Category Archives: Reflektioner och tankar

Att vilja välja godbitarna – och sådana finns det mycket av

Ja, jag fortsätter att titta på Robin of Sherwood. Fast det blir lite besvärligt :-)

Det finns favoritavsnitt nu, helt klart. Samtidigt som jag fortfarande egentligen vill se allt i följd. För även om vissa avsnitt som helhet är tråkigare, så innehåller de flesta av dem moment jag inte vill missa. (Okej, nu snackar vi Praed-säsongerna. Och möjligen första dubbelavsnittet av Connery. Inte mer.) För det bygger ju på vart annat. Det är inte bara de enskilda historierna som är intressanta, utan väldigt mycket av det som är bra ligger i de små momenten emellan. Småprat inom gruppen, lekar och övningar och vardagsstunder, små utslängda ord… Skogen, med bok och andra inhemska trädslag. Fågelkvitter och ringduvor som bakgrundsljud i många scener. De fredlösas förmåga att gömma sig, så att de inte alls syns i skogen, och sedan dyka upp från ingenstans – lika hemtama i skogen som djur, och kan röra sig lika ljudslöst.

Och samtidigt är det så mycket annat, som vid det här laget mer känns som transportsträckor.

Tanken slår mig att klippa ihop de bitarna jag vill se. (Fast inte på det där jobbiga sättet som det finns oändliga mängder av på youtube, där man har filmsekvenserna men inte ljudet, utan istället typ slumpmässigt vald poplåt man gillat som ljudridå. Helt meningslöst. Utan rätt ljud – musik, bakgrundsljud och röster – så kan jag ärligt talat lika gärna vara utan. Det är en lika stor del av upplevelsen som bilderna.) Nej, inte så att jag på allvar funderar på att klippa ihop etc – det är alldeles för mycket jobb. Men det hindrar ju inte att tanken far förbi.

Och ja, även tanken på att bara klippa ihop alla Michael Praeds/Robins bitar fladdrar förbi. För även om serien i sin helhet är bra, med många väldigt bra skådisar och bra historier och så vidare, så… är han bäst. Och det slår mig mer och mer hur märkligt lite utrymme han egentligen får ;-)

(Ja, okej, här kommer lite av allt det där som jag inte skrev om Praed när jag tittade på en massa avsnitt med kommentarer. Som sagt var, lite av det. Det vore ju knappast likt mig att kunna samla ihop och få allt sagt vid ett tillfälle, eller hur? Struktur på livet och genomtänkt och – nä.)

De små detaljerna som skvallrar om så mycket, som talar om en massa istället för långa förklaringar (och då är jag annars en person som gillar utförliga och tydlig förklaringar – ibland i alla fall). Som när Robin som den tydliga ledare han är snabbt och enkelt fördelar uppgifter/ger uppdrag: skickar Nasir att följa spår med två ord, ger Will uppdrag att förhöra med en enkel återhållen nickning och en blick, och så vidare – och lyckas med sitt agerande få oss att förstå att han både vet vad som behöver göras i situationen och att han vet vad var och en har för styrkor, och han därmed fångar både historia, nutid och framtid i nästan ingenting.

Jag kommer plötsligt att tänka på när Will läser i Grammatican i En ring av järn (Susan Cooper):

Han läste kanske bara en enda rad – Jag har färdats som en örn – och plötsligt susade han mot skyn som på vingar, kände hur det gick till att vila på vinden och ryttla på uppstigande luftpelare, att dyka och stiga, att se ner på landskapets lapptäcke med mössor av mörka träd och en slingrande, glimmande flod mellan dem. Och han visste medan han flög att örnen var en av de fem fåglar som kunde se Mörkret, och omedelbart visste han också vilka de fyra andra var och i tur och ordning var han själv var och en av dem…

Robin har en fenomenal förmåga att läsa människor. En fantastisk känsla för strategi och uppfinningsrikedom och snabba beslut. Och en precis lagom nivå av besatthet och övertygelse – samtidigt kombinerad med humor och ett stort hjärta.

En riktig ledare.

Och ja, jag vet att det förstås inte bara är Michael Praed som skapat denna Robin som han är; i stort är det förstås Kip Carpenters verk som skapare till serien och manusförfattare, och regissörernas verk. Men väldigt mycket av det ligger i Michaels agerande. Att kunna fånga så mycket i stundtals väldigt korta klipp kräver sin skådespelare. Och Michael är fenomenal när det kommer till röst och spel med ögon och mimik. Sånt som jag är väldigt svag för. (Sen är det ju egentligen helt orimligt, antar jag, att Robin of Loxley skulle vara så vältalig samt prata en sådan ickedialektal engelska. Men det faktum att man ändå tror på det visar väl bara ytterligare väl hur övertygande han är i rollen.)

