Category Archives: Reflektioner och tankar

Mera individualism

För att förtydliga:

Jag tycker inte det är bra att miljöförbättringar och världsräddande ska vara beroende av indivdualism eller enskilda individers kamp. Jag tycker vi bör ta ett gemensamt samhällsansvar för frågorna. Jag tycker att det behövs beslut på högsta nivå som sätter spelreglerna på ett sätt som gör att vi alla blir tvungna att leva inom planetens gränser.

Ibland längtar jag efter ”den gröna diktatorn” som det pratades om i radio i höstas :-) Även om jag vet att det förstås inte vore en bra lösning det heller.

Men även en ovanifrån styrd omställning, med tydliga ramar, måste ju någonstans grunda sig i att det finns folk som tar de besluten. Individer.

Och i väntan på att denna förändring kommer till skott – och det ser ut att sitta långt inne – så är individers strävan att motverka den stora massan det vi har att jobba med.

(Om jag är osammanhängande så vill jag hävda att det beror på att det är plågsamt varmt på tåget.)

Individualism

På sistone har många som jag följer i olika sociala medier ondgjort sig över individualism. De beklagar sig över individualism som källan till nästan allt ont. Inte minst när det kommer till miljö.

Jag vet inte om det är jag som har fel tolkning av ordet individualism, att jag använder ordet fel. För för mig är individualismen i grunden något bra.

Individualism för mig handlar om min möjlighet att sticka ut, vara annorlunda än den stora massan, göra som jag vill och som jag tycker är rimligt, grundat på min moral, mina värderingar och min smak.

Utan individualismen skulle jag fortfarande vara fångad i att göra som omgivningen tycker jag borde. Det massan tycker skulle fortfarande trycka in mig i en mall. Den gamla bymentaliteten skulle råda och inte tillåta avvikare.

Utan individer som vill och vågar göra annorlunda skulle vi fortfarande vara kvar på ”medeltiden”. Inga kvinnliga rättigheter, inga rättigheter för homosexuella, inget modernt samhälle.

Inte ens rätten att klä sig i färger man själv väljer, och absolut inte byxor!

Utan individualism skulle det inte heller finnas möjlighet för vissa att försöka gå före inom miljöarbetet och uppnå någon skillnad och förändring, utan vi skulle alla följa mallen och shoppa järnet i dagens samhälle. Utan individualism hade jag definitivt aldrig kunnat plugga biologi och jobba med miljöfrågor.

(Ja, visst, hade vi varit kvar i ett oförändrat bondesamhälle hade vi kanske inte haft dagens miljöproblem. Jag tycker ändå inte det hade varit önskvärt. Faktiskt.)

Individualismen är i grunden något positivt, som ger var och en möjlighet att göra skillnad. Det är hur den används som är avgörande för resultatet.

Varför är det alltid de bråkiga som det ska vara synd om och vi andra som ska acceptera?

Nu efter EU-valet har det varit många diskussioner om hur man ska bemöta och behandla SD-väljare. Och många har argumenterat för att vi ska vara förstående, snälla och tålmodiga.

Det är säkert klokt ur ett praktiskt hänseende.

Samtidigt stör det mig. Mycket.

För det var ju i ganska hög grad det man fick höra som liten när andra ungar uppförde sig på otrevliga sätt mot en. Att man skulle visa förståelse för dem, av det ena eller andra eller tredje skälet. Det var de som inte begrep bättre, det var de som hade haft det svårt, och så vidare.

Det var vi med förståelsen som skulle acceptera att bli dåligt behandlade. Det var vi som skulle stå ut med att bli nedtryckta, inte få vara oss själva, inte klä oss som vi ville eller ha de intressen vi ville. Smyga med vem vi var och inte reta någon, och acceptera att det fanns sådana som hade svårt för oss, oavsett varför de nu hade det.

Vi skulle anpassa oss och de skulle inte lära sig att göra annorlunda.

