Category Archives: Reflektioner och tankar

Vi behöver höstvilan

I en krönika i Sydsvenskan skriver Jonas Nyrén om höstmyset.

Nu närmar vi oss den konstruerade trivselns verkliga högsäsong. I slutet på oktober försöker alla författa sina mysigaste manuskript.

Öppningsscenen ser likadan ut – var och en går hem till sig. Först där kan vi börja bygga upp historien. Ta på något stickat och tända många doftljus. Hälla upp en whisky. Inte tänka på ebola. Världen måste skärmas av. Bort med blöta höstlöv och islamiska staten, för nu ska jag fira höstmys med mina utvalda. Vi måste hinna hem, stänga in oss och börja skära ut mönster i en pumpa för att livet ska bli trivsamt.

Alla runtomkring oss förstärker bilden. Din livsmedelsbutik placerar ett berg av stearin alldeles innanför entrén. Redaktören för prylsidan i din veckotidning tipsar om att du kan få ljusen att brinna längre om du förvarat dem i frysen. Din matbloggare bjuder på sin bästa värmande soppa och varje konferenshotell erbjuder spapaketet som ger dig chans att ”lura hösten”.

Jag älskar den här årstiden. Naturen slutar växa, klimatet blir kravlöst. Samtidigt övermannas jag av det sorgliga i hela flyktbeteendet.

Det är som att vi ger upp om världen, om att något kul ska kunna hända därute.

Idag är det den 2 november. Igår var vi i Köpenhamn, och min man gick i t-hirt hela dagen. Idag har vi varit ute i trädgården och grejat. Slagit av kirskål och annat högvuxet ogräs borta vid äppelträden, ryckt ogräs i odlingslådorna och mellan körsbärsbuskarna, repat bort de sista plantorna av kål, gurka, squash och annat ur några av odlingslådorna – inte för att de är döda, men för att vi vill kunna ta undan några av odlingslådorna under vintern och förbereda för nästa säsong.

Odlingssäsongen är lång. Löjligt lång. Gräsmattan växer fortfarande för fullt.

Och alltså, jag skulle behöva den där vilan som ”höstmyset” ger. Jag skulle behöva sitta ner och ta det lugnt, och tanken på brasor och levande ljus och en kopp te kan åtminstone ibland få mig att sitta ner och göra just det: ta det lugnt. Och jag skulle gärna vilja att stillheten sänkte sig över världen därutanför, att växtsäsongen tog slut, att det blev kallt och frost och föll lite förlåtande snö över världen.

Och även om inte alla människor sköter en trädgår och renoverar ett hus, så tror jag att alldeles för många människor är väldigt aktiva och har ett ständigt dåligt samvete, en ständig känsla av att man borde åstadkomma mer. Jag tror vi är många som borde sitta ner och ta det mer lugnt. Jag tror att de ständiga kraven på att göra, att det ska hända något, kör slut på oss.

Vi behöver vilan.

Och jag tror att bristen på vila är en bidragande orsak till att folk slutligen flyr på flygresor till varmare länder mitt i vintern: för att det är enda sättet att kunna få lov att med gott samvete inte göra ett skit…

To drive the cold winter away

I min längtan efter kyla och vinter sätter jag på Loreena McKennitts skiva ”To drive the cold winter away”.

Och jag funderar över perspektiven. Gamla tiders religioner, där man försökte blidka gudarna för att solen och värmen och jordens växtlighet skulle återvända efter den mörka och kalla vintern. Detta trots att årets cyklicitet hörde till det mest förutsägbara och säkra i tillvaron. Men trots det så oerhört nödvändigt och viktigt, en total katastrof om det rubbades.

Nu har vi rubbat det. Nu behöver vi inte ”drive the cold winter away”.

Igår på Clas Ohlson fanns det sådana här bland de oändliga sorternas julbelysning:
Elektrisk snölykta i plast
Är det framtidens snölyktor? I en framtid då det inte längre finns snö på vintrarna.

Fast då finns det väl inte möjlighet att satsa resurser på så meningslösa prykar heller, kantänka.

Längtar kyla

Enligt SMHI har vi fortfarande sommar. Trots långa perioder av ihållande höstregn, trots att de gula och bruna löven faller och yr runt på marken i drivor, så definierar SMHI det som sommar. För än så länge har det inte varit kallt nog. Än så länge har det inte varit fem dygn på rad med en medeltemperatur under tio plusgrader.