De små små detaljerna. Som i The Greatest Enemy, när han och Much och Marion är uppe på kullen, och han vet att det är kört. Och han först pratar avsides med Much, om att Much och Marion måste ge sig av när Robin säger till, och han lugnar Much och lovar att han kommer efter – och han inte med en min röjer vad han egentligen vet så länge Much tittar på honom, men vi som publik får se den där lilla lilla tveksamheten hos honom när han rufsar runt Muchs hår, den där lilla tvekan som röjer den innestängda sorgen över det han vet. Och sedan går han vidare till Marion, och man ser tveksamheten hos honom och hur han överväger hur man ska kunna säga det han nu måste säga, för han vet att nu måste han säga sanningen och vara ärlig, och samtidigt vet han hur hon kommer att reagera – och i några korta sekunder finns så mycket av allt det där uttryckt och fångat i hans blick och rörelser.

(Ja, jag tycker faktiskt att du måste se till att se det avsnittet, på ett eller annat sätt. The Greatest Enemy. Du kan ju annars börja med att läsa till exempel här och här och här. Fast det blir ju inte samma sak som att se det…)

Och ja, han är snygg. (Snälla nån, till och med jag kan väl få tycka såna saker ibland?) Men snyggheten sitter till stor del i det levande, i agerandet.

Jag vill se mer. Det är för många andra skådespelare som får för mycket plats, och det läggs för mycket tid på strider :-) Jag vill ha större andel Robin Hood :-)

Bloggen är inte istället för dagbok – men utan blogg kan jag inte skriva dagbok

Det var någon som frågade häromsistens (på twitter, tror jag?) om det verkligen finns folk som fortfarande skriver dagbok på traditionellt sätt, eller om twitter och bloggar etc helt har tagit över. Jag svarade att möjligheten att blogga är det som slutligen lyckats få mig att skriva dagbok :-)

För ja, jag försökte skriva dagbok en gång i tiden, när jag var i elvaårsåldern, tror jag. Men det varade inte länge, och blev liksom aldrig intressant. Med en dagbok kände jag bara ett tvång att notera den dagens händelser – och det blev väldigt tråkigt och ointressant.

Jag tror det finns två huvudsakliga skäl till att det inte funkade för mig – och att bloggandet funkar utmärkt.

Det ena skälet handlar om publik. Poängen med en dagbok är ju att skriva bara för sig själv. Det är inte meningen att någon annan ska läsa. Och ärligt talat, varför ska jag då lägga massor med tid på att formulera mig och skriva ner det? Det jag redan vet finns ju i mitt huvud ;-) Det är i resonerandet, behovet av att förklara på ett sätt så att någon annan kan förstå, som det blir intressant. Därmed inte sagt att jag själv alltid förstår mig själv. För det händer ju saker i de där försöken att formulera för andra, som gör att jag förstår bättre själv också. Resonerandet är jätteviktigt. Men utan en möjlig läsare tar jag mig inte den tiden och orken att formulera. Åtminstone inte tiden att skriva ner det.

Innan jag bloggade förde jag ärligt talat fler låtsassamtal i mitt huvud. Med olika personer. Diskussioner, formuleringar, förklaringar, dialoger. En hel massa stackars människor har helt ovetande spelat en roll i sådana inre dialoger. Och ja, det fyllde väl lite samma fuktion. Men att skriva ner det ger ytterligare mervärde. Plus att det inte behöver vara en stackare som utses till dialogmotpart. Här kan det i någon mån vara vem som helst. Här är det du, om du läser – och ärligt talat vet jag ju sällan vem som faktiskt läser.

Det betyder inte att jag med säkerhet måste veta vem som läser eller ens ATT någon läser. Det viktiga är faktiskt möjligheten. Möjligheten att någon läser. För det är tillräckligt för att det ska finnas ett värde i att formulera mina tankar och skriva ner dem.

Den andra biten är datorernas fantastiska möjligheter när det kommer till att redigera texter. Visst, när jag skrev mycket i tonåren (de där böckerna… hmmm…), så skrev jag huvudsakligen för hand, och jag skrev både snabbt och snyggt (tyckte jag). Men jämfört med möjligheten vid datorn… Det här att kunna skriva och sudda och skriva igen och gå tillbaka och ändra och flytta om och strukturera. Det är fantastiska möjligheter! För min stundtals röriga hjärna, med tankar som har trådar åt alla håll och kanter, så gör det enormt stor skillnad. Skulle jag vara tvungen att strukturera min text redan från början – skriva en disposition som i skolan, gubevars – så skulle det liksom aldrig bli några texter skriva. Inte med bar och hus och trädgård och jobb.

