Category Archives: Reflektioner och tankar

Även du behöver hålla koll på väderprognoserna

Sedan någon gång i mitten av veckan har väderprognoserna utlovat löjliga mängder regn för idag söndag. Exakt vilka mängder det handlat om i prognoserna har varierat, men generellt har det legat mellan 20 och 45 mm på ett dygn. För alla de vädertjänster jag kollar (dmi.dk, smhi.se, klart.se och vackertvader.se/yr.no).

Visst, det händer ju ibland att prognoserna visar så höga världen vid ett prognostillfälle, och sedan när nästa prognos kommer några timmar senare så är det bortplockat igen. Men den här gången har det som sagt legat kvar där, hela tiden, även om intensiteten som utlovats varierat.

På yr.no anger man även intervallet man tror regnmängderna ska komma att ligga mellan. Innan jag gick och la mig i fredags kväll räknade jag ihop deras siffror och konstaterade att de innebar att det skulle kunna komma mellan 15 och 90 mm hos oss under söndagsdygnet. (Utöver det skulle det regna både lördag och måndag.)

Och ja, jag har tittat på väderprognoser även för andra delar av södra Skåne. Inklusive Malmö.

Igårkväll satt jag och undrade lite över att SMHI inte hade gått ut med någon varning. DMI däremot hade gåt ut med nivån under varning, alltså ”risk”, både för Själlande och Bornholm. Vilket ju var ett tydligt tecken på att även Skåne borde beröras…

Igårkväll fick vi en hel del regn: 15 mm, varav omkirng 10 mm kom på en halvtimme-timme.

Men idag har vi inte fått så väldigt mycket. Bara 7-8 mm hittills, och när vi gick upp i morse hade det inte hunnit komma mätbara mängder. Söndagens regn har istället kommit huvudsakligen i västra Skåne. Värst drabbat verkar Malmö (85 mm) och Vellinge vara. Och Köpenhamn (100 mm). I Malmö är stadsbussarna inställda, liksom tågen mellan Svågertorp och Svedala samt ett antal vägsträckor, och många källare är översvämmade.

Det märkliga är att folk verkar tagna på sängen. För SMHI hade inte gått ut med någon varning (den kom först idag på morgonen). Och då verkar det som att ingen liksom noterat att det kunde bli mycket regn. Till och med Räddningstjänst Syd är tagna på sängen.

Jag har lite svårt att fatta det.

För mig är det en självklarhet att man behöver hålla koll på väderprognoser. Ha beredskap för vad som kan komma. Oavsett om det gäller stormar, skyfall eller snöoväder. Och att det inte gått ut någon vädervarning är ingen garanti för att vädret inte blir riktigt besvärligt. Vi har blivit insnöade eller haft svårt att ta oss hem på grund av igensnöade vägar även när SMHI inte tyckt det varit befogat med någon varning. Väder är oförutsägbart, även med modern teknik – hur illa något blir beror på små små detaljer. Som exakt vindriktning vid ett visst tillfälle och hur det samverkar med var himlen öppnar sig.

Och ja, jag är en vädernörd, visst är det så. Men på något vis tycker jag ändå att det bör ligga i var och ens intresse att hålla lite koll.

Men det är som att många liksom inte tror att vädret inte berör dem. Eller, att vädret bara handlar om att kunna åka till stranden eller om man behöver ha paraply med sig. Att de liksom skulle vara frikopplade och oberoende.

Och ja, jag uppfattar att den uppfattningen är mer utbredd bland folk i städerna. Det är folk i städerna som inte riktigt fattar hur det kan se ut på Söderslätt och Österlen när snöstormen drar fram.

Men när det gäller skyfall tror jag städer är mer utsatta? Hårdlagda ytor, tättbebyggt och så där. Ingenstans för vattnet att bli av, och fler system som kan paja.

Det borde ligga även i stadsbors intresse att hålla koll på väderprognoser. Visst, jag kan hålla med om att SMHI borde ha gått ut med en varning. Men för den som använder sig av infon på SMHI:s webbsida eller på annat sätt håller sig uppdaterad så kan det här inte gärna komma som en överraskning.

Sen är det en annan sak att det förstås inte hade hindrat regnet. Men det skadar knappast att vara beredd, om man säger så.

Politik och vardag

Det är knepigt det här med hur man ska hantera människor i omgivningen som är med i Sverigedemokraterna och står med på kommunlistan för partiet. Hantverkaren som är med där och som man behöver för ett jobb (och nej, det finns inte alltid så många att välja på). Pappan till en av ungarnas klasskamrater.