Ärligt talat har det inte varit många dagar med så låg temperatur. Några. Inga av dem i rad, tror jag.

Vi har inte haft frost ännu den här säsongen. Och ja, det är sent.

Rekordivraren i mig tycker förstås sånt är kul.

Men en annan del av mig längtar kyla. Frost. Krispiga morgnar. Varma element.

Våra element här hemma är knappt så varma att man känner att de är igång, även om de är det. För man ska ju inte värma huset mer än nödvändigt.

När jag gått och lagt mig på kvällen fryser jag en stud, för jag har ännu inte bytt bort sommartäcket.

Fast nu säger väderprognoserna att det kan bli kallt. Att det en eller ett par dagar i slutet av veckan kan komma att bli kallt på morgonen, kanske kanske till och med frost. Sen ska det bli mildare igen.

Nå, den som lever får se…

… och inom mig gnager en oro för att minusgrader och vinter ska bli något alltmer sällsynt…

Böcker och film och HP

För ett tag sedan sträckläste jag sista en och en halv Harry Potter-böckerna. Och direkt efter såg jag tre sista filmerna. (Jag var hemma och sjuk.)

Det var fruktansvärt irriterande att se filmerna så nära efter att ha läst böckerna. Så mycket som hoppades över. Så mycket som var ändrat. Så mycket som händer i fel ordning. Så mycket som var fel! Det kändes som helgerån när så mycket av det jag levt mig in i inte fanns med ”på riktigt”.

Väldigt väldigt irriterande, helt enkelt.

Samtidigt inser jag ju omöjligheten i att få med allting :-)
Och trots den stora irritationen, så tycker jag ändå filmerna är fantastiska. De lyckas förmedla känsla. De ger ett mervärde utöver böckerna. Tänk om vi aldrig hade fått se Alan Rickman som Snape?

Men kanske ska man trots allt inte se filmerna för nära efter att man läst?

Eller så kan man göra det också. Både filmerna och böckerna håller för återupplevning.

Läsandet – antingen tidsslösande beroende eller tråkig vitamintablett?

När jag var liten läste jag massor. Släpade hem kassar från biblioteket. Satt och hängde över spännande, fängslande böcker mest hela tiden. Hade med mig boken till matbordet, fast mina föräldrar inte uppskattade det – och på toaletten med. Om vi blev skickade till bblioteket på skoltid för att ha något att läsa på svenskalektionerna – till att läsa på en eller ett par lektioner i veckan eller vad det nu kan ha varit – så åkte boken ner i väskan och med hem och blev sannolikt utläst samma dag. (Undantaget var väl några tråkiga obligatoriska böcker på högstadiet, som den fruktansvärt äckliga Therese Raquin och den totalt meningslösa The Great Gatsby.)

Fast det var ju egentligen fult att läsa på det sättet, så där så att man ägnade massor av sin tid åt att läsa. Egentligen borde man gå ut i solen, ut och GÖRA saker. De barn som ägnade sin fritid åt att spela fotboll eller vara ute och hänga med kompisar gjorde liksom mycket mer rätt än jag som satt hemma och läste, det visste man ju. Läsandet var asocialt och meningslöst. På sin höjd skulle man läsa ett kapitel innan man skulle somna, men det där med att sitta och hänga över böckerna jämt, det kunde ju inte vara bra.

Och idag klagar man på att barn läser för lite och för dåligt.

Och jag sitter och funderar över den där kopplingen: saker man bara förväntas göra i sansad lagom mängd, de blir väl aldrig riktigt kul, utan mest något man blir tvingad till, av sig själv eller andra? Som en tråkig vitamintablett.

Det man tycker är kul vill man gå upp i fullt ut.

Och vad som är fult att gå upp i varierar försts över tid. Numera är det förstås fult att spela datorspel på det sätt som jag läste böcker. Medan lärarna kanske drömmer om att barnen skulle ägna sig så mycket om läsning som jag och en hel del andra gjorde?

Enskilda avlopp – nåt man klagar på men aldrig egentligen diskuterar på riktigt

Man pratar ofta i miljösammanhang om vilket problem enskilda avlopp är – enskilda avlopp är en sån där sak som liksom per definition är något dåligt och problematiskt, något som måste åtgärdas. Eller något som helst inte alls borde finnas.