Och sedan har vi vuxit upp, och vi som inte stämde med mallarna och fick lära oss att stå tillbaka har sakta fattat mod och kämpat oss tillbaka och lärt oss stå upp för oss själva och inte låta mobbare och översittare ta över. Klär oss som vi vill, säger vad vi tycker, tycka att vi duger som vi är, och allt vad det nu handlar om.

Och det stör ju självklart fortfarande de inskränkta. De som vill att det ska vara som det var förr, när alla passade(s) in i en väl utprovad urgammal modell. Och de röstar på ett parti som vill tillbaka dit.

Och då är vi där igen: vi får rådet att vara snälla och tålmodiga mot dem. Sätta oss in i deras situation.

Precis som mot bråkstakarna när man var liten.

”Han drar dig i håret för att han är kär i dig – han vet inte bättre.”

Nä. Han drar mig i håret för att han vet att det retar mig och att han inte kommer att få någon skit för det. När tänker någon stoppa honom? När tänker någon i praktiken leva upp till att samma krav och förutsättningar ska gälla för alla?

Det är så jävla tröttsamt att tillhöra dem som alltid förväntas ha förståelse för dem som är dumma, och att av en eller annan dum anledning uppmanas att låta dem hållas eller vara kärleksfull mot dem. Varför ska ansvaret alltid ligga på de goda? Varför måste alltid de goda stå tillbaka?

Tågstrejk

Det är strejk på Öresundstågen. Jag är inte berörd: på min tågsträcka går inga Öresundståg ens i vanliga fall. Pågatågen berörs inte av strejken. Så tja, det är ju förstås lätt för mig att sympatisera med de strejkande ;-)

Men ja, jag har full förståelse för att de strejkar. De anställningsförändringar det handlar om (avskeda för att sedan återanställa på mycket sämre villkor, m.m.) är förstås inte alls okej.

Jag har hört uttalanden på radio om att det inte borde vara tillåtet att strejka inom branscher som denna. Nå, då borde det inte heller vara okej med den sortens villkor i den branschen – utan då borde tåganställda istället kunna ha trygga, bra anställningar med goda villkor.

Och så är det ju inte.

Någon måste markera. Någon måste markera att det här är en samhällsutveckling som inte är okej. Det är en markering de tåganställda inte gör bara för sig själva, utan i praktiken också för många andra, även i andra branscher.

Det här är konsekvenser av samhället som det är idag. Av avregleringar. Och av upphandlingssystemet, som är konstruerat för att man ska välja det billigaste anbudet. Anbud som är så billiga att det inte går att ha schyssta villkor mot sina anställda.

Det är reglerna som beslutats av våra politiker som ger tågstrejken.

Vill vi ha det annorlunda? Då ska vi ha andra regler för järnvägen. Och för det offentliga i stort. Och då får vi rösta fram andra politiker.

Tankar om restmat och matrester

Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.

För mig känns det märkligt.

Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.

Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)

Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!

Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.

Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.

Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.
För mig känns det märkligt.
Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.
Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)
Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!
Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.
Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.Matsvinnet är ett stort miljöproblem. Och för att råda bot på problemet ordnas tävlingar där det efterfrågas recept på rester, och det ges ut kokböcker på restrecept, och så vidare.

För mig känns det märkligt.

Rester är ju i grunden frågan om något som blev över utan att det var planerat. Något som inte riktigt går att beräkna. Blir det över en planerad mängd med ett avsett syfte så är det ingen rest, inget som behövs en reservlösning för att hantera.

Att ta hand om rester handlar istället om att kunna göra något av det som inte alls var menat att passa ihop :-)

Det handlar dels om vilket förhållande man har till mat. Att inte vara så bunden vid konventioner om vad som passar ihop och att våga experimentera. Ofta blir det bra!

Dels handlar det om att ha hemma saker som är smidiga att komplettera resterna med. Saker som det går bra att piffa upp med eller fylla ut med. Helst saker som dessutom går ganska snabbt att fixa med – för när man fixar mat baserad på rester känns det på något vis inte kul om det tar för lång tid.