Men en blogg… en blogg funkar. En blogg ger mig möjligheten att skriva, på mina villkor, under mina förutsättningar, där jag befinner mig i livet. Det ger ett utlopp för mitt behov av att formulera mig. Och det utvecklar både mig och mitt skrivande.

 

Allmänt om mig och mitt bloggande

Budskap?

Det finns för övrigt en intervju med Michael Praed (eller rättare sagt, slumpmässigt bortklippta delar av en intervju; jag har för mig att andra delar av samma intervjutillfälle finns som extramaterial på någon av DVD:erna) på youtube, där han bland annat får frågan om seriens budskap, varvid han i huvudsak svarar att det får man fråga Kip Carpenter om, och själv ser han det som att han gör ett jobb, att porträttera den här mannen (Robin) och säga sina repliker – men att det är lite svårt att svara på det objektivt nu när han är mitt uppe i det, så fråga mig gärna om ett år igen. (Länk till den delen av intervjun.)

Jag undrar om någon ställde frågan igen senare. Det hade varit intressant att veta vad han svarade i så fall. För mig, efter alla tankar jag brottas med kring hjältar, är det svårt att inte se något budskap – även om det kanske är svårformulerat, och även om avsikten med serien kanske bara var underhållning.

Oavsett vilket är intervjun i all sin rörighet sevärd och charmig :-)

 

De inblandades småprat – intressant, förklarande och stundtals pinsamt – och funderingar utifrån dessa [eller Vad en mamma gör när hon är själv hemma]

Ja, en av de saker jag roar mig med under dessa dagar jag har för mig själv är alltså att titta på Robin of Sherwood med kommentarer :-)

Om jag fattat rätt så har man gjort så här: inför utgivningen av DVD:erna runt 2002 någon gång så har man satt DVD:erna i händerna på olika grupper av personer som varit inblandade i serien, och låtit dem titta på och livekommentera varsitt dubbelavsnitt, och spelat in deras småprat under tiden. I de flesta fallen har de inte sett programmen alls sedan i den vevan de sändes eller i alla fall på många år (serien spelades in 1983-1985 och sändes första gången 1984-1986 – om än inte i Sverige).

Vill man lyssna på detta så går man in på special features-menyn på DVD:n och sätter det här valet på ON innan man sätter på avsnittet ifråga. Och då sänks ljudet på det ordinarie ljudspåret när bakgrundsbabblarna babblar. Vilket de flesta av dem gör nästan konstant :-)

I första dubbelavsnittet (Robin Hood and the Sorcerer) är det Richard ”Kip” Carpenter (som skapade serien och skrev alla avsnitten i första och andra säsongen, men bara en del av avsnitten i den tredje längre säsongen) och Ian Sharp (som regisserade hela första säsongen) som sitter och pratar.

I andra dubbelavsnittet (The Swords of Wayland) är det Robert Young (som regisserade halva säsong 2 och flera avsnitt i säsong 3) och Paul Knight (som producerade säsong 1 och 2).

I tredje dubbelavsnittet (Herne’s son, början på säsong 3) är det Jason Connery (andra Robin Hood/Robert of Huntingdon) och Mark Ryan (Nasir), samt (bara andra avsnittet) Clive Mantle (Little John).

Och i fjärde och sista dubbelavsnittet (The time of the Wolf) är det Esta Charkham (producent för tredje säsongen; dessförinnan casting-ansvarig) och Sid Roberson (regissör för bara just detta dubbelavsnitt).

Det är speciellt och märkligt men väldigt intressant att sitta och lyssna på dessa diskussioner. Gamla vänner som sitter och pratar om detta som de gjorde tillsammans för så många år sedan. Olika sorters reflektioner och fakta. Väldigt fritt ur hjärtat – ibland lite för fritt, tror jag, med tanke på att det här ju är ljudspår som går ut till en väldigt stor publik av köpare av DVD:er.

Det är ganska olika karaktär på deras prat.

Kip och Ian pratar en hel del om skapandet av serien, och både de och sedan Robert och Paul pratar mycket om kameravinklar och linser och byggnader och scenval och kläder. Och ja, det är intressant, och ganska charmigt. Robert och Paul är annars sammantaget de som pratar minst, och man hinner faktiskt höra en hel del av seriens dialog mellan deras prat (fast de får ändå sagt nästan lika mycket med substans).

