Category Archives: Reflektioner och tankar

För att det är så befriande och ovanligt och vanligt

Om jag nu ändå ska vara så patetisk så jag kan ju lika gärna babbla på om Robin och Marion :-)

För alltså, jag är generellt inte mycket för ”romantik”, så där som det brukar vara på film eller i böcker. Det intresserar mig inte. (I alla fall inte romantik i den betydelse av ordet man brukar använda vad gäller film etc. Romantik i betydelsen en tidsepok, med beskrivningar av dramatisk natur, kraftfulla väder och annat, som jag vagt minns från litteraturundervisningen på gymnasiet, passar mig bättre, som den extremvädersjunkie jag är ;-) )

Men det här är något annat.

Romantiska filmer och böcker (ja, alltså sådana som handlar om KÄRLEK, dårå) är liksom uppbyggda på ett så konstigt sätt. Det ska vara trassel och missförstånd. Någons kärlek ska vinnas, några ska få ihop det, kärlek som ska bevisas. Det finns hinder i vägen, och så ska det lösa sig. Kärleken blir självändamålet, huvudsaken. Och det ska tisslas och tasslas och krånglas till. Analyseras och ältas – Vad menade han? Varför gjorde hon så? Hur ska jag klä mig för att vinna hens hjärta? Fånas och fjantas och vara skämsigt. Och när det slutligen löser sig och blir bra, då är filmen eller boken slut. Då har det löst sig, och de ska leva lyckliga ever after.

Men här är det annorlunda, Här är det aldrig fråga om att kärleken ska bevisas eller vinnas. Den är bara självklar från första stund. Och den behöver aldrig förklaras eller motiveras eller beskrivas. Den bara är. Precis som det faktiskt är i bästa fall även i den verkliga världen.

Och kärleken är heller aldrig huvudämnet för berättelsen. Aldrig syfte, aldrig fokus. Den bara är. Finns där i periferin. I ögonblick. Och ändå hela tiden i fokus, eftersom den är en del av grunden. Och med den följer en grundläggande tillit. En tillit som gör att man slipper en massa dravel om avundsjuka och misstankar. Till och med när Robin plötsligt följer efter Lilith så kommer aldrig den minsta antydan om misstankar om otrohet. (Detta trots att jag liksom sitter på nålar, för att jag ”lärt mig” genom så många andra historier att det är det jag förväntas förvänta mig.)

Och ja, Marion blir räddad. Och Robin. Och de andra. De flesta i gänget hinner med att bli räddade i olika sammanhang, om jag minns rätt – det är inget som bara händer kvinnan i sammanhanget.

Dessutom finns aldrig en tillstymmelse till prat om eller antydningar om sex, och definitivt inga sexscener. Det känns faktiskt oerhört befriande. För ärligt talat skiter väl jag i om de har sex – jag antar att de förmodligen har det, om de är gifta och lever tillsammans i skogen i flera år. So what? (Fast man kan ju notera att de aldrig får några barn. Men som sagt var, det är på det hela taget irrelevant :-) )

Det känns så himla mycket naturligare än i de flesta filmer. Mer som verkligheten är.

Kvinnan är inte satt på piedestal heller. Inte onåbar som i en del av de filmer som saknar kärlekshistorier.

Det är bara så jävla okomplicerat och självklart.

Deras kärlek ÄR.

Men serien klarar förstås inga bechdeltester – hon pratar ju bara med män. För det finns nästan bara män i serien, och finns det någon gång andra kvinnor med så befinner de sig sällan i sammanhang där hon pratar med dem, liksom. Om saker som är väsentliga för stunden. Och det är inte jätteofta just relationer.

Med allt detta sagt…

”¦ så finns inget mer hjärteknycklande än scenen mellan Robin och Marion i sista avsnittet med Robin of Loxley (Michael Praed).

 

För övrigt så är det väl liksom just att Michael Praed verkligen så mycket är Robin Hood, med allt vad det innebär, som gör Robin of Sherwood så fantastisk.

Men tja, nu har jag kommit fram till tredje säsongen. Nu är det Jason Connery som ska arbeta sig in i rollen som Robin. Han har också sina kvaliteter – men han ÄR inte på samma sätt.

