Category Archives: Reflektioner och tankar

Den märkliga strukturen i att vi ska önska oss julklappar

Nu är ju julen passerad sedan länge och jag hann aldrig skriva det här inlägget då. Men jag funderade mycket kring det här med att önska sig julklappar.

För ja, till jul och födelsedag ska man klämma fra med en massa önskningar: vad vill jag ha? Fast grejen är att det ju inte är fritt fram att önska sig ”vad som helst”. Utan när man önskar sig presenter så ska man önska sig rätt sorts saker och i rätt prisklass.

Det får inte vara för dyrt och inte för billigt. Och inte för komplicerat att skaffa för givaren. Och man ska absolut inte önska sig något som är för specifikt – man kan inte ställa ”krav” på en viss modell eller för den delen frånvaro av diverse saker (gifter eller annat), utan man ska vara tacksam för det man får.

Ja, det är en märklig struktur.

Det är det förstås många som tycker. Men väldigt många som tycker liknande saker väljer att hantera det genom att bli totalt anti. Sätter upp principer om att det minsann inte ska ges presenter vuxna emellan, säger saker som att ”jag önskar mig inget” eller ”jag har allt jag behöver”.

Det håller jag inte med om. Jag har inget problem med att det ges presenter vuxna emellan. Jag har inte allt jag behöver, och jag önskar mig visst saker.

Däremot har jag problem med att anpassa mina önskningar till hur de ”bör” se ut. De saker jag önskar mig kan vara allt från knappnålar till vindkraftsandelar :-) Inte det där med ett fast och lämpligt belopp och vid vissa specifika tidpunkter. För det är ju förstås extra svårt att komma på vad det egentligen är jag önskar mig just till jul och födelsedag. Resten av året är man ju inställd på att man inte får eller ska önska sig saker  då ska man snarast förtränga det…

Vad är det köpcentran har som inte finns i stadens centrum?

Jag gick och funderade på det där häromdagen när jag traskade genom Malmös gator på väg till jobbet (som jag ju gör de flesta arbetsdagar): Vad är det som gör att folk hellre handlar på externa köpcentran istället för att handla i ”City”? För de flesta tycker ju på olika sätt att det är mysigt att handla i city, men ändå är det inte det man gör.

Det man brukar prata om är ju transporterna till och från platsen. Men jag tror att det finns mycket mer som spelar in. Här är några tankar som dök upp hos mig. Kanske är de inga nyheter för stadsplanerare (det hoppas jag innerligt), men jag skriver ner dem ändå:

1. Möjligheten att hitta och skaffa överblick. Tänk dig att du är på ett vanligt köpcenter. Du vet att du behöver handla underkläder, LED-lampor och hostmedicin, och därefter ta en fika. Så du letar reda på någon av de kartor du vet brukar finnas i närheten av ingångarna – en del av dem vanliga enkla skyltar, andra moderna och interaktiva, men oavsett vilket brukar de erbjuda en möjlighet till överblick: Vad finns det för affärer inom olika kategorier? Du kan snabbt konstatera att här finns fem klädaffärer, två affärer som säljer elektronik, två apotek och tre kaféer. Och du kan se var de finns. Det vill säga du behöver åtminstone inte leta efter om det finns relevanta affärer, utan du kan snabbt och smidigt skapa dig en plan för ditt besök. Det underlättar, inte minst om du har små barn i släptåg, men även annars – om du nu inte är ute efter att lägga dagen på att slumpmssigt kunna strosa på stan och se vad som kommer i din väg.

Och inne i city? Ingen överblick. Det sitter inga kartor av den typen som hjälper dig att hitta de affärer som säljer det du behöver köpa. I bästa fall sitter det någon form av vanlig karta på någon reklampelare. Men att komma in till city för att kunna uträtta en rad specifika ärenden förutsätter att du redan har lokalkännedom, att du kollat upp i förväg var de ställen du behöver besöka finns, eller att du själv har med dig ”kommunikationsutrustning” för att ta reda på det du behöver efter hand – typ smartphone, dator eller kanske en gammal telefonkatalog. Och det kanske funkar och duger om din släkt bott här i generationer och du har stenkoll sedan barnsben och affärerna dessutom byts ut sällan, eller om du har som ditt eget personliga nöje att hålla koll på vad som händer i området, men inte om du är hyfsat nyinflyttat, huvudsakligen har andra intressen och helst vill kunna sköta dina ärenden snabbt och rationellt de gånger du faktiskt behöver shoppa. Men på något vis känns det som att shopping i city ska fortsätta att klara sig på att folk tycker det är mysigt att gå runt och drälla på stan och bli lyckliga av de affärer de råkar springa på. Och det funkar ju inte riktigt. Åtminstone jag har varken tid eller lust att bege mig in till stan för mållöst drällande – jag har bättre saker att använda min tid till.