Personer som finns i min omgivning. Personer jag aldrig har skäl att diskutera politik med. Personer som jag normalt sett hejar på när vi möts och inget mer.

Inget skulle ju bli bättre av att jag oprovocerat började prata politik med dem. Bara sämre.

Inget skulle bli bättre av att jag vägrade heja på dem utan stint stirrade åt andra hållet.

Det bästa jag kan göra är att fortsätta vara jag. Och i det ingår att heja på folk jag möter.

Men inombords är det svårt ändå.

Pumpar har blivit eftertraktade

Idag hade vi tänkt göra slag i saken och ersätta den gamla trasiga ihoprostade gårdspumpen. Som tur var ringde vi för att kolla först, dels för att veta att den fanns hemma, dels för att höra om det funkar att få plats med den i bilen.

Det blev bara fråga nummer ett. För den fanns inte hemma. Tydligen har det varit enormt stor efterfrågan på sistone. Så de är slut hos tillverkaren, och vi fick sätta upp oss i kö.

Spännande. Undras varför efterfrågan är stor – om det är för att det blivit hippare med egen pump, eller för att folk faktiskt ser det som en krisberedskapsgrej?

Tankar från Hamburg: så lite det behövs för att rubba lugnet

Det är drygt tre veckor sedan nu, tre veckor sedan vi blev avkastade från tåget i Hamburg.

Det var en smått kaotisk upplevelse. Först trängseln på tåget, så där så att man faktiskt knappt kunde komma någonstans, sedan risken att bli avslängd utan bagaget, och sedan känslan av att kanske inte ha fått med sig allt i hastigheten. Och sedan hela vad gör vi nu-grejen. Osäkerhet. Kastandet mellan olika alternativ. Kämpandet med att hålla huvudet kallt, tänka rationellt, hålla ihop sig själv och barnen och situationen.

Och ändå. Ändå var det ju aldrig någon fara på något vis alls. Vi var egentligen inte så väldigt långt hemifrån – bara så där 40 mil eller nåt sånt. Vi hade biljetter som skulle ta oss hem, vi bara visste inte säkert när. Och vi hade pengar att lösa det som behövde lösas för stunden. Vi hade kläder på kroppen. Ingen av oss var sjuk eller skadad.

Vi var bara avslängda i en stad vi inte riktigt räknat med.

Men det var ändå en påfrestande situation. Barnen var rejält uppjagade, även om de hanterade det så gott de kunde – och det satt kvar oro i dem i flera dagar efter att vi kommit hem.

Jag minns att jag tänkte på det nästa dag, när vi åter satt på stationen i Hamburg och väntade på det tåg som vi nu hade platsbiljetter till, när jag satt där och räknade ihop väskorna och höll koll på barnen och ändå kände hur stressen kröp på bara av just det där att räkna efter att alla väskorna var kvar. Jag tänkte: så här känner vi oss nu, i en situation som egentligen inte alls är särskilt allvarlig. Så mycket stresskänsla. Hur känner sig då inte människor som verkligen flytt från sitt hemland?

Den stora dubbelheten

Det är sommar. Semester. Ledighet. Inga krav, inga måsten – och ändå snor jag in mig just i måsten och krav och funderingar kring meningsfullhet.

Eller alltså, hur förklarar man?

Den här semestern har vi varit iväg i Frankrike, så vi har varit bortresta i ungefär två och en halv vecka av de fem veckor vi tagit semester.

Resten av tiden har varit helt oplanerad. Möjlighet att ta dagen som den kommer. Greja med ditten och datten i trädgården. Åka till stranden. Hitta på nåt annat om man vill. (Ja, och så gick ju en del tid innan Frankrikeresan åt till planering och packning och sånt. Förstås.)

Riktig ledighet. Precis vad jag verkligen behöver. Kunna gå ut och rycka ogräs när jag vill. Kunna sätta mig ner vid datorn och skriva när jag vill.

Jag borde vara nöjd. Avslappnad. Må perfekt. Jag behöver verkligen ta det lugnt och göra typ inget.

Eller?

Men det är så väldigt dubbelt.

För jag är så förbannat dålig på det där med att göra inget. Eller ens unna mig att göra det jag känner för för stunden. När det finns tid och utrymme att alls fundera – inte bara rusa på – så finns det också alltid möjlighet för mig att ifrågasätta.

Är det verkligen det här jag helst vill göra just nu? Eller är det något annat som känns viktigare, eller borde vara viktigare?

Är det verkligen meningsfullt det jag gör just nu? Att greja med trädgården är ju en sorts sisyfosarbete – är det verkligen vettigt att ägna en massa tid åt det? Och om jag ska göra det, är det verkligen rätt saker där jag prioriterar? I år har jag mest ägnat mig åt trädgårdslandet, men det finns häckar och rabatter och… men är det alls meningsfullt överhuvudtaget? Och grönsaker kan vi ju köpa i affären…?