Att det ska vara så förbannat svårt att vara sann mot alla delar av sig själv

Ja, jag sitter om kvällarna och tittar igenom Robin of Sherwood, som jag nyligen köpte hem. Eller, tittar igenom och tittar igenom. Jag tittar. Typ ett avsnitt per kväll. Eller mer. Och på lunchen idag när jag jobbat hemifrån. Och när jag fikat.

Jag är så nära obsessed som jag liksom tillåter mig själv att gå.

För jag skäms. Jag tycker det är oerhört genant att jag tycker så förbannat bra om det. Alltihopa. Serien. Upplägget. Musiken. Dialogen. Personligheterna.

Och pinsammast av alltsammans är väl på något vis hur fascinerad jag blir av Robin of Loxley.

Jag väljer ordet fascinerad i brist på annat. Han fångar mig. Hans röst, hans kroppspråk, hans blick, hans agerande, hela han.

Obsessed.

Eller, inte helt och hållet. Och jag vet inte hur mycket det beror på att jag inte tillåter mig sånt.

Och i ett parallellt spår i mitt huvud pågår hela tiden tankearbetet. Kring varför det är så. För jag har ju egentligen aldrig tillåtit mig det. Eller jo, det har jag. Men det är fruktansvärt länge sedan.

Jag tror att en stor del av det är just att jag lärt mig att det är det man får skit för. De irrationella, ologiska bitarna av mig.

Eller, hur ska jag förklara?

Känslor är liksom alltid legitimt att driva med. Alla de gånger jag kan minnas från min uppväxt – från tidig ålder och framåt – som någon över huvud taget antytt att man skulle gilla någon eller tycka någon var snygg eller vara kär i någon, så har det sagts med en retsam, nedvärderande ton. Som att det är nåt fult, eller nåt att driva med, eller nåt man ska skämmas för. Nåt man ska erkänna. Och med tanke på att jag generellt ganska sällan tyckt att de som folk pratar om som snygga verkligen är snygga, så har jag snarast hållit mig borta från ämnet. Generellt sett tycker jag det är ganska ointressant.

Och klädsmak var också legitimt att driva med. Det här att jag gillade gammeldags kläder av olika slag, och sydde själv – det var inget folk såg upp till, utan något man drev med.

Jag lärde mig med tiden att hålla det för mig själv, helt enkelt. Det som handlade om min fantasi, och det jag tyckte om av kläder och historier och musik, det höll jag huvudsakligen för mig själv. Då kunde jag leva ut det, utan att någon skadade mig. Jag skrev. Och jag lekte, eller vad man ska kalla det, förmodligen långt mycket längre än det var ”acceptabelt” eller någon visste om det.

Jag lärde mig att utåt hålla mig till sånt där jag kan anföra sakliga argument. Sånt jag har belägg för, där det finns fakta, eller där jag kan argumentera för att ett visst sätt att agera är moraliskt rimligt eller rättvist. Rationella saker.

Jag vill poängtera att det verkligen är den jag är. Det är inte på något vis en motsättning i sig: i sammanhang där det handlar om rätt eller fel, om fakta eller inte, och så vidare, då vill jag ha det så.
Fast det borde ju inte behöva vara en motsättning till det som handlar om känslor och tyckande, där det inte finns något rätt eller fel.
Men det blir det ändå.

Dessutom så hoppar det logiska och rationella och moraliskt stenhårda i mig in och hjälper till och argumenterar för att ha det så. Utseende är ju inget man ska bry sig om. Snygga kläder är inget vettigt att lägga vare sig tid eller pengar på, och blir dessutom en miljöbelastning. Och att lägga tid på att titta på filmer jag redan sett förut, när jag istället skulle kunna göra något nyttigt, som att diska eller rensa ogräs eller laga kläder.

Så hjälper jag mig själv att förtrycka de delarna av mig själv, bit för bit.

