förr eller senare hamnat i lajvarkretsar och kunna ha skitkul där. Men jag lärde mig istället att det är fult att vilja klä sig i avvikande kläder, fult att vilja leva under andra förutsättningar, fult att vilja gå in i en roll. Jag skulle ha väldigt svår att hänge mig och gå in i på det sättet, för jag har fått veta att det är fel.

Och vad gällde drömmarna om att bli dansare eller musikalartist… Tja, mina föräldrar var måna om att jag skulle vara medveten om vad jag gav mig in. Tuff arbetsmarknad, ont om jobb, dålig lön.

Men ärligt talat, man kommer ingen vart om man inte tror på sig själv, inte tror att det kan gå vägen, inte känner att jag har nåt jävligt bra att ge, jag är bra. Man ställer sig inte på scen om man inte tror att man kan göra det lika bra som de andra. Och det tror man inte om man lärt sig att noggrant först jämföra alla förutsättningar, väga för och emot, vara realistisk och bedöma. Då kommer man alltid att veta om sina svaga punkter, veta på vilka sätt man inte räcker till.

För att kunna drömma måste man tillåta sig att vara lite orealistisk. Eller snarast, man måste vara det. Om man medvetet tillåter det vet jag inte ens om det funkar, för det är just graden av medvetenhet som är lite av problemet. Att drömma bygger till viss del på att man ännu inte är fullständigt medveten. Och att backa från insikter är svårt ;-)

Som förälder måste man alltså hantera den här balansgången och inte sabba barnens drömmar för tidigt med realismen. Och det är ju förstås en skitsvår balans. För samtidigt måste man ju ge dem inblick i världen, hur saker fungerar och hänger samman. Och absolut inte slå i den blåa dunster om att allt kulle vara lät och enkelt och att alla skulle vara snälla och alla kan få jobba med det de vill… Till på köpet är det förstås i allra högsta grad individuellt hur olika personer reagerar på det ena och det andra – och därmed hur man bör göra.

Innan jag skulle träna idag hade jag det här inlägget mer eller mindre färdigformulerat i huvudet. Men när jag väl hade tid att skriva var de bra formuleringarna och den vettiga dispositionen som bortblåst :P

800 år

Åttahundra år är en lång tid. Världen var inte densamma runt år 1200. (Fel – världen är inte densamma nu som den var år 1200. Förstås.) Det England vi ser i Robin Hood är inte samma England som idag – eller för den delen som Sverige idag.

Det vi ser i Robin of Sherwood är förmodligen en inte helt orimlig bild av tiden runt år 1200, i mycket grova drag. Typ det fanns många fler vargar då, och vargar var ett reellt hot. Tjuvskyttar jagade villebråd i skogen för att överleva. Högt uppsatta personer hade extremt mycket makt och vanligt folk nästan inga rättigheter.

Jag säger inte att allting är bra idag. Men situationen idag skiljer sig oerhört mycket från situationen då.

Och samtidigt finns det folk idag som verkar tro att saker nuförtiden är likadana. Samma mängder vargar, samma behov av att alla ska kunna jaga bäst de vill och att vem som än försöker hindra dem är ond; samma maktfullkomlighet som myndigheter och beslutsfattare. Men som sagt var, det har hänt rätt mycket på 800 år. Tack och lov.

Dessutom är vi många fler människor idag. Det i sig gör att vi måste leva lite annorlunda mot då.