Bra saker att ha hemma är till exempel torrvaror. Soltorkade tomater kan piffa till många sorters ihopslängd restmat. Couscous är snabbt tillagade och blir en bra bas för diverse uppstekta kött och grönsaksrester från kylen. Men även kylskåpsvaror kan vara bra, om det är produkter man kan räkna med att ändå hinna göra slut på innan de blir dåliga. Ägg ger en bra stomme i olika varianter, och med lite creme fraiche kan man alltid svänga ihop en passande sås som piffar till nåt annars ganska tråkigt.

När blev det normalt att gå till frissan?

Jag har just klippt tioåringens hår. Han är långhårig, och jag fick bara som på nåder klippa topparna.
Igår klippte jag femåringens hår, och där var önskemålet det motsatta: så kort som jag över huvud taget gick med på. Helst hade han velat vara ”nästan skallig”, men nu blev det en ganska korthårig klassisk ”pojkfrisyr”.

Jag tänker på det där ibland. För mig är det självklart att jag eller min man klipper barnens hår och att vi klipper varandras hår. Själv har jag varit hos frisör tre gånger i livet (en gång som barn, en gång som sjuttonåring, då jag permanentade det, och en gång när jag fick det uppsatt till studentbalen på gymnasiet).

Men jag har insett att det är jag som är konstig. För väldigt många människor verkar det vara fullt normalt att gå till frisören med jämna – och enligt min uppfattning ganska täta – mellanrum, och lägga en hel del pengar på det. Det verkar vara ”så man gör”. Även om man har ganska ont om pengar.

Jag har lite svårt att förstå det – för mig känns det som en märklig prioritering av användning av pengar. Jag lägger mycket hellre pengarna på att gå och få massage. Men jag vet, man kan tycka olika, och jag ser inget principiellt problem med att folk går till frissan; det finns förstås många betydligt sämre eller mindre vettiga saker man kan lägga pengarna på :-)

Däremot fascinerar det mig som norm. För ja, jag uppfattar det som en norm. Och jag är nyfiken: hur länge har det varit så? När uppstod den normen? Det kan väl trots allt inte ha varit så hemskt länge som det varit det normala att vanligt folk betalat pengar för att någon ska klippa av dem håret med jämna mellanrum?

Musiklogik

Det här inlägget hade jag i huvudet innan gårdagens dystra nyheter liksom plockade bort all glädje och energi och gårdagens inlägg fick komma före. Och det kommer inte att få den energi det egentligen skulle ha… utan det blir något mer kortfattat, avslaget.


Musik fungerar stundtals på märkliga vis. Conchita Wursts underbara Rise like a Phoenix fick mig häromkvällen att rota fram och spela skivor med Marc Almond (The stars we are och Tenement Symphony). För mig är kopplingen logisk, även om jag har svårt att sätta fingret på den. För andra är den kanske jättesjälvklar och kommer med en lång analys – eller så är det bara för mig kopplingen finns?

Även Bowie har fladdrat förbi i tankarna, även om jag inte hunnit plocka fram någon skiva.

För sedan halkade jag vidare till The Ark :-)

Jag tror det är någon blandning av både röst och det androgyna uttrycket, som på något vis är tilldragande? Och ögon, ögon är viktiga. Röst och ögon.

 

Och jag lyssnar för lite på musik nuförtiden. Lyssnar som i faktiskt spelar en skiva och hör den – inte som i hör allmänt radioskval. Bristen på riktigt musiklyssnande är för övrigt en av de riktigt tydligt kvardröjande effekterna av föräldraskapet. Nu när barnen börjat bli stora har trots allt en del friheter börjat återkomma. Men musiklyssnandet är fortfarande väldigt svårt. För nästan alltid när jag vill lyssna så är det något annat ”i vägen”: någon som ska titta på barnprogram, spela TV-spel, öva på flöjtläxa – eller bara inte har lust att lyssna på den skivan jag satte på.