En intressant bit i det är jag, precis som med allt annat, har så oerhört mycket högre krav på mig själv än på andra. Jag har inga problem med att andra går fullständigt upp i en viss filmvärld eller bokserie, eller att sexåringen spelar upp oändliga scener med lego, som han lever in sig ofantligt i, eller att min man ibland sitter och spelar TV-spel i timmavis. Eller att andra har musikidoler som de köper allt av eller tycker att en skådis är snygg.

Men jag har liksom inte lärt mig att acceptera det hos mig själv. Av någon urbota idiotisk anledning så ser jag det som en svaghet hos mig själv. Något fult. Något jag ska förtränga.

Och som sagt var, jag tror att en del av det är för att folk sagt saker som gjort mig så ont i själen. Gör jag det för att skydda mig själv? Jag vet inte.

Och det är förvirrande. För jag tyckte att jag en gång i tiden började lära mig att släppa fram och acceptera och tillåta. Men det är som att jag tappat bort det, nästan helt och hållet. Och det känns så bisarrt, för på något sätt är det under de senaste femton-tjugo åren jag gjort det. Under år som krävt för mycket fokus på nuet. Studier som krävt all min tid. Och sedan barnen och att bli förälder – vilket under ett antal år egentligen släckte alla mina möjligheter att hantera annat än det mest akuta, för att orka överleva. Men märkligt nog också under de år som gått efter att jag hittat kärleken i mitt liv och levt med honom – och detta trots att hela vår grund egentligen är att jag känt att inför honom kan jag vara ärlig, släppa fram mig, vara mig själv.

Fast handlade det bara om att kunna släppa fram mina mörkaste, svåraste sidor? Klarar jag fortfarande inte av att släppa fram och vara ärlig om mina vanligt normalt banala sidor, som gör mig mänsklig?

Det har varit många år när jag tyckt att jag tappat bort mig själv, på andra sätt. Studietiden lämnade som sagt var dåligt med utrymme för annat än studier och träning, och även åren därefter, med hus och sedan småbarn. Jag kände att jag tappade bort engagemang för miljön, och att jag inte hann hålla mig à jour med samhällsfrågor. Men de senaste åren tycker jag att jag har plockat tillbaka det där, med både partipolitiskt och ideellt engagemang, och trädgårdsarbete och allmänt vad som händer i världen. Tack vare internet är det lättare att hänga med och hålla kontakter och så vidare.

Och ändå inser jag alltså att jag hunnit tappa ännu mer av en annan del av mig. Typ kvävt det sista som fanns kvar av den där delen.

Hur fan gör man för att lyckas bejaka alltsammans på en gång?

Och medan jag skriver det här, så krafsar katten uppfordrande på ytterdörren för att få komma in, och sexåringen kommer upprepade gånger och pratar om legot han bygger. Alla andra ska ha sitt. Jag får inte ens tänka och formulera mina tankar klart, och egentligen borde jag gå och torka kattkiss från ett golv.

Jag plockar fram och spelar mina Clannad-skivor igen – jag har inte gjort det på många år. De har liksom inte talat till mig på länge, jag hade nästan spelat sönder dem och var trött på dem, men nu funkar de liksom igen. Och jag har ett gigantiskt uppdämt behov av att liksom kunna spela samma låtar igen och igen, som jag gjorde när jag var min egen eller hade mitt eget rum. Fast så gör man ju inte – så det skäms jag också för. Dessutom är det så sällan jag lyckas få spela skivor – det är alltid någon som tittar på TV eller spelar TV-spel eller gör något annat som gör att man inte kan spela musik annat än som svalande ljudridå. Och jag som egentligen är beroende av musiken?

Jag flätar små flätor i håret. Jag tar mig så ytterst sällan tid till det numera – det är inte ens alla dagar jag orkar bry mig om att borsta håret.

Det är som att det står en stor del av mig och stampar innanför en mur, som behöver få komma ut, men som jag inte släpper ut, och det främsta skälet är att jag skäms, för att det på något sätt gör ont.

Och ja, jag vet. Förmodligen sitter alla hinder numera egentligen bara i mig själv. Egentligen är det bara jag själv som stoppar mig själv från att ha samma rättigheter som alla andra, och därmed skadar mig själv. För jag skulle ju må så mycket bättre av att även få utlopp för de här bitarna av mig. Jag skulle blir helare känslomässigt.