De båda pratomgångarna från säsong tre fokuserar mycket mer på människorna, känns det som – vad den och den gör nu. Framför allt Esta och Sids prat hamnar mycket där. Och det blir ärligt talat för mycket av skvaller som inte riktigt lämpar sig för en större publik. Vad som blev av alla de olika personerna och vad de dog av och när tycker jag inte riktigt är rimligt att ha med i ett sånt här sammanhang. Dessutom blir det för mycket av kommentarer av typen ”åh, hon som var så söt och han som var så…” – ja, för mycket. Och ovanpå det kommentarer från Sid om ”hur tjejer är” angående hur Marion ändrar sig angående sin och Robins framtid i slutet beroende på det som hänt. Blärk :-( Medan gänget som höll i de två första säsongerna känns väldigt sympatiska så känner jag liksom inte alls samma värme för Esta och Sid.

Det är också ganska talande att lyssna på kommentarerna om det här med att regissera. Regissörerna från första säsongerna pratar mer om skådespelarnas förmåga att känna in, att vara ”in character”, även när de inte får några mer exakta instruktioner eller inte är i fokus, och vikten av dessa fantastiska skådespelare, och hur värdefullt det varit med samarbetet med skådisarna – man får verkligen känslan av att det här gjorde man tillsammans, ingen prestige, inga hierarkier, och idéer plockades upp av dem som kom med dem – och att detta var avgörande för det fantastiska resultatet. Sid Roberson kommer däremot med en utläggning om hur besvärligt det är med skådespelare som ska lägga sig i och som kommer med kommentarer av typen ”fast min karaktär skulle aldrig göra så” – han påpekar typ att författaren skriver och regissören bestämmer hur det ska göras, och skådespelarna ska göra som de blir tillsagda.

Vi snackar här alltså om en regissör som hoppar in och regisserar två avsnitt. Ett antal av skådespelarna har vid det laget 24 avsnitt i serien bakom sig, och tre produktionssäsonger. Om en skådespelare då säger att ”det här skulle min karaktär aldrig göra”, då har hen förmodligen rätt. Och då bör man rimligen lyssna på det som regissör. I alla fall om man vill få till ett bra resultat. Kontinuitet i rollkaraktärerna är fruktansvärt viktigt för trovärdigheten – det är liksom en stor del av grejen.

I de två första säsongerna så finns hela tiden en utveckling, en kontinuitet. Enklast är det kanske att se det i Michael Praed/Robin som utvecklas från ung och stundtals lite naiv eller i alla fall oskuldsfull till rutinerad. (Ja, det är en alldeles för platt sammanfattning av rollens utveckling. Men det är egentligen en separat tråd – och så riskerar jag att fastna i för mycket lovprisningar på gränsen till något jag själv tycker blir för pinsamt, så det tar vi en annan gång – kanske ;-) [Visst är det fascinerande att de är så mycket svårare att tillåta sig att skriva lovprisningar än negativ kritik? Tänk om jag skulle kunna uppfattas som… ett våp? :-o] ) Och vi följer hur the merries utvecklas, lär sig bli bättre på sitt ”jobb” som outlaws – blir bättre på att skjuta med båge, slåss med svärd, planera sina insatser och klara sig ur situationer – både genom lek och övning i Sherwood och genom alla de verkliga strider som uppkommer.

We’ve learned how to fight and how to stay alive. It’s taken us time and cost us lives.

(Robin i ”The Swords of Wayland”, säsong två.)

Tredje säsongen däremot är för mycket av ett mishmash. Och jag inser alltmer att det nog till stor del är en effekt av just den saknade kontinuiteten. Det fins ingen riktig tråd som leder från A till B. Det är för många olika författare, för många olika regissörer. För lösryckta delberättelser i de olika avsnitten, som inte leder vidare. Ingen riktig riktning. Mer känslan av att det viktiga är att faktiskt åstadkomma de där tretton avsnitten som man lovat för säsongen.

Fast egentligen känns det liksom aldrig som att de får ordning på Robin2:s roll (ja, alltså Connery/ex-Huntingdon).

I Praed-säsongerna finns det gott om konflikter kring ledarskapet, men det landar alltid i att de andra inser att det är Robin som är ledaren – och han vågar ta den rollen, och det blir därmed också logiskt att de andra accepterar honom som ledare. Vilket inte hindrar att konflikterna får synas och bli besvärliga.