Men alltid när man pratar om vad som händer med det vi spolar ut, så är det vad som händer med avlopp som går till avloppsreningsverk som tas upp. Tops som ställer till med problem. Mikropartiklar från fleecen vi tvättar som till slut hamnar i vattendragen. Hur hög reningsgraden är för olika näringsämnen och läkemedel och så vidare. Det är alltid en standardlägenhet i en stad som är exemplet – och de enskilda avloppen finns liksom inte.

Hur ska vi kunna se vad som är ett problem, förstå hur det funkar, se vilka skillnader som finns och hitta lösningar på problem som det aldrig pratas om? Hur ska vi på landet ens bry oss om ingen ens bryr sig om att beskriva vår verklighet? Det här bli faktiskt en del i problematiken med att det upplevs finnas ett landsbygdsförakt: lantisars avlopp är bara ett problem, nåt man gnäller på, men inte verkligen vill hjälpa till med.

Jag tycker det här med enskilda avlopp och hur vi bäst löser dem är jätteintressant! Jag är väldigt intresserad av att veta vad som händer med det jag spolar ut i avloppet – jag som har trekammarbrunn och därefter någon sorts markbädd, varefter avloppsvattnet fortsätter filtrera ner genom jordlagren:

  • Om jag skulle slänga tops i toaletten (vilket jag förstås inte gör) så skulle de väl fastna i trekammanbrunnen och tids nog hämtas av slambilen?
  • Om jag tvättar fleecekläder och bidrar till mikroskräp som sköljs ut med avloppet, kommer detta mikroskräp verkligen också att till slut hamna i havet, det vill säga infiltrerar det verkligen igenom marken till något vattendrag? Måste inte det bero på markens struktur och var vattnet slutligen hamnar och en massa sånt?
  • Mina läkemedelsrester, var hamnar de? Bryts de på något vis ner i marken?

Det finns många sorters enskilda avlopp. Det är nästan omöjligt att få en vettig överblick som privatperson.

Harry Potter, halvblodsprinsen och verkligheten

Jag läser Harry Potter. Ja, egentligen för barnen – tvåan för sexåringen, sexan för tioåringen. Fast lika mycket för mig själv. Speciellt efter den dystra gårdagen. När tioåringn somnat läser jag i förväg.

Det är på något vis skönt att läsa om mörkret, i det mörker som nu råder. Lättare att hantera det i Rowlings parallellvärld. Ibland ser man sin egen värld tydligare genom fantasivärldens omskrivningar, där rasismen handlar om trollkarlsblod och där märkliga stormar med uppslitna träd inte beror på klimatförändringar utan dödsätare. Tydligare, men också hanterbarare. Det blir ett sätt att kunna distansera sig. På gott och på ont.

Den riktiga världen är så luddig och ogreppbar i sin ondska.

Så jag läser i förväg. Fast inte så långt. Dels vet jag ju att jag ändå kommer att få läsa om det igen väldigt snart. Dels har jag insett att jag läser noggrannare när jag högläser. Får med alla detaljer på ett helt annat sätt, när jag måste säga varje ord högt och inte kan snabbskumma passager på vägen till med avgörande händelser. Visst det går långsammare – men det är det nog faktiskt värt.

Regeringsbildning och att ge något högsta prioritet

Det har varit val. Det ska bildas regering. Och ingetdera klassiska ”blocket” har majoritet i riksdagen, men det ena ”blocket” är något större än det andra.

Om man ställer upp i ett riksdagsval, så säger man ”jag kan tänka mig att styra det här landet om jag blir framröstad”. Det anser jag också innebär vissa skyldigheter.

Löfven, partiledare för det största partiet och det större blocket, sträckte igår ut handen till alla ”demokratiska” partier som kommit in i riksdagen, för en regeringsbildning som inte skulle involvera SD.

FP och C svarade ungefär ”nä, men vi hör minsann till alliansen, så vi tänker minsann inte samarbeta med någon annan”. Det lät som att de hellre ville fälla en regering än sitta med i den, om inte regeringen bestod just av alliansen.

Det är inte att ta ansvar. Det är barnsligt och fjantigt.

Och att fälla regeringsförsök nu, riskerar bara att stärka SD ytterligare. Det kan innebära nyval, och det skulle riskera att ge ännu fler röster åt SD.

I det här läget, med så många missnöjesröstare på ett parti med en sådan bakgrund, så behöver vi en stark samling från övriga partier. En samlingsregering med alla partier utom SD vore bättre än nyval.