Och det finns saker som borde fixas inne, städas och plockas och få ordning på sånt där som man aldrig hinner. Fast det är ju skittråkigt.

Det viktiga är ju att umgås med barnen, det har jag ju förstått. Det är det man ska vilja göra. Fast jag bara tycker det är så förbannat tråkigt att sitta och låtsas vara en liten playmobilgubbe på ett sjörövarskepp – jag pallar inte mer än tio minuter. Men jag borde vilja. Och annars borde jag vilja spela spel med dem. Fast det vill inte de. Och de har ingen lust att vara med och hjälpa till i trädgårdslandet.

Grilla ska man göra. Det gör folk. Det verkar folk kunna lägga typ all sin tid på. Fixa och dona och förbereda. Duka och äta ute. (Det är ju så mycket extra trassel?) Och åka till stranden. Många många timmar på stranden ska det visst vara.

Och så ska man slappna av. Ta det lugnt. Återhämta sig. Fast återhämtningen ska ske på rätt sätt. Man ska vara avslappnad på rätt sätt, på ett sätt som är kvalitetsmässigt rätt, och ihop med barnen. Och helst stänga ner all kontakt med den digitala världen. Inga sociala medier. Man ska slappna av genom att uppfylla andra människors idé om hur den ideala sommarvärlden ska se ut. Genom att vara den där perfekta föräldern som gör de där perfekta föräldrasakerna och de där sakerna som gör att man uppfyller bilden av den perfekta moderna människan som samtidigt är teknikoberoende (vilket man visar genom att skippa facebook) och lagom förstrött gör ingenting alls på ett meningsfullt sätt där man när som helst kan avbryta för att dela ett magiskt ögonblick med sitt barn, och genom att strunta i alla måsten i sitt bekymmerslösa liv där disk och tvätt och städning på något magiskt sätt löser sig själv under hela semestern, så att man kan sitta och grilla hela kvällarna.

Och jag får ångest. För jag prioriterar garanterat fel. Och inget av det jag vill göra är förmodligen viktigt eller meningsfullt nog i det långa loppet av evigheten, och jag borde säkert göra något annat, och jag kan inte slappna av, utan sakerna blir till en inre lista av saker man borde göra – vilket i sig förstör alla möjligheter att vara i nuet.

För att bara ägna sig åt att rensa ogräs och binda upp tomater, och låta barnen spela TV-spel och datorspel för att det faktiskt är för varmt att vara ute och man ändå inte ska vara i solen mitt på dagen, det är inte fint nog.

Selektiv ogräsrensning

Vad som är ogräs beror inte bara på art utan också på var det växer. Och jag rensar väldigt selektivt.

Självsådd rucola får växa tills den blivit för stor och tränger ut annat. Ringblommor och honungsfacelia får vara kvar om de inte stör. Det lilla märkliga skrufset som påminner om sparris och skulle kunna vara frösådd sparris får vara kvar för att jag är nyfiken. Enstaka åkervioler får vara kvar för att jag tror att ogräset ifråga blivit ovanligare. Och så vidare.

Packa och planera

Vi förbereder oss. Skriver listor. Läser igenom interrailvillkor. Skriver ut restidsplaner. Tvättar. Bygger högar med saker som ska med. Planerar vad vi vill se i Paris. Funderar över vad vi vill göra i Bretagne. Försöker komma till nån sorts beslut eller plan eller tanke om hur mycket och när vi vill hyra bil därnere. Försöker bli kloka på hur vi bör göra med telefoner och nätkoppling och annat sånt. Tömmer kameror på bilder. Skaffar kartor och studerar. Läser på om franska metron. Packar ner försäkringsinformation.

Tänker. Planerar. Tänker mer. Tänker vi på allt?

Rätt mycket tror jag vi tänker på, i alla fall.

Att planera en resa ger gott om utrymme för att sno in sig i sina tankar om man är lagd åt det hållet.

Gott om plats för katastroftankar också…

Jag skulle önska att jag kunde slippa besprutningen

Ja, jag vet. Jag har själv bosatt mig på landet. Jag visste att det fanns åkrar omkring mig – och det gillar jag. Och självklart kunde jag rakt av anta att dessa åkrar skulle besprutas. Det är ju trots allt det konventionella idag.

Så det är ingen överraskning att så är fallet. Och man skulle säkert kunna hävda att jag får skylla mig själv.

Eller?