Fast det vore ju inte omöjligt att göra precis samma sak i city som på köpcentra, med samlade kartor och information? Fast det förutsätter ju att någon tar det övergripande ansvaret. Och det är väl också en skillnad: på ett köpcentrum finns det någon som har det övergripande ansvaret och bestämmer.

Det där att någon har ett övergripande ansvar gör ju också att någon faktiskt har en tanke och har funderat ut vilka sorters affärer som borde finnas. Inne i stan kan det mycket väl vara så att det faktiskt inte alls går att fixa allt det man behöver inom ett rimligt begränsat område. Utan då behöver man förflytta sig vidare till fler (ganska avlägsna) områden, med cykel, buss, tåg eller bil. Och då går snart hela dagen till några enstaka ärenden – speciellt om man har barn i släptåg. Ju större stad, desto större sannolikhet att man ska behöva flänga runt över jättestora ytor för att fixa några få ärenden.

2. Inne i köpcentrat är gatorna smala. Självklart, för inga bilar ska ju köra där! Så det är bara smala gågator alltsammans. Och det ger många fördelar. Det gör till exempel att det är mycket närmre mellan affärerna. Dels i rena avstånd, dels eftersom man inte behöver leta efter övergångställen och hålla koll på trafiken. Och därmed kan man också släppa barnen fria på ett helt annat sätt, behöver inte hålla koll på varje steg de tar. Hamnar de efter eller springer åt ett annat håll ett tag så är det okej – och då kan man slappna av mycket mer i magtrakten. Och ja, då kan shoppingupplevelsen bli lite angenämare istället för bara en enda stor krampkänsla.

Och alltså, jag menar inte att städernas centrum ska bli som köpcentra. Men det finns anledningar till att folk (även vi) väljer som vi väljer. Och hur vi tar oss dit är inte det enda som avgör. Kan vi rationellt och smidigt få gjort det vi vill åker vi gärna in till stan med tåget.

Det här med värme från panna och från kamin

Det är kallt i huset. Eller ja, jag tycker det. Jag funderar på varför. Drar det mer än tidigare vintrar? Tja, sunkverandan är i ännu sämre skick än innan, det kan bidra. Har vi ställt pannan på en lägre ”kurva” än tidigare vintrar? Kanske.

Om det nu är så att vi har pannan stående på en lägre kurva, så kan det ju hänga samman med att när det är riktigt kallt och ruggigt, så drar vi inte i första hand upp pannan. Utan numera tänder vi gärna en brasa i kaminen.

Ja, för vi har ju en kamin sedan ett drygt år.

Och i någon mån bör det ju kunna gå på ett ut om vi eldar ved i kaminen (modern, nytillverkad, svanenmärkt) eller i pannan (pellets). Fast det känns slösaktigare att elda i kaminen. För att det är en extravagans, en lyx.

Vilket ju förmodligen egentligen är ett snedtänk. Drar vi upp värmen på pannan så ökar vi uppvärmningen i hela huset. Eldar vi kaminen drar vi upp värmen huvudsakligen i några rum. Och så är det lite svalare i de andra rummen och lite svalare när vi går och lägger oss.

Är det inte egentligen ganska onödigt det där att det ska vara varmt i alla rum? Måste inte energislösandet ha ökat ganska kraftigt när man införde centralvärme och tog bort de små kaminerna? De där kaminerna som en gång i tiden verkar ha funnits i fler rum i det här huset… Behovseldande som ersatts av slentrianeldande.

Och så är det altså numera slentrianeldandet som känns minst slösaktigt?

Men var kommer allt dammet ifrån?

Jag minns inte min barndom som särskilt dammig. Jag minns det inte heller som att mina föräldrar städade oerhört mycket.

Inte så att jag menar att de inte städade. Men det städades inte hysteriskt, som den där stereotypa städmammebilden. Som jag minns det så städade vi en gång i veckan, och så hände det väl att dammsugaren åkte fram någon gång emellan, om det hänt nåt särskilt som skitade ner.

Kanske minns jag fel?

I alla fall minns jag inte min barndom som så dammig som min nutid.

Och alltså, vi är inga nitiska städare; mina föräldrar är bättre (=ambitiösare) på städning än vad jag och min man är. Till exempel är vi ytterst slarviga på det här med dammtorkning av hyllor och sånt.