Men det gör så förbannat ont.

 

Och så när jag skummar igenom allt det här jag skrivit, så inser jag att kanske är en liten pusselbit i det hela att jag faktiskt aldrig levt så nära människor i hela mitt liv som jag gjort de senaste tio-femton åren. Bristen på avkildhet och möjlighet att vara bara jag, utan att ta hänsyn till omgivningen, är egentligen ickeexisterande.

Än sen då att vi surfar på arbetstid?

Nu i samband med att många människor började jobba igen efter helgerna, publicerade många tidningar en nyhet med rubriken ”Därför maskar vi på jobbet”:

Maskar du också på jobbet? Anställda ägnar i snitt två timmar om dagen åt att slösurfa på nätet, boka resor och ringa privata samtal.

Samstämmig forskning visar att vi ägnar flera timmar av arbetsdagen åt att låtsasjobba.

Utifrån sociologisk synvinkel är det ett stort mysterium.

– Nog är det märkligt. För samtidigt kommer ständiga rapporter om hur arbetet intensifieras på de flesta arbetsplatser och om hur stressade alla är, säger sociolog Roland Paulsen vid Lunds universitet…

Jag hör till dem som surfar en hel del på jobbet. Väldigt mycket av mitt surfande rör sig i gränslandet mellan jobb och privat. Jag sköter en facebooksida åt jobbet, och är därför oftast inne på facebook. Jag sköter både jobbsaker och följer privata saker – det går liksom inte att se bara det ena eller det andra. Å andra sidan har många av mina vänner miljöintresse, och många av de sidor jag följer på facebook har miljöinriktning, och ofta är det den vägen jag upptäcker saker som jag har nytta av i jobbet. Och det gäller förstås inte bara facebook, utan även när jag klickar vidare på artiklar eller följer flöden i twitter och så vidare. Gränsen är liksom inte så tydlig, det går in i vart annat. Inte bara för mig, utan också för många av dem jag samverkar med. Det är nätverksbyggande – detta nätverksbyggande som vi så ofta får höra är så viktigt. Och det funkar bättre i dessa vardagliga situationer än i de konstruerade mingelsituationer man ibland försöker åstadkomma. I alla fall för mig.

Men jag ägnar mig ibland också åt mindre jobbrelevant surfande på arbetstid. Inte för att mina arbetsuppgifter känns oviktiga eller för att jag har för lite att göra. Ibland kanske snarast tvärtom. Ibland är arbetet väldigt intensivt. Och ibland går hjärnan i stå, låser sig, och behöver en paus. När jag sitter med svåra formuleringar jag inte får till. När jag inte får rätsida på ett resonemang. Eller när jag faktiskt behöver tvinga hjärnan att slappna av för att kunna funka. Det handlar om mentala mikropauser. Det är ett sätt att överleva vardagen och se till att jag mår bra. Jag skulle göra ett mycket sämre jobb om jag inte kunde ta sådana pauser. En del personer löser detta genom att gå in till någon annan, sätta sig på en stol och prata om senaste semestern eller något helt annat. Jag löser det genom en stunds datorsurfande.

Och så finns det dagar när något annat egentligen upptar hela min mentala kraft. Något som mal runt. och då händer det faktiskt att jag tar en stunds arbetstid till att skriva av mig det som snurrar i mitt huvud. Och sedan, när jag har gjort det, så kan jag fokusera på arbetet igen. Hade jag inte gjort det så hade arbetsdagen förmodligen varit bortkastad.

Att göra ett bra jobb är inte frågan om att sitta och bita ihop hela dagen. Att göra ett bra jobb är att både åstadkomma det man är anställd för på ett så bra sätt som möjligt, med ett gott resultat, och samtidigt ta ansvar för att man mår bra. Om man uppnår båda dessa är det väl jävligt bra?