Oavsett förkunskaper och självvalt och så vidare, så skulle jag ändå önska att det inte sprutades på åkrarna omkring oss. För det stör mig. Varenda gång bonden som har marken runt oss far ut med sin spruta och kör runt på åkrarna, så ger det mig obehagskänslor. Jag vill inte riktigt vara där. Jag vill gå in och gömma mig och blunda och låtsas att det inte finns. Jag funderar på om jag är riktigt klok som låter mina barn växa upp här – och försöker se till att de i alla fall håller sig inne just då, om det är möjligt.

Det är ju dessutom alltid på fina dagar han kör med sprutan. Dagar då det är vindstilla. För det är så man ska göra – då sprids det förstås mindre, håller sig på åkern där det är menat att vara och kommer i mindre utsträckning in till oss. Det är förstås klokt och bra. Men det ökar också på dubbelheten. Fina, vindstilla dagar när man vill vara ute och njuta… och så har man det där ångestmolnet som solkar ner.

Jag skulle önska att marken runt oss odlades ekologiskt. Att vi skulle slippa ha bekämpningsmedlen omkring oss. Att jag inte alls skulle behöva fundera på det här.

När du väljer ekologiskt, då väljer du en giftfri vardag för människor som lever nära odlingen. Kanske inte just oss, men någon annan. Det kan vara värt att tänka på. Människor som valt att leva på landsbygden men kanske inte för den skull aktivt valt den här aspekten.

För mig skulle det innebära ett stort mervärde att ha en tomt som gränsar mot ekologisk odling. Undras om man kan räkna på vad det är värt för folk i pengar? Bara för att liksom markera att det här faktiskt också betyder nåt.

Konstbevattning – vad är det?

När jag var liten fick man höra om konstbevattning som något stort och ont, som man gjorde i andra länder, långt bort, där man inte tänkte på långsiktiga effekter. Konstbevattning ledde alltid till problem: sjöar som försvann, mark som blev förstörd av salt, naturliga system som blev rubbade.

Jag tänker på det ibland när jag går därhemma och vattnar. Eller när jag sätter på vattenspridaren.

Vad är egentligen konstbevattning? Är inte all bevattning konstgjord?

Jag tänker på det när jag ser grannarna vattna – ja, alltså bönderna, som vattnar potatisfälten runtomkring. Min första magtraktsreaktion är alltid att det är fel att vattna så där. Slöseri. Grödorna ska klara sig på vad himlen och naturen ger, typ.

Men på vilket sätt är deras bevattning sämre än min? På vilket sätt är det bättre att jag sätter på vattenspridaren i vårt trädgårdsland när det blivit för torrt? Jag vattnar ju till och med för att hålla sådden fuktig i början – det gör inte bonden.

Varför är min bevattning finare?

Det är lite förvånande vad det är som förändrats på 120 år

Häromdagen satt jag i mina svärföräldrars sommarstuga, och började titta igenom bokhyllan. Efter att ha bläddrat i någon insektsbok och något annat, kom det sig så att jag plockade ut ”Stora syster” av Ethel Turner och började läsa.

Jag har läst boken förr, förmodligen flera gånger om, sannolikt för drygt 25 år sedan. Att läsa om böcker man läst som barn är lite nervöst: ibland står sig böckerna, men lika ofta inser man att det som då känts bra nu känns ganska pinsamt. Och eftersom den här boken kommit att klassas som någon sorts ”flickbok” (jag tror till och med den här utgåvan var en ”Wahlströms flickbok”) så var jag rädd att den skulle hamna i det senare facket.

Det gjorde den inte.

Och jag fastnade i boken såpass att jag valde att låna med mig den när vi reste från svärföräldrarna, så att jag kunde läsa klart den.

Boken är alltså skriven 1895. 1895! Och trots det så känns det som att det är en ganska modern bok. När det kommer till hur barnen uppträder, skillnader mellan pojkar och flickor och så vidare, så tycker jag ärligt talat inte det skiljer sig väldigt mycket från hur det är idag, generellt sett. I alla fall inte så mycket som jag hade väntat mig. Visst finns det tidsmarkörer och skillnader, men som sagt var, inte särskilt stora. Och visst, det är ju helt uppenbart inte någon urfattig familj man har att göra med, det bidrar kanske – men ändå.

Den stora markanta skillnaden ligger istället på ett helt annat plan, när flera personer i boken drabbas av scharlakansfeber. Det är genast stora skräcken, eftersom det rör sig om en dödlig sjukdom. En person i boken dör, en kommer att sväva mellan liv och död och ytterligare en blir ganska allvarligt sjuk.

Den stora skillnaden mellan då och nu heter antibiotika.