Men däremot känns det som att vi dammsuger JÄMT. Och oavsett hur ofta vi dammsuger, så är det snart tjockt med damm igen. Och ja, det är damm jag menar. Inte smulor och småskräp (även om det ju också finns med), utan damm.

Och jag kan ju inte låta bli att undra vad det beror på. Är det en effekt av sämre kvalitet på textilier, som gör att det genereras mer damm? Är det en effekt av kemikalier i alla prylar, textilier och elektronik – kemikalier som kanske gör att dammet aggregerar mer eller annorlunda? Är det något annat som är annorlunda mellan nu och för så där 30 år sedan? Eller minns jag helt enkelt fel om dammighet och städning från min barndom?

Fast alltså… jag tyckte inte alls att det var på det här viset ens för tio år sedan…?

Men om den styrande djurarten inte vore allätare, då?

Människor är allätare (eller är den korrekta benämningen blandkostare?). Vi äter både djur och växter och en del annat. Vi kan överleva på en strikt vegetarisk kost, men det kräver en hel del kunskap om det ska funka bra i längden.

Människan är en ganska avancerad varelse, både vad gäller tänkande, känslor och färdigheter. Oavsett vad man tycker om saken så får man nog konstatera att vi är den art som i nuläget huvudsakligen kan sägas styra världen/påverka mest.

Som en konsekvens av hur avancerade vi blivit har vi möjlighet att tänka på konsekvenser, ha en moral och kräva ansvar. Vi kan tycka synd om andra – även om andra än vårt eget släkte.

Och som en konsekvens av detta tycker en del numera att det är moraliskt fel att äta djur. Principiellt fel. Inte bara för att vi behandlar djuren fel, utan oavsett hur vi behandlar dem. Att det faktum att vi kan tänka på konsekvenser etc borde få oss att helt sluta äta djur.

Och som sagt var, vi kan överleva ändå.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera ibland. Om en djurart spm var strikt köttätare hade hamnat i vår situation, med samma möjlighet till tänkande, känslor, moral etc, borde den arten då också sluta äta kött? För att den hade insikten? Även om det skulle innebära att arten garanterat skulle dö ut?

Spara pengar genom att minska personalstyrkan så att vi kan få pengar över till…?

Jag har så svårt att fatta…

Jag läser följande i Sydsvenskan:

SJ ska hårdbanta för att spara en miljard på tre år. Mer än var tionde anställd riskerar att få sluta.

-”‰Vi tittar på alla våra kostnader för att skapa en mer konkurrenskraftig organisation, säger SJ:s vd Crister Fritzson.

Men alltså. Arbetslösheten är ett problem. Det pumpas in en massa pengar för att skapa nya jobb, i olika typer av åtgärder, satsningar, sänkta avgifter och skatter och annat. Och samtidigt så tar man bort jobb som faktiskt behövs, jobb som faktiskt finns, för att det ska sparas pengar. För att det ska konkurreras. För att priser ska pressas genom upphandlingar.

Det ska sparas pengar. Det tycks vara det viktigaste av allt. Fast det är oklart vad de pengarna ska gå till.

Jag tycker det är så tröttsamt. Ursäkta, men VAD blir bättre av den här karusellen, liksom?

Och jo, det är i slutändan samma pengar. Det är samma värld och samma grundläggande resurser det handlar om. Faktiskt. Vi måste börja tänka i lite större perspektiv. Typ större än en fingerborg.

Mer känslor

Och så den konstanta känslan av oändliga mängder gråt som vill ut men inte kommer.
Jag tror det är de innestängda tårarna som får mig att känna den där skakiga känslan.

Dagens soundtrack

Och jag funderar över duktig flicka-problematiken. Över att man som duktig flicka inte ens får bli förbannad fastän det är i högsta grad motiverat. Fastän man blir illa behandlad. Att man hela tiden förväntas bita ihop och låta det rinna av, stå stark och inte beröras av skiten.
Egentligen har vi duktiga flickor lika lite ”lov” som pojkar att gråta. Gråtande är liksom bara ”tillåtet” för vissa kategorier av flickor – eller i undangömda rum.

Men jag har idag lyxen av att faktiskt kunna välja mina vänner, att omge mig med människor som stärker och stöttar. Och jag har numera även förvärvat modet att släppa människor nära inpå livet. Jag vet att det är inte alla som skrattar, hånar eller driver med bara för att jag tycker, tänker, säger och känner.
Det ger styrka. Det är den stora skillnaden nu.