 

Och när jag nu googlar rätt på länken till artikeln ovan från förra veckan, så snubblar jag över den här artikeln, som till stor del håller med mig: Privatsurfning kan gynna arbetet

Till på köpet dyker den här artikeln upp i mitt facebookflöde: Titta på gulliga djur – bli effektivare

Tankar om tidningar och deras rapportering om världen och hur det påverkar vad vi bryr oss om, typ

Det är dagen efter de dramatiska gisslandramerna i Paris med omnejd. Under gårdagen följde jag utvecklingen via de stora tidningarnas nätrapportering. Nu hämtar jag in dagstidningarna i pappersform från brevlådan för att i vanlig ordning läsa tidningen till frukost.

Vi prenumererar oftast inte på den lokala tidningen här. Bland annat för att den är så väldigt lokal i sin nyhetsbevakning – och het enkelt inte täcker annat tillräckligt bra. Så under flera år har vi bara prenumererat på Sydsvenskan, trots att den inte alls skriver om vårt lokalområde. Men sedan ett tag tillbaka prenumererar vi på båda.

Så jag hämtar in tidningarna.

Framsidan på Sydsvenskan domineras förstås av gisslandramerna.

Den lokala dagstidningen har inte något alls om gisslandramerna och Frankrike på förstasidan. Inte en notis, inte en rad, inte ett ord.

För att hitta något om dessa gårdagens händelser så får jag leta reda på B-delen. På framsidan av den finns en pytteliten rubrik och text, som hänvisar till sidan två i den delen. Och ja, på det uppslaget finns en hel del.

Och jag kan inte låta bli att fundera över hur det påverkar en som människa. Om man bor här, eller ännu längre bort från den stora tidningens upptagningsområde. Om man har den här lokala dagstidningen som sin huvudsakliga nyhetskälla, och inte som jag följer nyhetsflödet via nätet och liksom ändå får informationen. För ärligt talat, om man bara bläddrar tidningen en stund till frukost är det knappast säkert att man ens kommer till B-delen.

Och jag funderar över att andelen SD-röstare är väldigt stor i dessa områden som inte får omvärlden till sitt frukostbord.

Någon av de senaste dagarna frågade en vän på facebook hur det kommer sig att människor bryr sig så mycket mer om det som nu hänt i Frankrike när man inte alls förfasar sig på samma sätt över andra mycket större massakrer som skett nyligen, längre bort. Ocgh vi diskuterade det här med att bry sig om det som är nära en själv på olika sätt, och det man vet tillräckligt mycket om för att känna något för.

Det tänker jag på nu. Och jag tänker på när jag bodde ännu längre in i den lokala tidningens upptagningsområde, i en annan kommun där det i princip bara fanns det tidningen, och hur folk beklagade sig över när tidningen skrev om saker som hände i kommuner utanför upptagningsområdet, sådär en fem mil bort, för varför skulle de vilja veta det, liksom?

Det är svårt det här att ställa om från ägande…

En del i att ställa om till cirkulär ekonomi är att övergå från ägande till hyrande. Poängen är bland annat att prylar ska användas mer tid per pryl. Det brukar dras exempel om att en skruvdragare i genomsnitt används 15 minuter (eller nåt sånt), och att en bil i genomsnitt står still 23 av dygnets 24 timmar, och att det är dåligt utnyttjande av resurser att de bara står outnyttjade resten av tiden och sedan skrotas. Miljömässigt är det bättre att prylarna används mer, och att någon annan – en uthyrare – har ansvar för att de underhålls och repareras och hålls i gott skick. Och då behövs det totalt sätt färre per pryl.

I teorin tycker jag det låter jättebra.

I magen har jag mycket mycket svårare för det.

Det måste ha varit någon gång på nittiotalet som något företag hade en reklam med en munk av något slag, som pratade på om det här med att bara äga ett fåtal saker och att det i praktiken inte var något problem, för resten – TV och video och allt annat sånt – kunde man hyra hos Thorn. Jag tyckte det var bisarrt då. Och det tycker jag, i alla fall känslomässigt, fortfarande. Även om jag i tanken inser att de nog var före sin tid ;-)

Grundproblemet för mig ligger på något vis i det här: Det jag har köpt det har jag köpt. Det kostar mig sedan inget mer. Och kostar det mig, så är det i form av lagning och underhåll, vilket är lägre kostnader än att köpa en ny pryl. (Så ska det i alla fall rimligen vara.) Ett köp är en investering. Något som är genomtänkt. Något som jag gör när jag har råd, baserat på min ekonomiska situation just då. Ibland har jag kanske inte råd, och då låter jag bli allt sådant och håller mig till nödvändigheter som mat etc.