I Connery-säsongen däremot… så begriper jag egentligen aldrig varför de faktiskt väljer att följa honom. Eller ja, jag kan komma på följande skäl:

  • Det är han som räddat dem när Robin1 dog.
  • Marion behöver hjälp (men när de räddat henne är ju den anledningen överspelad)
  • När de kommit tillbaka till Sherwood så vill de gärna stanna
  • Herne har utsett honom

Men ärligt talat, det räcker inte. Inte för att följa honom och acceptera honom som sin ledare. Speciellt inte eftersom han är earlens son. Men jag tror att det är därför konflikterna aldrig får blomma ut – för det skulle leda till för mycket problem. Allt han säger för kraftfullt skulle riskera att låta som att det är som han befaller för att han är över dem ståndsmässigt. Så därför gör han inte det. För det skulle liksom leda till problem. Och därför känns det aldrig som att han blir ledare på riktigt, på det där självklara sättet. Men det skulle behöva braka loss på riktigt någon gång, för att bli trovärdigt. Det blir det inte. De gånger hans tidigare position kommer på tal som en konfliktgrej så känns det som att det liksom bara blir en småpratsgrej. Det är för snällt.

De skulle behövas någon annan sorts bevekelsegrund för att övertyga om hans ledarroll. Eller så hade det behövts andra regissörer (eller snarast singular…), och att Kip fått hunnit skriva även hela den säsongen.

Och nej, jag vänjer mig aldrig vid Connery-Robin. Trots att det finns flera riktigt bra avsnitt. Trots att denne Robin generellt borde uppfattas mer sympatisk. Han vill inte döda i onödan. Och jag uppfattar det som att det faktiskt syns mer av det här med att ta från de rika och ge åt de fattiga i den säsongen (nej, jag har inte fört statistik). Allmänt är han nog en snällare Robin..? Men det lyfter inte. Han saknar karisma. Hans ansikte, hans minspel, säger väldigt lite. Man får egentligen aldrig känslan av att han tänker och känner i någon större utsträckning. ”Han är en väldigt fysisk skådespelare”, säger Esta Charkham flera gånger. Ja, fast det var Praed också – men han hade även andra kvaliteter som Connery saknar.

Han blir inte ledare, han bara försöker eller låtsas. Det krävs liksom Praed för att man ska lyssna, ta till sig befallningarna, lita på denne stundtals besatte men briljanta planeraren  och gudasonen. Vem skulle däremot följa Connery med det stela ansiktet, som inte nånsin egentligen verkar uppfylld av något alls?

Det blir extra talande när jag via Connerys egna komentarer till Herne’s son får veta att i de första scenerna där – när han möter Sheriffen & co när de är på väg till Huntingdon, och sedan candledancescenen och svärdsfäktningsscenen – det vill säga den bit jag faktiskt tycker hör till hans bästa i hela serien, där jag inte får känslan av att han bitit ihop käkarna och satt på pokerfacet utan det faktiskt känns som att det finns känslor och en människa där – ja, då har han 39 graders feber och är alltså rejält sjuk.

Tidigare om Connery respektive Praed. Eller ja, det finns hur mycket som helst under sanne.wblogg.se/tag/robin-of-sherwood :-)

Andra fascinerande bitar ur de olika omgångarna av småpratsspår:

Skådisgrabbarna (Connery, Ryan, Mantle) som pratar om mängden cigaretter som röktes på den tiden.

Esta som gång på gång återkommer till att ”visst var det lite våldsamt ibland, men vi visade ju i alla fall aldrig blod” – som att våldet liksom blir harmlöst bara för att inget blod visas. (Jo, jag har förstått att det var ungefär det kravet som ställdes från TV-kanalerna, men det hindrar ju inte att det ibland blir lite bisarrt – och hon verkar väldigt övertygad i sin uppfattning om att det är en avgörande skiljelinje.)

Bitvis är det för övrigt svårt att hålla sig till att lyssna på småpratsspåret, även om det var just det som var mitt syfte med just den här omgången av tittande. Jag vill ju höra vad som sägs, men ibland glömmer jag bort och fastnar i själva berättelsen (trots att den knappt hörs), och så får jag spola tillbaka.

Så – det är väl dags att se några av avsnitten på vanligt sätt igen :-D

Världen behöver så många hjältar

– The outlaws have many sympathizers.

– Sympathizers don’t do anything but sympathize, Gisburne.

(The greatest enemy.)

Den här världen är i sånt stort och akut behov av hjältar, på så många plan och områden. Och det är så fruktansvärt lätt att känna sig otillräcklig.

För jag kommer ju aldrig att orka bli en hjälte till fullo, så där helhjärtat så att jag går all in och släpper allt annat. Eller, när jag var yngre, men inte nu. Jag är en liten lort, jag går inte till kungs, jag ställer mig inte på barrikaderna.

Och världen är så stor så stor. Sanne är så liten och feg.

Jag vill också vara en Robin Hood. Och samtidigt avundas jag Robin Hood. Världen var åtminstone lite mindre på den tiden. Det är mer hanterligt att orka vara hjälte i Sherwood än i hela världen.