Känslor

Stoltheten över att stå upp för mig själv och inte vika ner mig.
Glädjen över att ha kollegor som stöttar och finns när det behövs.
Lyckan över att ha en man som tycker om mig, inte trots att jag gör som jag gör, utan just därför.
Ledsenhet och ilska över att behöva försvara självklarheter. Frustration över att självklarheter betraktas som besvärligheter.
Den märkliga förminskade känslan av att allting händer över mitt huvud, att de inte pratar med mig, som om jag vore ett litet barn i ett auktoritärt sammanhang, fast jag är vuxen. Och den styrkande känslan av att jag struntar i det och ändå för min talan.
Känslan av att kroppen liksom småskakar och vibrerar.
Tillfredställelsen över att befinna mig i ett läge i livet där jag faktiskt kan och vågar vara mig själv och har ett stöd som gör det möjligt att inte behöva skämmas för att jag inte orkade.

Fast det är tungt ändå.

Vanmaktkänslan över att ändå känna att jag inte kan skriva öppet.

Och samtidigt pågår vardagen, som man ska hinna och orka. Med febersjuk minsting. Disk som behöver diskas. Luciatåg som ska ses och uppskattas.

Och över busshållplatsen glidflyger gladan och påminner om varför viktiga saker är viktiga.

Julskinksfunderingar

Jag har börjat spana efter julskinka i affärerna. Ja, vi ska ha en julskinka. För min del skulle det kunna kvitta, men de andra i familjen vill ha, och om kött ska vara lyx så är det väl på julen man ska äta det.

Men jag vill förstås gärna ha ekologisk skinka. Precis som jag helst vill ha ekologiskt kött alla andra dagar.

Glädjande nog har jag faktiskt konstaterat att flera av de närmsta affärerna har ekologisk skinka. Inte KRAV-märkt, men ekologisk. Och nej, det är inte viktigt för mig att skinkan är nitritfri.

Problemet däremot består i att ekoskinkorna som säljs är färdigkokta. Det vill ju inte jag ha. Det är bara när skinkan är alldeles nylagad och fortfarande varm som den är riktigt god. Det missar man helt om man köper färdigkokt. Vi har aldrig nånsin griljerat någon skinka (har aldrig fattat poängen med det) så det blir liksom ingen senare uppvärmning. Och kall är ju skinkan inget kul.

Så vad gör man då?

För jag vill ju samtidigt inte att ekoskinkorna ska slängas efter jul för att ingen ville ha dem. Och det måste ju finnas en anledning till att det säljs så många färdigkokta skinkor? Jag antar att det måste handla om det här att vi är så många som vill ha skinka samtidigt och att man därför måste sälja många färdigkokta för att kunna ”pressa fram” så många skinkor samtidigt? Och att det därför egentligen är det enda rimliga att välja en färdigkokt skinka.

Eller?

Alltså: Hur bör man göra? Om man nu faktiskt vill ha en skinka, en riktig, hur gör man då mest rätt?

Är kaviaren en restprodukt eller inte?

Igår gick livsmedelsverket ut med en ”påminnelse” bland annat om att vi bör dra ner på kött och mejeriprodukter för miljön. Karins miljöblogg hjälpte till att underlätta till fler mackor utan ost (ja, vegetariska förstås :-) ) genom en insamling av tips på twitter, som sammanfattades i ett inlägg. Tack, Karin!

I mina mackfunderingar hamnade jag återigen på kaviaren. Jag är kaviarälskare. Och då snackar vi kaviar på tub, typ Kalles (fast väldigt sällan just Kalles, för den är inte godast).

Kaviaren har ju problemet med bisfenol-lining, och av det skälet försöker jag äta mindre kaviar (men det går inte jättebra…). I övrigt köper jag KRAV-märkt kaviar när jag får fatt i, och ännu fler sorter är numera MSC-märkta.

Men det jag farmför allt undrar över är: är kaviaren/rommen att betrakta som en restprodukt som det är bra att man använder, eller leder den till ”egna” problem?

Alltså, lite utvecklat:

Det KAN ju vara så att man fångar en viss mängd fisk (torsk och andra liknande fiskar), och när man ändå fångat dem för att man är ute efter köttet, så ser man också till att använda rommen på den fisk som ändå fångas. – I så fall är kaviar enligt min uppfattning bra mat, för det är bättre att den kommer till nytta än att den slängs. En sorts restproduktsgrej.

Men det KAN ju också vara så att man fångar fisk specifikt för att göra kaviar. För att det ska vara fisk som är ”rätt” – rätt storlek, rätt vatten för att bli god kaviar, eller nåt annat. Att man inte skulle ha fångat dessa fiskar om det inte vore för att man ville göra kaviaren. – I så fall är det förstås betydligt sämre.

Jag vet inte vilket som stämmer. Men det vore intressant att veta.