Det sägs att det man blir rik på inte är stora inkomster utan små utgifter. Och det är där det liksom börjar bli knepigt med det här att ”hyra” eller abonnera eller prenumerera på en tjänst eller vad det nu heter i olika sammanhang. För det innebär ju att jag binder upp mig på fasta kostnader, för varje månad. Och det blir det snabbt stora pengar av. Och när jag inte längre har råd med det, så har jag inte längre tillgång till tjänsten.

Har jag köpt en skiva, så har jag den skivan. I all evighet – utom om den skulle gå sönder eller försvinna. Jag kommer att kunna lyssna på den under många år. Ibland ofta, ibland kanske inte alls på jättelänge, och sedan kanske jag längtar efter den igen och plockar fram den.
Har jag istället ett spotify-abonnemang så kan jag lyssna på skivan så länge jag har abonnemang. Men den dag jag inte längre har råd, eller inte längre tycker att den mängd jag lyssnar är värt en viss kostnad varje månad, så kan jag inte längre lyssna på skivan.

Samma sak gäller förstås prylar av annan karaktär, oavsett om det är hammare eller kläder.

Vi har under många år fått lära oss det är dåligt att köpa saker på avbetalning. Dels för räntornas skull, men också utifrån andra aspekter. Sammantaget kommer vi med avbetalning att betala under väldigt lång tid och ibland mer än vad prylen egentligen var värd – men det kändes inte så mycket eftersom det var så lite varje gång. Och på något vis känns det relevant även här. Den där låga månadskostnaden på spotify, och på andra liknande hyrabonnemang och avtal och annat – om vi nu ska gå över till detta för den cirkulära ekonomins skull – blir ganska stor i längden. Speciellt när vi ska flytta över en massa av våra behov på den sortens lösningar.

Dessutom kräver det bättre ekonomisk överblick än många av oss har. Fasta små utgifter varenda månad kräver på ett annat sätt att man ställer upp en budget och faktiskt räknar bort dessa utgifter för att se vad man har kvar.

Extra bisarrt känns det när många människor faktiskt inte längre anser sig ha råd med det klassiska dagstidningsabonnemanget.

Längtan efter något som kanske är planekonomi fastän det ordet är skitläskigt för så många – men hur gör vi?

Vi var ute på stan igår. Trots allt. Barnen började bli lite allmänt trötta på att vara hemma, ville drälla på stan, eventuellt köpa något TV-spel för julklappspengar, samt äta lunch ute. Så vi tog tåget in till Malmö och hamnade först ett varv på Emporia och ett varv på Triangeln (där vi åt goda galetter till lunch), och sedan fick barnen leka på lekplatsen i Magistratsparken en stund, innan vi drällde genom city och ner till centralstationen.

De senare delarna av utflykten var något mer rogivande än de första på de båda konsumtionstemplen. När vi vadade genom människoskarorna på Emporia, bland stora röda banderoller med information om reapriser och gigantiska ställ med kläder och prylar som uppenbarligen ingen egentligen har behov av och som därför måste säljas billigt billigt för att någon alls ska köpa med dem hem, då gick jag omkring och önskade innerligt någon form av planekonomi.

Jag ska börja med att förtydliga att nej, jag har ingen närmre koll på planekonomi, och jag förordar ingen kommunistisk diktatur eller något sådant.

Men det gör ont i mig med alla dessa massor med kläder och prylar. Först odlas en massa bomull, med konstgödning och konstbevattning och kemiska bekämpningsmedel, sedan framställs bomullstextilier på billigast möjliga sätt, där rättigheter åsidosätts för arbetarna och varorna som produceras håller dålig kvalitet, och sedan är det ingn som köper skiten, för det är faktiskt ingen som behöver den. Ja, och liknande för en massa andra saker, förstås.