Men det är väl det. Man måste våga begränsa för att orka.

Och det går inte att förlita sig på enstaka hjältar till att rädda världen och mänskligheten och det goda, så är det ju. Några få personer kommer aldrig att räcka. Vi måste vara många som ska orka och känna kraft.

Så hur ska vi göra för att orka? Var ska vi hitta kraften? Det är så lätt att tappa gnistan och hoppet.

Och vi vet ju att det inte räcker med att vi köper miljömärkt och tar bussen. Det behövs större förändringar, en omställning av samhället. Det räcker inte med ”sympathizers”, vi behöver orka vara hjältar. Även om vi kan vara hjältar på olika sätt – det behöver liksom inte vara frågan om fysisk kamp – så behöver vi vara just hjältar.

– Give up this life, Robert.

– No. Not until there’s justice for all.

– I doubt if there’ll ever be that. Besides, there are other ways of getting justice.

– Then use them.

(Rutterkin.)

Och jag tror att vi behöver hjältesagorna. Hjältarna att se upp till. Sagorna att berätta och gå tillbaka till för att finna styrka och känslan av att det går. Som mål, som motivation. Vi behöver den där romantiska touchen på det. Det är sånt som kan fungera som drivkraft på riktigt. Att bara vara god och göra rätt för sakens skull räcker inte riktigt i längden. Inte för tillräckligt många. Inte när världen ser ut som den gör.

Men hur åstadkommer vi det, när vi så lätt sjunker under isen av hopplöshet? För som sagt var, jag orkar liksom inte försöka vara hjälte för tillfället. Jag orkar inte ens vara en god och strävsam människa – jag har kört så slut på det att jag behöver fåfänga och verklighetsflykt, och målet känns så långt borta och omöjligt.

Hur ska vi orka vara hjältar? Hur hjälper vi varandra att palla vara Robin Hood? (Eller vilken hjälte som nu passar dig. Det finns många att välja på, och poängen här är ju självklart inte att det är just Robin Hood som är lösningen. Det bara råkar vara den hjälte mina tankar fastnat för i nuläget.)

– The target is too far, my aim is lost!

– Then aim again.

– For what purpose? To what end?

– There is no end, and no beginning. It is enough to aim.

(The Children of Israel.)

Ja, jag vet att jag tjatar. Men alltså, de orden fångar så mycket av det centrala här. Att lyckas behålla målet, orka sikta och försöka, fastän det känns omöjligt.

Hur ska vi göra för att känna oss stolta när vi bara känner oss otillräckliga? Hur ska vi väcka den där känslan – någon sorts blandning av förälskelse och ilska (?) – som gör att man orkar kämpa, den där lätt religiösa vansinneskänslan – utan att för den skull hemfalla åt vansinnesvarianter och extremism? Hur ska vi få oss själva att sträcka på ryggen? Hur ska vi göra för att orka och vilja vara de goda hjältar vi behöver vara? För att orka vara så där ”naiva” och följa våra impulser, när vi sett hur hemsk världen är och det alltid finns tråkmåstena att sköta om?

Do you want them to win?

(The greatest enemy.)

Kan vi hitta fler potentiella hjältar att följa? Kan vi på något vis stötta de hjältar som finns? Eller finns det sätt att stötta oss själva i att bli hjältar? Vad är det som krävs för att vi ska vilja och orka bli hjältar – måste vi knuffas ut i det av någon händelse som gör att vi inte längre kan kämpa emot utan helt enkelt på ett eller annat sätt upplever att vi bli tvingade, att vi inte har något val?

Min tanke med det här inlägget var egentligen att skriva en allmängiltig text – inte så knuten till mig utan mer till alla. Men jag inser att den ändå blir väldigt färgad av vad som rör sig i mina tankar och känslor i nuläget – jag är just nu inte kapabel till allmängiltiga saker, tror jag.

Flätornas förväntningar

Tolv små flätor av håret. Det är hela håret, det.

Varför?

För känslan av flätorna. När jag flätar dem. När jag har dem.

För att jag tycker småflätorna ramar in mitt ansikte snyggt.

För den ljuvliga känslan när jag pillar upp flätorna, den ljuvliga känslan av vågorna i håret mot fingrarna.

För det mysiga burret som uppstår i håret när alla flätorna är utsläppta och håret genomborstat. det där burret som är så mysigt i sig själv, men som också ger en helt annan volym åt håret, och gör att en helt vanlig ensam fläta av allt håret plötsligt blir en helt annan sak.

Ja, det tar tid. Ja, det är ansträngande. Men det blir också en sorts mental avkoppling. Och något praktiskt, med en tydlig målsättning. Det är knappast sämre än att glo på TV eller dumsurfa.

