Category Archives: Reflektioner och tankar

Morgonen hos någon med ångest

Att ha ångest är att börja varje dag med att känna efter. Att vakna varje morgon, och det första man tänker på är att *det* finns där, och sedan känns efter: hur känns *det där jag oroar mig för* idag. Och sedan börjar den inre kampen med att försöka ta sig över puckeln, kämpa sig uppför bergssluttningen, lyckas skaka av sig tillräckligt mycket, både av det man tänker och känner och fysiskt upplever, och lyckas bestämma sig för att ignorera – men inte bara ignorera utan på något vis sätt sig över. Även om det man oroar sig för är förknippat med dödsrisk.

Varför tror vi att folk ska minnas viktiga saker som de bara fått muntligt?

Hos tandläkaren: ”Kom nu ihåg att…”

Hos massören: ”Du skulle behöva göra de här övningarna på morgonen…”

Hos läkaren: ”Du borde gå och ta prover en gång om året, då ska du göra så här… och så behöver du tänka på…”

Och så vidare.

Visst får du också en massa sådana instruktioner och information då och då? Viktiga saker, som du faktiskt behöver komma ihåg, för att de på något vis är viktiga för din hälsa.

Du får dem muntligt. Ibland nästan i förbigående när du redan tagit på dig ytterkläder och är på väg ut. Och just då har du i alla fall nästan förstått och tror du ska komma ihåg.

Men sedan går man därifrån. Rusar vidare till jobbet, eller för att hämta barnen, och så rusar vardagen på som vanligt fast kanske lite stressigare än en vanlig dag för att du hade klmt in det där besöket hos läkare eller vad det nu var. Och nästa gång du har tid att tänka på vad hen egentligen sa som var så viktigt så har det redan gått ett par dagar. Dels är motivationen redan lägre än när du var där, och dels minns du egentligen inte längre helt säkert vad hen faktiskt sa.

Jag skulle önska att de tog sig tid att skriva ner de där sakerna istället.

Ångesten och tankar om skam

Jag har inga problem med att vara öppen med att jag har en ångestproblematik. Det kan jag berätta ganska rätt upp och ner, och det är inget jag skäms över eller så.

Däremot har jag väldigt svårt att prata om ångesten i sig. Och i det finns det inslag av skam.

Det är en sak att skriva ner. Då är det jag själv som har ordet, styr berättelsen, och det är oftast få som lägger sig i – och jag slipper se reaktionen på deras miner. I viss mån kan jag också styra vilka som läser.

Berättar jag öppet, muntligt, så kan jag mycket sämre reglera vad som händer: vem som hör, hur folk reagerar och gör etc. Då måste jag vara beredd på alla varianter, alla utvecklingar. Och då blir det så komplicerat.

Min ångest har ofta inslag av hypokondri och dödsångest – eller i alla fall sjukdomsrädsla. Om jag berättar vad som oroar mig så är risken stor att folk ska börja berätta om vad för hemska saker det skulle kunna vara, eller vad som drabbade någon de kände, eller nåt sånt. Det kommer bara att förvärra min ångest. Varje gång någon börjar prata whiplash så börjar det riva upp sår i min oro, fortfarande efter snart åtta år (även om jag numera kan hantera just det). Det är inte det jag behöver.

Så om jag då berättar vad det är jag går och oroar mig för, så gör jag också allt vad jag kan för att släta över. Få det att inte låta så illa. Komma med alla bortförklaringar jag vill att de ska tro på, så att de inte börjar dra alla historierna som ökar min ångest.

Samtidigt är jag ju helt medveten om att jag gör det. Att jag liksom i ett märkligt runtresonemang försöker lura mig själv. Och därför går jag ju inte på det. Säger de lugnande saker så är det inget värt, för de har ändå bara fått den tillrättalagda mildrade versionen.

Så istället håller jag käft. Berättar inte om min ångest. Håller den inom mig.

Dessutom skäms jag över att jag stänger inne den och inte berättar, för det r ju inte så man ska göra. Och jag skäms över att jag är så beräknande, tänker i så många steg innan jag handlar, för det är inte så man ska göra – man ska vara spontan och öppen och prata om hur man känner och sedan vara spontan i sina reaktioner. Och det är jag ju inte. För det klarar jag inte. Det är en del i ångesten, och en del i ångesthanteringen: att försöka förebygga de situationer som triggar igång eller förstärker ångesten. – Och det i sin tur anses ju också fel. Man ska inte bygga murar, man ska riva dem…

Och nånstans i all den där gröten och röran uppstår eller finns något som nog närmst kan kallas skam.