Det är liksom i grunden vansinne att använda en massa naturresurser och förstöra natur och miljö och människor för att producera varor som ingen behöver och ingen efterfrågar. Och det är det som får mig att yppa det lilla ordet ”planekonomi”. För jag önskar att man faktiskt hade en allmän, gemensam plan. En tanke om att kolla upp hur mycket som rimligen kommer att behövas, och så producera den mängden, i bra kvalitet, och inte massor extra.

Ja, jag är också för valfrihet. I rimliga mängder. Men det här är inte fråga om rimliga mängder. Inte alls.

Om man vill ha mer valfrihet för en viss mängd naturresurser, så kan man förstå återgå till rent hantverk och beställning. Sy varje enskilt plagg på beställning och enligt önskemål. Men ja, det blir väldigt mycket dyrare per plagg. Och det är svårare att maximera resurseffektivitet av tyg om alla ska ha individuella lösningar – det är lättare att verkligen använda varje liten gnutta tyg om man gör mycket och rationellt. (Gör man det i de stora fabrikerna? Jag hoppas det.) Jag vet ju hur bitarna med restlappar bygger på i mitt tygskåp när jag syr något själv.

Och ja, jag vet att själva ordet planekonomi ger rysningar och dåliga vibbar hos många människor. Ordet i sig är så väldigt förknippat med ett samhällssystem de inte vill ha att de inte ens tål ordet.

Men det här, så som vi har det nu, det är inte heller ett vettigt samhällssystem. Det är vansinne.

Så skit i ordet. På något vis måste vi fixa till så att vi faktiskt bara tillverkar de saker det finns ett behov av. Hur ska vi lösa det? Vilka spelregler ska vi ställa upp? Vilka morötter och piskor, vilka lagar?

Och snälla, kom inte dragandes med ”marknaden löser det”, för det är ju helt uppenbart att den inte gör det. Och jag älskar själv information, men information räcker inte på långa vägar till den förändring vi behöver få till här och nu.

Vad föreslår du?

Det utdragna firandet av den längsta natten

Så här års är det helger och firanden på varandra mest hela tiden. Och det slog mig häromkvällen, att egentligen är det typ samma sak vi firar igen och igen.

  • Lucia. En gång i tiden årets längsta natt (på den tiden man hade den julianska kalendern).
  • Vintersolståndet enligt nuvarande kalender (cirka 21 december).
  • Jul. En gegga av en massa olika sorters högtider från olika sammanhang, varav åtminstone vissa moment har koppling till att man valt att lägga firandet vid den här tidpunkten på året.
  • Nyår. För att man firar början på det nya året när man gör det har väl rimligen också koppling till brytpunkten dagarnas längd etc?

Nå, inte mig emot att vi firar typ samma sak på flera olika sätt. Mörkret behöver lysas upp med trevliga traditioner med ologiska och förvirrade ursprung ;-) Det vore ofantligt mycket tråkigare att samla alltsammans till ett enda tillfälle och bygga enbart logiska moderna traditioner. Eller ännu värre skrota allt firande för att det egentligen inte finns något rationellt skäl att fira…

Mellandagslagningen

Som sagt var, jag har slutligen bytt en dragkedja. Och innan des har jag lagat tt par jeans, några t-shirts, en ylletröja, ett par yllestrumpor och lite annat. För jag startade en ny tradition på annandag jul 2014: mellandagslagningen. Istället för att fara runt på mellandagsrea och köpa nya saker, så behöver vi förstås använda tiden till att laga de saker vi har, så att de kan fortsätta att fungera ett tag till.

För det är ju ofta tiden som tryter. I den vardagliga vardagslunken är det ibland svårt att hinna sätta sig och laga kläder. Så då blir det inte av. Men i mellandagarna, i den allmänna stillsamheten och avkopplingen, så passar det ganska bra att försöka beta igenom de där högarna med trasiga saker, oavsett om det är kläder eller annat.