Ändå har jag prioriterat bort det. För det är ologiskt och meningslöst att bli glad över att känna vågor i håret. Och för att fåfänga är fult och onödigt.

Med flätorna tar jag tillbaka en liten bit av barndomen. Något av samma känsla som när jag flätade småflätor för att få till lockigt hår till skoltidens luciatåg.

Förväntningar. Så förbannat viktiga för att livet ska kännas meningsfullt.

Det här med kändisar

Jag har alltid haft svårt för kändisar.

Och då menar jag inte kändisar som i divor, personer som tror sig vara mer än vi andra, som lägger sig till med märkliga vanor och sätt att agera och så där. Och jag menar inte ”svårt för” som i ogillar.

Det jag menar är att när någon är känd så har jag väldigt svårt att förhålla mig till henom som en vanlig människa.

Det handlar nog i grunden om någon sorts jantelagsgrej. Jag ska inte komma här och tro att jag är något eller någon. Hen som är kändis har säkert fullt upp med sitt eget liv och sina vänner och vill säkert helst slippa alla som hen inte känner sedan innan. Jag ska inte tränga mig på. Jag ska inte vara en jobbig människa som vill vara vän med hen för att hen gör coola eller bra saker.

Jag är så rädd för att det ska uppfattas som att jag vill bli vän eller lära känna på fel premisser att jag långt hellre håller distans. Alla gånger. Även om det är någon jag verkligen skulle vilja lära känna. För jag vill inte på några sätt uppfattas som groupie eller efterhängsen eller jobbig.

Så jag behåller min distans. Och missar nog i en del fall möjligheten till bra bekantskaper :-(

Samtidigt har jag själv aldrig haft ”idoler” på klassiskt sätt. Jag tycker hela idén med att tapetsera med bilder på någon och sätta personen på piedestal är smått pinsam. Hela grejen med fanclubs är mig smått obegriplig. Jag är inte intresserad av autografer eller av att stå och se upp till någon människa på det viset, i en allmän beundrarskara.

Är det en människa jag finner intressant så är det ju att lära känna henom som är det relevanta. Och ja, ibland skulle jag vilja skriva ett brev, lära känna någon, utbyta tankar.

Men det är ju det: jag inser att det måste finnas så många fler som vill det. Och ärligt talat, varför skulle en känd artist etc då vilja ha kontakt med just mig? Det måste ju vara för jävla jobbigt med alla människor som tycker sig vilja lära känna en – det kan ju inte finnas tid eller möjlighet, och förmodligen inte ens vilja, att lära känna alla oss.

Så, som sagt var, jag håller min distans. Låter det vara – låter dem vara. Nöjer mig med att njuta av musik och film och vad det nu är.

Men jag tror att jag också ibland missar möjligheten att lära känna människor som skulle kunna berika mitt liv.

Som en lerklump utan själ

Den där musikalutbildningen, ja… Det var som att den gick upp på att stöpa om mig från grunden. Allt som var jag var fel. Allt skulle analyseras och göras om. Hur jag stod och gick. Hur jag pratade. Hur jag andades. Inget dög. Allt skulle ändras och läras om. Jag kunde inte lita på mig själv och tro på mig själv för fem öre.

Och visst, det påpekades att det där kunde ta olika lång tid för olika personer. Men att det samtidigt var en fråga om hur hängiven man var. Ville man verkligen så gällde det att göra fullt ut och ta på allvar. Det blev någon sorts markör: hur fort kan du slipa bort allt det där som du brukade göra? Hur devoted är du egentligen till det här?

Det var svårt för mig. Det föll sig inte naturligt. Jag försökte så gott jag kunde, men jag förstod inte. Så jag frågade. Men fråga var också fel. Allt det där man brukar få höra om att jo men om du sitter och undrar så är det bra att du frågar, för då är det oftast fler som sitter och undrar – det gällde inte här. Det var ingen som uppskattade att jag frågade. Jag var ett störande moment.

Ännu värre var att ifrågasätta. Det var rent av fult. Jag tog plats, och det var fel.

Lärare som tolkade hur man satt och utifrån det ansåg sig kunna tala om vilka inälvor man borde ha problem med och liknande.
Lärare som bemötte mina frågor – eller det faktum att jag frågade med att börja skälla på mig utifrån vilket stjärntecken hon gissade på att jag tillhörde.
Och till på köpet då de andra elevernas inställning: att det bara var att acceptera och låta det rinna av. Inget att bli upprörd över.
Rent allmänt en inställning till förhållandet elever-lärare som inte skulle accepteras i något annat sammanhang i Sverige i vår tid – en lärarattityd från en helt annan tidsålder. Och då var alla vi elever ändå vuxna.