Jag skäms inte över ångesten. Men jag skäms över att jag hanterar den på det sätt som funkar för mig.

Trots allt: tacksamhet

Nånstans under all ångesten – eller kanske ovanpå? – finns ändå en stor tacksamhet. Och orden ”trots allt” och ”så här länge”.

Oavsett vad som händer, vad som väntar… så har jag fått mycket mer än jag trodde.

När mörkret omslöt mig så totalt den där vintern 95-96 och jag tvivlade på att jag nånsin skulle känna glädje igen.

När jag hade skadat nacken hösten 2006 och trodde att jag alltid skulle ha ont, aldrig skulle kunna komma tillbaka till en normal tillvaro, aldrig kunna vara jag igen, och aldrig klara av att skaffa ett barn till.

Jag har rest mig igen. Tagit mig ur. Men också haft turen att det ordnat sig. Jag har kommit tillbaka, fått livet tillbaka.Kommit tillbaka så mycket att jag återigen lyckats ta livet nästan för givet.

För detta är jag tacksam.

Väder och att leva i förändringens tid

Det är knepigt det där med väder.

För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.

Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.

Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.

Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).

Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.

Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?

Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.

Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?

Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?

Det är knepigt det där med väder.
För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.
Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.
Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.
Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.
Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).
Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.
Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?
Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.
Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?
Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?Det är knepigt det där med väder. 

För väder kan ju variera ganska kraftigt. Från dag till dag, vecka till vecka, och år till år.

Och samtidigt är minnet hos oss människor generellt sett uselt. Det där att minnas hur vädret var det ena eller andra året är de flesta av oss ganska kassa på. I den mån vi minns så handlar det ofta om att vi 1. har något att hänga upp det på (”det året Lisa föddes” eller ”när jag fyllde 40”), eller 2. att det varit frågan om något ganska extremt (Stormen Gudrun, eller sommaren det bara regnade hela tiden). Dessutom försärks eller försvagas minnet ofta beroende på om det är fler som pratar om det eller inte.

Det ganska vanliga mittemellan vädret minns vi sällan.

Förstås kan väderminnet förbättras av att man antecknar saker. Min blogg är ett bra stöd i det. Men även här är det ju trots allt ofta det extrema eller avvikande som blir noterat.

Så… jag har trots allt dålig känsla för hur avvikande vädret i år egentligen är. Det känns ganska varmt. Fast inte jättevarmt. Det är mer en allmän känsla av att vara längre kommen än början av mars, en känsla i luften, än en konkret temperatur eller så. Och dessutom får jag känslan av att det är mer extremt uppåt landet än här (för de elva grader jag sett på termometern hos oss känns inte jättemycket, liksom).

Så jag vet inte. Det bara liksom känns påtagligt annorlunda i år.

Men tanken slår mig. Upprepade gånger tänker jag tanken: är det år 2014 som vi i efterhand kommer att minnas som året när det liksom ändrades, markören för när klimatförändringen blev uppenbar och tydlig?

Det är förstås en lätt paranoid tanke. Väder är som sagt var varierande, och man kan aldrig dra slutsatser baserat på ett år.

Men det är liksom lite samma sak som att undra om man lever i en tid som i efterhand kommer att betraktas som avgörande skede, historiskt sett. Som åren före första värdlskriget. Vad tänkte folk då?

Jag undrar hur sommaren blir i år. Blir det en torr och varm sommar igen?

Undras vad man i framtiden kommer att tänka om oss

Häromdagen kom det rön om paracetamols påverkan på foster under graviditeten:

Barn till mödrar som tagit smärtläkemedlet paracetamol under graviditeten tycks drabbas oftare av adhd…

Det kändes ganska märkligt. För under båda mina graviditeter har jag fört många diskussioner med många andra gravida via nätet. Vi har varit många som oroat oss för olika mediciners påverkan på fostret, och det har varit ganska skuldbelagt att skaffa barn trots att man behöver ta medicin eller trots att man väljer att medicinera. Mitt sertralin har lett till många tankar.

Men just paracetamol/alvedon har betraktats som det mest säkra av allt. Det som mödravården alltid rekommenderat. Inte så att någon menat att man ska ta det i onödan eller så, men ändå… en markant skillnad.