För övrigt så svarade S, V, MP, C och FP under 2013 ”Ja” på Föräldravrålets fråga ”Kommer ni (ditt parti) att göra klimatet till högsta prioritet?”. Dessa fem partier får enligt preliminär rösträkning 199 av 349 platser i riksdagen – det är en stabil majoritet. Om de verkligen menade allvar med sina svar till Föräldravrålet så är det enda rimliga nu att gå ihop och bilda gemensam regering, för att hantera denna fråga. För att ge något högsta prioritet innebär faktiskt att lägga en del annat åt sidan och göra sitt allra bästa för att åstadkomma mesta möjliga.

 

Tidigare tankar om samlingsregering för klimatet.

Tankar 15 september 2014

Vi har så mycket som behöver göras. Vi behöver bygga ett samhälle som inte släpper ut växthusgaser, som inte förbrukar jordens resurser, som inte förgiftar allas vår framtid. Och vi behöver bygga ett robust samhälle som klarat de klimatförändringar som kommer. Vi har oerhört mycket konkret arbete som behöver göras.

Men istället får vi lägga energin på annat. På att övertyga om varför detta alls är viktigt. Och på att hantera effekterna av att en del människor inte alls vill se, utan istället gömmer sig bakom enkla förklaringar och lösningar.

Det känns tungt.
På det personliga planet ger det en ständig frustration och förvirring. För det jag egentligen tycker jag borde ägna mig åt, i min privata sfär, är sånt som hur jag ska kunna ta tillvara regnvatten och spara till torrperioder, att bygga upp en bra odlingsföljd och -rutin i trädgården, och att säkra mitt hus mot väder och vind. Och att hitta rutiner för att cykla i vardagen. Och på samhällsnivå i någon mån motsvarande saker fast i större skala.

Istället får man harva på med att igen och igen tjata om varför det här behövs, att det här behövs, att vi måste komma till skott, att det här är på riktigt.

Det sägs att jobben är en av de viktigaste frågorna i politiken. Att vi måste skapa jobb. Att bristen på jobb får en massa människor att rösta på SD. Och jag har så svårt att fatta det. Det finns oändliga mängder med jobb som behöver göras. Järnväg som behöver byggas och renoveras. Dagvattensystem som behöver klimatanpassas. Och så vidare. Idag har jag stått på en blåsig strand och diskuterat problemet med plastskräp i hav och på stränder, och även om det bara är frågan om att hantera symptomen, så behöver skräpet samlas in för att inte problemen i havet ska byggas på – och det är ett oändligt jobb. Det finns jobb. Men någon måste betala dem som gör jobbet – och vi behöver uppvärdera det, så att det verkligen ses som riktiga jobb att vara stolt. Nu ses det både som terapisysselsättning. Ja, och som en utgift. Det är sånt där som får bekostas av snålt tilltagna miljöpengar som ändå aldrig räcker till ens en bråkdel av det som behöver göras. Och utgifter ses som något man kan dra ner på.

Tänk om vi kunde vända tankesätten… Tänk om arbetsmarknadsinsatspengar kunde gå till de meningsfulla viktiga saker som behöver göras för att vi ska bygga en hållbar framtid.

Tåg och bygga framtiden

I helgen firade Södra stambanan 150-årsjubileum. Som en del av firandet körde ett jubileumståg, med ett hundra år gammalt ånglok, från Malmö till Stockholm – och resan tog som i gamla tider två dagar.

Ett ånglok. Det vill säga ett lok som drevs på kol. Kol, som numera är att betrakta som ett av de sämsta bränslena, miljömässigt.

Jag funderade en del på det. Bortsett från den charmiga biten med gamla ånglok, så tar det ju liksom nånstans emot när man tänker på det.

Men samtidigt: Ångloken har varit med och ”byggt upp” järnvägen. Hade vi inte haft dessa koleldade lok, så hade vi förmodligen aldrig fått den utbyggnad av järnvägen som sedan i förlängningen lett till att vi numera kör eldrivna tåg kors och tvärs i landet.

Ibland måste man få lov att börja någonstans. Även om lösningen inte är perfekt från början. Även om det behövs modfieringar efterhand. För annars kommer ju inget alls att hända. Man kan inte åstadkomma det perfekta direkt. Då hade vi suttit kvar utan eld och hjul.

Det tänker jag på när jag gång på gång hör kritiken mot att Region Skåne skaffat ett par väldigt dyra vätgasbilar, fast att det knappt finns tankmöjligheter för dem än. Nånstans måste man börja. Hur ska man annars kunna komma framåt?