Men de andra eleverna menade på att det är så här det funkar i den här världen. Det är bara att acceptera. Så släpp det och lev med det.

Vilket väl gör att det bara är att konstatera: det skulle aldrig funkat för mig att leva i den världen i längden.

För det här med dans och sång och agerande handlar nånstans ändå om att kuna ha sitt hjärta i det, och att ha något att ge. Och då måste man själv vara med i det. Och jag har för mycket integritet för att det ska funka att ngon ska bestämma över mig på det viset. Det måste finnas någon sorts givande och tagande i det.

Jag skulle ändå inte ha pallat. Jag skulle inte ha pallat vare sig kraven på att ha högklackat på scen eller att vara tvungen att pussa folk på order.

Men ja, jag skulle ha klarat av att scenkyssas bättre på andra villkor. Om jag själv fick välja hur mycket jag skulle låtsas och hur mycket jag skulle gå in i det på riktigt, om det viktiga resultatet hade varit att det såg trovärdigt ut på scen. Men så var det inte. Istället var förutsättningen att gå totalt in i det, hitta förälskelsen på riktigt och verkligen inbilla mig att jag var djupt förälskad i honom. Jag minns inte orden för att förklara hur vi skulle tänka och resonera. Men jag kan fortfarande ana hur hela detta sätt att hantera vad som är JAG nedmonterar hela mitt psyke.

Som om jag bara är en klump med lera man kan göra vad som helst med utan att någon inre substans tar skada.

Än idag kan jag inte riktigt skilja ut. Jag kan se sånt som är praktiskt sett jobbigt med att jobba inom scenen och tänka att jag är glad att det inte blev så. Och sedan när jag funderat en stund så sjunker jag ner i geggan av sånt här personlighetsnedbrytande. Och jag kan inte riktigt skilja ut vad jag egentligen känner för scenvärlden längre. Vad som kommer därifrån och vad som är något annat.

Jag har väldigt svårt att begripa att det där skulle leda till något bra. För mig var det bara nedbrytande. Jag förlorade bit för bit allt självförtroende på området. All känsla av att jag var bra, att jag hade något att ge på scen – eller för den delen utanför. Det som innan dess kanske var en oslipad amatörmässig potential blev till en oanvändbar slemblobb som aldrig skulle ha vågat göra något vettigt på scen. Det som innan dess var en grundtrygghet i en känsla inombords blev ett stort hål inombords, ett hål av misslyckande och otillräcklighet.

Dessutom när jag sedan dess ett intensivt och irrationellt hat mot alla som är bra på att steppa. För helvete vad jag slet och försökte, och aldrig nånsin fick jag någon ordning på något av det.

Kvällstankar (oavslutade)

En tanke som slår mig är om det faktiskt är så att jag vant mig att vara vanlig, och att det gör det svårare att sticka ut.

Nejdå, jag inbillar mig inte på något sätt att jag blivit genomsnittlig och mainstream och som alla andra. Men i väldigt många år nu har jag huvudsakligen befunnit mig i sammanhang där jag är accepterad för den jag är. Och har samlat på mig alltfler vänner och bekanta som inte verkar bry sig om att jag är jag, utan tvärtom gillar mig ändå. (Till och med trots att de har full tillgång till min blogg och kan läsa rätt mycket av det som rör sig i mitt huvud.) Och bisarrt nog så gör det kanske anpassar mig mer.

För förr var jag van vid att sticka ut. Van vid att orka med och ta de smällarna det innebar, van att stålsätta mig, bita ihop, ta på mig extra hård hud – för jag visste att det behövdes.

Nu har det inte behövts. Det är jättebra och jätteskönt. Men det gör mig allmänt ömtåligare – och kanske fegare?

Om så är fallet så är det förstås ett elände.

Jag är en liten lort

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

(Jonatan i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.)

Men det kan inte hjälpas. Väldigt ofta känner jag mig just som en liten lort.

För ja, det finns gigantiska problem därute i världen. Orättvisor, svält, människor som skor sig på andra. Och miljön. Mänskligheten håller tillsammans på att knuffa våra livsförutsättningar ut över stupet.

Vi vet. Och vi borde agera.

You were sleeping. You’ve slept too long – we all have. It’s time we woke, time we stopped running.

(Robin of Loxley i Robin of Sherwood.)

Vår tid behöver både Robin Hood och Jonatan Lejonhjärta, människor som orkar och vågar ta risken för det de tro på.

Men jag är just en liten lort. Jag är för hemkär och feg, trivs för bra här i mina ganska trygga omständigheter. Det skäms jag stundtals över.