I det perspektivet är det här… intressanta slutsatser.

Och i samma veva funderar jag kring andra tiders användande. Man hör ju ibland om att man i det forna Egypten använde smink som innehöll mycket bly. Och med vår kunskap idag känns det förstås vansinnigt att smeta ansiktet fullt med bly frivilligt.

Men de forntida egyptierna kan ju inte ha vetat vad vi vet idag om bly.

I dagens samhälle använder vi stora mängder och många sorters kemikalier som har läskiga effekter – cancerogena, hormonstörande, fertilitetspåverkande och så vidare. Än så länge förstår vi säkert inte den fulla vidden av detta.

Framtidens dom över vår kemikalieanvänding kommer förmodligen inte att bli mild.

Bussbältet, slarvet och ångesten

Jag tror jag skrev ett inlägg för många år sedan där jag klagade på att folk inte använder bältet i bussen. (Jag tror jag skrev ett inlägg. Jag hittar det inte, så jag kan ju ha inbillat mig, men jag tror verkligen att jag skrev det…)

För jag kunde inte förstå att man inte satte på sig bälte när det fanns/finns. Jag med mitt säkerhetstänk. Jag med min jag-har-skadat-nacken-på-ett-fartgupp-och-har-konstant-trafikskade-noja.

Numera har jag oftast inte säkerhetsbätet på mig på bussen. Jag är en av de där 90 procenten.

Det märkliga är att jag själv ser det som en bra sak. För det är ett tecken på att jag kunnat slappna av. Att jag inte hela tiden paniskt fokuserar på allt som kan gå dåligt. Att jag kan våga ta saker med en klackspark. Att jag kan tro på att inte Murphy kommer in och orsakar en katastrof bara för att jag inte tar på säkerhetsbältet.

Jag borde förstås använda säkerhetsbältet. Det är förstås inte en bra sak att strunta i saker man borde göra.

Men det är tungt att alltid göra allting rätt alltid. De allra flesta överlever ändå.

Och mentalt kan det ibland vara bra att göra det man vet är fel.

Resurshushållarvabdag

Igår köpte jag två paket ekofärs i affären. Bäst före idag, nedsatt pris. Det fanns fem paket totalt.

Så idag har jag gjort köttbullar till lunch. Ja, där är ju förstås till en hel middag till för hela familjen av de köttbullar som blev över – nu stoppade i frysen.

Av den andra paketen har jag nu gjort två omgångar kålpudding (två middagar) som nu står i ugnen. Med överblivna slokande kålrester (vit och röd) som låg i kylen och hoppades på att bli använd innan det var för sent. I kålpuddingen har jag haft i den kokta moroten från när kokte kött (revbenen från i julas, om ni minns) i lördags, och buljongresten som var kvar sedan dess hällde jag också på kålpuddingarna.

I eftermiddag har jag också bakat bullar (matbröds- alltså) av det halva jästpaket som låg kvar i kylen sedan jag gjorde hjärtfromade pizzor i fredags).

Och ikväll blir det jordärtsskockssoppa på jordärtsskockor jag grävde upp i trädgårdslandet igår. Med stekta champinjoner som topping. För jag skulle ju försöka köra vego idag när det är måndag. Men ja, det föll ju på lunchen. För vabben var inte planerad. Och det verkade vettigare att laga till köttfärsen när jag var hemma än att lägga den i frysen och sedan behöva tina den innan tillagning.

Jag är inte så bra på det där med köttfri måndag. På måndagar finns det ju ofta rester kvar efter helgen att utgå från när man lagar mat. Smidigare med vego någon annan dag.

När ljuset äntligen vinner över mörkret och livet återvänder

Vintern är tärande.

Mörkret. Ja, framför allt mörkret. Och bristen på lust att gå utanför huset.

Visst, det är dubbelt. Jag gillar mörkret, det är mysigt och så. Under förutsättning att man typ kan gå i idé. Men samtidigt finns ju kravet på att hålla igång den vanliga tillvaron, med jobb och annat.

Och under de förutsättningarna blir mörkret egentligen mest bara förlamande.

Det är plågsamt att behöva släpa sig upp på morgonen när det fortfarande är mörkt. Och att behöva köra upp barnen när man själv knappt klarar av att ta sig ur sängen.