Och så har jag mindre frihet att kunna ägna mig åt att lyssna på musik och gå in i musiken när jag vill det.

Så det blir för sällan. Det är illa.

Den konstanta beredskapen i ett väntrum

Det är en ganska märklig situation, det där att sitta i ett väntrum. Speciellt om du sitter på någon sorts akutmottagning eller liknande. Du vet aldrig när det är din tur. Du kan få vänta hur länge som helst.

Men när det blir din tur så ska du genast kunna slå på full kraft i att redogöra för ditt problem, förklara, få med allt som är viktigt att säga, alla detaljer, alla rätta nyanser. Från noll till hundra på 10 sekunder. Som att vara en TV på standby och så trycker någon på fjärrkontrollen.

Det känns nästan som en förhörsteknik från någon amerikansk TV-serie. Ett sätt att få dig osäker, få dig utmattad, ge dig sämsta möjliga möjligheter att göra en ”bra insats”.

Som det här med att gå på toa. När du sitter i väntrummet kan du inte gå på toa när du vill, för det kan när som helst vara din tur. Samtidigt som det lika gärna kan dröja tre timmar till.

Och det där plötsliga när det faktiskt blir ens tur ökar risken att man faktiskt inte kommer ihåg att säga allt. Inte ens om man faktiskt förberett sig och tänkt igenom och skrivit ner. Man blir lite tagen på sängen. Och så går det så snabbt inte hos läkaren, och när man sedan kommer därifrån så har man med sig den där känslan av att jag kanske inte sa allt jag borde sagt, eller kanske inte sa det på rätt sätt.

Och så den där käcka frågan ”Är du i övrigt fullt frisk?”. Tja, vilka aspekter ska jag ta med? Trötthet, diabetesrisk, övervikt, ångest, och den där pollenallergin som bara dyker upp enstaka år? Det kan bli allt eller inget, beroende på vilket intryck läkaren ger och hur jag uppfattar frågan. Helt olika olika dagar…

Den moderna tidens raka linjer

För övrigt noterar jag, att hade jag inte levt i denna moderna tid, med skärmar och raka brädor och böcker och annat, så hade jag vid det här laget ännu inte upptäckt att något är knas med ögat. När jag är ute och jobbar märker jag inte av det, för då finns det inga raka linjer att relatera till.

Omställning kräver människor som mår bra

Det sägs ibland att man behöver vara frisk och må bra för att orka vara sjuk – alltså för att palla med att ta sig igenom sjukvårdssystem och hantera sjukförsäkring och annat. Det är nog sant.

Jag skulle också vilja säga att man behöver må bra för att orka ”rädda världen” och ställa om.

Om man är frisk och mår bra och har krafter så kan omställning och förändring vara kul, inspirerande – och man kan ha en känsla av att ingenting är omöjligt. Då är det inga problem att börja cykla eller ta buss, lära sig laga ny mat, byta uppvärmningssystem eller byta pensionsfonder. Bara man fått motiv och inspiration.

Men om man mår dåligt – fysiskt eller psykiskt – så har man fullt upp med att reda ut vardagen om den är. Då är det tungt nog att tuffa på i gamla spår; spåren man kan tuffa på i, rutinen i vardagen, är det som gör att man har något att hålla fast vid, som gör att man inte rasar hela vägen ned. Men att orka förändring då – nä… När man gråter inombords, av ångest, eller oro för något eller någon, eller när fysisk smärta står i vägen för varje avsteg från minsta möjliga ansträngning, då finns inte orken ens att byta elbolag eller orka släcka lamporna efter sig.

Därför är en viktig del i att bygga ett hållbart samhälle och åstadkomma en omställning att vi ser till att människor har en chans att må bra. Att alla har en chans att må bra. Och det handlar om sådana saker som att jobba lagom mycket men också att hjälpa de som är sjuka eller i behov av hjälp av andra skäl.

Tyvärr är det inte det samhälle vi har idag.