Samtidigt inser jag, när jag sitter och tragglar mig igenom lagningen, att det är någon annanstans skon klämmer också. För visst har vi väl egentligen tid? Men till och med nu när jag sitter och lagar saker, och faktiskt har tid – jag är ledig från innan jul och fram till efter tretonhelgen, med inga andra planer än att fira jul och nyår och ta det ganska lugnt och komma ikapp – så är det som att jag inte riktigt kan med att lagningen tar tid. För på något vis är det värderingsmässigt inte riktigt okej att det tar tid att laga saker. Det är inte status att lägga tid på att lappa byxor eller byta en dragkedja. Det är högre status att lägga tid på att se en dålig film. Eller att gå på stan och köpa nya saker som vi inte behöver.

Och det visar väl att något är skevt i vårt samhälle. Att vi är för bortskämda, faktiskt.

Men jag ska försöka hålla traditionen mellandagslagningen igång. För jag tror det är nödvändigt att vi blir bättre på att laga våra saker.

Den slösaktiga onödiga mysbrasan som ger så mycket välmående

Det är nyårsafton. Jag sitter i fåtöljen framför brasan. Har levande ljus tända.

Jag skulle kunna sitta där jämt. Jag skulle med glädje tända en bra nästintill varenda dag under höst och vinter. För jag mår så oerhört bra av att sitta där och titta på brasan, känna värmen, se lågorna dansa, se kolresterna glöda… Jag är dålig på att tillåta mig att ta det lugnt, göra inget särskilt – men framför brasan funkar det.

Med levande ljus på bordet och i fönstret dessutom, så blir liksom huset och rummet mer ombonat – och tillvaron mycket mer meningsfull. Det är märkligt, men det gör verkligen en ofantlig skillnad.

Me så är det samvetet. För vi ska spara på resurser. Vi ska inte värma upp mer än nödvändigt. Och då ska vi ju egentligen inte tända någon brasa. Inte mer än när det verkligen behövs – typ vid strömavbrott. Och någon enstaka gång för mysighets skull.

Å andra sidan, så är vår vanliga uppvärmning pelletspanna. Om vi värmer huset i övrigt lite mer så kanske det är okej med några mysbrasor då och då?

 

Jultankar

Det slog mig igår förmiddags, under julförberedelserna. Eller ja, förberedelser och förberedelser. All julmat var typ färdigfixad i tid och så. Det som skulle göras igår på julafton var att stoppa in revbenen i ugnen, och att plocka fram en massa färdigfixad mat från frysen och värma på, och så där. Och sätta på kaffe. Ta en dusch och byta kläder. Ungefär så.

Men det slog mig då: Vi firar jul här. Jag och min man och våra två barn. Och mina föräldrar och min bror kommer hit och firar jul med oss.

Det slog mig att det på något vis är någon sorts tydligt tecken på att… ja, vad säger man?

Jag letar ord. Jag hittar inte rätt ord – alla ord jag hittar kan feltolkas, eller har till och med en förstahandstolkning som är fel.

Vi har lyckats. Vi är lyckade.

… är ju inte vad jag menar. Eller, det jag menar är inte att vi har lyckats eller är lyckade utifrån klassisk, yttre betraktan. Inte lyckade utifrån hur det ska vara eller statusmässigt eller så.

Utan bara just det här:

Jag har hittat en människa att dela livet med. Vi bor i ett trevligt hus. Vi har två friska barn. Vi har jobb och de pengar vi behöver, och vi kan fira jul under vettiga och rimliga former, och det är så pass trivsamt att mina föräldrar och min bror väljer att fira jul här med oss.

Det är inget märkvärdigt och avancerat, men det är långt mycket mer än vad man egentligen kan förvänta sig av livet. Långt mycket mer än vad jag skulle ha trott för 16-17-18 år sedan. Vi är synnerligen lyckosamma.

Men det finns inget sätt att uttrycka detta på som inte låter skrytsamt eller på annat sätt patetiskt.

Dessutom känns det på något sätt märkligt. För ärligt talat är det väl kansek inte så att jag hade väntat mig att det var jag som skulle… representera det här ganska stabila och standardmässiga :P