Mörkret suger bort all energi. All inspiration. All lust att göra saker. Till slut känns det som att det enda som jag kan komma på att göra är de där sakerna som måste göras. Disk, tvätt och städning. Mördande tråkigt.

Försöker komma på vad det egentligen är jag brukar vilja göra. Men även om jag kommer på sakerna, så hjälper det inte. Mörkret är i vägen. Och då inte bara som årstidsbunden melankoli, utan även rent praktiskt. Det är inte lockande att dra igång projekt med målning och annat när det är mörkt och kallt och trist utanför. Alla roliga projekt kräver utomhuset. Det ska hämtas färg och verktyg i uthuset, det behöver flyttas om saker och frigöras plats och det går lättare om man kan involvera utomhuset. Ska man såga eller måla är det mycket enklare att stå ute på backen än inne i trånga rum. Det kalla, mörka utomhuset hindrar min kreativitet. Och trädgården, detta livgivande och inspirerande att hänge sig åt eller åtminstone fördrivande av tid, är utom räckhåll och ligger i vintervila. Och nej, det ger inget att sitta och planera sommarens odlingar och sånt. Jag vet vad jag vill och ska göra. Att sitta och planera ökar bara frustrationen.

Det som blir kvar av livet är mörker och den aldrig sinande strömmen av disk.

Ja, och så datorerna. Facebookande och bloggande och liknande. Och spel, datorspel och TV-spel för barnen. Fast det är ju fult och fel, sånt ska man inte ägna sig åt. Moraliskt förkastligt skriker hela vår samtid. Man ska vilja gå ut och ägna sig åt utomhusaktiviteter fastän det är mörkt och tråkigt, och skämmas för att man fördriver mörker med skärmar.

 

Och så stiger temperaturen sakta. Ljuset vänder tillbaka. Solen finns där! Och fåglarna som kvittrar! Plötsligt finns livet igen. Plötsligt tar inte världen slut vid fönsterglasen som reflekterar disken och gör den dubbelt så stor, utan jag kan se utomhuset igen. Jag kan fly inomhusets tråkigheter genom att ta en sekatör och gå ut och klippa häckar. Och jag mår så bra av det. Även om det är ett ändlöst arbete så är det ändå så att varje litet klipp är ett litet steg i rätt riktning och en känsla av att jag gör något som bär framåt.

Gör inte intrång i min fantasivärld!

Jag har varit på föräldramöte ikväll, för tioåringen, som går i trean. Ganska mycket tid ägnades åt att berätta om deras läsprojekt. Detta är något som åtminstone delvis gör som en reaktion på Pisa-resultaten, och poängen är att öka läsandet i allmänhet samt bättra på läsförståelse. Så, på olika sätt försöker de få barnen att läsa mer, samt fundera mer kring vad de läser.

Och det låter ju i grunden bra.

Men min känsla efter att ha suttit där en stund och lyssnat på hur de vänder och vrider på böckerna de läser, genom att först diskutera vad de tror kommer att hända i boken, sedan ställa tusen frågor, grotta ner sig i betydelsen av ”svåra” ord (även ord barnen inte själva tycker är svåra), redogöra för tid, plats, huvudperson, andra viktiga personer, vad bokens ”problem” är och så handlingen, samt dessutom göra konst av det… var inte alls någon bra känsla.

Herregud, de gör ju mer djupanalys av böckerna än vi gjorde på gymnasiet!?

Och vad viktigare är: de dödar magin.

När jag läser en bok så går jag in en bubbla, en fantasivärld. Den är min. Där får jag leva mig in, utan att behöva redogöra för någon annan. Om jag berättar för någon annan så förstörs magin. Då måste jag plocka ner det till något jordiskt. Och i någon mån försvara min känsla.

Läser man högt för någon så är man inne i bubblan tillsammans. Delar fantasivärlden och hemligheten, i alla fall till viss del – men aldrig till fullo.

”… så gör gärna likadant hemma och fråga era barn om det de läser…”

NEJ! Kommer aldrig på fråga. Vill han berätta – fine. Men annars räcker det bra med ett enstavigt svar om att boken är ”bra” eller ”dålig”. Mer än så ville jag inte fråga mina föräldrar när jag läste som liten. Och ärligt talat skulle jag nog inte vilja svara så hemskt mycket mer idag heller, så länge det kommer till skönlitteratur.